Jag fick nästan en chock när jag nyligen tittade i min löpdagbok på summeringen av veckans löpning. Från måndag till söndag har jag tydligen lyckats få till inte mindre än sex mil löpning. Och med tanke på hur bra det har känts så är jag väldigt nöjd.
Denna vecka har jag tagit det lite lugnare än vanligt. Tidigare har jag försökt ligga på gränsen hela tiden, dvs. precis under 140 bpm/min. Denna vecka har jag inte brytt mig om det så mycket. Jag har känt att det orsakar onödig stress då jag hela tiden springer och kollar av pulsen och om den sjunkit till 136-137 bpm så har jag ökat en smula, själklart med följden att 140 bpm överskridits varpå pulsklockan har pipit ilsket och jag har fått sakta ner, för att strax därefter upprepa proceduren om och om igen. Nästan aldrig med högre puls än 141 dock.
I veckan har jag snarare hållit mig runt 135 bpm konstant och trenden har snarare varit att jag underskridit den nedre gränsen på 130 bpm än att jag råkat överskrida den övre 140-gränsen som tidigare hände 5-6 gånger under varje pass. Det som förvånar mig är att jag trots detta lyckats hålla ett i genomsnitt högre tempo. MAF-träningsfilosofin verkar sannerligen hålla vad den lovar.
I och för sig provade jag på att lägga in ett par rejäla backar i mina löprundor redan förra helgen efter att nästan uteslutande hållit mig till flacka underlag. Denna helg har jag sett till att förlägga mina löprundor till backarna i Röbo. I lördags sprang jag Röbos första och andra backe inte mindre än fyra gånger vardera. I en kommentar till mitt blogginlägg härom dagen frågar en annan bloggare (Malin) mig om det kanske är en god idé att låta pulsen sjunka innan en backe för att man inte ska behöva gå uppför. Det var ju en alldeles utmärkt idé som jag inte hade tänkt på så mycket, mest beroende på att jag undvikit backar fram till denna helg. Jag gjorde som Malin indirekt tipsade mig om och fann till min förvåning att jag faktiskt kunde springa uppför de åtta backarna nästan hela tiden. Totalt 20 meter gång kan det nog ha blivit men med tanke på att varje backe är i runda slängar hundra meter så är ju inte det mycket. Att säga att det gick fort uppför backarna är att ta i men jag skulle tro att tempot var fullt jämförbart med då jag kört mina maxpass (när jag varit i dålig form) i samma backar och varit rejält slut när jag närmat mig backen ifråga.
Igår tränade äldste sonen friidrott på Domarringens skola och även då passade jag på att få mig några backiga Röbokilometrar till livs. Första kilometern inledde jag ganska sakta och ökade successivt tempot. När pulsklockan signalerade för en fullbordat förstakilometer såg jag att den hade avlöpt i snittempot 5.21 min/km, trots långsam inledning och att pulsen inte ens nått 130 bpm. Men denna kilometer var förstås innan backarna. Jag hade inte tid att springa mer än drygt sex kilometer och även om de backiga kilometrarna var uppe på sexminuterstempo så gick den sista flacka kilometern tillbaka till Domarringens skola i 5.20-tempo, hela tiden inom godkänt pulsintervall.
Det är skönt att upptäcka att man faktiskt kan springa i backar utan att pulsen rusar i höjden, men vad som är ännu bättre är att efter varje backe har en lika lång backe utför funnits. Där har jag kunna släppa på i maxfart och ändå har pulsen sjunkit. Flera gånger igår höll jag ett tempo under de flacka partierna som jag upplevde som ganska högt och ändå hördes det inverterade ljudet från pulsklockan: piip-PIP istället för PIIP-pip som när pulsen överskrider 140, dvs. pulsen gick ner under 130.
Det känns fantastiskt att äntligen kunna hålla ett tempo med låg puls som är fullt jämförbart med mina pass för drygt ett år sedan då jag tog i ganska ordentligt. Och över det dimhöljda Röbo vilade det en sällsam stämning och jag såg inte en människa i spåret vid 17-tiden och strax efter. Fantastisk löpning!!
måndag 30 november 2009
fredag 27 november 2009
Små förändringar införda för att uppnå bättre hälsa.
Lågpulsträningen innefattar så mycket mer än att bara träna inom sin MAF-zon (180 – ålder-10, 180 –ålder). Parallellt med träningen inom denna zon ska man försöka ta ett helhetsgrepp om sin egen hälsa. Jag tänker inte gå in på här vilka förändringar som rekommenderas utan istället berätta vilka förändringar jag har infört eller åtminstone försöker införa. Hittills har jag hämtat större delen av mina kunskaper om MAF-filosofi och lågpulsträning från jogg.se:s diskussionsforum. Sök på "MAF-test", "Maffetone", "Janne W", "lågpulsträning" i forumet och du har många timmar med intressant läsning framför dig. Här är de förändringar jag infört under senaste månaden. Innan dess tycker jag att jag var hyfsat duktig i dessa avseenden men man kan ju alltid bli bättre.
- Jag har dragit ner på kolhydratintaget. Vitt ris och potatis äter jag bara om inget bättre alternativ finns för stunden.
- Godis har jag helt lagt av med.
- Produkter som innehåller härdade eller delvis härdade fetter undviker jag så gott det går.
- Jag försöker äta avokado varje dag.
- Jag försöker dricka 2 dl vatten i timmen om dagarna (dricka vatten är något jag tidigare varit usel på)
- Jag har minskat kaffekonsumtionen något.
- Jag har börjat gå på massage.
- Istället för att stressa som en idiot för att hinna med 7.00-tåget från Uppsala på morgonen tar jag det lite lugnare och åker 7.10 istället.
- Jag har återupptagit lyssnandet av ambient musik (Biosphere, The Orb, Brian Eno) i synnerhet under stunder då jag är stressad.
- Jag har halverat intaget av vitamintillskott och omega 3. Jag tror inte jag behöver dessa tillskott när jag försöker äta bättre mat.
- Jag försöker sova mer, men har inte lyckats så bra.
- Jag äter mera fett och protein.
- Jag tar en sked olivolja innan jag ger mig ut på mina träningspass (det sägs få kroppen att bränna mera fett).
- Jag äter minst två frukter om dagen.
- Jag småäter russin, valnötter och hasselnötter.
- Alkoholintaget har aldrig varit särskilt högt. Just nu ligger jag på högst ett litet glas vin i veckan.
- Jag försöker äta fisk så ofta som möjligt, vilket blir nästan varje dag.
- Jag läser mycket och på andra sätt försöker lära mig om hur man får bättre hälsa.
- Jag gör förebyggande övningar mot benhinnebesvär.
- Sova mer.
- Stressa mindre.
- Stå upp mer när jag jobbar. Min arbetsställning är oftast bedrövlig.
- Ta en kort promenad runt garnisonen efter lunchen (c:a en kilometer).
torsdag 26 november 2009
...men själv sjunger jag lågpulsträningens lov
Jodå, det blev en timme och 45 minuter på löpbandet igår. På den tiden hann jag 17,5 km. Bara en gång tidigare i livet har jag sprungit längre i tid räknat. Längre distanser än 17,5 km har det dock blivit några gånger. Men som ni förstår så att man hinner inte lika långt på en given tid när man håller sig i lågpulstempo. Snitttempot blev 5,59 min/km och snittpulsen 133 bpm.
Apropå lågpulsträning.... jag har läst en hel del om träningsformen på jogg.se:s diskussionsforum och där går två läger att urskilja: de som fastnat för konceptet eller de som är skeptiska eller i vissa fall rent aggressiva när träningsformen kommer på tal. Vidare har jag noterat att jag bland de skeptiska inte hittat en enda person som provat på träningsformen och funnit att den inte fungerar. Kritiken handlar om att de har svårt att tro att så pass långsam löpning det ofta är frågan om kan ge de fina resultat de bevisligen givit bland de som provat. Många (precis om jag själv tidigare) vägrar helt enkelt springa så sakta. En hel del frustration finns också bland dem som lockats av lågpulsträningen men insett att 180-formeln ger en puls som gör att de är tvungna att promenera för att inte överskida sin MAF-pulsgräns. Så blir det lätt när man har för hög maxpuls och når upp i 150 bpm bara man går ut med hunden.
Maffetones formel passar inte alla men den passar de flesta. Den är ju precis som de flesta formler baserade på medelvärden. Oftast verkar fallet vara att de som inte är anpassade för formeln har för hög maxpuls. Jag är mycket nyfiken på hur det pulsdata ser ut som Maffetone använt sig av för att bestämma sin 180-formel. Formeln ser ju ut så här:
MAF-puls = 180 - ålder
För att få en formel som är anpassad för alla måsta man hitta en individuellt anpassad konstant k istället för 180, typ så här:
MAF-puls = k - ålder
där den individuella konstanten k är en funktion av din maxpuls m och vilopuls v. Då blir det så här:
MAF-puls = k(m, v) - ålder
Hur funktionen k(m, v) ser ut vågar jag inte uttala mig om förrän jag sett pulsdata (maxpuls, vilopuls samt ålder) på ett stort antal individer. Om någon känner till en webplats där sådant data går att hämta tar jag tacksamt emot tips.
För ett par veckor sedan köpte jag Maffetones Training for endurance på amazon.com. Trots att exemplaret var begagnat så fick jag betala runt 300 kr för att få det hemskickat. Boken skeppades för några dagar sedan men har ännu inte nått hela vägen fram. Det har däremot Stu Mittlemans Slow Burn- Burn fat faster by exercising slower, som jag fick med posten från adlibris.se idag och som jag strax ska gå att hämta ut hos postpaketombudet. Jag får väl sätta tänderna i den istället medans jag väntar på Maffetones lågpulsbibel.
Härom dagen läste jag ut Jonas Coltings Jag vill ju bara se bra ut naken för andra gången. Förra gången jag läste den var i februari (tror jag). Den var bitvis mycket inspirerande men jag hade då mycket svårt att ta till mig lågpulsfilosofin, som han förespråkade. Då, i vintras och fram till september var jag fullständigt främmande för att prova på lågpulsträning. Det var järnet som gällde i löpspåret och inget annat. Men... nu sjunger jag lågpulsträningens lov och konstaterar efter att jag drog på mig överträning att det är lätt att vara efterklok.
Puh... detta inlägg skrev jag på 10 minuter. Är hemma med mina två minsta barn idag (1,5 år samt 5 år). Den yngsta hänger i mina byxben just nu... Jag misstänker att jag får redigera det en hel del senare i kväll.
Apropå lågpulsträning.... jag har läst en hel del om träningsformen på jogg.se:s diskussionsforum och där går två läger att urskilja: de som fastnat för konceptet eller de som är skeptiska eller i vissa fall rent aggressiva när träningsformen kommer på tal. Vidare har jag noterat att jag bland de skeptiska inte hittat en enda person som provat på träningsformen och funnit att den inte fungerar. Kritiken handlar om att de har svårt att tro att så pass långsam löpning det ofta är frågan om kan ge de fina resultat de bevisligen givit bland de som provat. Många (precis om jag själv tidigare) vägrar helt enkelt springa så sakta. En hel del frustration finns också bland dem som lockats av lågpulsträningen men insett att 180-formeln ger en puls som gör att de är tvungna att promenera för att inte överskida sin MAF-pulsgräns. Så blir det lätt när man har för hög maxpuls och når upp i 150 bpm bara man går ut med hunden.
Maffetones formel passar inte alla men den passar de flesta. Den är ju precis som de flesta formler baserade på medelvärden. Oftast verkar fallet vara att de som inte är anpassade för formeln har för hög maxpuls. Jag är mycket nyfiken på hur det pulsdata ser ut som Maffetone använt sig av för att bestämma sin 180-formel. Formeln ser ju ut så här:
MAF-puls = 180 - ålder
För att få en formel som är anpassad för alla måsta man hitta en individuellt anpassad konstant k istället för 180, typ så här:
MAF-puls = k - ålder
där den individuella konstanten k är en funktion av din maxpuls m och vilopuls v. Då blir det så här:
MAF-puls = k(m, v) - ålder
Hur funktionen k(m, v) ser ut vågar jag inte uttala mig om förrän jag sett pulsdata (maxpuls, vilopuls samt ålder) på ett stort antal individer. Om någon känner till en webplats där sådant data går att hämta tar jag tacksamt emot tips.
För ett par veckor sedan köpte jag Maffetones Training for endurance på amazon.com. Trots att exemplaret var begagnat så fick jag betala runt 300 kr för att få det hemskickat. Boken skeppades för några dagar sedan men har ännu inte nått hela vägen fram. Det har däremot Stu Mittlemans Slow Burn- Burn fat faster by exercising slower, som jag fick med posten från adlibris.se idag och som jag strax ska gå att hämta ut hos postpaketombudet. Jag får väl sätta tänderna i den istället medans jag väntar på Maffetones lågpulsbibel.
Härom dagen läste jag ut Jonas Coltings Jag vill ju bara se bra ut naken för andra gången. Förra gången jag läste den var i februari (tror jag). Den var bitvis mycket inspirerande men jag hade då mycket svårt att ta till mig lågpulsfilosofin, som han förespråkade. Då, i vintras och fram till september var jag fullständigt främmande för att prova på lågpulsträning. Det var järnet som gällde i löpspåret och inget annat. Men... nu sjunger jag lågpulsträningens lov och konstaterar efter att jag drog på mig överträning att det är lätt att vara efterklok.
