Motgångarna och det vanliga vardagliga jävelskapet har stått som spön i backen. I skrivande stund har det gått nästan exakt fem veckor sedan Roadrunner skrev något på bloggen senast. Anledningen är förstås att inte ett enda löpsteg tagits sedan dess, bortsett från ett 18 kilometers långpass för fyra veckor och sex dagar sedan. Det var en inte särskilt behaglig upplevelse. I synnerhet dagarna efteråt då så att säga båda ändarna av kroppen plågades av dels ömma benhinnor nertill och halsont upptill.
Jag tar det från början. Som sagt... det började med onda benhinnor och som om inte det vore nog ådrog jag mig samtidigt höstens tredje halsinfektion. Som grädde på moset hade jag dessutom ont under fötterna. Har för mig att jag nämnt denna mystiska åkomma i något av mina senare inlägg? Än idag känner jag av detta under båda fötterna. Det är som om en nerv ligger i kläm under främre delen av fotsulorna. När jag går så "klickar" det till i bland, samtidigt som det strålar i en domnande känsla i hela foten. Jag upprepar: båda fötterna!! Helskumt!
När benhinnorna började kännas okej och halsontet drog sig tillbaka blev det plötsligt för kallt ute. Kyla var inte anledning nog att hålla sig inne under förra vintern med det tycker jag tydligen nu. En vecka gick och kroppen kändes ganska okej. Planerna på att ge sig iväg ut och träna började mogna men när jag vaknade en morgon för drygt en vecka sedan hade jag ont i halsen igen, för fjärde gången i höst! Och där är jag nu. Det har blivit mycket bättre men jag ger mig inte ut med den här halsen.
Som jag skrev i en statusuppdatering på facebook. Det verkar vara något slags moment 22 jag hamnat i men jag vet inte vad som är orsak till vad. Låter jag bli att springa för att jag är småsjuk eller är jag småsjuk för att jag inte springer?
Detta borde jag naturligtvis skrivit om tidigare, men jag har väldigt svårt att tackla alla motgångar jag fått utstå sedan i april när allt skit började. Jag vill ingenting hellre än att komma igång med min löpning igen, bortsett från fred på jorden då förstås!
Vad har jag gjort istället för att springa och blogga? Liksom många andra män kan jag ägna saker och ting närapå maniskt intresse ibland. Jag har alltid något som intresserar mig mycket för stunden och man vet aldrig på förhand vad som kommer att intressera mig härnäst. Denna gång blev det tydligen privatekonomi och aktier, ett område som hittills lämnat mig kall i hela mitt liv. Jag har alltid varit av den bestämda uppfattningen att pengar förlorar sitt värde om de inte spenderas.
Nog om det. Detta är ingenting jag tänker dryfta här. Löpningen kommer att fortsätta vara ett stort intresse vid sidan om mina andra intressen. Antagligen kan jag komma igång under nästa vecka igen. Och bloggen... den kommer att leva vidare så länge det är roligt att blogga och så länge det finns något att blogga om, dvs. under förutsättning att jag kan träna.
lördag 11 december 2010
lördag 6 november 2010
Löpning i nya omgivningar
Vid fredagens utflykt med familjen i Fiby Urskog utanför Uppsala passade Roadrunner på att ta med sig träningskläder för att kunna springa hem. Efter att ha blivit avsläppt i Vänge fortsatte familjen vidare i bil medan Roadrunner skulle ta sig hem för egen maskin. Sanslöst stel i benen bar det sedan av hemåt i ett mycket jämnt och inte minst makligt tempo.
Jag trodde inte att det var sant när jag började springa. Benen värkte och jag har sällan känt mig så stel, om ens någonsin. Jag tror inte att jag skrivit om det tidigare men under de flesta av höstens pass har det känts som om nerver legat i kläm i fötter och ben. Jag har också haft en hel del problem med benhinnorna. Jag måste på allvar sätta igång med de övningar som hjälpte mig få ordning på benhinnorna under förra hösten. Krampkänningar i fötter och vader har jag skrivit om lite grand men inte den smärta som ibland strålar genom benen på ett mycket otrevligt sätt. Förutom att börja stretcha ordentligt funderar jag på att gå på massage, vilket jag inte gjort sedan i juni när högervaden kärvade som värst.
Nåväl... från Vänge går det en cykelväg hela vägen in till Uppsala. Kilometertiderna fördelade sig snyggt i intevallet 5:17 - 5:25 /km i något vi statistiker brukar kalla en likformig fördelning.
Även om det långt ifrån var någon behaglig löpning är det alltid uppfriskande att springa i nya miljöer, vilket jag gjort en del på sistone. Vid ICA Maxi i Stenhagen hamnade jag dessvärre i ett bilinferno då hundratals fredagslediga ICA-besökare försökte ta sig in på parkeringen från Enköpingsvägen. Då blev det till att kryssa, stanna, söka ögonkontakt med ilskna bilister som ibland lite motvilligt ville släppa fram mig.
Passet summerade till 12,2 km och snittempot hamnade på 5:20/km. Snittpuls: 152 bpm. Långt ifrån något märkvärdigt men ytterligare ett pass som i förlängningen ska bidra till den toppform jag ska ha uppnått till Premiärmilen i slutet av mars nästa år.
Mer detaljer om passet hittar du här.
Jag trodde inte att det var sant när jag började springa. Benen värkte och jag har sällan känt mig så stel, om ens någonsin. Jag tror inte att jag skrivit om det tidigare men under de flesta av höstens pass har det känts som om nerver legat i kläm i fötter och ben. Jag har också haft en hel del problem med benhinnorna. Jag måste på allvar sätta igång med de övningar som hjälpte mig få ordning på benhinnorna under förra hösten. Krampkänningar i fötter och vader har jag skrivit om lite grand men inte den smärta som ibland strålar genom benen på ett mycket otrevligt sätt. Förutom att börja stretcha ordentligt funderar jag på att gå på massage, vilket jag inte gjort sedan i juni när högervaden kärvade som värst.
Nåväl... från Vänge går det en cykelväg hela vägen in till Uppsala. Kilometertiderna fördelade sig snyggt i intevallet 5:17 - 5:25 /km i något vi statistiker brukar kalla en likformig fördelning.
Även om det långt ifrån var någon behaglig löpning är det alltid uppfriskande att springa i nya miljöer, vilket jag gjort en del på sistone. Vid ICA Maxi i Stenhagen hamnade jag dessvärre i ett bilinferno då hundratals fredagslediga ICA-besökare försökte ta sig in på parkeringen från Enköpingsvägen. Då blev det till att kryssa, stanna, söka ögonkontakt med ilskna bilister som ibland lite motvilligt ville släppa fram mig.
Passet summerade till 12,2 km och snittempot hamnade på 5:20/km. Snittpuls: 152 bpm. Långt ifrån något märkvärdigt men ytterligare ett pass som i förlängningen ska bidra till den toppform jag ska ha uppnått till Premiärmilen i slutet av mars nästa år.
Mer detaljer om passet hittar du här.
Kartan visar var Roadrunners fredagslöpning tilldrog sig.
Notera pilen som markerar var han stötte på
bilinfernot vid ICA Maxi. Där blev det till att ta
en liten extra sväng för att inte riskera att bli överkörd.
torsdag 4 november 2010
Yesss!!! Milen sub... eehh... 50.
Styrkt i självförtroendet stapplade Roadrunner upp för trappan till sin lägenhet efter avslutat pass igår kväll. Det som var tänkt att bli ett vanligt distanspass i 5:20-tempo urartade till ett i det närmaste snabbdistanspass inte så rysligt långt ifrån maxtempo. De första kilometrarna tickade iväg i ett snittempo kring 4:45-4:50/km och känslan var bättre än på mycket länge. Då bestämde sig Roadrunner för att springa lite snabbare än han gjort på sistone. Målet blev sub 50 på milen, vilket han inte gjort sedan i juni.
Ingressens avslutande mening har förstås flera förklaringar, vilket mina mer trogna läsare känner till. Den främsta är att jag inte ens försökt att springa milen snabbt, eller någon annan stäcka heller för den delen (bortsett från ett 5 km långt snabbdistanspass i juli). Andra bidragande orsaker har varit skador, LCHF-diet, förkylningar, tilltagande övervikt och annat jävelskap. Men igår var det alltså dags. Ansträngningsgraden var något högre än under de distanspass jag hållit mig till på sistone, men ännu var det en bit kvar till maxtempo.
Den kraftiga motvind jag utsattes för vid 5 km tog musten ur mig och tempot sänktes rejält. Till och med när jag vände och fick vinden i ryggen. Men snittempot när gps:en signalerade för uppnådda tio kilometer var 4:56/km vilket renderade en sluttid på 49:27. Möjligen skulle jag kunnat komma ner kring 48 minuter om jag tog i för kung och fosterland. Kanske inte så mycket att hänga i granen men en tid som gör att jag i alla fall känner tillförsikt inför framtiden eftersom jag egentligen hade mer att ge. Detaljer om passet hittar du här.
Efter lördagens inlägg var det en läsare som påpekade att den långa, raka, okuperade skogsväg jag hittade under mitt långpass i själva verket var en gammal banvall. I söndags passade jag på att springa där igen innan äldste sonen skulle spela fotbollsmatch i Ekeby, men då bara 8,2 km. Då blev det uppenbart att det var en gammal banvall jag sprang på och den nästan egendomligt raka och flacka vägen fick sin naturliga förklaring. Men helt klart var det en perfekt väg för löpning och det var definitivt inte sista gången jag sprang där. Om träningspass förlagda på denna väg lär ni få läsa mer om framöver.
Ingressens avslutande mening har förstås flera förklaringar, vilket mina mer trogna läsare känner till. Den främsta är att jag inte ens försökt att springa milen snabbt, eller någon annan stäcka heller för den delen (bortsett från ett 5 km långt snabbdistanspass i juli). Andra bidragande orsaker har varit skador, LCHF-diet, förkylningar, tilltagande övervikt och annat jävelskap. Men igår var det alltså dags. Ansträngningsgraden var något högre än under de distanspass jag hållit mig till på sistone, men ännu var det en bit kvar till maxtempo.
Den kraftiga motvind jag utsattes för vid 5 km tog musten ur mig och tempot sänktes rejält. Till och med när jag vände och fick vinden i ryggen. Men snittempot när gps:en signalerade för uppnådda tio kilometer var 4:56/km vilket renderade en sluttid på 49:27. Möjligen skulle jag kunnat komma ner kring 48 minuter om jag tog i för kung och fosterland. Kanske inte så mycket att hänga i granen men en tid som gör att jag i alla fall känner tillförsikt inför framtiden eftersom jag egentligen hade mer att ge. Detaljer om passet hittar du här.
Efter lördagens inlägg var det en läsare som påpekade att den långa, raka, okuperade skogsväg jag hittade under mitt långpass i själva verket var en gammal banvall. I söndags passade jag på att springa där igen innan äldste sonen skulle spela fotbollsmatch i Ekeby, men då bara 8,2 km. Då blev det uppenbart att det var en gammal banvall jag sprang på och den nästan egendomligt raka och flacka vägen fick sin naturliga förklaring. Men helt klart var det en perfekt väg för löpning och det var definitivt inte sista gången jag sprang där. Om träningspass förlagda på denna väg lär ni få läsa mer om framöver.
lördag 30 oktober 2010
Bra och dåliga nyheter
Trots ihärdiga försök har Roadrunner inte lyckats gå ner ett gram i vikt sedan invägningen för två veckor sedan. Trots det går löpningen bättre och bättre och de två senaste passen har varit riktigt positiva upplevelser. Den senaste ägde rum för bara en liten stund sedan, då det uppsaliensiska löparparadiset Hågadalen uppsöktes.
Jag har bott i Uppsala med omnejd i hela mitt liv och min totala löpmängd genom åren uppgår åtminstone till 400 mil. Inte en enda meter av dessa har sprungits i Hågadalen! Det var alltså hög tid för en runda i denna i så varma ordalag omtalade del av staden.
Äldste sonen Rikard hade fotbollsträning i Ekeby mellan 10 och 11:30. Jag skjutsade dit honom och medan han tränade passade jag på att få till ett "långpass". Citationstecknen kommer sig av att 15,5 kilometer är ett långpass enbart med nutida mått mätt. I vintras hade det klassificerats som ett helt vanligt träningspass.
Jag gick in för att springa i ett jämnt tempo och alla kilometrar hamnade i spannet 5:04 - 5:34 (den var backig!). Det var mycket behaglig löpning och alldeles lagom jobbig. Jag hittade en fantastisk raksträcka som lämpar sig väl för intervaller eller snabbdistans framöver. Den var en skogsväg som var helt rad, flack och minst fem kilometer lång. Säkert var den ännu längre men jag var tvungen att vända för att hinna tillbaka till Rikards träning slutade. Snittempot för hela passet slutade på 5:21/km, Här ser ni detaljer om passet.
I onsdags sprang jag min vanliga runda runt Kungsholmen igen. Även då kändes det mycket lättare än det gjort på sistone. Snittempot blev beskedliga 5:11/km, vilket ändå är betydligt bättre än tidigare Kungsholmsrundor. Dessutom var jag mindre trött efteråt. Här har ni detaljer om den rundan.
I inläggets rubrik annonserades dåliga nyheter. Det var egentligen inget värre än att jag inte lyckats gå ner i vikt. Inte allvarligare än så, alltså. Det kan jag leva med, även om det är en smula irriterande.
I morgon blir det antagligen ännu en runda i Hågadalen.