Puh... detta inlägg skrev jag på 10 minuter. Är hemma med mina två minsta barn idag (1,5 år samt 5 år). Den yngsta hänger i mina byxben just nu... Jag misstänker att jag får redigera det en hel del senare i kväll.
onsdag 25 november 2009
Andra skrivprojekt än bloggen nalkas.
I lördags skrev jag om ett långpass i strålande väder. Vid närmare eftertanke inser jag att det är att ta i ordentligt då passet ifråga endast var drygt 14 km. Men det var i alla fall det längsta passet sedan jag började med min lågpulsträning. I kväll ska jag äta middag tillsammans med några kompisar vid 18.30 i huvudstaden, vilket innebär att jag hinner med ett ”riktigt” långpass mellan jobbet och middagen. Planen är att jag ska springa i minst 1.45 och tanken från början var att passet skulle avverkas ute på Djurgården. Nu fick jag tyvärr inte med mig kläder för detta så jag är rädd att det som återstår är löpband. Suck!
Kvällens middag är dock ingen vanlig grabbmiddag. Ett skrivprojekt jag ser fram emot ska nämligen diskuteras och planeras.
Sedan ett par år tillbaka har jag och kvällens middagsdeltagare som tradition att göra en fjällvandring tillsammans. I traditionen ingår även att vi skriver en bok om våra äventyr. Tre fjällvandringar har det blivit hittills och än så länge är det bara den första som resulterat i en färdig bok. Våra böcker är dock inga kioskvältare utan snarare rariteter i mycket begränsad upplaga: ett exemplar per medverkande person, dvs. tre stycken efter 2007 års vandring. Sarek 2007, en odyssé i regn och elände, som boken heter, tillkom för att vända en i många avseenden bedrövlig vandring till något positivt. Under en veckas tid regnade det nämligen praktiskt taget oavbrutet men trots tappade sugar och ymnigt svärande så duggade skämten tätt och fick skratten att eka högt mellan Baastavagges omgivande fjällmassiv. Trots att (eller tack vare?) vandringen på drygt tio mil gick omväxlande i antingen videsnår, stenskravel, renbajs, gungfly eller decimeterdjup klifsklafs-gegga så lyckades vi i efterhand vända upplevelsen till något mycket roligt och trots att vi vid hemkomsten svor på att aldrig återvända till denna gudsförgätna plats så tog det bara ett par månader av ”terapeutiskt” skrivande för att vi skulle bli sugna på att ge Sarek en ny chans.
Boken består dock till huvuddelen av bilder och texterna är mer som ett komplement även om de utgör en betydande del av boken, som är i ett behändigt coffetable-format. Texterna största förtjänst är att de bidrar till att bokens underhållningsvärde höjs ordentligt. Jag och min medförfattare (och namne) Henrik är ganska nöjda med vad vi lyckats få till. Antalet bilder som togs under resan blev stort och vi fick passa på med våra kameror under de korta stunder då det var regnuppehåll.
Bokens titel Sarek 2007, en odyssé i regn och elände valdes efter att ett stort antal boktitlar prövats och avfärdats, bl.a. denna mer akademiskt klingande men mycket talande titel: A phenomenological study of interoperative human behavior across multi cultural conflicts in a mixed environmental stress situation in sub polar tempered tundra wilderness.
By the way… minst tre av kvällens fyra middagsdeltagare kommer att springa Stockholm Marathon 2010. Förr eller senare kommer de att presenteras mer ingående här i bloggen då de är goda vänner och färgstarka personligheter, var och en på sitt sätt.
Kvällens middag är dock ingen vanlig grabbmiddag. Ett skrivprojekt jag ser fram emot ska nämligen diskuteras och planeras.
Sedan ett par år tillbaka har jag och kvällens middagsdeltagare som tradition att göra en fjällvandring tillsammans. I traditionen ingår även att vi skriver en bok om våra äventyr. Tre fjällvandringar har det blivit hittills och än så länge är det bara den första som resulterat i en färdig bok. Våra böcker är dock inga kioskvältare utan snarare rariteter i mycket begränsad upplaga: ett exemplar per medverkande person, dvs. tre stycken efter 2007 års vandring. Sarek 2007, en odyssé i regn och elände, som boken heter, tillkom för att vända en i många avseenden bedrövlig vandring till något positivt. Under en veckas tid regnade det nämligen praktiskt taget oavbrutet men trots tappade sugar och ymnigt svärande så duggade skämten tätt och fick skratten att eka högt mellan Baastavagges omgivande fjällmassiv. Trots att (eller tack vare?) vandringen på drygt tio mil gick omväxlande i antingen videsnår, stenskravel, renbajs, gungfly eller decimeterdjup klifsklafs-gegga så lyckades vi i efterhand vända upplevelsen till något mycket roligt och trots att vi vid hemkomsten svor på att aldrig återvända till denna gudsförgätna plats så tog det bara ett par månader av ”terapeutiskt” skrivande för att vi skulle bli sugna på att ge Sarek en ny chans.
Boken består dock till huvuddelen av bilder och texterna är mer som ett komplement även om de utgör en betydande del av boken, som är i ett behändigt coffetable-format. Texterna största förtjänst är att de bidrar till att bokens underhållningsvärde höjs ordentligt. Jag och min medförfattare (och namne) Henrik är ganska nöjda med vad vi lyckats få till. Antalet bilder som togs under resan blev stort och vi fick passa på med våra kameror under de korta stunder då det var regnuppehåll.
Bokens titel Sarek 2007, en odyssé i regn och elände valdes efter att ett stort antal boktitlar prövats och avfärdats, bl.a. denna mer akademiskt klingande men mycket talande titel: A phenomenological study of interoperative human behavior across multi cultural conflicts in a mixed environmental stress situation in sub polar tempered tundra wilderness.
Förra årets resa till alperna och Tour de Mont Blanc finns ännu inte dokumenterad i bokform då skrivarbetet ligger nere efter att vi beslutat oss för att ändra bokens disposition. Istället för den berättande formen i de 14 tätskrivna A4-sidorna som i dagsläget finns klara så ska vi övergå till en mer behändig artikelform.
Roadrunner uppe på passet mellan Unna Räitasvagge
och Koupervagge 4/8-2009.
Även boken om 2009-års mycket lyckade resa i lapplandsfjällen kommer att skrivas i artikelform och under kvällens middag kommer vi att välja ut bilder till boken. Skrivarbetet ser jag som sagt fram emot mycket, även om det inte är betydligt svårare att skriva något underhållande om något som var fullständigt lyckat än att göra samma sak om något katastrofalt uselt, som i Sarek 2007.
By the way… minst tre av kvällens fyra middagsdeltagare kommer att springa Stockholm Marathon 2010. Förr eller senare kommer de att presenteras mer ingående här i bloggen då de är goda vänner och färgstarka personligheter, var och en på sitt sätt.
tisdag 24 november 2009
Ändrade planer, löpband, bilder samt Roadrunners namn består.
Den alerte läsaren har redan förstått att Roadrunner inte tänker delta i Team Stockholm Marathon som han skrev att han skulle för en dryg månad sedan. Den som följt Roadrunners Löparblogg vet mycket väl att det är strikt lågpulsträning som gäller till och med mars och efter att under en dryg månad underkastat mig lågpulsfilosofin är det nästan så att jag brister ut i lovsång över vart det verkar vara på väg. Nu har jag i och för sig inte genomfört MAF-test nr. 2 men redan nu är kilometertiderna i lågpulstempo märkbart bättre jämfört med för två veckor sedan då jag genomförde MAF-test 1. Jag ser fram emot nästa test som kommer att genomföras kring Lucia.
Löpning på löpband är varken kul som träningsform eller att skriva om. Antagligen är det också ännu mindre roligt att läsa om. Gårdagens dryga 12-kilometerspass på Sportlife Garnisonen var dock ganska upplyftande för att vara ett löpbandspass. I 5.34-tempo sprang jag i 3.2 kilometer innan pulsen ens nådde upp till 130 bpm. Det gjorde att snittpulsen för hela passet hamnade på 133 och trots detta hann jag nästan 500 meter längre på en timme än jag gjorde för knappt två veckor sedan vid en snittpuls på 137.
Antagligen berodde detta på att jag nu skaffat en ordentlig vattenflaska och i och med det slapp jag sådana tillbud som när jag drack ur en helt annan typ av flaska under förra veckan.
För övrigt så kommer jag att försöka piffa upp bloggen med lite bilder. Problemet är att det i dagsläget inte finns en enda bild av Roadrunner in action. Bilder från andra sammanhang än löpning finns det dock gott om på min facebookprofil där några album finns samlade, bl.a. från tre olika fjällvandringar. Där finns även en hel del bloggat om annat än löpning under fliken "Anteckningar".
Apropå det jag skrev igår så kommer jag att behålla bloggnamnet "Roadrunners löparblogg" men har uppdaterat informationen om mig själv i vänsterspalten så att sub40-målet framgår lite tydligare än innan.
Löpning på löpband är varken kul som träningsform eller att skriva om. Antagligen är det också ännu mindre roligt att läsa om. Gårdagens dryga 12-kilometerspass på Sportlife Garnisonen var dock ganska upplyftande för att vara ett löpbandspass. I 5.34-tempo sprang jag i 3.2 kilometer innan pulsen ens nådde upp till 130 bpm. Det gjorde att snittpulsen för hela passet hamnade på 133 och trots detta hann jag nästan 500 meter längre på en timme än jag gjorde för knappt två veckor sedan vid en snittpuls på 137.
Antagligen berodde detta på att jag nu skaffat en ordentlig vattenflaska och i och med det slapp jag sådana tillbud som när jag drack ur en helt annan typ av flaska under förra veckan.
För övrigt så kommer jag att försöka piffa upp bloggen med lite bilder. Problemet är att det i dagsläget inte finns en enda bild av Roadrunner in action. Bilder från andra sammanhang än löpning finns det dock gott om på min facebookprofil där några album finns samlade, bl.a. från tre olika fjällvandringar. Där finns även en hel del bloggat om annat än löpning under fliken "Anteckningar".
Apropå det jag skrev igår så kommer jag att behålla bloggnamnet "Roadrunners löparblogg" men har uppdaterat informationen om mig själv i vänsterspalten så att sub40-målet framgår lite tydligare än innan.
måndag 23 november 2009
Sub40 efter 40
En bloggkollega har döpt sin blogg till Sub40 före 40. Bloggens namn uttrycker hennes målsättning kort men klart och tydligt: att springa en mil under 40 minuter innan hon fyller 40. Sub40 före 40 är välskriven och full av intressanta detaljer om vägen mot målet. Kanske har jag inte läst bloggen tillräckligt noga men än har jag inte lyckats hitta någon information om hur långt bloggaren Ellinor har kvar till 40-sträcket. Inte heller vet jag någon om hur långt hon har kvar till just sub40-målet. Men jag ska läsa hennes blogg lite noggrannare. Just dessa detaljer gör ju läsningen mer intressant.
Även jag har satt upp sub40 som mål för 2010 och har därför varit frestad att döpa om min blogg till Sub40 efter 40. Jag fyllde själv 40 i februari i år och var då i ganska dålig löpform men i en utmärkt gymform. Ellinor, som driver Sub40 före 40-bloggen, är dessutom med i Malin Ewerlöfs och Lisa Blommés Sub40-träningsgrupp, vilket tillsammans med målsättningen gör bloggnamnet väldigt väl valt.
Det är möjligt att ett bloggnamn som klart och tydligt uttrycker en målsättning som är mycket intressant: att gå från mycket medioker motionär vid 40 fyllda till att nå drömgränsen sub40 ett och ett halvt år senare, skulle få fler läsare. Jag överväger faktiskt starkt att byta namn på bloggen, trots att jag inte tränar med sub40-gruppen och i skrivande stund inte ens är kvalificerad för detta. Det krävs nämligen att man är god för tider under 43 minuter på milen. Dit har jag gissningsvis någon dryg minut kvar i dagsläget. Jag har inte maxat distansen sedan i mitten av augusti (jag sprang då på knappt 45 minuter)och kommer inte heller att göra det förrän i mars 2010.
Jag siktar på att nå målet under hösten 2010, typ under Hässelbyloppet. Är det realistiskt att en 40-årig man kommer att klara detta? Med målinriktad träning och ett helhetsperspektiv på träning, mat och hälsa är jag övertygad om att jag kommer att klara mitt mål. Med hjälp av 4-5 timmar löpträning i veckan och en omläggning av kosten kommer jag att skapa goda förutsättningar. Som jag skrivit om tidigare tror jag mig ha goda löpargener även om jag just nu ser ut att vara anaerobt tränad efter massor av år med gymträning.
Hur jag gör med bloggens namn vet jag inte ännu. Vi får se. Även om mina ambitioner inte skiljer sig från Ellinors (att nå sub40-målet) så får jag för mig att det är en ordentlig skillnad mellan att göra Sub40 före 40 mot att göra det efter 40. Men... jag tycker att det är en större bedrift av en kvinna som närmar sig 40-sträcket att göra sub40 på milen än om en man klarar samma sak något eller ett par år efter han fyllt 40.
Även jag har satt upp sub40 som mål för 2010 och har därför varit frestad att döpa om min blogg till Sub40 efter 40. Jag fyllde själv 40 i februari i år och var då i ganska dålig löpform men i en utmärkt gymform. Ellinor, som driver Sub40 före 40-bloggen, är dessutom med i Malin Ewerlöfs och Lisa Blommés Sub40-träningsgrupp, vilket tillsammans med målsättningen gör bloggnamnet väldigt väl valt.
Det är möjligt att ett bloggnamn som klart och tydligt uttrycker en målsättning som är mycket intressant: att gå från mycket medioker motionär vid 40 fyllda till att nå drömgränsen sub40 ett och ett halvt år senare, skulle få fler läsare. Jag överväger faktiskt starkt att byta namn på bloggen, trots att jag inte tränar med sub40-gruppen och i skrivande stund inte ens är kvalificerad för detta. Det krävs nämligen att man är god för tider under 43 minuter på milen. Dit har jag gissningsvis någon dryg minut kvar i dagsläget. Jag har inte maxat distansen sedan i mitten av augusti (jag sprang då på knappt 45 minuter)och kommer inte heller att göra det förrän i mars 2010.
Jag siktar på att nå målet under hösten 2010, typ under Hässelbyloppet. Är det realistiskt att en 40-årig man kommer att klara detta? Med målinriktad träning och ett helhetsperspektiv på träning, mat och hälsa är jag övertygad om att jag kommer att klara mitt mål. Med hjälp av 4-5 timmar löpträning i veckan och en omläggning av kosten kommer jag att skapa goda förutsättningar. Som jag skrivit om tidigare tror jag mig ha goda löpargener även om jag just nu ser ut att vara anaerobt tränad efter massor av år med gymträning.
Hur jag gör med bloggens namn vet jag inte ännu. Vi får se. Även om mina ambitioner inte skiljer sig från Ellinors (att nå sub40-målet) så får jag för mig att det är en ordentlig skillnad mellan att göra Sub40 före 40 mot att göra det efter 40. Men... jag tycker att det är en större bedrift av en kvinna som närmar sig 40-sträcket att göra sub40 på milen än om en man klarar samma sak något eller ett par år efter han fyllt 40.
söndag 22 november 2009
Långpass i härligt väder.
Som de flesta redan noterat hade vi ett fantastisk väder igår, åtminstone i Svealand. De tre soltimmar Uppsala hittills haft under november tredubblades bara under gårdagen. Under mina 14 kilometer löpning var det massor med folk ute och njöt av det fantastiska vädret.
Förutom att gårdagens runda var den längsta sedan jag började lågpulsträna så passade jag också på att få med ett par rejäla backar. Vad passar då bättre än Röbo. Den första och den direkt därpå följande backen hamnade under den fjärde resp. femte kilometern och dessa kilometra blev de enda där 6-minutersgränsen överskreds. Båda kilometrarna noterade jag en snittid på 6.02 min/km men så fick jag gå 25 meter i varje backe för att hålla pulsen under godkända 140 bpm.
Det är inget snack om saken att lågpulsträningen börjar ge resultat. Under mina 14 kilometer blev snittiden 5.46 min/km vilket är ungefär 20 sekunder snabbare per kilometer än när jag började MAF-träna för en månad sedan. Men det är drygt två veckor kvar till nästa MAF-test och tills dess lär jag säkert förbättra kilometertiderna med ytterligare 10 sekunder. Hoppas jag!
En annan intressant förändring jämfört med mina "tidiga" lågpulspass är att snittiderna per kilometer är relativt jämna. För en månad sedan var det en tydlig trend att det gick saktare och saktare för varje kilometer men det verkar jag ha frångått nu. Den första kilometern går förstås något snabbare än de övriga men resten går i hyfsat jämn fart.
Förutom att gårdagens runda var den längsta sedan jag började lågpulsträna så passade jag också på att få med ett par rejäla backar. Vad passar då bättre än Röbo. Den första och den direkt därpå följande backen hamnade under den fjärde resp. femte kilometern och dessa kilometra blev de enda där 6-minutersgränsen överskreds. Båda kilometrarna noterade jag en snittid på 6.02 min/km men så fick jag gå 25 meter i varje backe för att hålla pulsen under godkända 140 bpm.
Det är inget snack om saken att lågpulsträningen börjar ge resultat. Under mina 14 kilometer blev snittiden 5.46 min/km vilket är ungefär 20 sekunder snabbare per kilometer än när jag började MAF-träna för en månad sedan. Men det är drygt två veckor kvar till nästa MAF-test och tills dess lär jag säkert förbättra kilometertiderna med ytterligare 10 sekunder. Hoppas jag!
En annan intressant förändring jämfört med mina "tidiga" lågpulspass är att snittiderna per kilometer är relativt jämna. För en månad sedan var det en tydlig trend att det gick saktare och saktare för varje kilometer men det verkar jag ha frångått nu. Den första kilometern går förstås något snabbare än de övriga men resten går i hyfsat jämn fart.
fredag 20 november 2009
Märkliga pulshopp under en annars fantastiskt skönt löprunda
Igår kväll jobbade min sambo och jag var ensam med våra tre barn. Att få var och en av dem att gå och lägga sig eller bara somna, som med minstingen på 1,5 år, är en kamp som kräver sin man (eller kvinna). Hela dagen hade jag planerat att ge mig ut och springa när sambon kom hem. Strax efter klockan nio när hon dök upp pumpade adrenalinet i kroppen av stress och frustration efter att under två timmar ha försökt få barnen att softa ner, ta på sig pyjamas/nattlinne, dricka välling, borsta tänderna och gå på toaletten. Varje kväll är motviljan till detta stor och när väl 5-åringen kommit i säng så ska dessutom en saga läsas och godnattsånger sjungas. Under tiden kryper och bökar 1,5-åringen omkring ovanpå oss, inte sällan under högljutt gnäll och ibland skrik. Suck… jag känner hur adrenalinnivån stiger bara jag skriver om detta!
Så som det är beskrivet ovan ser det allt som oftast ut hemma om kvällarna hos oss men oftast är vi i alla fall två som delar på bördan. Trots stressen var jag fast besluten att ge mig ut och springa och några minuter efter sambons hemkomst stod jag på sedvanlig plats i korsningen Götgatan-Tegnérgatan och sökte gps-kontakt.
Pulsbandet satt perfekt och allt tycktes fungera som det skulle. Lätt duggregn och två plusgrader var perfekt för att det inte skulle bli för varmt inne i löparpaltorna. Innan hade jag bestämt mig för att ta det lite lugnare än vanligt, vilket i mitt fall betyder en snittpuls runt 136 istället för runt 138 i MAF-tempo. Det gjorde att löpningen blev mer avslappnad eftersom jag annars tenderar att kolla av pulsen var femtionde meter för att se till att den ligger så nära 140 som möjligt (min uträknade MAF-puls).
Efter fyra kilometer hände det för första gången att pulsen plötsligt dök ner till 115 under några sekunder för att sedan hoppa direkt upp till arbetspulsen runt 136 igen. Detta hände totalt 7 – 8 gånger under milen jag sprang igår. Dessutom upplevde jag det motsatta. Utan rimlig orsak hoppade pulsen plötslig upp med 5 – 6 slag, trots att jag befann mig på flackt underlag och sprang i ett jämnt tempo. Någon känsla av att pulsen ökat hade jag inte heller, vilket jag brukar känna av direkt. Vid ett tillfälle var den uppe på 145 i några sekunder för att sedan plötsligt hoppa ner till 138 igen. Mycket märkligt! Antingen var det något tekniskt fel eller så var det en följd av den stressiga kvällen.
Vad som var desto bättre var att det var en väldigt skön runda. Löpningen flöt med ovanlig lätthet och gick dessutom snabbare än den gjort hittills. För första gången kunde jag notera samtliga kilometertider under sex minuter i MAF-tempo.
Snabbaste kilometer: den första på 5.21 min/km.
Den långsammaste: den sjätte kilometern på 5.56.
Snittempot hamnade på 5.43 min/km med en snittpuls på 137 (jag justerade upp den med ett snäpp pga. att den dök ner till 115 under sammanlagt c:a 15 sekunder under hela turen). Detta tempo kan jämföras med mitt MAF-test under förra veckan då snittempot blev 5.59 min/km. Bortsett från nämnda pulshopp så var pulsen stabil i intervallet 135 – 138. Jag vet inte hur jag ska tolka de plötsliga pulshoppen. Min Suunto t3 har inte betett sig så tidigare men jag hoppas verkligen att orsaken låg hos den snarare än hos mig.
Så som det är beskrivet ovan ser det allt som oftast ut hemma om kvällarna hos oss men oftast är vi i alla fall två som delar på bördan. Trots stressen var jag fast besluten att ge mig ut och springa och några minuter efter sambons hemkomst stod jag på sedvanlig plats i korsningen Götgatan-Tegnérgatan och sökte gps-kontakt.
Pulsbandet satt perfekt och allt tycktes fungera som det skulle. Lätt duggregn och två plusgrader var perfekt för att det inte skulle bli för varmt inne i löparpaltorna. Innan hade jag bestämt mig för att ta det lite lugnare än vanligt, vilket i mitt fall betyder en snittpuls runt 136 istället för runt 138 i MAF-tempo. Det gjorde att löpningen blev mer avslappnad eftersom jag annars tenderar att kolla av pulsen var femtionde meter för att se till att den ligger så nära 140 som möjligt (min uträknade MAF-puls).
Efter fyra kilometer hände det för första gången att pulsen plötsligt dök ner till 115 under några sekunder för att sedan hoppa direkt upp till arbetspulsen runt 136 igen. Detta hände totalt 7 – 8 gånger under milen jag sprang igår. Dessutom upplevde jag det motsatta. Utan rimlig orsak hoppade pulsen plötslig upp med 5 – 6 slag, trots att jag befann mig på flackt underlag och sprang i ett jämnt tempo. Någon känsla av att pulsen ökat hade jag inte heller, vilket jag brukar känna av direkt. Vid ett tillfälle var den uppe på 145 i några sekunder för att sedan plötsligt hoppa ner till 138 igen. Mycket märkligt! Antingen var det något tekniskt fel eller så var det en följd av den stressiga kvällen.
Vad som var desto bättre var att det var en väldigt skön runda. Löpningen flöt med ovanlig lätthet och gick dessutom snabbare än den gjort hittills. För första gången kunde jag notera samtliga kilometertider under sex minuter i MAF-tempo.
Snabbaste kilometer: den första på 5.21 min/km.
Den långsammaste: den sjätte kilometern på 5.56.
Snittempot hamnade på 5.43 min/km med en snittpuls på 137 (jag justerade upp den med ett snäpp pga. att den dök ner till 115 under sammanlagt c:a 15 sekunder under hela turen). Detta tempo kan jämföras med mitt MAF-test under förra veckan då snittempot blev 5.59 min/km. Bortsett från nämnda pulshopp så var pulsen stabil i intervallet 135 – 138. Jag vet inte hur jag ska tolka de plötsliga pulshoppen. Min Suunto t3 har inte betett sig så tidigare men jag hoppas verkligen att orsaken låg hos den snarare än hos mig.
torsdag 19 november 2009
Stockholm Marathon sub 3.30
En kompis som sprungit Stockholm Marathon flera gånger med bästa resultat på 3.44 år 2003 frågade mig för ett par veckor sedan om mina ambitioner inför min maradebut 2010. Jag svarade att jag hade som mål att springa under 3.30 varpå han svarade: ”Jaha…ja ja, lycka till!” och skrattade högt. Utan att säga det rätt ut lät han mig förstå att han tyckte att jag lagt ribban en smula för högt. Det är möjligt att jag har men det är där den ligger i alla fall...
Jag har aldrig känt mig lockad av marathondistansen fram till för ett par månader sedan då fan plötsligt flög i mig då jag av en händelse befann mig på Stockholm Marathons hemsida och innan jag visste ordet av hade jag anmält mig (om än med avbeställningsskydd). Samme kompis som ovan samt ytterligare en har i flera års tid tjatat på mig om att ställa upp i maran men jag har alltid avböjt med hänvisning till jag inte skulle klara den träningsmängd som skulle krävas för att gå i mål under en anständig tid. Men träningsmängden i sig kanske inte skulle vara något större problem. Vad som var värre de gånger jag tillfrågats var att jag fick problem med benhinnorna så fort jag satte igång med löpträning.
Nu när löpträningen fungerar utan mankemang med benhinnorna ser jag tydligen annorlunda på saken. Med en tydlig målsättning känns marathondistansen som en härlig utmaning. Men med tanke på att jag hittills aldrig sprungit längre än 22 km kan man fråga sig hur rimligt det är att jag ska kunna ta mig i mål under 3.30?
När jag satte mitt mål så var 3.30 inte särskilt genomtänkt. Jag bara drog jag till med något som skulle vara en skaplig utmaning att träna inför. Vart eftersom började jag fundera över det rimliga i sub 3.30-målet, men för några veckor sedan så läste jag följande på marathon.se.
Följer du länken ovan ser du att det handlar om att välja träningsprogram inför Stockholm Marathon. För att välja rätt rekommenderas att man ska springa ett testlopp på 7.5 km. Om man klarar detta på 33 minuter (motsvarande 4.24 min/km) så bör man kunna klara en sluttid på 3.30 förutsatt att man följer det program som föreslås. I mitten av augusti sprang jag en träningsrunda på 8,1 km med en snittid på just 4.26 min/km, vilket stärker mig i min övertygelse om att jag kommer att klara min målsättning.