Jag har bott i Uppsala med omnejd i hela mitt liv och min totala löpmängd genom åren uppgår åtminstone till 400 mil. Inte en enda meter av dessa har sprungits i Hågadalen! Det var alltså hög tid för en runda i denna i så varma ordalag omtalade del av staden.
Äldste sonen Rikard hade fotbollsträning i Ekeby mellan 10 och 11:30. Jag skjutsade dit honom och medan han tränade passade jag på att få till ett "långpass". Citationstecknen kommer sig av att 15,5 kilometer är ett långpass enbart med nutida mått mätt. I vintras hade det klassificerats som ett helt vanligt träningspass.
Jag gick in för att springa i ett jämnt tempo och alla kilometrar hamnade i spannet 5:04 - 5:34 (den var backig!). Det var mycket behaglig löpning och alldeles lagom jobbig. Jag hittade en fantastisk raksträcka som lämpar sig väl för intervaller eller snabbdistans framöver. Den var en skogsväg som var helt rad, flack och minst fem kilometer lång. Säkert var den ännu längre men jag var tvungen att vända för att hinna tillbaka till Rikards träning slutade. Snittempot för hela passet slutade på 5:21/km, Här ser ni detaljer om passet.
I onsdags sprang jag min vanliga runda runt Kungsholmen igen. Även då kändes det mycket lättare än det gjort på sistone. Snittempot blev beskedliga 5:11/km, vilket ändå är betydligt bättre än tidigare Kungsholmsrundor. Dessutom var jag mindre trött efteråt. Här har ni detaljer om den rundan.
I inläggets rubrik annonserades dåliga nyheter. Det var egentligen inget värre än att jag inte lyckats gå ner i vikt. Inte allvarligare än så, alltså. Det kan jag leva med, även om det är en smula irriterande.
I morgon blir det antagligen ännu en runda i Hågadalen.
onsdag 27 oktober 2010
Stockholm Marathon 2011 samt Roadrunner ber sina läsare om en tjänst.
Roadrunner väger idag c:a 81 kilo. Det är hela 7,5 kg mer än under toppformen i början av april i år. Det är inte utan att han funderar lite på hur mycket dessa kilon bromsar farten under hans löpturer. Tempot kring 5:20/km med "lagom" ansträngning motsvarar kanske det tempo han skulle kunna hållit i toppform om han hängde på sig extra vikter motsvarande 7,5 kg. Han skulle vilja uppmana sina läsare att prova med just detta.
Du, kära läsare, som just nu känner att din form inte lämnar mycket övrigt att önska och ligger just nu på din matchvikt! Just dig skulle jag vilja be om en tjänst. Häng på dig en ryggsäck och fyll denna med böcker eller vad du nu behagar motsvarande 7,5 kg. För att inte belasta ryggen kan innehållet också fördelas över hela kroppen: i fickor, strumpor, kalsonger... you namet it! Ge dig sedan iväg på en löptur och notera vilket tempo du lyckas hålla. Låt mig därefter få veta hur det gick. Det behöver mitt självförtroende just nu:-).
Min tidigare så pålitlige leverantör av gratisanmälningar till löpartävlingar har nu dessvärre dragit öronen åt sig. In i det längsta har jag väntat med att anmäla mig till Stockholm Marathon i hopp om att erbjudas en gratisplats. Men nejdå... tydligen har mina avhopp från årets tävlingar gjort att jag förlorat förtroendet hos vederbörande och således är jag inte längre något att satsa på vad gäller "gratisplåtar". Detta trots att jag faktiskt betalt samtliga tävlingar själv, utom Stockholm Halvmarathon där jag erhöll gratisplats.
Igår anmälde jag mig till Stockholm Marathon på eget initiativ och betalade således också med egen deg. Målsättning blir återigen sub 3:30 men jag hoppas på att kunna kapa ytterligare några minuter.
Du, kära läsare, som just nu känner att din form inte lämnar mycket övrigt att önska och ligger just nu på din matchvikt! Just dig skulle jag vilja be om en tjänst. Häng på dig en ryggsäck och fyll denna med böcker eller vad du nu behagar motsvarande 7,5 kg. För att inte belasta ryggen kan innehållet också fördelas över hela kroppen: i fickor, strumpor, kalsonger... you namet it! Ge dig sedan iväg på en löptur och notera vilket tempo du lyckas hålla. Låt mig därefter få veta hur det gick. Det behöver mitt självförtroende just nu:-).
Min tidigare så pålitlige leverantör av gratisanmälningar till löpartävlingar har nu dessvärre dragit öronen åt sig. In i det längsta har jag väntat med att anmäla mig till Stockholm Marathon i hopp om att erbjudas en gratisplats. Men nejdå... tydligen har mina avhopp från årets tävlingar gjort att jag förlorat förtroendet hos vederbörande och således är jag inte längre något att satsa på vad gäller "gratisplåtar". Detta trots att jag faktiskt betalt samtliga tävlingar själv, utom Stockholm Halvmarathon där jag erhöll gratisplats.
Igår anmälde jag mig till Stockholm Marathon på eget initiativ och betalade således också med egen deg. Målsättning blir återigen sub 3:30 men jag hoppas på att kunna kapa ytterligare några minuter.
måndag 25 oktober 2010
Helgens löpning: 2,3 mil.
Roadrunner försöker öka träningsmängden. Då gäller det att ta vara på de tillfällen som ges. I helgen hittades luckor både på lördagen och söndagen. Lördagens pass visade sig bli det längsta sedan i juli, trots att det inte blev mer än drygt 14 kilometer.
I vintras var snittlängden på en löprunda drygt 14 kilometer. Idag hör dessa rundor tyvärr till de allra längsta. Lördagens 14 kilometer spungna i 5:22-tempo var av någon anledning mycket jobbiga. De första sex kilometrarna hade jag krampkänning i min vänstra fot som sedan spred sig upp i vaden. Jag misstänker att det beror på en nerv som legat i kläm vid främre trampdynan ett tag. För att över huvud taget klara av att springa var jag tvungen att uppfinna en löpstil där vänsterfoten fick fladdra fritt i luften och på så viss slappna av i görligaste mån. Efter sex kilometer kändes det bättre, men den nyuppfunna löpstilen hade tagit på krafterna.
Jag har satt en skamgräns vid 5:30 /km som jag vägrar att överskrida. Märker jag att när en kilometer är på väg att fullbordas och min Garmin indikerar att tempot är långsammare än så så lägger jag på en rem.
Känslan efter passet? Apjobbigt! :-/
På kartan nedan ser ni var de allra flesta av mina rundor brukar springas. Med tanke på att även Marathon-Lars ofta frekventerar samma omgivningar är det konstigt att vi inte sprungit på varandra mer än en gång, vilket var i vintras och innan någon av oss visste säkert vem det var vi just då mötte.
Som om lördagens jobbiga dryga 14 kilometer inte vore nog så gav jag mig även ut på en liten runda igår kväll. Eftersom det är lite ovisst hur jag kommer att kunna träna i veckan så var det var lika bra att passa på när jag råkade ha lite tid. Tempot hamnade i samma regioner som lördagspasset men passets längd blev bara beskedliga 8,5 kilometer.
Glädjande är det i alla fall att jag har uppnått känslan av att ha kommit igång igen. På Premiärmilen i slutet av mars ska det sättas personligt rekord, vilket innebär sub 43:44. Det är bara fem månader dit! Shit!!
I vintras var snittlängden på en löprunda drygt 14 kilometer. Idag hör dessa rundor tyvärr till de allra längsta. Lördagens 14 kilometer spungna i 5:22-tempo var av någon anledning mycket jobbiga. De första sex kilometrarna hade jag krampkänning i min vänstra fot som sedan spred sig upp i vaden. Jag misstänker att det beror på en nerv som legat i kläm vid främre trampdynan ett tag. För att över huvud taget klara av att springa var jag tvungen att uppfinna en löpstil där vänsterfoten fick fladdra fritt i luften och på så viss slappna av i görligaste mån. Efter sex kilometer kändes det bättre, men den nyuppfunna löpstilen hade tagit på krafterna.
Jag har satt en skamgräns vid 5:30 /km som jag vägrar att överskrida. Märker jag att när en kilometer är på väg att fullbordas och min Garmin indikerar att tempot är långsammare än så så lägger jag på en rem.
Känslan efter passet? Apjobbigt! :-/
På kartan nedan ser ni var de allra flesta av mina rundor brukar springas. Med tanke på att även Marathon-Lars ofta frekventerar samma omgivningar är det konstigt att vi inte sprungit på varandra mer än en gång, vilket var i vintras och innan någon av oss visste säkert vem det var vi just då mötte.
Som om lördagens jobbiga dryga 14 kilometer inte vore nog så gav jag mig även ut på en liten runda igår kväll. Eftersom det är lite ovisst hur jag kommer att kunna träna i veckan så var det var lika bra att passa på när jag råkade ha lite tid. Tempot hamnade i samma regioner som lördagspasset men passets längd blev bara beskedliga 8,5 kilometer.
Glädjande är det i alla fall att jag har uppnått känslan av att ha kommit igång igen. På Premiärmilen i slutet av mars ska det sättas personligt rekord, vilket innebär sub 43:44. Det är bara fem månader dit! Shit!!
torsdag 21 oktober 2010
Roadrunner med kroppseget viktbälte
Roadrunners träning just nu är som bekant i ett slags uppstartsskede efter en lång period av motgångar. Då är det lätt att hitta skäl till att inte komma ut på planerade rundor. I tisdags var väskan packad med träningskläder för en eftermiddagsrunda runt Kungsholmen, men det ihållande duggregnet var tydligen skäl nog för att ställa in. Istället planerades en likadan runda på onsdagen. Den hängde också löst under större delen av dagen.
Rundandet av Kungsholmen var planerat till 15-tiden igår. Efter en lunch av skogshuggardimensioner började en huvudvärk smyga sig på och vid fikarasten 14:30 hade den slagit ut i full blom och en pulserande smärta fyllde skallen. Jag meddelade därför min undrande kollega Stefan, ultralöparen jag berättat om tidigare, att dagens träningsplaner tyvärr också skulle få stryka på foten.
Men så hände någon märkligt. Huvudvärkens ursprung var antagligen en kombination av det gråmulna vädret, lunchens storlek samt att jag sedan lunchen avåts suttit med pannan i djupa veck sedan och brottats med ett klurigt beräkningsproblem. Men när jag satte mig vid fikabordet rätades pannvecken ut och efter att i rask följde ha fyrat av några ganska bra skämt som fick både mina kolleger och mig själv att skratta hjärtligt samt efter en kopp starkt kaffe så släppte faktiskt huvudvärken nästan helt.
När det var några minuter kvar av fikarasten reste jag mig beslutsamt upp, ursäktade jag mig och sade att jag hade en löptur att genomföra. Tio minuter senare stod jag ombytt nere vid Kungsholms Strand, nära S:t Eriksbron och sökte satelitkontakt.
Löpturen avlöpte skapligt, med tanke på omständigheterna. Med en "lagom" ansträngningsgrad löpte jag runt holmen ifråga i ett snittempo kring 5:20. Svårt att säga exakt eftersom batteriet till min Garmin tog slut vid Stockholms Stadshus då det var knappt två kilometer kvar.
Rundan som sådan är skaplig, bortsett från backarna och trapporna borta vid Fredhäll som inte är roliga. Dessutom måsten ett par kraftigt traffikerade gator korsas. Hittills har jag inte behövt stanna under någon av mina tre (?) rundor men i de fredhällska trapporna går jag faktiskt. Jag vågar inte riskera att ramla och dra på mig nya skador.
En detalj som kraftigt bidrar till mitt modesta tempo just nu är att jag numera springer med ett kroppseget viktbälte. Sedan mitten av april, innan mina skador och under min formtopp, har jag lagt på mig hela åtta kilo späck. Och då tappade jag ändå ett par kilo under min LCHF-diet i somras, som jag nu lagt på mig igen och tyvärr mer därtill. Men som jag skrivit tidigare så har jag gjort det medvetet. Mest för att tydligare markera en nystart.
Men nu ska kilona bort!
Rundandet av Kungsholmen var planerat till 15-tiden igår. Efter en lunch av skogshuggardimensioner började en huvudvärk smyga sig på och vid fikarasten 14:30 hade den slagit ut i full blom och en pulserande smärta fyllde skallen. Jag meddelade därför min undrande kollega Stefan, ultralöparen jag berättat om tidigare, att dagens träningsplaner tyvärr också skulle få stryka på foten.
Men så hände någon märkligt. Huvudvärkens ursprung var antagligen en kombination av det gråmulna vädret, lunchens storlek samt att jag sedan lunchen avåts suttit med pannan i djupa veck sedan och brottats med ett klurigt beräkningsproblem. Men när jag satte mig vid fikabordet rätades pannvecken ut och efter att i rask följde ha fyrat av några ganska bra skämt som fick både mina kolleger och mig själv att skratta hjärtligt samt efter en kopp starkt kaffe så släppte faktiskt huvudvärken nästan helt.
När det var några minuter kvar av fikarasten reste jag mig beslutsamt upp, ursäktade jag mig och sade att jag hade en löptur att genomföra. Tio minuter senare stod jag ombytt nere vid Kungsholms Strand, nära S:t Eriksbron och sökte satelitkontakt.
Löpturen avlöpte skapligt, med tanke på omständigheterna. Med en "lagom" ansträngningsgrad löpte jag runt holmen ifråga i ett snittempo kring 5:20. Svårt att säga exakt eftersom batteriet till min Garmin tog slut vid Stockholms Stadshus då det var knappt två kilometer kvar.