Nu kommer jag i och för sig inte följa det träningsprogram som rekommenderas men jag tror att mitt program med lågpulsträning fram till och med mars kommer att duga gott. Därefter kommer jag successivt att styra in mig på ett mer traditionellt träningsprogram men kommer att behålla runt en tredjedel renodlad lågpulsträning.
Jag har aldrig känt mig lockad av marathondistansen fram till för ett par månader sedan då fan plötsligt flög i mig då jag av en händelse befann mig på Stockholm Marathons hemsida och innan jag visste ordet av hade jag anmält mig (om än med avbeställningsskydd). Samme kompis som ovan samt ytterligare en har i flera års tid tjatat på mig om att ställa upp i maran men jag har alltid avböjt med hänvisning till jag inte skulle klara den träningsmängd som skulle krävas för att gå i mål under en anständig tid. Men träningsmängden i sig kanske inte skulle vara något större problem. Vad som var värre de gånger jag tillfrågats var att jag fick problem med benhinnorna så fort jag satte igång med löpträning.
Nu när löpträningen fungerar utan mankemang med benhinnorna ser jag tydligen annorlunda på saken. Med en tydlig målsättning känns marathondistansen som en härlig utmaning. Men med tanke på att jag hittills aldrig sprungit längre än 22 km kan man fråga sig hur rimligt det är att jag ska kunna ta mig i mål under 3.30?
När jag satte mitt mål så var 3.30 inte särskilt genomtänkt. Jag bara drog jag till med något som skulle vara en skaplig utmaning att träna inför. Vart eftersom började jag fundera över det rimliga i sub 3.30-målet, men för några veckor sedan så läste jag följande på marathon.se.
Följer du länken ovan ser du att det handlar om att välja träningsprogram inför Stockholm Marathon. För att välja rätt rekommenderas att man ska springa ett testlopp på 7.5 km. Om man klarar detta på 33 minuter (motsvarande 4.24 min/km) så bör man kunna klara en sluttid på 3.30 förutsatt att man följer det program som föreslås. I mitten av augusti sprang jag en träningsrunda på 8,1 km med en snittid på just 4.26 min/km, vilket stärker mig i min övertygelse om att jag kommer att klara min målsättning.
Nu kommer jag i och för sig inte följa det träningsprogram som rekommenderas men jag tror att mitt program med lågpulsträning fram till och med mars kommer att duga gott. Därefter kommer jag successivt att styra in mig på ett mer traditionellt träningsprogram men kommer att behålla runt en tredjedel renodlad lågpulsträning.
onsdag 18 november 2009
Dråpligt och drypande på löpbandet
Igår på löpbandet tänkte jag prova med att dricka vatten under tiden för att se om det påverkade puls och kilometertider jämfört med de gånger jag inte druckit vatten. Självklart borde det visa på en skillnad eftersom pulsen stiger med 7-8 slag per minut per procent förlorad vätska i kroppen.
Det var inte vidare klokt gjort av mig, visade det sig. Själva vattendrickande var i och för sig klokt men inte sättet jag gjorde det på. Jag vet inte hur jag tänkte när jag trodde att jag skulle kunna dricka obehindrat ur en Nalgene-flaska med en öppning lika stor som ett dricksglas. Intet ont anande greppade jag min flaska efter 20 minuters löpning. Först när jag i farten började skruva av locket insåg jag att det inte skulle bli lätt. Utan att minska farten förde jag öppningen till munnen. Flaskan var fylld till bredden och det skvimpade betänkligt när öppningen närmade sig munnen.
Första klunken var minimal och måste ha avdunstat redan i munhålan eftersom jag inte minns att jag lyckades svälja så mycket som en droppe. I min tämligen krumma löpstil för att inte spilla gjorde jag ytterligare ett försök. Samtidigt som munnen fylldes med härligt kallt vatten skvimpade det till så att en ansenlig vattenmängd for in i min näsa. I samma ögonblick satte jag det jag lyckades få in i munnen i vrångstupen. Hostattacken blev både våldsam och långvarig. Jag hostade, fräste, frustade och svor som om jag höll på att drunkna. Som genom ett under lyckades jag hålla mig kvar på löpbandet tack vare mitt ganska beskedliga 5.30-tempo. Fattas bara att jag hade stupat på bandet och gjort en sån här vurpa . Då hade scenen definitivt varit fulländad.
Mina grannar på maskinerna bredvid tittade storögt och såg ut att vara beredda att ingripa i den nödsituation jag tycktes ha hamnat i. Stapplande, vinglande och hostande så att vattnet yrde omkring mig, fortfarande med flaskan i handen gjorde jag en ursäktande åtbörd med min lediga hand som skulle signalera att det inte var någon fara. Ett mycket ansträngt leende lyckades jag också prestera och hostade därefter ytterligare någon halv minut.
När hostattacken väl klingat av tittade jag hur mycket vatten som var kvar i flaskan. Blott två centimeter lägre vattennivå än när jag började. Resterande 50 minuter av löpningen drack jag med största försiktighet. Det blev skvimp både i näsan och på tröjan men jag lyckades i varje fall få ner vattnet i rätt strupe. Tröjan var drypande våt på bröstet och magen efteråt.
Till min nästa löptur på löpband ska jag se till att skaffa mig en vanlig drickflaska med munstycke för att inte riskera att behöva bjuda på liknande eller kanske ännu värre föreställningar.
Hursomhelst… pulsen hölls i schack med hjälp av vattnet och farten blev högre än genomsnittet. Men varje gång jag försökte dricka steg pulsen med minst fem slag på grund av jag inte vågade andas då jag drack. Risken för att sätta i halsen om jag andades var betydligt större än om jag lät bli.
Det var inte vidare klokt gjort av mig, visade det sig. Själva vattendrickande var i och för sig klokt men inte sättet jag gjorde det på. Jag vet inte hur jag tänkte när jag trodde att jag skulle kunna dricka obehindrat ur en Nalgene-flaska med en öppning lika stor som ett dricksglas. Intet ont anande greppade jag min flaska efter 20 minuters löpning. Först när jag i farten började skruva av locket insåg jag att det inte skulle bli lätt. Utan att minska farten förde jag öppningen till munnen. Flaskan var fylld till bredden och det skvimpade betänkligt när öppningen närmade sig munnen.
Första klunken var minimal och måste ha avdunstat redan i munhålan eftersom jag inte minns att jag lyckades svälja så mycket som en droppe. I min tämligen krumma löpstil för att inte spilla gjorde jag ytterligare ett försök. Samtidigt som munnen fylldes med härligt kallt vatten skvimpade det till så att en ansenlig vattenmängd for in i min näsa. I samma ögonblick satte jag det jag lyckades få in i munnen i vrångstupen. Hostattacken blev både våldsam och långvarig. Jag hostade, fräste, frustade och svor som om jag höll på att drunkna. Som genom ett under lyckades jag hålla mig kvar på löpbandet tack vare mitt ganska beskedliga 5.30-tempo. Fattas bara att jag hade stupat på bandet och gjort en sån här vurpa . Då hade scenen definitivt varit fulländad.
Mina grannar på maskinerna bredvid tittade storögt och såg ut att vara beredda att ingripa i den nödsituation jag tycktes ha hamnat i. Stapplande, vinglande och hostande så att vattnet yrde omkring mig, fortfarande med flaskan i handen gjorde jag en ursäktande åtbörd med min lediga hand som skulle signalera att det inte var någon fara. Ett mycket ansträngt leende lyckades jag också prestera och hostade därefter ytterligare någon halv minut.
När hostattacken väl klingat av tittade jag hur mycket vatten som var kvar i flaskan. Blott två centimeter lägre vattennivå än när jag började. Resterande 50 minuter av löpningen drack jag med största försiktighet. Det blev skvimp både i näsan och på tröjan men jag lyckades i varje fall få ner vattnet i rätt strupe. Tröjan var drypande våt på bröstet och magen efteråt.
Till min nästa löptur på löpband ska jag se till att skaffa mig en vanlig drickflaska med munstycke för att inte riskera att behöva bjuda på liknande eller kanske ännu värre föreställningar.
Hursomhelst… pulsen hölls i schack med hjälp av vattnet och farten blev högre än genomsnittet. Men varje gång jag försökte dricka steg pulsen med minst fem slag på grund av jag inte vågade andas då jag drack. Risken för att sätta i halsen om jag andades var betydligt större än om jag lät bli.
tisdag 17 november 2009
Det går fortare samt massage till new age-musik
Jag tycker att det börjar hända lite med löpformen. Att säga att det går fort när jag är ute och springer är att ta i ordentligt men mina rundor känns mycket lättare och går i snitt drygt 20 sekunder snabbare per kilometer än de gjorde för en månad sedan då jag började med min lågpulsträning. Gårdagens pass på en dryg mil slutade med ett snitt på 5,50 per kilometer. Den första kilometern gick på 5.20 utan att pulsgränsen på 140 överskreds. Det artar sig!
Totalt 18,6 mil har jag sprungit sedan jag började träna i lågpulstempo för exakt en månad sedan. Under loppet av en månad har jag aldrig sprungit så mycket. Mitt tidigare rekord var i juli i år, då jag fick ihop nära 17 mil. Som jag varit inne på tidigare så var träningen då av en helt annan karaktär: långa sträckor varannan dag och i ett tempo nära max. Det var otroligt skönt men inte bra i längden och ingenting jag rekommenderar någon.
Igår eftermiddag var jag på min andra massage denna månad (och andra massagen någonsin). Kvinnan som masserade hittade muskelknutor jag inte ens anade att jag hade. När jag gick dit tyckte jag själv att mina ryggmuskler var i prima form men hon satte fingret på flera punkter som fick mig att bita ihop ordentligt av smärta. Under 70 minuter knådades jag igenom fullständigt till mestadels vämjelig new age-muzak. Det är häpnadsväckande vilken stinkande smörja till musik som ryms inom den genren. Eftersom jag själv hållit på mycket med elektronisk musik tidigare i livet vet jag hur otroligt enkelt det är att producera den musik som spelas på span och massageställen. Värst är den musik där en samplad gitarr (ett gitarrljud som stoppats in i en synt och spelas på ett klaviatur istället för på en riktig gitarr) ligger i förgrunden. Fullständigt själlöst plinkplonkas en mycket enkel melodi fram, ofta improviserad, medan effektboxarna är uppvridna på max så att ljudbilden låter härligt fluffig och sockersöt.
Uthärdligt och till och med riktigt trevligt blir det när musiken utgörs av svepande elektroniska ljudsjok i läckra harmonier, helt utan melodier som stör och pockar på oförtjänt uppmärksamhet. I bakgrunden hörs ofta porlande vatten, kvittrande exotiska fåglar, undervattensljud eller råmande (?) valar. Sådan musik fyller den funktion den är tänkt att fylla: få lyssnaren att känna sig avslappnad. Plink plonk-musiken som man ibland måste stå ut med är så pass irriterande usel att kroppen producerar stresshormoner där man ligger på massagebritsen, och så är det ju inte riktigt tänkt.
När jag kom hem efter massagen hörde jag mig för med min sambo om det passade sig att ge sig ut och springa en sväng när vi nattat alla barn. Det gjorde det, men hon undrade om det verkligen var bra att göra det efter massagen. Kontraproduktivt, menade hon. Det är möjligt att hon hade rätt men efter att ha struntat i hennes råd att avstå upplevde jag min skönaste löptur på mycket länge.
Totalt 18,6 mil har jag sprungit sedan jag började träna i lågpulstempo för exakt en månad sedan. Under loppet av en månad har jag aldrig sprungit så mycket. Mitt tidigare rekord var i juli i år, då jag fick ihop nära 17 mil. Som jag varit inne på tidigare så var träningen då av en helt annan karaktär: långa sträckor varannan dag och i ett tempo nära max. Det var otroligt skönt men inte bra i längden och ingenting jag rekommenderar någon.
Igår eftermiddag var jag på min andra massage denna månad (och andra massagen någonsin). Kvinnan som masserade hittade muskelknutor jag inte ens anade att jag hade. När jag gick dit tyckte jag själv att mina ryggmuskler var i prima form men hon satte fingret på flera punkter som fick mig att bita ihop ordentligt av smärta. Under 70 minuter knådades jag igenom fullständigt till mestadels vämjelig new age-muzak. Det är häpnadsväckande vilken stinkande smörja till musik som ryms inom den genren. Eftersom jag själv hållit på mycket med elektronisk musik tidigare i livet vet jag hur otroligt enkelt det är att producera den musik som spelas på span och massageställen. Värst är den musik där en samplad gitarr (ett gitarrljud som stoppats in i en synt och spelas på ett klaviatur istället för på en riktig gitarr) ligger i förgrunden. Fullständigt själlöst plinkplonkas en mycket enkel melodi fram, ofta improviserad, medan effektboxarna är uppvridna på max så att ljudbilden låter härligt fluffig och sockersöt.
Uthärdligt och till och med riktigt trevligt blir det när musiken utgörs av svepande elektroniska ljudsjok i läckra harmonier, helt utan melodier som stör och pockar på oförtjänt uppmärksamhet. I bakgrunden hörs ofta porlande vatten, kvittrande exotiska fåglar, undervattensljud eller råmande (?) valar. Sådan musik fyller den funktion den är tänkt att fylla: få lyssnaren att känna sig avslappnad. Plink plonk-musiken som man ibland måste stå ut med är så pass irriterande usel att kroppen producerar stresshormoner där man ligger på massagebritsen, och så är det ju inte riktigt tänkt.