Rundan som sådan är skaplig, bortsett från backarna och trapporna borta vid Fredhäll som inte är roliga. Dessutom måsten ett par kraftigt traffikerade gator korsas. Hittills har jag inte behövt stanna under någon av mina tre (?) rundor men i de fredhällska trapporna går jag faktiskt. Jag vågar inte riskera att ramla och dra på mig nya skador.
En detalj som kraftigt bidrar till mitt modesta tempo just nu är att jag numera springer med ett kroppseget viktbälte. Sedan mitten av april, innan mina skador och under min formtopp, har jag lagt på mig hela åtta kilo späck. Och då tappade jag ändå ett par kilo under min LCHF-diet i somras, som jag nu lagt på mig igen och tyvärr mer därtill. Men som jag skrivit tidigare så har jag gjort det medvetet. Mest för att tydligare markera en nystart.
Men nu ska kilona bort!
söndag 17 oktober 2010
Kyliga och kämpiga kilometrar
Jodå, Roadrunner kom faktiskt iväg på sin planerade runda igår. Men det tog emot. I flera avseenden. Det var kallt, han var hungrig och inte minst otränad. Att det senare skulle vara ett skäl till att låta bli är måhända svårt att förstå, men man är plågsamt medveten om att man kommer springa långsamt. Frågan är bara hur långsamt. Innan man kommit iväg är man livrädd för att upptäcka att något tempo snabbare än 6:00 min/km inte går att pressa fram hur kroppen. Men så illa var det dessbättre inte.
Hela tolv kilometer fick jag ihop igår eftermiddag. Det var min längsta runda på ganska länge. Tempot 5:22 min/km var kanske inte något att hänga i granen men varför maxa i det här skedet? Eller i något annat skede heller för den delen.
Men visst var det ganska jobbigt. Ungefär så jobbigt som det var att springa 10 km på typ 48 minuter i början av april när jag var i storform. Samtidigt var det också väldigt skönt att äntligen komma iväg.
Inläggen kommer ett tag framöver att hållas lite kortare än jag brukar hålla dem. Mest för att känner att löprundor i så pass modest tempo inte bör genomanalyseras med risk för att få prettostämpel. Tankar som "Men herregud! Karln springer i 5:20-tempo och skriver som om han var på elitnivå" skulle tänkas ute bland mina läsare. Jag skriver helt enkelt så pass detaljerat och utsvävande som jag tycker att det enskilda passet är värt.
Förresten... kolla här vad min bloggande 9-årige son har lärt mig :-) :
Custom Glitter Text
Hela tolv kilometer fick jag ihop igår eftermiddag. Det var min längsta runda på ganska länge. Tempot 5:22 min/km var kanske inte något att hänga i granen men varför maxa i det här skedet? Eller i något annat skede heller för den delen.
Men visst var det ganska jobbigt. Ungefär så jobbigt som det var att springa 10 km på typ 48 minuter i början av april när jag var i storform. Samtidigt var det också väldigt skönt att äntligen komma iväg.
Inläggen kommer ett tag framöver att hållas lite kortare än jag brukar hålla dem. Mest för att känner att löprundor i så pass modest tempo inte bör genomanalyseras med risk för att få prettostämpel. Tankar som "Men herregud! Karln springer i 5:20-tempo och skriver som om han var på elitnivå" skulle tänkas ute bland mina läsare. Jag skriver helt enkelt så pass detaljerat och utsvävande som jag tycker att det enskilda passet är värt.
Förresten... kolla här vad min bloggande 9-årige son har lärt mig :-) :
Custom Glitter Text
lördag 16 oktober 2010
Ja, då försöker jag igen, då!
Det har varit alldeles för glest mellan Roadrunners inlägg på sistone. Motgångarna har stått som spön i backen. Bloggens ettårsdag passerade obemärkt för någon vecka sedan, vilket Roadrunner var fullt medveten om. Inga som helst planer fanns dock på högtidlighålla detta jubileum. En banal händelse sedan jag skrev senast fick luften att gå ur Roadrunner helt. Ännu en förkylning!
Mitt senaste inlägg skrevs efter min första löptur på åtskilliga veckor. Efter inlägget blev det ytterligare tre rundor, med en dags mellanrum, en mil åt gången. Sista passet avlöptes på fredagen för två veckor sedan. Exakt samma runda som en vecka tidigare sprangs och allt kändes faktiskt mycket lättare vilket var glädjande. Men vad tror ni hade hänt när jag vaknade upp på lördagsmorgonen? Jäpp... förkyld igen, och inte så lite heller. Inte nog med det! Jag hade fått ont i halsen igen. Tio dagar fick jag vara frisk innan skiten bröt ut igen. Denna gång kändes dock förkylningen helt annorlunda så det måste varit någon annan bakterie eller virus som slagit sig ner i min kropp.
Inte förrän i onsdags började jag betrakta mig som återställd igen. I eftermiddag/kväll planeras första löpturen på två veckor. Det ser jag fram emot.
Jag har inte ens brytt mig om att läsa om alla mina favoritbloggares framgångar (eller motgångar?) under Hässelbyloppet än. Det ska jag göra efter att detta är publicerat. Både det egna bloggande och läsandet av andras bloggar har helt lega nere under tre veckor.
En sak tål att upprepas! Jag har inga som helst planer på att lägga ner varken bloggandet eller löpningen. Jag blev lite rörd när jag läste kommentarerna till mitt förra inlägg. En blogg med idel framgångar är kanske inte så rolig att följa. Det måste förekomma motgångar också. Det är sant! Jag blir själv lite trött av att läsa om träning som bara går som på räls. Men när det handlar om så banala motgångar som förkylningar som duggar tätt går luften ur mig och jag tappar lusten att skriva. Därav ett tre veckor långt uppehåll denna gång.
Nu kan jag bara hoppas att jag får vara frisk, för här jävlar ska det springas!
Mitt senaste inlägg skrevs efter min första löptur på åtskilliga veckor. Efter inlägget blev det ytterligare tre rundor, med en dags mellanrum, en mil åt gången. Sista passet avlöptes på fredagen för två veckor sedan. Exakt samma runda som en vecka tidigare sprangs och allt kändes faktiskt mycket lättare vilket var glädjande. Men vad tror ni hade hänt när jag vaknade upp på lördagsmorgonen? Jäpp... förkyld igen, och inte så lite heller. Inte nog med det! Jag hade fått ont i halsen igen. Tio dagar fick jag vara frisk innan skiten bröt ut igen. Denna gång kändes dock förkylningen helt annorlunda så det måste varit någon annan bakterie eller virus som slagit sig ner i min kropp.
Inte förrän i onsdags började jag betrakta mig som återställd igen. I eftermiddag/kväll planeras första löpturen på två veckor. Det ser jag fram emot.
Jag har inte ens brytt mig om att läsa om alla mina favoritbloggares framgångar (eller motgångar?) under Hässelbyloppet än. Det ska jag göra efter att detta är publicerat. Både det egna bloggande och läsandet av andras bloggar har helt lega nere under tre veckor.
En sak tål att upprepas! Jag har inga som helst planer på att lägga ner varken bloggandet eller löpningen. Jag blev lite rörd när jag läste kommentarerna till mitt förra inlägg. En blogg med idel framgångar är kanske inte så rolig att följa. Det måste förekomma motgångar också. Det är sant! Jag blir själv lite trött av att läsa om träning som bara går som på räls. Men när det handlar om så banala motgångar som förkylningar som duggar tätt går luften ur mig och jag tappar lusten att skriva. Därav ett tre veckor långt uppehåll denna gång.
Nu kan jag bara hoppas att jag får vara frisk, för här jävlar ska det springas!
söndag 26 september 2010
Ett inlägg på begäran
I fredags kunde Roadrunner äntligen komma ut på en efterlängtad löptur. Detta blev det första passet på nästan fem veckor och inte oväntat blev det en mycket oangenäm upplevelse då Kungsholmen rundades. Trots ett mycket beskedligt tempo var ansträngningen hög och sviterna efteråt i form av träningsvärk skulle kunna härröra från en fysisk prestation av en helt annan dignitet.
Men allt detta var ju väntat och något jag ofrånkomligen måste genomgå just nu. Ett halvår av skador och som grädde på moset en utdragen förkylning som definitivt satte sista spiken i kistan för hoppet om en lätt och behaglig resa tillbaka till toppformen.
Förkylningen ja... Inledningsvis var den av det värre slaget men den värsta sordinen i näsan släppte ganska fort för att sedan stanna på en lagom irriterande nivå. Till detta hade jag ont i halsen i nästan fyra veckor.
Ni som har hängt med mig ett tag vet ju att min träning redan innan förkylningen lämnade en hel del att önska. Det fem veckor långa uppehåll jag nu tvingats till har avgiftat mig fullständigt från de beroendeframkallande endorfinkickar träningen hittills givit mig. På sista tiden har jag inte ens saknat träningen och inte ens en gnutta frustration har känts av. Min prenumeration på Runners World gick efter förra numret och det senaste numret (jag tror att det kommit ytterligare ett?) har jag inte ens övervägt att köpa. Jag ägnade det en flyktig blick i Pressbyrån på centralstationen härom veckan men den lämnade mig helt kall. Med rubriker som "Snabb, stark och smidig" och en artikel om Lidingöloppet som skulle fått mig att dregla för ett halvår sedan, lockade den mig inte det minsta just den eftermiddagen när jag väntade på Uppsalatåget.
Fredagens runda runt Kungsholmen blev inte det pass jag hade hoppats på tre veckor innan. Då föreställde jag mig själv leende och tårögd av glädje susa fram utmed vattnet, med lätta steg och kontrollerad andning. Ingenting av detta fick jag uppleva. Första femhundra metrarna flöt på ganska bra, men därefter väntade en ren plåga under de återstående 9,9 kilometrarna. Efteråt tyckte jag att det stramade lite på sidan av knät men jag tror att jag avhjälpt känningarna av löparknät med massor av stretching.
Tycker ni att det låter som om jag givit upp? I så fall har ni helt fel. Jag ska komma tillbaka. Punkt slut! Nästa år ska bli en snabb säsong, har jag hört av Snorsportarn i en kommentar till mitt senaste inlägg (skrivet för tre veckor sedan!).
Bloggens närmaste framtid (typ året ut!?) kommer antagligen handla om hur jag tar mig tillbaka till min forna form, dvs. den jag upplevde så sent som i april. Därefter kommer bloggens tema återigen utgöras av träningen mot mina mål. Dessa mål skulle, alla utom ett, vara uppnådda vid det här laget. Istället för att springa Lidingöloppet på sub 2:25 igår sprang jag under stora vedermödor 10,4 kilometer runt Kungsholmen i fredags på c:a 56 minuter.
Det ska bli mycket intressant att se hur lång tid det tar för mig att komma tillbaka. Om jag känner min kropp rätt kommer det att gå ganska fort, såvida inte löparknät sätter käpp i hjulet för mig.
Nu jävlar!!
p.s Den som har kollat om jag finns med i resultaten från Lidingöloppet har säkert noterat att jag finns med där med en tid på 2:52...någonting. Det var självklart inte jag som sprang utan den man jag sålde mitt startbevis till förra fredagen. Han har tydligen inte brytt sig om att ändra namn, vilket i och för sig skulle kostat honom 300 pix.
Men allt detta var ju väntat och något jag ofrånkomligen måste genomgå just nu. Ett halvår av skador och som grädde på moset en utdragen förkylning som definitivt satte sista spiken i kistan för hoppet om en lätt och behaglig resa tillbaka till toppformen.
Förkylningen ja... Inledningsvis var den av det värre slaget men den värsta sordinen i näsan släppte ganska fort för att sedan stanna på en lagom irriterande nivå. Till detta hade jag ont i halsen i nästan fyra veckor.
Ni som har hängt med mig ett tag vet ju att min träning redan innan förkylningen lämnade en hel del att önska. Det fem veckor långa uppehåll jag nu tvingats till har avgiftat mig fullständigt från de beroendeframkallande endorfinkickar träningen hittills givit mig. På sista tiden har jag inte ens saknat träningen och inte ens en gnutta frustration har känts av. Min prenumeration på Runners World gick efter förra numret och det senaste numret (jag tror att det kommit ytterligare ett?) har jag inte ens övervägt att köpa. Jag ägnade det en flyktig blick i Pressbyrån på centralstationen härom veckan men den lämnade mig helt kall. Med rubriker som "Snabb, stark och smidig" och en artikel om Lidingöloppet som skulle fått mig att dregla för ett halvår sedan, lockade den mig inte det minsta just den eftermiddagen när jag väntade på Uppsalatåget.
Fredagens runda runt Kungsholmen blev inte det pass jag hade hoppats på tre veckor innan. Då föreställde jag mig själv leende och tårögd av glädje susa fram utmed vattnet, med lätta steg och kontrollerad andning. Ingenting av detta fick jag uppleva. Första femhundra metrarna flöt på ganska bra, men därefter väntade en ren plåga under de återstående 9,9 kilometrarna. Efteråt tyckte jag att det stramade lite på sidan av knät men jag tror att jag avhjälpt känningarna av löparknät med massor av stretching.
Tycker ni att det låter som om jag givit upp? I så fall har ni helt fel. Jag ska komma tillbaka. Punkt slut! Nästa år ska bli en snabb säsong, har jag hört av Snorsportarn i en kommentar till mitt senaste inlägg (skrivet för tre veckor sedan!).
Bloggens närmaste framtid (typ året ut!?) kommer antagligen handla om hur jag tar mig tillbaka till min forna form, dvs. den jag upplevde så sent som i april. Därefter kommer bloggens tema återigen utgöras av träningen mot mina mål. Dessa mål skulle, alla utom ett, vara uppnådda vid det här laget. Istället för att springa Lidingöloppet på sub 2:25 igår sprang jag under stora vedermödor 10,4 kilometer runt Kungsholmen i fredags på c:a 56 minuter.