När jag kom hem efter massagen hörde jag mig för med min sambo om det passade sig att ge sig ut och springa en sväng när vi nattat alla barn. Det gjorde det, men hon undrade om det verkligen var bra att göra det efter massagen. Kontraproduktivt, menade hon. Det är möjligt att hon hade rätt men efter att ha struntat i hennes råd att avstå upplevde jag min skönaste löptur på mycket länge.
måndag 16 november 2009
Lördagens lågpulspass kändes fint.
Fredagens entimmaspass på löpband gick som det brukade och är därför inget att rapportera om. Däremot gick lördagens dryga 13 km långa pass över all förväntan. Trots snålblåst och en lång sträcka av lätt uppförslut sprang jag mina första 9 kilometer med ett snittempo på 5.42 min/km och 138 i snittpuls (och i vanlig ordning höll jag mig under 141 bpm). Efter den tionde kilometern kröp snittempot över sex minuter per kilometer och höll sig där under resterande tre kilometer.
Hela passet slutade med ett snittempo på 5.50 vilket är nästan en halv minut snabbare än för bara en månad sedan då jag började med min lågpulsträning. En snabb analys av anledningen till att just detta pass gick bättre än ett genomsnittligt blir att lördagen förlöpte ganska lugnt med glada barn och ingenting inplanerat. Jag kunde också välja i princip själv när jag ville ut på min löptur, vilket jag inte kan till vardags.
Ingen stress med andra ord, till skillnad från vardagkvällarna då jag jobbat en hel dag och nattat tre barn innan jag kan ge mig iväg ut.
Hela passet slutade med ett snittempo på 5.50 vilket är nästan en halv minut snabbare än för bara en månad sedan då jag började med min lågpulsträning. En snabb analys av anledningen till att just detta pass gick bättre än ett genomsnittligt blir att lördagen förlöpte ganska lugnt med glada barn och ingenting inplanerat. Jag kunde också välja i princip själv när jag ville ut på min löptur, vilket jag inte kan till vardags.
Ingen stress med andra ord, till skillnad från vardagkvällarna då jag jobbat en hel dag och nattat tre barn innan jag kan ge mig iväg ut.
söndag 15 november 2009
MAF-tider och 5 km-tider i maxtempo
Vid frukosten i morse ägnade jag mig åt att begrunda en tabell som finns i Maffetones bok Träna för livet på sidan 98. Där kan man utifrån givna resultat under första kilometern i ett MAF-test göra en uppskattning om vilken tid man bör få vid ett lopp på fem kilometer i maxfart. Tabellen ser ut så här:
MAF (min 5 km-lopp 5 km Tid
per km) Hastighet
6.15 4.40 23.20
5.30 4.20 21.45
5.15 4.10 20.58
5.00 4.00 20.12
4.40 3.45 18.38
4.20 3.30* 17.05
4.00 3.15 16.19
3.45 3.05 15.32
*) Denna siffra är korrigerad fem sekunder uppåt eftersom den sticker ut när data plottas. Antagligen har Maffeton gjort något galet där. Om siffran istället är 3.30 så ser plotten snygg ut.
Utifrån denna tabell skulle jag, om jag maxade, springa 5 km på c:a 22 minuter, eftersom jag ligger på 5.38-tempo under min första MAF-test-kilometer. Jag borde klara bättre än så!
Eftersom jag är statistiker frestades jag av att göra en regression av siffrorna. Utifrån plotten kunde jag konstatera att en vanlig linjär regression inte skulle fungera så jag provade istället med en exponetiell modell.
MAX = 99.48*1.0029^MAF (1)
Detta läser man ut som: MAX-hastigheten = 99.48 gånger 1.0029 upphöjt i MAF-hastigheten.
MAX-hastigheten ges i sekunder och måste omvandlas till minuter efter att formeln har använts. Likaså måste MAF-hastigheten anges i sekunder. Som räkneexempel kan jag ta min MAF-hastighet (325 sekunder per kilometer för första kilometern) för att beräkna min MAX-hastighet:
MAX = 99.48*1.0029^325 = 255 sekunder som motsvarar 4.15 per kilometer.
Min modell (1) ovan ger följande tabell för MAX-tempo (med samma MAF-tider) efter att ha omvandlat sekunder till minuter.
MAF (Min per 5 km-lopp 5 km Tid
kilometer) Hastighet
6.15 4.55 24.33
5.30 4.19 21.33
5.15 4.08 20.39
5.00 3.57 19.45
4.40 3.44 18.39
4.20 3.31 17.36
4.00 3.19 16.36
3.45 3.10 15.54
Formeln överskattar ganska mycket för det största och det minsta värdet men annars ser det skapligt ut. Antagligen skulle en annan regressionsmodell beskriva datat bättre, men det lämnar jag åt någon annan att undersöka. Jag ägnade bara detta en dryg kvart.
Detta blir allt för idag. I morgon berättar jag om helgens löpturer.
MAF (min 5 km-lopp 5 km Tid
per km) Hastighet
6.15 4.40 23.20
5.30 4.20 21.45
5.15 4.10 20.58
5.00 4.00 20.12
4.40 3.45 18.38
4.20 3.30* 17.05
4.00 3.15 16.19
3.45 3.05 15.32
*) Denna siffra är korrigerad fem sekunder uppåt eftersom den sticker ut när data plottas. Antagligen har Maffeton gjort något galet där. Om siffran istället är 3.30 så ser plotten snygg ut.
Utifrån denna tabell skulle jag, om jag maxade, springa 5 km på c:a 22 minuter, eftersom jag ligger på 5.38-tempo under min första MAF-test-kilometer. Jag borde klara bättre än så!
Eftersom jag är statistiker frestades jag av att göra en regression av siffrorna. Utifrån plotten kunde jag konstatera att en vanlig linjär regression inte skulle fungera så jag provade istället med en exponetiell modell.
MAX = 99.48*1.0029^MAF (1)
Detta läser man ut som: MAX-hastigheten = 99.48 gånger 1.0029 upphöjt i MAF-hastigheten.
MAX-hastigheten ges i sekunder och måste omvandlas till minuter efter att formeln har använts. Likaså måste MAF-hastigheten anges i sekunder. Som räkneexempel kan jag ta min MAF-hastighet (325 sekunder per kilometer för första kilometern) för att beräkna min MAX-hastighet:
MAX = 99.48*1.0029^325 = 255 sekunder som motsvarar 4.15 per kilometer.
Min modell (1) ovan ger följande tabell för MAX-tempo (med samma MAF-tider) efter att ha omvandlat sekunder till minuter.
MAF (Min per 5 km-lopp 5 km Tid
kilometer) Hastighet
6.15 4.55 24.33
5.30 4.19 21.33
5.15 4.08 20.39
5.00 3.57 19.45
4.40 3.44 18.39
4.20 3.31 17.36
4.00 3.19 16.36
3.45 3.10 15.54
Formeln överskattar ganska mycket för det största och det minsta värdet men annars ser det skapligt ut. Antagligen skulle en annan regressionsmodell beskriva datat bättre, men det lämnar jag åt någon annan att undersöka. Jag ägnade bara detta en dryg kvart.
Detta blir allt för idag. I morgon berättar jag om helgens löpturer.
fredag 13 november 2009
Är ämnet "Löpning" uttömt?
Med tanke på hur oerhört mycket som finns skrivet om just löpning så borde ämnet vid det här laget vara helt uttömt sedan länge. Om löpning finns åtskilliga hyllmeter böcker skrivna och jag är själv innehavare av c:a 0,3 hyllmeter löplitteratur. Även långlivade och fortfarande vitala månadstidningar som Runners World verkar hela tiden hitta nytt stoff att förse sina entusiastiska och kunskapstörstande läsare med. För att inte tala om allt som finns skrivet på internet i ämnet, där Roadrunner bara är en av hundratusentals bloggare som var och varannan dag har något att skriva om den mycket enkla och primitiva motionsform som löpningen utgör.
Vad varje löpare upplever i löpspåret är tämligen unikt och vad de alla har att berätta är mer eller mindre intressant. Intressant till viss grad är det nämligen alltid att läsa andras bloggar eller inlägg i olika diskussionsforum. Men för att fånga mitt intresse krävs en viss förmåga att uttrycka sig samt att viss passion - eller åtminstone målmedvetenhet - ska gå att skönja. Efter att ha läst bloggar och hängt i olika diskussionsforum inom mina andra intressen kan jag konstatera att just löpare faktiskt uttrycker sig bättre än genomsnittet. Vad det beror på måste jag nog fundera en stund på för att inte riskera att skriva något förhastat om eventuellt samband mellan löpning och förmåga att uttrycka sig.
Löpningsämnet är knappast uttömt. Detta är min blogg och den handlar i huvudsak om min löpning. Såväl löpning som bloggande är nyväckta intressen (även om jag alltid gillat både löpning och skrivande) och min löpning är långt ifrån uttömt. Den har precis börjat!
Men så är det ju också så att mycket tål att upprepas. Om något klokt skrevs om löpning i oktobernumret av Springtime 1983 så kan ju detta vara värt att upprepas i nya varianter typ en gång om året i RunnersWorld. Vilket säkert också görs!
Vad varje löpare upplever i löpspåret är tämligen unikt och vad de alla har att berätta är mer eller mindre intressant. Intressant till viss grad är det nämligen alltid att läsa andras bloggar eller inlägg i olika diskussionsforum. Men för att fånga mitt intresse krävs en viss förmåga att uttrycka sig samt att viss passion - eller åtminstone målmedvetenhet - ska gå att skönja. Efter att ha läst bloggar och hängt i olika diskussionsforum inom mina andra intressen kan jag konstatera att just löpare faktiskt uttrycker sig bättre än genomsnittet. Vad det beror på måste jag nog fundera en stund på för att inte riskera att skriva något förhastat om eventuellt samband mellan löpning och förmåga att uttrycka sig.
Löpningsämnet är knappast uttömt. Detta är min blogg och den handlar i huvudsak om min löpning. Såväl löpning som bloggande är nyväckta intressen (även om jag alltid gillat både löpning och skrivande) och min löpning är långt ifrån uttömt. Den har precis börjat!
Men så är det ju också så att mycket tål att upprepas. Om något klokt skrevs om löpning i oktobernumret av Springtime 1983 så kan ju detta vara värt att upprepas i nya varianter typ en gång om året i RunnersWorld. Vilket säkert också görs!
onsdag 11 november 2009
MAF-test 1, nu ordentligt genomfört
Så kom äntligen ett rekorderligt genomfört MAF-test till stånd. Denna gång var jag klädd så att inte kroppens alstrade värme skulle påverka pulsen så mycket. Efter två kilometer uppvärmning satte jag av mot Librobäck på en praktiskt taget helt flack cykelväg. Bortsett från att jag valde en alternativ väg jämfört med mitt förra test (som jag själv ogiltigförklarade) så var det samma runda. Skillnaden var att jag valde att springa en kilometer på en icke-upplyst grusväg istället för att ta den upplysta vägen runt Librobäcks återvinningsstation. Sträckan blev dock nästan exakt lika lång och fullt likvärdig med mitt förra test för snart veckor sedan.
Till min glädje så gick det nästan två minuter fortare än det gjorde då. Jag tycker att det ligger en slags skamgräns vid sex minuter per kilometer. Att överskrida den gör att självförtroendet får sig en törn vilket jag slapp igår: 5,59 min/km med en snittpuls på 138 (6,12 min/km förra lördagen). Rundan var 8,6 kilometer lång och här är kilometertiderna:
Km __Tid____Puls
1____5,38___138
2____5,51___138
3____5,59___138
4____6,06___138
5____6,03___139
6____6,11___139
7____6,01___138
8____6,03___138
9____5,58___139
Jag upplevde det aldrig som att det blev för varmt. Termometern visade 1+ och jag sprang iförd en tunn långärmad Adidas funktionströja samt mitt Craft vindställ. Efter några kilometer drog jag ner dragkedjan till magen för att det inte skulle bli för varmt.
Pulsen var vid ett par tre tillfällen uppe på 142 men efter inbromsning kröp den ner till godkända nivåer under 141 igen.
Bortsett från lite diffusa smärtor i benen så var det en fantastiskt skön runda.
Här kan du läsa mer om andra löpares MAF-test.
Till min glädje så gick det nästan två minuter fortare än det gjorde då. Jag tycker att det ligger en slags skamgräns vid sex minuter per kilometer. Att överskrida den gör att självförtroendet får sig en törn vilket jag slapp igår: 5,59 min/km med en snittpuls på 138 (6,12 min/km förra lördagen). Rundan var 8,6 kilometer lång och här är kilometertiderna:
Km __Tid____Puls
1____5,38___138
2____5,51___138
3____5,59___138
4____6,06___138
5____6,03___139
6____6,11___139
7____6,01___138
8____6,03___138
9____5,58___139
Jag upplevde det aldrig som att det blev för varmt. Termometern visade 1+ och jag sprang iförd en tunn långärmad Adidas funktionströja samt mitt Craft vindställ. Efter några kilometer drog jag ner dragkedjan till magen för att det inte skulle bli för varmt.
Pulsen var vid ett par tre tillfällen uppe på 142 men efter inbromsning kröp den ner till godkända nivåer under 141 igen.