Det ska bli mycket intressant att se hur lång tid det tar för mig att komma tillbaka. Om jag känner min kropp rätt kommer det att gå ganska fort, såvida inte löparknät sätter käpp i hjulet för mig.
Nu jävlar!!
p.s Den som har kollat om jag finns med i resultaten från Lidingöloppet har säkert noterat att jag finns med där med en tid på 2:52...någonting. Det var självklart inte jag som sprang utan den man jag sålde mitt startbevis till förra fredagen. Han har tydligen inte brytt sig om att ändra namn, vilket i och för sig skulle kostat honom 300 pix.
söndag 5 september 2010
Livstecken från Roadrunner
För att inte Roadrunners läsare ska bli oroliga känner han att det kanske är dags att leverera ett livstecken i form av ett blogginlägg. De av er som följer hans dagliga statusuppdateringar på facebook vet hur det ligger till. Förkylningen är bättre men fortfarande finns en hel del taggtråd kvar i halsen. I två veckor har han nu dragits med detta och således har det inte funnits något träningsrelaterat att blogga om. Därav tystnaden här på bloggen.
Efter ett längre uppehåll brukar det vara svårt att komma igång igen. Det kan räcka med ett par veckor för att det ska kännas som ett oöverstigligt hinder att dra på sig träningskläderna, snöra på sig dojorna och ge sig iväg ut och springa. För att jag ska känna mig extra motiverad den dagen jag är fit for fight igen har jag sett till mig att äta upp mig ett par kilo under de två veckor jag varit risig. Jag väger nu 79 kilo, till skillnad från i februari då jag vägde 73,5. I sommar hag jag dock legat kring 76 kg.
Visst är jag träningssugen men jag vet att det kommer att kännas motigt när jag väl tillfrisknat. Mina extrakilon ska bort och det å det snaraste. Bara detta kommer ge mig en extra sporre att komma igång.
Just nu ser det ut att dröja några dagar till. Halsen har känts hyfsad några dagar men idag känns det sämre igen.
Efter ett längre uppehåll brukar det vara svårt att komma igång igen. Det kan räcka med ett par veckor för att det ska kännas som ett oöverstigligt hinder att dra på sig träningskläderna, snöra på sig dojorna och ge sig iväg ut och springa. För att jag ska känna mig extra motiverad den dagen jag är fit for fight igen har jag sett till mig att äta upp mig ett par kilo under de två veckor jag varit risig. Jag väger nu 79 kilo, till skillnad från i februari då jag vägde 73,5. I sommar hag jag dock legat kring 76 kg.
Visst är jag träningssugen men jag vet att det kommer att kännas motigt när jag väl tillfrisknat. Mina extrakilon ska bort och det å det snaraste. Bara detta kommer ge mig en extra sporre att komma igång.
Just nu ser det ut att dröja några dagar till. Halsen har känts hyfsad några dagar men idag känns det sämre igen.
lördag 28 augusti 2010
Tankar från ett snorfyllt huvud.
Det sägs att dumma människor är såna som inte lär sig något av sina misstag. De medelmåttiga, däremot, lär sig av sina misstag medan de kloka lär sig av andras misstag. Med tanke på att Roadrunner begått samma misstag flera gånger under sin löparkarriär (dvs. blivit överentusiastisk i sin träning vilket lett till skador) är han mycket bekymrad över de slutsatser hans läsare drar om hans förståndsgåvor. Otaliga löpare har innan honom gjort samma misstag och från dessa är det många som dragit en och annan lärdom. Men nejdå... Roadrunner ska begå sina misstag alldeles på egen hand, som en trotsig tonåring som vägrar lyssna på sina föräldrars goda råd.
Men visst... slutsatserna kanske är helt riktiga. Jag kanske hör hemma i den första kategorin. Oavsett hur det är med den saken så kommer jag att lägga band på mig i min träning framöver. Jag är inte särskilt oroad över att jag inte kommer att återfå min form tillräckligt snabbt. Det är ju gott om tid till nästa tävling som är Premiärmilen i slutet av mars 2011. Därför behöver jag inte göra mig någon större brådska med att komma igång igen. Min kropp anpassar sig snabbt efter förändringar. I december 2008 var jag i usel form och hade inte gymtränat på ett år. Då plötsligt, fick jag ett ryck och började träna mycket hårt. Efter två månaders träning (minst fyra gympass i veckan) var jag i mitt livs form. Inte ens den form som det tog fyra år för mig att bygga upp i slutet av 90-talet kunde mäta sig med den form jag då byggde upp på två månader. Jag vet inte hur många kilo muskler jag lade på mig då för snart två år sedan, men jag var mycket nöjd med resultatet! Hur lyckades jag med det på så kort tid? Jag åt bra mat och även en del proteinpulver, samt hade ett mycket genomtänkt träningsprogram. I april, efter drygt fyra månaders hård träning, drabbades jag av överträning i höger biceps och den blev i stort sett obrukbar vid högre belastningar. Det var då jag började styra över min träning åt löpning!
Dessbättre (?) har jag just nu goda skäl att vänta med att komma igång med min träning. Förkylningen jag skrev om i mitt senaste inlägg har fått fäste ordentligt. Jag är rejält täppt i näsan och hostar som en lungsjuk gamling. Min naturligt ganska djupa stämma ligger ungefär en oktav lägre än normalt.
Någon har påpekat att det varit dåligt med inlägg från Roadrunner på sistone. Det är helt riktigt noterat och antagligen beror det på att jag inte haft så mycket träning att skriva om. Visst kan jag skriva om annat, t.ex. vad jag kommit fram till under mina stunder av kontemplation över min tränings hittills i år. Men jag tror att det framgått ganska bra att jag vid det här laget äntligen lärt mig något.
Min största svaghet är att jag älskar att springa fort och att ta ut mig riktigt ordentligt. Ofta! Där måste det bli en förändring, annars är jag slut som löpare och mina målsättningar kommer aldrig att uppnås.
Men visst... slutsatserna kanske är helt riktiga. Jag kanske hör hemma i den första kategorin. Oavsett hur det är med den saken så kommer jag att lägga band på mig i min träning framöver. Jag är inte särskilt oroad över att jag inte kommer att återfå min form tillräckligt snabbt. Det är ju gott om tid till nästa tävling som är Premiärmilen i slutet av mars 2011. Därför behöver jag inte göra mig någon större brådska med att komma igång igen. Min kropp anpassar sig snabbt efter förändringar. I december 2008 var jag i usel form och hade inte gymtränat på ett år. Då plötsligt, fick jag ett ryck och började träna mycket hårt. Efter två månaders träning (minst fyra gympass i veckan) var jag i mitt livs form. Inte ens den form som det tog fyra år för mig att bygga upp i slutet av 90-talet kunde mäta sig med den form jag då byggde upp på två månader. Jag vet inte hur många kilo muskler jag lade på mig då för snart två år sedan, men jag var mycket nöjd med resultatet! Hur lyckades jag med det på så kort tid? Jag åt bra mat och även en del proteinpulver, samt hade ett mycket genomtänkt träningsprogram. I april, efter drygt fyra månaders hård träning, drabbades jag av överträning i höger biceps och den blev i stort sett obrukbar vid högre belastningar. Det var då jag började styra över min träning åt löpning!
Dessbättre (?) har jag just nu goda skäl att vänta med att komma igång med min träning. Förkylningen jag skrev om i mitt senaste inlägg har fått fäste ordentligt. Jag är rejält täppt i näsan och hostar som en lungsjuk gamling. Min naturligt ganska djupa stämma ligger ungefär en oktav lägre än normalt.
Någon har påpekat att det varit dåligt med inlägg från Roadrunner på sistone. Det är helt riktigt noterat och antagligen beror det på att jag inte haft så mycket träning att skriva om. Visst kan jag skriva om annat, t.ex. vad jag kommit fram till under mina stunder av kontemplation över min tränings hittills i år. Men jag tror att det framgått ganska bra att jag vid det här laget äntligen lärt mig något.
Min största svaghet är att jag älskar att springa fort och att ta ut mig riktigt ordentligt. Ofta! Där måste det bli en förändring, annars är jag slut som löpare och mina målsättningar kommer aldrig att uppnås.
onsdag 25 augusti 2010
Gynnsamt löparklimat på nya jobbet
Naturligtvis ska glädjen av att ha kommit igång med löpningen igen grusas av något. Denna gång i form av en förkylning som började smyga sig på dagen efter Roadrunners senaste pass. Idag har den slagit ut i full blom med konstant näsrinn, gröthjärna och rosselröst samt en obehaglig resonans i bihålorna när man pratar.
Nåja, en förkylning är väl ingen större fara men det klart att det känns irriterande när allt jag hann med var ett ynka träningspass innan den slog till. Idag är det tredje dagen på den nya arbetsplatsen och vad gäller löpning så är det en mycket gynnsamt klimat jag har hamnat i. På det våningsplan jag jobbar lär det enligt uppgift finnas ett tiotal motionärer på "Lidingöloppsnivå" (någon kollega använde det uttrycket). Det är inte illa med tanke på att vi inte är fler än c:a 60 som jobbar på mitt våningsplan. Varje torsdag brukar dessa, eller i alla fall en del av dessa träffas på lunchen för att tillsammans springa antingen runt Kungsholmen eller motionspåret vid Karlbergs slott. Naturligtvis tänker jag ansluta mig till detta gäng!
En av dessa löpande kolleger på "Lidingöloppsnivå" är en mycket entusiastisk löpare med Ultra-ambitioner och som sitter bara några meter från mig. Medan jag ligger ganska lågt med att prata om löpning i de flesta sällskap så pratar han mycket gärna om sin träning, vilket jag inte har ett dugg emot. Själv är jag lite rädd för att tråka ut folk med löparsnack men tillsammans med honom behöver jag inte känna så eftersom han oftast initierar samtalsämnet.
Mina närmaste planer är förståss att bli frisk från den här £#$€ förkylningen så att jag kan fortsätta med "igångkommandet".
Nåja, en förkylning är väl ingen större fara men det klart att det känns irriterande när allt jag hann med var ett ynka träningspass innan den slog till. Idag är det tredje dagen på den nya arbetsplatsen och vad gäller löpning så är det en mycket gynnsamt klimat jag har hamnat i. På det våningsplan jag jobbar lär det enligt uppgift finnas ett tiotal motionärer på "Lidingöloppsnivå" (någon kollega använde det uttrycket). Det är inte illa med tanke på att vi inte är fler än c:a 60 som jobbar på mitt våningsplan. Varje torsdag brukar dessa, eller i alla fall en del av dessa träffas på lunchen för att tillsammans springa antingen runt Kungsholmen eller motionspåret vid Karlbergs slott. Naturligtvis tänker jag ansluta mig till detta gäng!
En av dessa löpande kolleger på "Lidingöloppsnivå" är en mycket entusiastisk löpare med Ultra-ambitioner och som sitter bara några meter från mig. Medan jag ligger ganska lågt med att prata om löpning i de flesta sällskap så pratar han mycket gärna om sin träning, vilket jag inte har ett dugg emot. Själv är jag lite rädd för att tråka ut folk med löparsnack men tillsammans med honom behöver jag inte känna så eftersom han oftast initierar samtalsämnet.
Mina närmaste planer är förståss att bli frisk från den här £#$€ förkylningen så att jag kan fortsätta med "igångkommandet".
söndag 22 augusti 2010
Första stegen mot toppformen
Roadrunner har ägnat sig åt vila. Kanske i högre grad än vad som varit motiverat men föregående inlägg förklarar varför. Idag kom han äntligen ut på ett efterlängtat träningspass. Känslan i knä och större delen av kroppen var god. Utom då möjligen i huvudet där sviterna av den 50-årsfest Roadrunner bevistade på lördagkvällen gjorde sig påminda.
I min ungdom (vilket inte var så rasande länge sedan:-)!) slog jag ofelbart personligt rekord när jag hade en inte så obetydlig baksmälla. Hur mycket blod som var kvar i alkoholomloppet i förmiddags var dock antagligen betydligt mindre än då jag var 19 år och sprang fem tuffa terrängkilometrar under 20 minuter. Idag skulle jag aldrig springa med minsta tillstymmelse till flyktiga vätskor kvar i kroppen.
Min runda i Librobäck är praktiskt taget helt slät varför den passar ypperligt just nu (med löparknä ska man undvika backar!). 10,11 kilometer sprangs i ett mycket jämnt tempo mellan 4:59 och 5:07/km. Med tanke på att det inte var särskilt jobbigt är jag lite förvånad över att snittpulsen ändå blev så pass hög: 165 bpm.
Under sista kilometern inbillade jag mig att knät spökade. Jag kände ingen smärta men jag fick för mig att det stramade lite. Tempot blev därför lite ryckigt, vilket ni kan se på Garmin Connect. Att det var inbillning bekräftades efteråt då jag inte hade det minsta ont, något jag hade rejält i juli när problemen började och var som störst.
Men det blev en fantastiskt skön löprunda! Alldeles lagom varmt och med friska svalkande vindar. Jag betraktar dagens pass som de första stegen mot den toppform jag siktar mot. Såväl bildligt som bokstavligen!
I min ungdom (vilket inte var så rasande länge sedan:-)!) slog jag ofelbart personligt rekord när jag hade en inte så obetydlig baksmälla. Hur mycket blod som var kvar i alkoholomloppet i förmiddags var dock antagligen betydligt mindre än då jag var 19 år och sprang fem tuffa terrängkilometrar under 20 minuter. Idag skulle jag aldrig springa med minsta tillstymmelse till flyktiga vätskor kvar i kroppen.
Min runda i Librobäck är praktiskt taget helt slät varför den passar ypperligt just nu (med löparknä ska man undvika backar!). 10,11 kilometer sprangs i ett mycket jämnt tempo mellan 4:59 och 5:07/km. Med tanke på att det inte var särskilt jobbigt är jag lite förvånad över att snittpulsen ändå blev så pass hög: 165 bpm.
Under sista kilometern inbillade jag mig att knät spökade. Jag kände ingen smärta men jag fick för mig att det stramade lite. Tempot blev därför lite ryckigt, vilket ni kan se på Garmin Connect. Att det var inbillning bekräftades efteråt då jag inte hade det minsta ont, något jag hade rejält i juli när problemen började och var som störst.
Men det blev en fantastiskt skön löprunda! Alldeles lagom varmt och med friska svalkande vindar. Jag betraktar dagens pass som de första stegen mot den toppform jag siktar mot. Såväl bildligt som bokstavligen!
torsdag 19 augusti 2010
Roadrunner ger besked om höstens tävlingsplaner
De flesta av Roadrunners läsare är liksom honom löparsjälar. Därför behöver det väl knappast påpekas att det är ett extremt irriterande att inte kunna springa, oavsett orsaker. Men den orsak till utebliven löpning som är värst är väl ändå skador!
Hur det är med den saken vet jag inte riktigt. Det har nu gått en vecka sedan jag senast sprang men jag har inte kännt av någonting alls i knät. Att det gått så lång tid beror inte så mycket på att jag är orolig för mitt knä. Hade jag haft tid och möjlighet hade jag provat springa redan i lördags eller söndags. Allsköns bestyr och en sambo som bokat upp sig för massor av jobb gjorde dock att jag inte lyckades få till det. Likaså nu i veckan. Sambon jobbar kvällar och jag är hemma ensam med barnen.
Om dagarna är det också svårt just nu. Jag jobbar mina två sista dagar på min nuvarande arbetsplats och börjar på ett nytt jobb på måndag och har fullt upp med att hinna avsluta allt. Inga mer löprundor på det härliga Djurgården, alltså. Den nya arbetsplatsen är belägen på Kungsholmen, ett stenkast från Löplabbet-butiken på S:t Eriksgatan. Men Kungsholmen lär ju inte heller vara så dum att springa på.
Lite extra vila skadar ju förståss inte. Särskilt inte nu när jag tagit beslut om hur jag ska göra med tävlandet i höst. Det blir varken Blodomlopp i Västerås, Stockholm Halvmaraton eller Lidingölopp för min del. Inte heller Hässelbyloppet kommer att få åtnjuta Roadrunners medverkan. Förhoppningsvis fungerar träningen så pass bra att Åland kommer att kunna bevistas lagom till det maraton som går av stapeln den sista oktober.
Varför ställa in tävlandet? Varför inte prova på Lidingöloppet åtminstone? Min form är bedrövlig och det är bara en månad kvar. Dessutom är jag orolig för att den påfrestning ett Lidingölopp innebär för kroppen inte är bra för mitt knä. Jag är inte beredd att äventyra höstens träning bara för att få känna på Lidingöloppet, utan att kunna prestera någon tid ens i närheten av mina ambitioner. Och genom att skippa tävlandet så bevarar jag det lilla uns av tron på mig själv som löpare jag fortfarande har kvar och som annars kanske skulle raseras av usla tävlingsresultat.
Det jag nu har framför mig är att i lugn och ro bygga upp formen igen och förhoppningsvis hinna ge ett formbesked på Åland den 31/10. Till tävlingssäsongen 2011, som startar med Premiärmilen, är det inget annat än toppform som gäller. Och självklart sub 40!!! :-)
Känner du någon som vill ha en startplats till Lidingöloppet (Startgrupp 2) så råkar jag ha en över. Pris kring femhundringen.
Hur det är med den saken vet jag inte riktigt. Det har nu gått en vecka sedan jag senast sprang men jag har inte kännt av någonting alls i knät. Att det gått så lång tid beror inte så mycket på att jag är orolig för mitt knä. Hade jag haft tid och möjlighet hade jag provat springa redan i lördags eller söndags. Allsköns bestyr och en sambo som bokat upp sig för massor av jobb gjorde dock att jag inte lyckades få till det. Likaså nu i veckan. Sambon jobbar kvällar och jag är hemma ensam med barnen.
Om dagarna är det också svårt just nu. Jag jobbar mina två sista dagar på min nuvarande arbetsplats och börjar på ett nytt jobb på måndag och har fullt upp med att hinna avsluta allt. Inga mer löprundor på det härliga Djurgården, alltså. Den nya arbetsplatsen är belägen på Kungsholmen, ett stenkast från Löplabbet-butiken på S:t Eriksgatan. Men Kungsholmen lär ju inte heller vara så dum att springa på.
Lite extra vila skadar ju förståss inte. Särskilt inte nu när jag tagit beslut om hur jag ska göra med tävlandet i höst. Det blir varken Blodomlopp i Västerås, Stockholm Halvmaraton eller Lidingölopp för min del. Inte heller Hässelbyloppet kommer att få åtnjuta Roadrunners medverkan. Förhoppningsvis fungerar träningen så pass bra att Åland kommer att kunna bevistas lagom till det maraton som går av stapeln den sista oktober.
Varför ställa in tävlandet? Varför inte prova på Lidingöloppet åtminstone? Min form är bedrövlig och det är bara en månad kvar. Dessutom är jag orolig för att den påfrestning ett Lidingölopp innebär för kroppen inte är bra för mitt knä. Jag är inte beredd att äventyra höstens träning bara för att få känna på Lidingöloppet, utan att kunna prestera någon tid ens i närheten av mina ambitioner. Och genom att skippa tävlandet så bevarar jag det lilla uns av tron på mig själv som löpare jag fortfarande har kvar och som annars kanske skulle raseras av usla tävlingsresultat.
Det jag nu har framför mig är att i lugn och ro bygga upp formen igen och förhoppningsvis hinna ge ett formbesked på Åland den 31/10. Till tävlingssäsongen 2011, som startar med Premiärmilen, är det inget annat än toppform som gäller. Och självklart sub 40!!! :-)
Känner du någon som vill ha en startplats till Lidingöloppet (Startgrupp 2) så råkar jag ha en över. Pris kring femhundringen.
torsdag 12 augusti 2010
Bra och dåliga nyheter
Roadrunner har testat sitt knä och har både bra och dåliga nyheter. De goda nyheterna är knäet lämnade honom obesvärad och det är ju faktiskt riktigt goda nyheter. De dåliga nyheterna är att de åtta kilometrarna som sprangs var riktigt riktigt jobbiga och pulsen låg konstant kring 180 bpm även under de sista två kilometerna då tempot låg kring mycket beskedliga 5:43/km.
Efter två kilometer uppjogg inledde jag i 4:45/km, ett tempo som jag behöll de första fem kilometrarna. Det var mycket jobbigt! Dels pga. att formen är kass och att jag inte har sprungit så mycket som ett steg på 15 dagar. Dels berodde det också på att det var något alldeles makalöst varmt i utrymmet där Sportlife radat upp sina löpband. I omklädningsrummet (?) har de behagat ställa upp en luftkonditioneringsapparat stor som ett kylskåp men av någon obegriplig anledning verkar de tycka att temperaturer kring 30 bland motionsmaskinerna är okej.
Pulsen gick snabbt upp till 165 bpm och efter bara ett par kilometer var den uppe i 175 bpm för att strax därefter stabiliseras kring 180 (min maxpuls ligger kring 186). Efter fem kilometer var jag tvungen att sänka tempot till kring 5:10 men pulsen var fortsatt hög. Tempot sänktes successivt och vid fullbordade åtta kilometer var det så pass lågt som 5:43/km. Men pulsen låg likförbannat kring 180.
Det var en mycket trött Roadrunner som stapplade av löpbandet efteråt. Svettningarna var grymma och löpbandets kontrollpanel var indränkt i svett av mina frustningar och flåsningar. Jag tänkte att en rejäl kalldusch borde göra susen och få mina vidöppna svettporer att dra ihop sig igen men inte ens åtta minuter i strilande kallvatten hjälpte. Redan under påklädningen flödade svetten över hela kroppen. Jag stod och hängde över luftkonditioneringen en stund, lät dess kalluft blåsa innanför min t-shirt men inget hjälpte.
Några minuter senare stod jag och betalade min lunch i lunchmatsalen. Där jag med blöta fingra stod och fipplade med mitt betalkort iakttog expediten mina ymniga ansiktssvettningar med ett stort flin. Det droppade ner i plånboken och på brickan framför mig och säkert också på min hokifilé med stekta grönsaker. Först efter uppäten mat en kvart senare började svettningarna lugna sig men min t-shirt är i skrivande stund fortfarande genomblöt. Jag har nog aldrig varit med om något liknande i svettningsväg.
Jag kan inte låta bli att undra hur mycket av dagens låga tempo som beror på min formsvacka och hur mycket som beror på värmen. Det lär väl visa sig framöver.
Medan jag skrivit detta har jag fått en liten känning på sidan av mitt knä, men det är mycket lite. Jag har hittat en stretchövning som fungerar skapligt. Man korsar benen som om man vore rejält pinknödig och håller dem raka. Därefter böjer man överkroppen så långt det går snett framåt åt vänster. Det ser antagligen helt sjukt ut och därför ser jag till att vara ensam när jag utför den. Jag tror jag ska smita iväg en stund och göra den nu
Efter två kilometer uppjogg inledde jag i 4:45/km, ett tempo som jag behöll de första fem kilometrarna. Det var mycket jobbigt! Dels pga. att formen är kass och att jag inte har sprungit så mycket som ett steg på 15 dagar. Dels berodde det också på att det var något alldeles makalöst varmt i utrymmet där Sportlife radat upp sina löpband. I omklädningsrummet (?) har de behagat ställa upp en luftkonditioneringsapparat stor som ett kylskåp men av någon obegriplig anledning verkar de tycka att temperaturer kring 30 bland motionsmaskinerna är okej.
Pulsen gick snabbt upp till 165 bpm och efter bara ett par kilometer var den uppe i 175 bpm för att strax därefter stabiliseras kring 180 (min maxpuls ligger kring 186). Efter fem kilometer var jag tvungen att sänka tempot till kring 5:10 men pulsen var fortsatt hög. Tempot sänktes successivt och vid fullbordade åtta kilometer var det så pass lågt som 5:43/km. Men pulsen låg likförbannat kring 180.
Det var en mycket trött Roadrunner som stapplade av löpbandet efteråt. Svettningarna var grymma och löpbandets kontrollpanel var indränkt i svett av mina frustningar och flåsningar. Jag tänkte att en rejäl kalldusch borde göra susen och få mina vidöppna svettporer att dra ihop sig igen men inte ens åtta minuter i strilande kallvatten hjälpte. Redan under påklädningen flödade svetten över hela kroppen. Jag stod och hängde över luftkonditioneringen en stund, lät dess kalluft blåsa innanför min t-shirt men inget hjälpte.
Några minuter senare stod jag och betalade min lunch i lunchmatsalen. Där jag med blöta fingra stod och fipplade med mitt betalkort iakttog expediten mina ymniga ansiktssvettningar med ett stort flin. Det droppade ner i plånboken och på brickan framför mig och säkert också på min hokifilé med stekta grönsaker. Först efter uppäten mat en kvart senare började svettningarna lugna sig men min t-shirt är i skrivande stund fortfarande genomblöt. Jag har nog aldrig varit med om något liknande i svettningsväg.
Jag kan inte låta bli att undra hur mycket av dagens låga tempo som beror på min formsvacka och hur mycket som beror på värmen. Det lär väl visa sig framöver.
Medan jag skrivit detta har jag fått en liten känning på sidan av mitt knä, men det är mycket lite. Jag har hittat en stretchövning som fungerar skapligt. Man korsar benen som om man vore rejält pinknödig och håller dem raka. Därefter böjer man överkroppen så långt det går snett framåt åt vänster. Det ser antagligen helt sjukt ut och därför ser jag till att vara ensam när jag utför den. Jag tror jag ska smita iväg en stund och göra den nu
Test av knät på lunchen
Idag har Roadrunner inte känt den minsta tillstymmelse till smärta i sitt löparknädrabbade knä på en vecka. Av den anledningen är det frestande att se om knät håller för de påfrestningar några kilometer löpning innebär. Med största sannolikhet uppstod hans löparknä pga. den snedbelastning och snedställning av högerbenet som uppstår när man springer på ett i sidled lutande underlag. Kanske kan ett i alla tänkbara avseenden rakt löpband få löpningen att fungera?
Det är min hypotes om varför skadan uppstod. Mitt näst senaste träningspass var ett 5 kilometer långt snabbdistanspass. Trots att jag under två pass innan detta haft stora smärtor i knät kände jag ingenting varken under eller efter snabbdistanspasset. Varför frågar man sig? Jag tror att det beror på löpsteget, som av naturliga skäl blir ett helt annat i högt tempo än under långsamt. Dessutom har jag för mig att jag, då det var möjligt, såg till att springa mer mot mitten av vägen där lutningen i sidled var betydligt mindre än inne på den två decimeter breda väggrenen.
Under de längre passen gjorde det ont att springa på underlag med lutning i sidled och det gjorde ont att springa i utförsbackar. När vägen dessutom svänger åt höger blir den oönskade effekten dubbel på högerbenet.