Bortsett från lite diffusa smärtor i benen så var det en fantastiskt skön runda.
Här kan du läsa mer om andra löpares MAF-test.
tisdag 10 november 2009
Kort resumé av Roadrunners Löparblogg
Igår kväll skrev jag ett långt inlägg om min löparhistoria sedan 19-årsåldern. Det måste dock genomgå en omfattande redigering innan det kan bli frågan om någon publicering. Just nu håller det inte alls måttet och utkastet få ligga till sig några dagar innan jag tittar på det igen
Ett betydlig mindre projekt än det nyss nämnda är det att återge en kort resumé om Roadrunners löparbloggs drygt månadslånga historia, kanske främst för nytillkomna läsare om jag nu har några sådana.
Att jag startade min blogg just då har att göra med att jag helt enkelt var uttråkad. Jag hade dragit på mig en halsinfektion, antagligen som följd av överträning, och hade på grund av den fått ställa in både Stockholm Halvmarathon och Lidingöloppet. Hela sommaren ägnade jag åt träning inför framför allt Lidingöloppet och jag var fruktansvärt taggad. När jag inte kunde springa själv ville jag ägna mig åt något som åtminstone hade med löpning att göra. Jag läste om löpning på nätet och flera böcker.... samt startade en blogg.
Då, när bloggen startades, anade jag inte att det var överträning jag hade drabbats av och såg därför fram emot att kunna fylla mina blogginlägg med rapporter om intervallträning, snabbdistanspass, tröskelträning och fartlek så fort halsinfektionen släppt. Så blev det inte och några rapporter från sådana träningspass kommer inte att synas i min blogg förrän framåt mars nästa år.
Sommarens ihärdiga löpträning med långa distanser i högt tempo ledde till överträning på bara tre månader vilket jag insåg först efter en månad med ont i halsen. Efter att ha läst på nätet om andra som dragit på sig överträning och har hittat tillbaka med hjälp av lågpulsträning så har även jag valt denna träningsform,
Träningspassen i lågpulstempo är varandra ganska lika, utom möjligen den distans man valt för dagen, och gör sig föga bra att återge i berättande form. Känslan är praktiskt taget densamma hela tiden och framstegen görs i små steg och brukar mäta i MAF-test som genomförs ungefär en gång i månaden. Tyvärr erbjuder därför min blogg väldigt lite action och det var ju inte riktigt vad jag hade tänkt från början.
Men, som jag skrev igår, jag börjar ju uppskatta lågpulstempot och denna träningsform har många utövare utöver (oj! :-)) mig själv. Sök på "lågpulsträning" och "MAF-test" i diskussionsforumen på jogg.se, funbeat eller puls.se och du kommer få massor av träffar och mycket intressant läsning.
För den som vill ha action och högt tempo har jag som sagt inte mycket att erbjuda just nu. Hittills går mina träningspass i knappt sexminuterstempo vilket är tillräckligt långsamt för att bli omrodd utmed Djurgårdskanalen.
Men för den som står ut med läsning om sådan träning, eller kanske till och med är uppriktigt intresserad, kommer jag oförtrutet att fortsätta med bloggandet om hur min träning framskrider. Mitt mål om att springa Lidingöloppet 2010 snabbare än 2.25 kvarstår och jag är övertygad om att jag kommer att klara det.
Detta mål, samt mina andra (finns nedskrivna strax till vänster), borgar dock för en hel del action framåt våren.
Eftersom jag är svag för ordvränging kan jag inte låta bli att lägga till detta: Min blogg handlar om hur min lågpulsträning fortlöper, inte om hur jag löper fort... förlåt:-D.
Ett betydlig mindre projekt än det nyss nämnda är det att återge en kort resumé om Roadrunners löparbloggs drygt månadslånga historia, kanske främst för nytillkomna läsare om jag nu har några sådana.
Att jag startade min blogg just då har att göra med att jag helt enkelt var uttråkad. Jag hade dragit på mig en halsinfektion, antagligen som följd av överträning, och hade på grund av den fått ställa in både Stockholm Halvmarathon och Lidingöloppet. Hela sommaren ägnade jag åt träning inför framför allt Lidingöloppet och jag var fruktansvärt taggad. När jag inte kunde springa själv ville jag ägna mig åt något som åtminstone hade med löpning att göra. Jag läste om löpning på nätet och flera böcker.... samt startade en blogg.
Då, när bloggen startades, anade jag inte att det var överträning jag hade drabbats av och såg därför fram emot att kunna fylla mina blogginlägg med rapporter om intervallträning, snabbdistanspass, tröskelträning och fartlek så fort halsinfektionen släppt. Så blev det inte och några rapporter från sådana träningspass kommer inte att synas i min blogg förrän framåt mars nästa år.
Sommarens ihärdiga löpträning med långa distanser i högt tempo ledde till överträning på bara tre månader vilket jag insåg först efter en månad med ont i halsen. Efter att ha läst på nätet om andra som dragit på sig överträning och har hittat tillbaka med hjälp av lågpulsträning så har även jag valt denna träningsform,
Träningspassen i lågpulstempo är varandra ganska lika, utom möjligen den distans man valt för dagen, och gör sig föga bra att återge i berättande form. Känslan är praktiskt taget densamma hela tiden och framstegen görs i små steg och brukar mäta i MAF-test som genomförs ungefär en gång i månaden. Tyvärr erbjuder därför min blogg väldigt lite action och det var ju inte riktigt vad jag hade tänkt från början.
Men, som jag skrev igår, jag börjar ju uppskatta lågpulstempot och denna träningsform har många utövare utöver (oj! :-)) mig själv. Sök på "lågpulsträning" och "MAF-test" i diskussionsforumen på jogg.se, funbeat eller puls.se och du kommer få massor av träffar och mycket intressant läsning.
För den som vill ha action och högt tempo har jag som sagt inte mycket att erbjuda just nu. Hittills går mina träningspass i knappt sexminuterstempo vilket är tillräckligt långsamt för att bli omrodd utmed Djurgårdskanalen.
Men för den som står ut med läsning om sådan träning, eller kanske till och med är uppriktigt intresserad, kommer jag oförtrutet att fortsätta med bloggandet om hur min träning framskrider. Mitt mål om att springa Lidingöloppet 2010 snabbare än 2.25 kvarstår och jag är övertygad om att jag kommer att klara det.
Detta mål, samt mina andra (finns nedskrivna strax till vänster), borgar dock för en hel del action framåt våren.
Eftersom jag är svag för ordvränging kan jag inte låta bli att lägga till detta: Min blogg handlar om hur min lågpulsträning fortlöper, inte om hur jag löper fort... förlåt:-D.
måndag 9 november 2009
För varmt klädd
Hela tre dagar har gått sedan mitt senaste inlägg. Har helt enkelt haft fullt upp i helgen med fredagsmys med familjen, 40-årsfest på lördagen med efterföljande trötthet på söndagen.
Men helgen har dock inte ägnats enbart åt frosseri och festande. Sedan jag skrev mitt senaste inlägg i fredags har jag även fått till drygt 31 kilomter löpning, vilket jag känner mig väldigt nöjd med.
På fredageftermiddagen blev det 10 km på Sportlife Garnisonens löpband och på lördagen en runda som var tänkt som MAF-test men som på grund av omständigheter jag återkommer till strax bara kommer att räknas som ett vanligt träningspass. På söndagen blev det en riktigt skön runda mestadels i totalt mörker i Röboområdet. Samtliga pass var förståss lågpulspass och en gemensam nämnare var att kilometertiderna varierade ordentligt.
Precis som jag skrev härom härom dagen så gick de första 2-3 kilometrarna ganska fort på löpbandet i fredags. De avverkades i c:a 5.35 min/km med snittpuls på 138. Därefter började det bli varmt, dels av min egen alstrade värme samt från de två som höll till på löpbanden bredvid. Kilometrarna i slutet av passet gick i 6.10-6.20 tempo och det var också då jag svettades som mest. De sista två kilometrarna var jag ensam på löpbanden och då förbättrades tiderna något (rund 6 min/km).
I lördags hade jag tänkt genomföra mitt första MAF-test och värmde först upp med drygt två kilometers jogg. Banan jag sprang var 8.73 km men eftersom det även då blev för varmt blev det stor variation på kilometertiderna:
km____Tid_____Puls
1_____5.37_____139
2_____5.42_____139
3_____6.04_____138
4_____6.11_____138
5_____5.57_____138
6_____6.20_____138
7_____6.07_____138
8_____6.05_____138
9_____6.07_____138 (730 m)
Temperaturen låg kring 5+ och på överkroppen bar jag en tunn Icebreaker samt mitt Craft vindställ vilket visade sig vara alldeles för varmt och läsaren kan se på kilometertiderna ovan hur jag upplevde temperaturen under min runda.
Den stora variationen i tiderna gör att även detta MAF-test kommer att göras om under mer ordnade former. Jag börjar inse hur viktigt det är för prestationen att man är rätt klädd. Det är ingenting jag reflekterat över så mycket tidigare eftersom jag då bara sprungit rätt och slätt. Det är bara drygt ett år sedan jag började springa med pulsmätare och gps och i och med började jag intressera mig för kilometertiderna. Innan dess bara sprang jag. Omjag svettades såg jag det som ett tecken på att jag tagit ut mig, vilket jag ju praktiskt taget alltid gjorde på den tiden.
På söndagen tränade min snart nioårige son friidrott i Domarringens skola i Svartbäcken. Själv passade jag under tiden på att ta mig en löprunda i det närliggande Röboområdet. Den lilla visdom lördagens runda gav mig gjorde att jag istället för min Icebreaker tog på mig en tunn Adidas funktionströja under min Craftjacka. Det blev lite svalare men ändå ordentligt varm under vissa avsnitt. Jag sprang större delen av rundan i mörker på den grusväg som går mellan gamla E4.an och järnvägen vid Gamla Uppsala.
km___Tid____Puls
1____6,07____135
2____5,44____137
3____5,30____137
4____5,51____138
5____5,36____138
6____6,03____139
7____5,51____138
8____6,08____138
9____6,28____138
10___6,26____138
11___6,03____137
Under första kilometern trasslade pulsbandet. Pulsen gav inget utslag och jag fick springa och justera placeringen runt bröstkorgen. När inte det funkade fick jag fukta kontaktytorna med saliv. Då, efter c:a 600 meter, blev det genast kontakt. Den angivna snittpulsen är därför gissad och jag tog det värde där pulsen brukar ligga under första kilometern. Upp till och med fem kilometer är det skapliga tider men därefter blev det för varmt innanför mitt Craft-ställ, vilket syns på kilometertiderna. Från och till fick jag dra ner dragkedjan på Craftjackan för att reglera värmen.
Men om jag kan hålla runt 5.40 med runt 138 i snittpuls, förutsatt att jag är rätt klädd, så känner jag mig ganska nöjd. Jag börjar bli alltmer säker på att det är värmen som gör att pulsen stiger och farten minskar.
Vidare börjar jag inte bara vänja mig vid utan även uppskatta lågpulstempot. Man blir extremt känslig för hur fort det går och man kan med en felmarginal på några få sekunder gissa hur fort varje kilometer gått. Dessutom känner jag direkt när pulsen är på väg att vippa över 140-strecket och har utvecklad en ganska god känsla för att hela tiden springa med en puls i intervallet 137-139 bpm.
Men helgen har dock inte ägnats enbart åt frosseri och festande. Sedan jag skrev mitt senaste inlägg i fredags har jag även fått till drygt 31 kilomter löpning, vilket jag känner mig väldigt nöjd med.
På fredageftermiddagen blev det 10 km på Sportlife Garnisonens löpband och på lördagen en runda som var tänkt som MAF-test men som på grund av omständigheter jag återkommer till strax bara kommer att räknas som ett vanligt träningspass. På söndagen blev det en riktigt skön runda mestadels i totalt mörker i Röboområdet. Samtliga pass var förståss lågpulspass och en gemensam nämnare var att kilometertiderna varierade ordentligt.
Precis som jag skrev härom härom dagen så gick de första 2-3 kilometrarna ganska fort på löpbandet i fredags. De avverkades i c:a 5.35 min/km med snittpuls på 138. Därefter började det bli varmt, dels av min egen alstrade värme samt från de två som höll till på löpbanden bredvid. Kilometrarna i slutet av passet gick i 6.10-6.20 tempo och det var också då jag svettades som mest. De sista två kilometrarna var jag ensam på löpbanden och då förbättrades tiderna något (rund 6 min/km).
I lördags hade jag tänkt genomföra mitt första MAF-test och värmde först upp med drygt två kilometers jogg. Banan jag sprang var 8.73 km men eftersom det även då blev för varmt blev det stor variation på kilometertiderna:
km____Tid_____Puls
1_____5.37_____139
2_____5.42_____139
3_____6.04_____138
4_____6.11_____138
5_____5.57_____138
6_____6.20_____138
7_____6.07_____138
8_____6.05_____138
9_____6.07_____138 (730 m)
Temperaturen låg kring 5+ och på överkroppen bar jag en tunn Icebreaker samt mitt Craft vindställ vilket visade sig vara alldeles för varmt och läsaren kan se på kilometertiderna ovan hur jag upplevde temperaturen under min runda.