Inget av ovanstående behöver man oroa sig för på ett löpband: löpning rakt framåt på ett underlag som i både x- och y-led är horisontellt mot golvet samt inga svängar varken åt höger eller vänster, vilket borde vara perfekt om min hypotes om skadans uppkomst stämmer. Strax efter klockan 11:00 idag tänker jag prova på Sportlife Garnisonens löpband. Om jag har jag tid så återkommer jag senare idag och berättar hur det gick.
Det är min hypotes om varför skadan uppstod. Mitt näst senaste träningspass var ett 5 kilometer långt snabbdistanspass. Trots att jag under två pass innan detta haft stora smärtor i knät kände jag ingenting varken under eller efter snabbdistanspasset. Varför frågar man sig? Jag tror att det beror på löpsteget, som av naturliga skäl blir ett helt annat i högt tempo än under långsamt. Dessutom har jag för mig att jag, då det var möjligt, såg till att springa mer mot mitten av vägen där lutningen i sidled var betydligt mindre än inne på den två decimeter breda väggrenen.
Under de längre passen gjorde det ont att springa på underlag med lutning i sidled och det gjorde ont att springa i utförsbackar. När vägen dessutom svänger åt höger blir den oönskade effekten dubbel på högerbenet.
Inget av ovanstående behöver man oroa sig för på ett löpband: löpning rakt framåt på ett underlag som i både x- och y-led är horisontellt mot golvet samt inga svängar varken åt höger eller vänster, vilket borde vara perfekt om min hypotes om skadans uppkomst stämmer. Strax efter klockan 11:00 idag tänker jag prova på Sportlife Garnisonens löpband. Om jag har jag tid så återkommer jag senare idag och berättar hur det gick.
måndag 9 augusti 2010
Tänk om man skulle ta och tänka om lite.
Roadrunner suckar återigen och begrundar årets målsättningar som han så kaxigt basunerat ut: sub 40 på milen, maran sub 3:30, Lidingöloppet bla bla bla… you name it! Istället för den graciösa båge till dykning han bröstat upp sig och med ett segervisst leende tänkt fullborda ser nu allt ut att sluta med ett rejält och präktigt magplask med stil och klass värdigt en raggare full på Explorer. Milen sub 40!? Jo tjena! Inför Hässelbyloppet revideras härmed målsättningen till den mer blygsamma att sätta personligt rekord. Gärna rejält!
Mina målsättningar behåller jag. Men istället för att uppnå dem i år flyttas de till nästa år. Det blir en nog så krävande utmaning. I skrivande stund vet jag inte hur det är ställt med min form men jag gissar att den är i paritet med hur den var för exakt ett år sedan. Kanske till och med sämre. Det är ju bedrövligt! Ett års träning utraderad!
Hittills i år kan jag blicka tillbaka på blott drygt två månader av framgångsrik träning (från mitten av februari till slutet av april). Resten har utgjorts av lågpulsande som gått i stå, en ihärdig vadskada och nu senast ett löparknä. Vad det senare beträffar vet jag inte riktigt hur statusen är. I Sarek, som jag återvände från i fredags, fungerade det skapligt men det gjorde sig påmint i synnerhet när vi tog oss ned från någon fjällsluttning. Sedan jag kom hem har jag inte vågat mig på någon löptur trots att jag inte känt en tillstymmelse till smärta. Istället för löpning har jag i huvudsak ägnat mig åt att bara såsa runt i lägenheten som jag haft för mig själv sedan jag kom hem, lyssnat på Chet Baker och då och då satt mig vid mitt piano och tagit ut de låtar jag lyssnat på.
Vad gäller löparknät har jag försökt mig på de stretchövningar som rekommenderas för (mot?) åkomman. Om det gvit något vet jag inte men jag kan besviket konstatera att det inte känns någonting alls i den muskel där det ska kännas. Antagligen gör jag något fel.
Min träning och de motgångar som följt den tål att rannsakas. Vadskadan uppkom när jag plötsligt ökade träningsdistansen jag var van vid med drygt en mil under ett pass. Löparknät ådrog jag mig då jag sprang flera pass på en i sidled sluttande landsväg istället för den mjuka och på alla vis plana skogsväg jag brukar springa på. Varför det undra ni kanske? Jo, som ni kanske har märkt så har det varit en ovanligt insektsrik sommar. Under de tre pass jag hann springa på min skogsväg fullkomligt smattrade det konstant i hud och kläder av olika insekter som behagade korsa min väg. Flera gånger per löprunda bröt jag ut i attacker av spottande, hostande och fräsande när jag fick in någon fluga eller skalbagge i munnen. Som om inte det vore nog var det tempo min LCHF-kost tillät så pass beskedligt att traktens myggor, bromsar och andra rovlystna skogsflyn obesvärat kunde slå sig ner på min kropp och få sig ett rejält skrovmål. Av den anledningen förlade jag min träning till den mindre insektsansatta landsvägen istället.
Nu ska jag läsa på ordentligt om löparknän och hur man blir av med sådana (vilket jag kanske borde ägnat mig åt istället för att bara såsa runt i lägenheten i tre dagar!?). Vågar man sig möjligen på en försiktig löptur? Min löparkarriär sträcker sig dessbättre längre än bara 2010 ut. Min tid kommer. Var så säkra!
Tänkt om angående min träning har jag gjort. Framledes kommer den inte att se ut som det gjort hittills. Träningsmängden kommer att vara ungefär densamma som tidigare men knappast den intensitet den utförts med. Mera prattempo och mindre snabbdistans.
Mina målsättningar behåller jag. Men istället för att uppnå dem i år flyttas de till nästa år. Det blir en nog så krävande utmaning. I skrivande stund vet jag inte hur det är ställt med min form men jag gissar att den är i paritet med hur den var för exakt ett år sedan. Kanske till och med sämre. Det är ju bedrövligt! Ett års träning utraderad!
Hittills i år kan jag blicka tillbaka på blott drygt två månader av framgångsrik träning (från mitten av februari till slutet av april). Resten har utgjorts av lågpulsande som gått i stå, en ihärdig vadskada och nu senast ett löparknä. Vad det senare beträffar vet jag inte riktigt hur statusen är. I Sarek, som jag återvände från i fredags, fungerade det skapligt men det gjorde sig påmint i synnerhet när vi tog oss ned från någon fjällsluttning. Sedan jag kom hem har jag inte vågat mig på någon löptur trots att jag inte känt en tillstymmelse till smärta. Istället för löpning har jag i huvudsak ägnat mig åt att bara såsa runt i lägenheten som jag haft för mig själv sedan jag kom hem, lyssnat på Chet Baker och då och då satt mig vid mitt piano och tagit ut de låtar jag lyssnat på.
Vad gäller löparknät har jag försökt mig på de stretchövningar som rekommenderas för (mot?) åkomman. Om det gvit något vet jag inte men jag kan besviket konstatera att det inte känns någonting alls i den muskel där det ska kännas. Antagligen gör jag något fel.
Min träning och de motgångar som följt den tål att rannsakas. Vadskadan uppkom när jag plötsligt ökade träningsdistansen jag var van vid med drygt en mil under ett pass. Löparknät ådrog jag mig då jag sprang flera pass på en i sidled sluttande landsväg istället för den mjuka och på alla vis plana skogsväg jag brukar springa på. Varför det undra ni kanske? Jo, som ni kanske har märkt så har det varit en ovanligt insektsrik sommar. Under de tre pass jag hann springa på min skogsväg fullkomligt smattrade det konstant i hud och kläder av olika insekter som behagade korsa min väg. Flera gånger per löprunda bröt jag ut i attacker av spottande, hostande och fräsande när jag fick in någon fluga eller skalbagge i munnen. Som om inte det vore nog var det tempo min LCHF-kost tillät så pass beskedligt att traktens myggor, bromsar och andra rovlystna skogsflyn obesvärat kunde slå sig ner på min kropp och få sig ett rejält skrovmål. Av den anledningen förlade jag min träning till den mindre insektsansatta landsvägen istället.
Nu ska jag läsa på ordentligt om löparknän och hur man blir av med sådana (vilket jag kanske borde ägnat mig åt istället för att bara såsa runt i lägenheten i tre dagar!?). Vågar man sig möjligen på en försiktig löptur? Min löparkarriär sträcker sig dessbättre längre än bara 2010 ut. Min tid kommer. Var så säkra!
Tänkt om angående min träning har jag gjort. Framledes kommer den inte att se ut som det gjort hittills. Träningsmängden kommer att vara ungefär densamma som tidigare men knappast den intensitet den utförts med. Mera prattempo och mindre snabbdistans.
fredag 30 juli 2010
Kort genomgång av löpningen under juli.
Roadrunner är tillbaka i Uppsala igen efter nästan fyra veckors vistelse i den småländska sommarstugan. Träningsmängden under juli får knappt godkänt och de flesta av er förstår nog att det beror på den tropiska hettan under större delen av juli. LCHF-dieten är nerlagd sedan drygt en vecka tillbaka efter att under drygt fyra veckor käkat minimalt med kolhydrater. Vore det inte för att löpningen gick så oerhört långsamt skulle Roadrunner gärna fortsatt med dieten livet ut. Han har nämligen aldrig mått bättre än under dessa veckor.
Att med en puls kring 170 bpm och under uppbådande av alla krafter man är mäktig inte kunna springa snabbare än 6:10 per kilometer är inte roligt! Nåja, det var kanske att ta i en smula men faktum är att det var detta tempo jag höll under de sista tre kilometrarna under mina 16-kilometersrundor i sommar. De första kilometrarna gick i femminuterstempo innan tempot avtog successivt.
Min ambition var att springa varannan dag under juli. Så blev det inte. Var tredje dag lyckades jag komma ut. Ett par gånger gick det fyra dagar mellan två pass. Träningsmängden har jag inte tagit reda på än men jag uppskattar den till c:a 13 mil. Anledningen till detta var att den tid på dagen då temperaturen var godkänd var efter 20:00. Inte sällan åt vi middag vid 19:30 (vi befann oss ofta på badplatsen till 18:30) varför det blev alldeles för sent för löpning.
Samma dag som jag bestämde mig för att avsluta min LCHF-diet var jag ute och sprang på kvällen. Då hade jag ätit skapligt med kolhydrater. Tempot blev precis vad jag förväntade mig: 20 sekunder snabbare per kilometer och ett jämnare tempo genom hela passet. Men fortfarande var det långt kvar till min aprilform.
Efter ytterligare ett par dagar med hyfsat normal kost (jag äter fortfarande mer fett än jag någonsin gjort!) gav jag mig iväg på ett snabbdistanspass på fem kilometer. Första kilometern fick jag upp tempot till 4:00 tempo men orken tröt och efter fem kilometer blev snitttempot 4:30/km.
Därefter gick det tre dagar innan nästa pass och vi är nu framme vid mitt senaste pass, vilket var i förrgår. Då sprang jag min 16,4-kilometersrunda och allt (nästan!) kändes då fantastiskt. Utan att anstränga mig höll jag ett tempo kring 4:55/km, ett tempo som skulle tagit död på mig under LCHF-veckorna. Det är ett tempo som med den graden av ansträngning inte är långt ifrån min aprilform! Härligt!!
Men... tempot kunde varit ännu högre! Under sommaren, och alltid efter mina 16,4-kilometersrundor, har jag fått vansinnigt ont i höger knä dagen efter. Misstankarna om löparknä fanns men efter ytterligare en dag var smärtan helt borta. Under själva löpningen kände jag ingenting men efteråt kom den smygande. På natten efter löprundan hade jag till och med svårt att vända mig i sängen pga. smärtan. Under sista passet började jag få känningar efter halva passet (jag befann mig då 8 kilometer hemifrån!) men det gick bra att springa förutsatt att jag sprang tillräckligt långsamt (c:a 5:00/km) och så fort jag försökte trycka på lite mer gjorde det ont. Efter passet gjorde det så ont att jag haltade som om jag blivit skjuten i knät. Likaså dagen efter, dvs. igår. Idag är smärtan nästan helt borta igen.
Det första jag gjorde när jag kom hem till Uppsala igår var att googla på symtomen. Klockrent löparknä, visade det sig! Inget snack om saken! Då gäller det att gå till botten med orsakerna till detta. Jag har ju aldrig känt minsta tillstymmelse till problem tidigare! Det visar sig dessbättre vara ganska lätt. Jag tror att det har att göra med att den vägen jag sprang under mina 16,4-kilometersrundor på är en ganska smal landsväg utan väggren. Som bekant brukar just den typen av vägar luta en hel del. Med min typ av pronation leder det till att högerfoten landar i en vinkel som är liksom åt fel håll. Vänsterfoten landar däremot helt rätt, eftersom vägen lutar åt vänster på vänster sida. Tyvärr råkar man ju ut för samma sak när man sedan springer samma väg hem igen. Jag kände att detta var ganska ansträngande för högerbenet, eftersom det hela tiden landar något centimeter högre än vänsterfoten.
Nu väntar en veckas fjällvandring i Sarek för min del. En vecka av lågintensiv träning! På ryggen kommer jag att bära c:a 20 kilo och c:a två mil om dagen ska tillryggaläggas. Jag hoppas att detta är vad mitt löparknä behöver. Jag är hemma igen på söndag nästa vecka så ni får ge er till tåls tills dess:-).
Att med en puls kring 170 bpm och under uppbådande av alla krafter man är mäktig inte kunna springa snabbare än 6:10 per kilometer är inte roligt! Nåja, det var kanske att ta i en smula men faktum är att det var detta tempo jag höll under de sista tre kilometrarna under mina 16-kilometersrundor i sommar. De första kilometrarna gick i femminuterstempo innan tempot avtog successivt.
Min ambition var att springa varannan dag under juli. Så blev det inte. Var tredje dag lyckades jag komma ut. Ett par gånger gick det fyra dagar mellan två pass. Träningsmängden har jag inte tagit reda på än men jag uppskattar den till c:a 13 mil. Anledningen till detta var att den tid på dagen då temperaturen var godkänd var efter 20:00. Inte sällan åt vi middag vid 19:30 (vi befann oss ofta på badplatsen till 18:30) varför det blev alldeles för sent för löpning.
Samma dag som jag bestämde mig för att avsluta min LCHF-diet var jag ute och sprang på kvällen. Då hade jag ätit skapligt med kolhydrater. Tempot blev precis vad jag förväntade mig: 20 sekunder snabbare per kilometer och ett jämnare tempo genom hela passet. Men fortfarande var det långt kvar till min aprilform.
Efter ytterligare ett par dagar med hyfsat normal kost (jag äter fortfarande mer fett än jag någonsin gjort!) gav jag mig iväg på ett snabbdistanspass på fem kilometer. Första kilometern fick jag upp tempot till 4:00 tempo men orken tröt och efter fem kilometer blev snitttempot 4:30/km.
Därefter gick det tre dagar innan nästa pass och vi är nu framme vid mitt senaste pass, vilket var i förrgår. Då sprang jag min 16,4-kilometersrunda och allt (nästan!) kändes då fantastiskt. Utan att anstränga mig höll jag ett tempo kring 4:55/km, ett tempo som skulle tagit död på mig under LCHF-veckorna. Det är ett tempo som med den graden av ansträngning inte är långt ifrån min aprilform! Härligt!!
Men... tempot kunde varit ännu högre! Under sommaren, och alltid efter mina 16,4-kilometersrundor, har jag fått vansinnigt ont i höger knä dagen efter. Misstankarna om löparknä fanns men efter ytterligare en dag var smärtan helt borta. Under själva löpningen kände jag ingenting men efteråt kom den smygande. På natten efter löprundan hade jag till och med svårt att vända mig i sängen pga. smärtan. Under sista passet började jag få känningar efter halva passet (jag befann mig då 8 kilometer hemifrån!) men det gick bra att springa förutsatt att jag sprang tillräckligt långsamt (c:a 5:00/km) och så fort jag försökte trycka på lite mer gjorde det ont. Efter passet gjorde det så ont att jag haltade som om jag blivit skjuten i knät. Likaså dagen efter, dvs. igår. Idag är smärtan nästan helt borta igen.
Det första jag gjorde när jag kom hem till Uppsala igår var att googla på symtomen. Klockrent löparknä, visade det sig! Inget snack om saken! Då gäller det att gå till botten med orsakerna till detta. Jag har ju aldrig känt minsta tillstymmelse till problem tidigare! Det visar sig dessbättre vara ganska lätt. Jag tror att det har att göra med att den vägen jag sprang under mina 16,4-kilometersrundor på är en ganska smal landsväg utan väggren. Som bekant brukar just den typen av vägar luta en hel del. Med min typ av pronation leder det till att högerfoten landar i en vinkel som är liksom åt fel håll. Vänsterfoten landar däremot helt rätt, eftersom vägen lutar åt vänster på vänster sida. Tyvärr råkar man ju ut för samma sak när man sedan springer samma väg hem igen. Jag kände att detta var ganska ansträngande för högerbenet, eftersom det hela tiden landar något centimeter högre än vänsterfoten.
Nu väntar en veckas fjällvandring i Sarek för min del. En vecka av lågintensiv träning! På ryggen kommer jag att bära c:a 20 kilo och c:a två mil om dagen ska tillryggaläggas. Jag hoppas att detta är vad mitt löparknä behöver. Jag är hemma igen på söndag nästa vecka så ni får ge er till tåls tills dess:-).
torsdag 15 juli 2010
Kort uppdatering från Tjust
Roadrunner sitter på Västerviks Stadsbibliotek med två av sina barn uttråkade och gnälliga vid sin sida. Av den anledningen blir det ett mycket kort inlägg.
Det är som bekant dynghett i större delen av landet. Jag vet inte om det beror på värmen, tappad form efter vadskadan eller omläggningen till LCHF-kost, men löpningen går riktigt dåligt just nu. Kanske bidrar allt detta. Det är i alla fall vad jag hoppas.
Jag tränar ganska ihärdigt om kvällarna men jag tycker att det går bara sämre och sämre. Självklart ger jag inte upp. Tills vidare önskar jag alla en fortsatt skön sommar i värmen. Jag återkommer så fort jag får tillfälle.
Det är som bekant dynghett i större delen av landet. Jag vet inte om det beror på värmen, tappad form efter vadskadan eller omläggningen till LCHF-kost, men löpningen går riktigt dåligt just nu. Kanske bidrar allt detta. Det är i alla fall vad jag hoppas.
Jag tränar ganska ihärdigt om kvällarna men jag tycker att det går bara sämre och sämre. Självklart ger jag inte upp. Tills vidare önskar jag alla en fortsatt skön sommar i värmen. Jag återkommer så fort jag får tillfälle.
fredag 2 juli 2010
Bloggstiltje även från Roadrunner framöver
Roadrunner skulle gärna fortsatt blogga lika ihärdigt i sommar som hittills i år. Men den plats han från och med på måndag kommer att befinna sig på är inte särskilt uppkopplad. Något han däremot kommer fortsätta med oförtrutet är löpningen.
Jag är rädd att det kommer att bli glest med blogginlägg från mig under juli. Men ett par inlägg i veckan borde jag kunna få till. Sommarstugan är belägen mellan Västervik och Oskarshamn men där Lanthandeln (i Blankaholm) ligger finns även ett café som tillhandahåller uppkoppling för traktens behövande. Min plan är att skriva blogginlägg i stugan, spara dem som text på USB och sedan klippa in det i bloggen när jag besöker caféet.
Antagligen vinner Roadrunners Löparblogg på att dra ner på bloggandet under en tid. För nog är det så att min bedrövliga träning är precis lika rolig att läsa om som den är att skriva om just nu!? Med bara ett par inlägg i veckan kanske framstegen kan märkas mellan bara två inlägg. Vi får se…
Senaste rundan, för tre dagar sedan ute på Djurgården, kändes en smula lättare än föregående pass. Dessvärre var det en av årets varmaste dagar så något tempo blev det ändå inte frågan om. 14 kilometer blev det i alla fall, precis som jag planerar även denna eftermiddag.
Kan nämna lite grand om mina eftersvettningar som inte var av denna värld efter Djurgårdsrundan i hettan. Trots att jag flämtande duschade kallt i minst fem minuter efter löpturen så rann det från mitt ansikte när jag satte mig vid datorn på jobbet tio minuter senare. Svettporerna var vidöppna och det droppade svett ner på mitt tangentbord! Därefter tog jag tunnelbanan till centralstationen och trots den relativa svalkan i underjorden var min skjorta sjöblöt när jag väl satte mig på Uppsalatåget.
Nu väntar som sagt nästan fyra veckor i sommarstugan. Därefter blir det en veckas traditionsenligt fjällvandring tillsammans med tre kompisar i Padjelanta och Sarek. Förresten håller vi på att bygga upp en websida med reseberättelser i lättsam och underhållande ton från dessa resor. Årets resa blir den fjärde i ordningen. Sidan är under uppbyggnad och är ganska stökig samt saknar ännu bilder. Självklart kommer jag att lägga ut en länk dit så fort allt ser anständigt ut.
Målsättningarna för sommaren blir att återfå formen... samt att anlägga en klädsam solbränna:-).
Jag är rädd att det kommer att bli glest med blogginlägg från mig under juli. Men ett par inlägg i veckan borde jag kunna få till. Sommarstugan är belägen mellan Västervik och Oskarshamn men där Lanthandeln (i Blankaholm) ligger finns även ett café som tillhandahåller uppkoppling för traktens behövande. Min plan är att skriva blogginlägg i stugan, spara dem som text på USB och sedan klippa in det i bloggen när jag besöker caféet.
Antagligen vinner Roadrunners Löparblogg på att dra ner på bloggandet under en tid. För nog är det så att min bedrövliga träning är precis lika rolig att läsa om som den är att skriva om just nu!? Med bara ett par inlägg i veckan kanske framstegen kan märkas mellan bara två inlägg. Vi får se…
Senaste rundan, för tre dagar sedan ute på Djurgården, kändes en smula lättare än föregående pass. Dessvärre var det en av årets varmaste dagar så något tempo blev det ändå inte frågan om. 14 kilometer blev det i alla fall, precis som jag planerar även denna eftermiddag.
Kan nämna lite grand om mina eftersvettningar som inte var av denna värld efter Djurgårdsrundan i hettan. Trots att jag flämtande duschade kallt i minst fem minuter efter löpturen så rann det från mitt ansikte när jag satte mig vid datorn på jobbet tio minuter senare. Svettporerna var vidöppna och det droppade svett ner på mitt tangentbord! Därefter tog jag tunnelbanan till centralstationen och trots den relativa svalkan i underjorden var min skjorta sjöblöt när jag väl satte mig på Uppsalatåget.
Nu väntar som sagt nästan fyra veckor i sommarstugan. Därefter blir det en veckas traditionsenligt fjällvandring tillsammans med tre kompisar i Padjelanta och Sarek. Förresten håller vi på att bygga upp en websida med reseberättelser i lättsam och underhållande ton från dessa resor. Årets resa blir den fjärde i ordningen. Sidan är under uppbyggnad och är ganska stökig samt saknar ännu bilder. Självklart kommer jag att lägga ut en länk dit så fort allt ser anständigt ut.
Målsättningarna för sommaren blir att återfå formen... samt att anlägga en klädsam solbränna:-).
tisdag 29 juni 2010
Roadrunner och LCHF
Roadrunner får många frågor om sin LCHF-diet och hur lämplig den egentligen är för en löpare eller om den ens är lämplig överhuvudtaget. Han häpnas över hur pass mycket upprivna känslor en diet kan orsaka och, det klart, har man i sitt 40-åriga liv alltid fått höra att det är fettet vi ska passa oss för är det inte helt lätt att ta till sig tankarna bakom LCHF-filosofin.
Jag har varit skeptisk. Mycket skeptisk! Tankarna bakom LCHF stred mot allt jag tidigare lärt mig om mat och dess beståndsdelar. I vintras höll jag mig till lågkolhydratkost under några veckor och jag mådde alldeles utmärkt. Men av någon anledning var jag ganska försiktig med fettet. Djupt inne i mitt medvetande ekade nämligen den jag fått höra hela livet: Man blir fet av fett! Fettet orsakar hjärt- och kärlsjukdomar! Det är förvisso sant, men antagligen bara i samspel med kolhydraterna.
Jag måste tillägga att jag fortfarande är skeptisk. Men då mer skeptisk till kolhydratbaserad mat än fett- och proteinbaserad.
Det är oerhört svårt att frigöra sig från tankar man fått i sig med bröstmjölken och som sedan följt en hela livet. Där har du något att begrunda, kära läsare! Detta gäller långt ifrån bara mat och synen på fett.
De tyngsta argument som finns inom vilket område som helst är de som bygger på evolutionen och vår plats i den. På senare år har jag läst väldigt mycket populärvetenskapliga böcker inom evolutionsbiologi och evolutionspsykologi vilket har fått väldigt mycket att falla på plats om varför vi människor (och andra djur)fungerar som vi fungerar. Det faktum att vi bara under de senaste århundradena låtit kolhydraterna uppta en allt större andel av vårt totala kaloriintag, borde mana till en och annan eftertanke.
Så sent som häromdagen möttes jag av argumentet ”Men vi är ju inte jägare/samlare längre!”, när jag hävdade att vi inte är evolutionärt anpassade för den kolhydratrika kost vi äter till vardags (argumentet kom från en mycket högt utbildad person inom en samhällsvetenskaplig disciplin). Nej, det är helt riktigt. Men evolutionen är en mycket långsam process och det kan dröja ytterligare 100 000 år innan vi anpassats för att klara av den mängd kolhydrater vi äter idag utan att bli sjuka. Den mat vi anpassats för är den vi ätit under vår evolutionära utveckling, dvs. det vi åt fram till för c:a 40 000 år sedan. Därefter har människan antagligen inte förändrats nämnvärt.
Nu är ju inte LCHF riktigt vad man åt då men den maten är ganska närbesläktad med stenåldersdieten i det avseendet att den innehåller väldigt lite kolhydrater.
Jag tänker inte gå in mer på LCHF-dietens förträfflighet så vill ni veta mer så får ni googla. Det finns en hel del att läsa. Det mesta är mycket spännande. Även kritiken mot dieten!
Det har hänt ganska ofta att jag på egen hand satt i mig en trehundragrams chipspåse. Efteråt brukar jag känna mig konstig. Pulsen stiger, hjärtat slår en aning snabbare och hårdare och det kan hugga till i bröstet på ett väldigt obehagligt sätt. Jag har alltid trott att det haft med fettet att göra. Igår åt jag en riktigt fettspäckad middag, nästan helt befriad från kolhydrater (lite chili con carne utan ris, tillagad i mycket smör). Efter den lilla portionen var jag mer hungrig och i kylskåpet hittade jag en burk med 200 gram skagenröra (2 % kolhydrater, 44 % fett). Jag käkade upp innehållet på tio minuter och stekte dessutom upp ett paket bacon. Som dessert åt jag en skål med turkisk yoghurt med 10 % fett. Därefter var jag mätt och mådde som en prins. Fortfarande vid frukosten i morse kände jag mig ganska belåten efter middagen kvällen innan.