Den stora variationen i tiderna gör att även detta MAF-test kommer att göras om under mer ordnade former. Jag börjar inse hur viktigt det är för prestationen att man är rätt klädd. Det är ingenting jag reflekterat över så mycket tidigare eftersom jag då bara sprungit rätt och slätt. Det är bara drygt ett år sedan jag började springa med pulsmätare och gps och i och med började jag intressera mig för kilometertiderna. Innan dess bara sprang jag. Omjag svettades såg jag det som ett tecken på att jag tagit ut mig, vilket jag ju praktiskt taget alltid gjorde på den tiden.
På söndagen tränade min snart nioårige son friidrott i Domarringens skola i Svartbäcken. Själv passade jag under tiden på att ta mig en löprunda i det närliggande Röboområdet. Den lilla visdom lördagens runda gav mig gjorde att jag istället för min Icebreaker tog på mig en tunn Adidas funktionströja under min Craftjacka. Det blev lite svalare men ändå ordentligt varm under vissa avsnitt. Jag sprang större delen av rundan i mörker på den grusväg som går mellan gamla E4.an och järnvägen vid Gamla Uppsala.
km___Tid____Puls
1____6,07____135
2____5,44____137
3____5,30____137
4____5,51____138
5____5,36____138
6____6,03____139
7____5,51____138
8____6,08____138
9____6,28____138
10___6,26____138
11___6,03____137
Under första kilometern trasslade pulsbandet. Pulsen gav inget utslag och jag fick springa och justera placeringen runt bröstkorgen. När inte det funkade fick jag fukta kontaktytorna med saliv. Då, efter c:a 600 meter, blev det genast kontakt. Den angivna snittpulsen är därför gissad och jag tog det värde där pulsen brukar ligga under första kilometern. Upp till och med fem kilometer är det skapliga tider men därefter blev det för varmt innanför mitt Craft-ställ, vilket syns på kilometertiderna. Från och till fick jag dra ner dragkedjan på Craftjackan för att reglera värmen.
Men om jag kan hålla runt 5.40 med runt 138 i snittpuls, förutsatt att jag är rätt klädd, så känner jag mig ganska nöjd. Jag börjar bli alltmer säker på att det är värmen som gör att pulsen stiger och farten minskar.
Vidare börjar jag inte bara vänja mig vid utan även uppskatta lågpulstempot. Man blir extremt känslig för hur fort det går och man kan med en felmarginal på några få sekunder gissa hur fort varje kilometer gått. Dessutom känner jag direkt när pulsen är på väg att vippa över 140-strecket och har utvecklad en ganska god känsla för att hela tiden springa med en puls i intervallet 137-139 bpm.
fredag 6 november 2009
Roadrunner i Lidingöloppet 2010
Nyligen var jag inne på Lidingöloppets hemsida för första gången på några veckor för att kolla om det gick att se vilka och hur många som hunnit anmäla sig till nästa års lopp. Då det inte blev något Lidingölopp för min del i år pga. en halsinfektion, antagligen som följd av överträning, så kommer jag att debutera nästa år (se tidigare inlägg).
Men trots att jag är debutant och inte har några som helst meriter att åberopa (bortsett från en väldigt medioker tid från Blodomloppet 2009 som inte kvalificerade mig till någon annat än startgrupp 5) så har jag enligt mina önskemål tilldelats en plats i startgrupp 2, vilket förvånade mig mycket. I och för sig skrev jag efter bästa förmåga inom formuleringskonsten i anmälningsformuläret en övertygande motivering till varför jag, trots avsaknad av meriter, ändå borde få starta i denna startgrupp. Tyvärr har jag glömt vad jag skrev men minns att jag var väldigt tydlig med mina målsättningar som var i nivå med vad som krävdes för att bli seedad till startgrupp 2. Tydligen lyckades jag övertyga anmälningsmottagaren om att jag kommer att uppnå mina mål. Vad jag gjorde var bara att föra över min egen övertygelse om detta på honom/henne. Men jag erkänner också att jag även klämde in några vänliga ord, charm och lite humor för att göra dem mer välvilligt inställda till mina önskemål.
Lidingöloppets arrangörer har valt att inte skriva ut på sin hemsida vilka seedingmeriter som krävs för att få starta i respektive startgrupp så jag mailade dem därför tidigare i höstas för att fråga. Mitt intresse gällde framför allt startgrupp 2 och detta är vad de svarade:
10 km < 41 min.
Halvmara < 1.32
Lidingöloppets placering i säsongen gör att det finns gott om tid att hinna vässa formen och om det är något lopp jag verkligen vill vara i form inför så är det just detta lopp. Men jag har dock insett att trängseln i spåret gör att en sluttid i paritet med mina ambitioner är avhängig av en bra startplats och mina målsättningar för nästa år är faktiskt satta utifrån att jag ska klara seedinggränsen för att få starta i just startgrupp 2. Efteråt så har jag i och för sig höjt ribban ytterligare en smula för att sätta ytterligare press på min själv. Jag kommer alltså att starta i startgrupp 2 utan att ha uppnått mina mål men jag är inte mindre taggad för det.
I Lidingöloppet 2010 kommer Roadrunner att synas med startnummer 20005 på bröstet och han kommer inte ta längre tid på sig än 2.25 för att tillryggalägga de 30 kilometrarna, allt under förutsättning att han får vara skadefri och behålla hälsan. Det kan ni hoppa upp och klappa er på!!
Men trots att jag är debutant och inte har några som helst meriter att åberopa (bortsett från en väldigt medioker tid från Blodomloppet 2009 som inte kvalificerade mig till någon annat än startgrupp 5) så har jag enligt mina önskemål tilldelats en plats i startgrupp 2, vilket förvånade mig mycket. I och för sig skrev jag efter bästa förmåga inom formuleringskonsten i anmälningsformuläret en övertygande motivering till varför jag, trots avsaknad av meriter, ändå borde få starta i denna startgrupp. Tyvärr har jag glömt vad jag skrev men minns att jag var väldigt tydlig med mina målsättningar som var i nivå med vad som krävdes för att bli seedad till startgrupp 2. Tydligen lyckades jag övertyga anmälningsmottagaren om att jag kommer att uppnå mina mål. Vad jag gjorde var bara att föra över min egen övertygelse om detta på honom/henne. Men jag erkänner också att jag även klämde in några vänliga ord, charm och lite humor för att göra dem mer välvilligt inställda till mina önskemål.
Lidingöloppets arrangörer har valt att inte skriva ut på sin hemsida vilka seedingmeriter som krävs för att få starta i respektive startgrupp så jag mailade dem därför tidigare i höstas för att fråga. Mitt intresse gällde framför allt startgrupp 2 och detta är vad de svarade:
10 km < 41 min.
Halvmara < 1.32
Lidingöloppets placering i säsongen gör att det finns gott om tid att hinna vässa formen och om det är något lopp jag verkligen vill vara i form inför så är det just detta lopp. Men jag har dock insett att trängseln i spåret gör att en sluttid i paritet med mina ambitioner är avhängig av en bra startplats och mina målsättningar för nästa år är faktiskt satta utifrån att jag ska klara seedinggränsen för att få starta i just startgrupp 2. Efteråt så har jag i och för sig höjt ribban ytterligare en smula för att sätta ytterligare press på min själv. Jag kommer alltså att starta i startgrupp 2 utan att ha uppnått mina mål men jag är inte mindre taggad för det.
I Lidingöloppet 2010 kommer Roadrunner att synas med startnummer 20005 på bröstet och han kommer inte ta längre tid på sig än 2.25 för att tillryggalägga de 30 kilometrarna, allt under förutsättning att han får vara skadefri och behålla hälsan. Det kan ni hoppa upp och klappa er på!!
torsdag 5 november 2009
Debut på löpband
Jag måste medge att jag var mycket skeptisk. En av löpningens största förtjänster är enligt min mening naturupplevelsen, eller i brist på natur: frisk luft. I brist på frisk luft: att susa fram i en omgivning, vad den än består av, som förändras. Löpbandet erbjuder ingenting av detta.
På Sportlife Garnisonen, där jag hittills bara gymtränat, står en rad åbäken till löpband uppställda och igår eftermiddag hade jag bestämt mig för att prova på hur det kändes. Löpbanden står inklämda längst in i ett prång, som inte är särskilt luftig (se bilden). För att i lugn och ro fundera ut hur allt fungerade valde jag löpbandet längst in i prånget. Efter några minuter av hummanden, huvudkliande och en och annan svordom fick jag bandet i rörelse och lyckades till och med justera hastigheten så pulsen höll sig under 140 bpm. Det kändes väldigt lättsprunget och det var inga problem att hålla 5.40 min/km med en puls runt 135.
Efter en dryg kilometer lossnade pulsbandet, vilket det till stort förtret gjort alltför många gånger tidigare. Jag har en Suunto t3, som i alla avseenden utom just ena pulsbandsfästet, fungerar alldeles utmärkt. Det slappa fästet har jag sett till att fixa med en tejpbit lindad runt om och det har fungerat bra. Igår lättade jag lite på tejpbiten eftersom jag fick för mig att den täckte alltför mycket av själva kontaktytan mot kroppen, vilket gjorde att skiten släppte och lossnade om och om igen när jag i farten försökte spänna fast det igen.
Jag fick avbryta efter att ha sprungit en dryg kilometer för att börja fäppla med tejpen igen så att den satt ordentligt över fästet. Det lyckades och jag kunde efter viss möda få igång löpbandet igen. Efter ett par minuter dök min kompis Erik från Uppsala upp, som också råkar jobba i Garnisonen. Han intog löpbandet bredvid och satte igång att springa under en del småprat.
Jag upplevde det som mycket lättare att springa på löpband än utomhus, där jag brukar ligga kring 6 min/km med en puls nära 140 bpm. På löpbandet höll jag 5.36 med samma puls.Åtminstone under de tre första kilometrarna. Därefter gjorde sig den dåliga ventilationen påmind. Det trånga prångets temperatur hade stigit några grader och svettångorna från mig och Erik låg tunga i luften. Det gav utslag direkt på pulsen. Jag fick justera ner farten så att jag hamnade på min utomhusfart i lågpulstempo på drygt 6 min/km. Och där höll jag mig under resten av passet, som bara varade en halvtimme. Efteråt dröp min tröja av svett.
Kanske var det tack vare sällskapet och småpratet som gjorde löpbandslöpningen uthärdlig. Jag gick därifrån med en hyfsat positiv känsla och löpbandet gav mig viss mersmak. Det är något jag kommer att ta till när vädret är riktigt trist framöver.
Efteråt gick jag och fick massage för första gången i mitt liv. Jobbet erbjudet en friskvårdspeng på 2000 kr om året till alla anställda. Eftersom jag inte hunnit förbruka min i år (löpningen är ju praktiskt taget gratis och gymmet har vi fritt tillträde till på jobbet) så tänkte jag att massage skulle vara väl investerade pengar då mina ben är tämligen stinna och ömma. Den diffusa smärta jag känt på baksidan av höger lår på senaste tiden försvann nästan helt.
onsdag 4 november 2009
Intensiv träningsdag
Gårdagen blev en intensiv träningsdag. Vid 11.30 stod jag redo med vikter, skivstång och step up-bräda på Sportlife Garnisonen för ett entimmespass Body Pump. Jag har inte nämnt det här i bloggen men mitt första Body Pump-pass på ett halvår körde jag för två veckor sedan. Eftersom jag inte gymtränat på över sex veckor innan dess så fick jag naturligtvis en riktigt fet träningsvärk. Faktum är att jag kände av den i mina triceps så sent som förra måndagen, alltså sex dagar efter genomfört pass. Intensivare träningsvärk har jag haft flera gånger tidigare i livet men så vitt jag minns så har den aldrig varit så ihållande. Ändå är mina triceps den muskelgrupp jag har fått mest ordning på under alla år på gymmet.
Under kvällen igår var samtliga familjemedlemmar, inklusiva mig, mer eller mindre sura. Minst sur var dock minstingen Love, 17 månader, trots att det är han som brukar klaga mest högljutt om kvällarna när allt inte är till belåtenhet. Innan klockan åtta var det så pass illa att jag helt hade avskrivit mina planer på att få till en löptur när barnen väl somnat men efter åtta så tinade alla upp lite grand. De två minsta somnade och den äldste, snart nio år, fortsatte vara sur men på ett ganska charmigt sätt som snarare lockade fram några små skratt än irritation. Dessa var tillräckliga för att jag skulle återfå min energi och när även han kommit i säng bestämde jag mig för att ge mig ut ändå.
21.15 stod jag vid elskåpet i korsningen Götgatan-Tegnérgatan i Uppsala och sökte satellitkontakt med gps:en. Löpningen norrut mot Librobäck kändes lättare än den borde gjort och kilometertiderna hamnade strax under sex minuter vid en puls omkring 138. Här måste jag också flika in att en stark anledning till att jag överhuvudtaget kom ut igår kväll var att jag var ivrig att prova hur pulsklockan fungerade med pulsintervaller inprogrammerade (se gårdagens inlägg). Det var skönt att slippa springa och kolla klockan var 20:e sekund.
När gps:en pep vid fem kilometer vände jag och sprang samma väg tillbaka. Just då blev jag varse varför löpningen hittills hade känts så lätt. Den motvind jag då mötte var inte att leka med och hade fram till då skjutsat på mig från de mest gynnsamma vinklarna och jag hade därför knappt märkt att det blåste. Pulsklockan signalerade ideligen att 140 bpm överskridits och jag var ibland tvungen att gå några steg för att pulsen skulle sjunka. Motvinden gjorde att de fem sista kilometrarna således gick 20 – 30 sekunder långsammare per kilometer än de fem första. Gps:en, som inte brukar vara helt pålitlig men igår pep pulsklockan för tio kilometer exakt vid elskåpet där jag börjat springa en timme tidigare.
Idag ska jag prova på att springa på löpband. Det blir en helt ny erfarenhet om man bortser från att jag provat ut dojor på Löplabbets löpband. Tänkte passa på att prova några kilometer i samband med att jag kör ett kort gympass på lunchen idag.
Om ni undrar så tog jag det ganska försiktigt på gårdagens Body Pump-pass. Idag är jag bara lite behagligt stinn i kroppen och har nästan ingen träningsvärk alls. Precis som det ska kännas efter ett perfekt styrkepass.
Under kvällen igår var samtliga familjemedlemmar, inklusiva mig, mer eller mindre sura. Minst sur var dock minstingen Love, 17 månader, trots att det är han som brukar klaga mest högljutt om kvällarna när allt inte är till belåtenhet. Innan klockan åtta var det så pass illa att jag helt hade avskrivit mina planer på att få till en löptur när barnen väl somnat men efter åtta så tinade alla upp lite grand. De två minsta somnade och den äldste, snart nio år, fortsatte vara sur men på ett ganska charmigt sätt som snarare lockade fram några små skratt än irritation. Dessa var tillräckliga för att jag skulle återfå min energi och när även han kommit i säng bestämde jag mig för att ge mig ut ändå.
21.15 stod jag vid elskåpet i korsningen Götgatan-Tegnérgatan i Uppsala och sökte satellitkontakt med gps:en. Löpningen norrut mot Librobäck kändes lättare än den borde gjort och kilometertiderna hamnade strax under sex minuter vid en puls omkring 138. Här måste jag också flika in att en stark anledning till att jag överhuvudtaget kom ut igår kväll var att jag var ivrig att prova hur pulsklockan fungerade med pulsintervaller inprogrammerade (se gårdagens inlägg). Det var skönt att slippa springa och kolla klockan var 20:e sekund.
När gps:en pep vid fem kilometer vände jag och sprang samma väg tillbaka. Just då blev jag varse varför löpningen hittills hade känts så lätt. Den motvind jag då mötte var inte att leka med och hade fram till då skjutsat på mig från de mest gynnsamma vinklarna och jag hade därför knappt märkt att det blåste. Pulsklockan signalerade ideligen att 140 bpm överskridits och jag var ibland tvungen att gå några steg för att pulsen skulle sjunka. Motvinden gjorde att de fem sista kilometrarna således gick 20 – 30 sekunder långsammare per kilometer än de fem första. Gps:en, som inte brukar vara helt pålitlig men igår pep pulsklockan för tio kilometer exakt vid elskåpet där jag börjat springa en timme tidigare.
Idag ska jag prova på att springa på löpband. Det blir en helt ny erfarenhet om man bortser från att jag provat ut dojor på Löplabbets löpband. Tänkte passa på att prova några kilometer i samband med att jag kör ett kort gympass på lunchen idag.
Om ni undrar så tog jag det ganska försiktigt på gårdagens Body Pump-pass. Idag är jag bara lite behagligt stinn i kroppen och har nästan ingen träningsvärk alls. Precis som det ska kännas efter ett perfekt styrkepass.
tisdag 3 november 2009
Makulering av förra veckans MAF-test.
Igår lyckades jag klura ut ur man programmerar in pulsgränser i min Suunto t3 som i fortsättningen kommer att larma ilsket om jag underskrider 130 eller överskrider 140. Eftersom jag inte hade pulsgränser inställda i klockan blev det MAF-test jag gjorde förra veckan inte helt strikt genomfört och jag kommer därför att göra om det inom kort. Banan jag springer på är praktiskt taget helt flack så mina kilometertider kommer att vara fullt jämförbara med varandra. Åtminstone efter 2 - 3 kilometer...
Något jag inte gjorde under förra veckans test var att värma upp. Mitt resonemang gick ungefär så här: Inte kan man väl behöva värma upp när uppvärmningstempot är detsamma som det tempo man senare ska springa i? Huvudsaken är väl att förhållandena under vilka MAF-testerna genomförs är så lika varandra som möjligt?
Givetvis finns det en poäng i att testet genomförs under likartade förhållanden men är verkligen detta allt man behöver tänka på? Under de första kilometrarna under mina lågpulspass har jag märkt att pulsen varit väldigt känslig även för mycket små förändringar i tempo eller underlag. Men efter de inledande kilometrarna har pulsen stabiliserats och det har varit lättare att strypa pulsen då den stiger samt att hålla den inom ett snävare intervall. Problemet under de första kilometrarna är dock lätt avhjälpt med ett par kilometers uppvärmning innan som då kommer att gå i samma tempo som testet kommer att genomföras. Hädanefter ska jag värma upp 2 – 3 kilometer innan jag genomför mina MAF-test så kanske jag lyckas hålla pulsen i intervallet 138 – 140 under hela testet.
För övrigt kommer jag att sträva efter att löpträna efter detta enkla schema:
Dag 1: löpning
Dag 2: löpning
Dag 3: vila
och så vidare i en loop. Det är inte alltid det kommer att fungera men kanske lyckas jag bättre med målet att få ihop fem timmar löpning i veckan. Detta kommer att vara mina mål men jag kommer att släppa lite på dem om jag känner att det leder till stress. Jag kommer inte att till varje pris försöka följa ovanstående schema eller att få ihop mina fem timmar i veckan. Bara om omständigheterna tillåter. Eftersom familjen går i första hand är jag ibland hänvisad med min löpning till tider som är långt ifrån optimala för mig. Det kan bli sena kvällar när barnen somnat eller i värsta fall tidiga mornar, som jag inte är så förtjust i. Men ofta kan jag få till en runda innan lunchen på jobbet vilket är att föredra. Djurgården har mycket härliga löpstigar.
Något jag inte gjorde under förra veckans test var att värma upp. Mitt resonemang gick ungefär så här: Inte kan man väl behöva värma upp när uppvärmningstempot är detsamma som det tempo man senare ska springa i? Huvudsaken är väl att förhållandena under vilka MAF-testerna genomförs är så lika varandra som möjligt?
Givetvis finns det en poäng i att testet genomförs under likartade förhållanden men är verkligen detta allt man behöver tänka på? Under de första kilometrarna under mina lågpulspass har jag märkt att pulsen varit väldigt känslig även för mycket små förändringar i tempo eller underlag. Men efter de inledande kilometrarna har pulsen stabiliserats och det har varit lättare att strypa pulsen då den stiger samt att hålla den inom ett snävare intervall. Problemet under de första kilometrarna är dock lätt avhjälpt med ett par kilometers uppvärmning innan som då kommer att gå i samma tempo som testet kommer att genomföras. Hädanefter ska jag värma upp 2 – 3 kilometer innan jag genomför mina MAF-test så kanske jag lyckas hålla pulsen i intervallet 138 – 140 under hela testet.
För övrigt kommer jag att sträva efter att löpträna efter detta enkla schema:
Dag 1: löpning
Dag 2: löpning
Dag 3: vila
och så vidare i en loop. Det är inte alltid det kommer att fungera men kanske lyckas jag bättre med målet att få ihop fem timmar löpning i veckan. Detta kommer att vara mina mål men jag kommer att släppa lite på dem om jag känner att det leder till stress. Jag kommer inte att till varje pris försöka följa ovanstående schema eller att få ihop mina fem timmar i veckan. Bara om omständigheterna tillåter. Eftersom familjen går i första hand är jag ibland hänvisad med min löpning till tider som är långt ifrån optimala för mig. Det kan bli sena kvällar när barnen somnat eller i värsta fall tidiga mornar, som jag inte är så förtjust i. Men ofta kan jag få till en runda innan lunchen på jobbet vilket är att föredra. Djurgården har mycket härliga löpstigar.
söndag 1 november 2009
Mörkerlöpning i Tribbhult: att springa på gehör.
Roadrunner är nu tillbaka efter några dagars vistelse i Småland. I förrgår kväll ägnade jag hela dagen åt olika aktiviteter tillsammans med familjen och när vi kom hem hade det börjat skymma rejält. Min förhoppning var att hinna hem innan detta så att jag skulle hinna få till min inplanerade löptur i någorlunda dagsljus.
Men innan jag fått på mig löpardojor och riggad mig med pulsband och gps hade det hunnit bli bäckmörkt i Tribbhult där vi bodde hos ett par vänner. Inte ens månen syntes på den mulna himmlen. Tribbhult ligger i höjd med Solstadström några kilometer från E22 i riktning mot Hjorted, som är någon slags centralort i Tjustbyggden mellan Västervik och Oskarshamn. Tribbhult nås genom att svänga vänster in på en grusväg två kilometer från E22 i riktning mot nämnda Hjorted. Denna grusväg är så här års bäckmörk när det hunnit skymma ordentligt.
På denna väg gav jag mig ut från den ensamma gatlykta som lyser upp infarterna till gården Tribbult. Innan ögonen hade anpassat sig efter att ha lämnat gatlyktans sken såg jag nästan ingenting men småningom anpassade sig mina ögon och vägen framför mig kunde åtminstone anas.
Just detta avsnitt av vägen har jag bara sprungit på någon gång tidigare men åkt bil på något hundratal gånger. Jag kan därför säga att jag kan vägen ganska bra och det är nog tack vare det som jag lyckades undvika att hamna i diket. Eftersom jag knappt såg vägen sprang jag så att säga på gehör. Jag kände till varenda kurva och ojämnhet i vägen och visste därför var jag skulle svänga och var det fanns risk för stukningar.
Jag har egentligen en pannlampa men den har jag bara använt i outdoor-sammanhang under fjällvandringar. Det föresvävade mig aldrig att det kunde vara läge att ta med den. Men trots mörkret var det överlag en härlig löptur. Under en stor del av sträckan kantas vägen av en tät skog. Trots att familjen tillbringat både somrar och en och annan höst- eller vårhelg i trakterna så har vi aldrig lyckats se de vildsvin som de lär finnas gott om i dessa skogar. Förra våren siktades också ett lodjur på en åker intill Tribbhult. Rådjur ser man nästan alltid när man färdas på den grusväg jag sprang på i förrgår.
Sällsamma ljud och knakanden hördes då och då från skogen intill mig och jag förstod att något djur befann sig endast några meter ifrån mig. Men vad för slags djur gick inte att se i bäckmörkret. Jag såg ju inte ens siffrorna på min pulsklocka.
Jag bar inte heller reflexer vilket fick mig att snabbt ta beslutet att gömma mig bakom en buske när en bil plötsligt dök upp. Jag var helt enkelt rädd att skrämma föraren då jag plötsligt skulle dyka upp i strålkastarljuset och fann det smartast att gömma mig helt.
Men innan jag fått på mig löpardojor och riggad mig med pulsband och gps hade det hunnit bli bäckmörkt i Tribbhult där vi bodde hos ett par vänner. Inte ens månen syntes på den mulna himmlen. Tribbhult ligger i höjd med Solstadström några kilometer från E22 i riktning mot Hjorted, som är någon slags centralort i Tjustbyggden mellan Västervik och Oskarshamn. Tribbhult nås genom att svänga vänster in på en grusväg två kilometer från E22 i riktning mot nämnda Hjorted. Denna grusväg är så här års bäckmörk när det hunnit skymma ordentligt.
På denna väg gav jag mig ut från den ensamma gatlykta som lyser upp infarterna till gården Tribbult. Innan ögonen hade anpassat sig efter att ha lämnat gatlyktans sken såg jag nästan ingenting men småningom anpassade sig mina ögon och vägen framför mig kunde åtminstone anas.
Just detta avsnitt av vägen har jag bara sprungit på någon gång tidigare men åkt bil på något hundratal gånger. Jag kan därför säga att jag kan vägen ganska bra och det är nog tack vare det som jag lyckades undvika att hamna i diket. Eftersom jag knappt såg vägen sprang jag så att säga på gehör. Jag kände till varenda kurva och ojämnhet i vägen och visste därför var jag skulle svänga och var det fanns risk för stukningar.
Jag har egentligen en pannlampa men den har jag bara använt i outdoor-sammanhang under fjällvandringar. Det föresvävade mig aldrig att det kunde vara läge att ta med den. Men trots mörkret var det överlag en härlig löptur. Under en stor del av sträckan kantas vägen av en tät skog. Trots att familjen tillbringat både somrar och en och annan höst- eller vårhelg i trakterna så har vi aldrig lyckats se de vildsvin som de lär finnas gott om i dessa skogar. Förra våren siktades också ett lodjur på en åker intill Tribbhult. Rådjur ser man nästan alltid när man färdas på den grusväg jag sprang på i förrgår.
Sällsamma ljud och knakanden hördes då och då från skogen intill mig och jag förstod att något djur befann sig endast några meter ifrån mig. Men vad för slags djur gick inte att se i bäckmörkret. Jag såg ju inte ens siffrorna på min pulsklocka.
Jag bar inte heller reflexer vilket fick mig att snabbt ta beslutet att gömma mig bakom en buske när en bil plötsligt dök upp. Jag var helt enkelt rädd att skrämma föraren då jag plötsligt skulle dyka upp i strålkastarljuset och fann det smartast att gömma mig helt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)