Trots att jag bara till middag igår åt fett motsvarande säkert 600 g. chips kände jag ingenting av de obehagskänslor som brukar uppstå efter en påse chips. Inte en tillstymmelse! Kan det månne ha med kolhydraterna i chipsen att göra, eller åtminstone fettet och kolhydraterna i kombination?
Ingmarie skrev igår i en kommentar att hon inte tror så mycket på dieter. Det gör inte jag heller. Tanken är att jag ska försöka ändra min kost i grunden och i möjligaste mån äta så lite kolhydrater som möjligt. Det är svårt, eftersom de är så lättillgängliga och utgör grunden i den mat som serveras nästan överallt. Jag kommer därför att bli en besvärligt gäst framöver, både hos vänner och på restauranger :-)
Att jag kommer att äta strikt LCHF-diet resten av livet är det inte tal om. Men min ambition är att mitt käk i framtiden åtminstone kommer att vara lågkolhydratskost av något slag.
Hur LCHF fungerar med min löpning får ett senare inlägg handla om. Det är lite tidigt att utvärdera. I eftermiddag blir det ännu en runda runt Djurgården.
Orkade du läsa ända hit? Klicka i så fall på "gilla", oavsett om du gillade det jag skrivit eller inte.
Jag har varit skeptisk. Mycket skeptisk! Tankarna bakom LCHF stred mot allt jag tidigare lärt mig om mat och dess beståndsdelar. I vintras höll jag mig till lågkolhydratkost under några veckor och jag mådde alldeles utmärkt. Men av någon anledning var jag ganska försiktig med fettet. Djupt inne i mitt medvetande ekade nämligen den jag fått höra hela livet: Man blir fet av fett! Fettet orsakar hjärt- och kärlsjukdomar! Det är förvisso sant, men antagligen bara i samspel med kolhydraterna.
Jag måste tillägga att jag fortfarande är skeptisk. Men då mer skeptisk till kolhydratbaserad mat än fett- och proteinbaserad.
Det är oerhört svårt att frigöra sig från tankar man fått i sig med bröstmjölken och som sedan följt en hela livet. Där har du något att begrunda, kära läsare! Detta gäller långt ifrån bara mat och synen på fett.
De tyngsta argument som finns inom vilket område som helst är de som bygger på evolutionen och vår plats i den. På senare år har jag läst väldigt mycket populärvetenskapliga böcker inom evolutionsbiologi och evolutionspsykologi vilket har fått väldigt mycket att falla på plats om varför vi människor (och andra djur)fungerar som vi fungerar. Det faktum att vi bara under de senaste århundradena låtit kolhydraterna uppta en allt större andel av vårt totala kaloriintag, borde mana till en och annan eftertanke.
Så sent som häromdagen möttes jag av argumentet ”Men vi är ju inte jägare/samlare längre!”, när jag hävdade att vi inte är evolutionärt anpassade för den kolhydratrika kost vi äter till vardags (argumentet kom från en mycket högt utbildad person inom en samhällsvetenskaplig disciplin). Nej, det är helt riktigt. Men evolutionen är en mycket långsam process och det kan dröja ytterligare 100 000 år innan vi anpassats för att klara av den mängd kolhydrater vi äter idag utan att bli sjuka. Den mat vi anpassats för är den vi ätit under vår evolutionära utveckling, dvs. det vi åt fram till för c:a 40 000 år sedan. Därefter har människan antagligen inte förändrats nämnvärt.
Nu är ju inte LCHF riktigt vad man åt då men den maten är ganska närbesläktad med stenåldersdieten i det avseendet att den innehåller väldigt lite kolhydrater.
Jag tänker inte gå in mer på LCHF-dietens förträfflighet så vill ni veta mer så får ni googla. Det finns en hel del att läsa. Det mesta är mycket spännande. Även kritiken mot dieten!
Det har hänt ganska ofta att jag på egen hand satt i mig en trehundragrams chipspåse. Efteråt brukar jag känna mig konstig. Pulsen stiger, hjärtat slår en aning snabbare och hårdare och det kan hugga till i bröstet på ett väldigt obehagligt sätt. Jag har alltid trott att det haft med fettet att göra. Igår åt jag en riktigt fettspäckad middag, nästan helt befriad från kolhydrater (lite chili con carne utan ris, tillagad i mycket smör). Efter den lilla portionen var jag mer hungrig och i kylskåpet hittade jag en burk med 200 gram skagenröra (2 % kolhydrater, 44 % fett). Jag käkade upp innehållet på tio minuter och stekte dessutom upp ett paket bacon. Som dessert åt jag en skål med turkisk yoghurt med 10 % fett. Därefter var jag mätt och mådde som en prins. Fortfarande vid frukosten i morse kände jag mig ganska belåten efter middagen kvällen innan.
Trots att jag bara till middag igår åt fett motsvarande säkert 600 g. chips kände jag ingenting av de obehagskänslor som brukar uppstå efter en påse chips. Inte en tillstymmelse! Kan det månne ha med kolhydraterna i chipsen att göra, eller åtminstone fettet och kolhydraterna i kombination?
Ingmarie skrev igår i en kommentar att hon inte tror så mycket på dieter. Det gör inte jag heller. Tanken är att jag ska försöka ändra min kost i grunden och i möjligaste mån äta så lite kolhydrater som möjligt. Det är svårt, eftersom de är så lättillgängliga och utgör grunden i den mat som serveras nästan överallt. Jag kommer därför att bli en besvärligt gäst framöver, både hos vänner och på restauranger :-)
Att jag kommer att äta strikt LCHF-diet resten av livet är det inte tal om. Men min ambition är att mitt käk i framtiden åtminstone kommer att vara lågkolhydratskost av något slag.
Hur LCHF fungerar med min löpning får ett senare inlägg handla om. Det är lite tidigt att utvärdera. I eftermiddag blir det ännu en runda runt Djurgården.
Orkade du läsa ända hit? Klicka i så fall på "gilla", oavsett om du gillade det jag skrivit eller inte.
måndag 28 juni 2010
Roadrunner testar det som är kvar av hans form.
Tempot under Roadrunners senaste träningspass är sannerligen inget att skryta och skrävla över. Tvärtom skulle han nog valt att helt hålla tyst om saken om det inte vore så att han råkade driva en blogg. I förrgår ville han ha klara besked om hur det egentligen stod till med formen och gav sig ut på ett pass där han tryckte på lite grand. Det gick USELT!
Innan jag berättar detaljerna tänkte jag ge mig in på några tänkbara förklaringar. Bortsett från den mest uppenbara: att jag inte sprungit mycket sedan i slutet av april, så finns det annat som kan förklara den djupa svacka jag befinner mig i nu.
Jag känner fortfarande av min sträckning. Framför allt är det i uppförsbackarna som det tar emot.
Jag har lagt på mig ett par kilo. Sammantaget väger jag fyra kilo mer idag än jag gjorde i slutet av februari. Hur mycket jag vägde i slutet av april, när jag var i god form, vet jag inte riktigt.
Sedan lite drygt en vecka tillbaka drivs min kropp av nästan bara fett och protein (eller nja... protein omvandlas ju till glukos i kroppen!). Den skapligt strikta LCHF-diet jag då påbörjade gjorde mig lite trött de första dagarna innan en märklig pigghet tog vid. Den är liksom konstant och jag har inga dippar under dagen som då jag käkade ”vanlig” kolhydratrik mat. Än så länge märker jag ingen större skillnad på vikten. Det slarvades lite vid invägningen förra söndagen men i bästa fall har jag tappat ett kilo. I sämsta fall ingenting alls.
Om vi bortser från den bristfälliga träningen på sistone så är de nyss nämnda förklaringarna fullgoda för att förklara varför löpningen går så dåligt just nu (framför allt i samverkan). När det gäller maten är jag inte riktigt säker på vilken inverkan den har. Det gick ju skitdåligt redan innan jag påbörjade LCHF-dieten!
Och så ett par ord om löpningen. Som sagt… tanken var att försöka ta i lite grand för att se hur det gick. Jag sprang min vanlig runda till Gamla Uppsala och hem igen, vilken mäter c:a 10,2 km. Jag fick slita hårt för att hålla 4:50-tempo (vilket var genomsnittstempot för passet) och om jag hade gått för full maskin hade jag kanske kunnat springa 45 sekunder snabbare.
Man måste gå så långt tillbaka i tiden som ungefär 13 månader för att hitta motsvarande tider vid en sådan grad av ansträngning.
Suck!
Planen är nu att tappa tre kilo på två månader. Då börjar nämligen nästa tävlingsperiod. Utöver det så ingår det också i planen att uppnå toppform!! Som om det behövde påpekas:-).
Innan jag berättar detaljerna tänkte jag ge mig in på några tänkbara förklaringar. Bortsett från den mest uppenbara: att jag inte sprungit mycket sedan i slutet av april, så finns det annat som kan förklara den djupa svacka jag befinner mig i nu.
Jag känner fortfarande av min sträckning. Framför allt är det i uppförsbackarna som det tar emot.
Jag har lagt på mig ett par kilo. Sammantaget väger jag fyra kilo mer idag än jag gjorde i slutet av februari. Hur mycket jag vägde i slutet av april, när jag var i god form, vet jag inte riktigt.
Sedan lite drygt en vecka tillbaka drivs min kropp av nästan bara fett och protein (eller nja... protein omvandlas ju till glukos i kroppen!). Den skapligt strikta LCHF-diet jag då påbörjade gjorde mig lite trött de första dagarna innan en märklig pigghet tog vid. Den är liksom konstant och jag har inga dippar under dagen som då jag käkade ”vanlig” kolhydratrik mat. Än så länge märker jag ingen större skillnad på vikten. Det slarvades lite vid invägningen förra söndagen men i bästa fall har jag tappat ett kilo. I sämsta fall ingenting alls.
Om vi bortser från den bristfälliga träningen på sistone så är de nyss nämnda förklaringarna fullgoda för att förklara varför löpningen går så dåligt just nu (framför allt i samverkan). När det gäller maten är jag inte riktigt säker på vilken inverkan den har. Det gick ju skitdåligt redan innan jag påbörjade LCHF-dieten!
Och så ett par ord om löpningen. Som sagt… tanken var att försöka ta i lite grand för att se hur det gick. Jag sprang min vanlig runda till Gamla Uppsala och hem igen, vilken mäter c:a 10,2 km. Jag fick slita hårt för att hålla 4:50-tempo (vilket var genomsnittstempot för passet) och om jag hade gått för full maskin hade jag kanske kunnat springa 45 sekunder snabbare.
Man måste gå så långt tillbaka i tiden som ungefär 13 månader för att hitta motsvarande tider vid en sådan grad av ansträngning.
Suck!
Planen är nu att tappa tre kilo på två månader. Då börjar nämligen nästa tävlingsperiod. Utöver det så ingår det också i planen att uppnå toppform!! Som om det behövde påpekas:-).
onsdag 23 juni 2010
Rekreationslöpning på Djurgården samt Blodomloppet i Västerås.
Roadrunner stretar vidare i sitt fåfänga försök att på kort tid återfå aprilformen. Det går inte fort och det är inte skönt men det är bara att bita ihop och ha tålamod, vilket aldrig varit Roadrunners starka sida. Igår rundade han Djurgården i ett tempo som med tanke på ansträngningen borde gått c:a 40 sekunder fortare per kilometer.
Det gick beklämmande sakta men jag hade i alla fall turen att inte bli omsprungen. Grön av avund betraktade jag mötande löpare som på lätta fötter susade förbi i skönt 4:30-tempo. Vore det inte för vissa kompenserande faktorer skulle jag inte tveka med att utse gårdagens löptur till en av mina sämre någonsin. Så där rasande långsamt gick det väl inte igår (drygt 11 kilometer i 5:22/km-tempo, snabbare i början och långsammare mot slutet) men eftersom det var så pass jobbigt kändes det som det gick mycket långsammare.
Om vi lämnar löpningen därhän ett tag och ägnar dessa kompenserande inslag några ord. Löpning är som bekant mer än bara att springa. Det behöver inte ens vara träning. Gårdagens pass är ett av få av mina pass som sorteras in i kategorin rekreationslöpning.
Rekreationslöpning är väl ungefär löpningens motsvarighet till strosa som promenadform. Det som ändå gjorde gårdagens löpning till en minnesvärd upplevelse var omgivningarna och det vackra vädret. Djurgården är som gjort för löpning, promenader och rekreation för stressade storstadsmänniskor. Utöver vederkvickande solsken fick jag mig till livs en hel del annat som var som balsam för själen. Under nästan hela rundan hade jag inte mer än ett par meter till vattnet. Flådiga motorbåtar puttrade förbi och orsakade ett trivsamt vågsvall, i vilket ett stort bestånd av måttligt roade svanar guppade omkring. Glada människor som lapade sol, lummig grönska och prunkande blomster. Vid waldermarsudde fick jag kryssa fram genom ett stort turistsällskap. Sannolikt fastnade jag på en och annan bild som togs. Aahh… om man ändå varit i bättre form så hade gårdagens löpning varit snudd på fulländad!
På Petras blogg igår fick jag tips om ännu en tävling som jag anmälde mig till direkt. Den 26/8 går Västersåsupplagan av Blodomloppet 10 km, vilket ligger inom en fullt godkänd radie från Uppsala.
Jo, just ja! En anledning till att löpningen går långsamt nu kan vara att jag sedan några dagar börjat experimentera med lågkolhydratkost. Jag är nu inne på fjärde dagen och har känt mig ganska trött och seg. Inte en onödig (?) kolhydrat har passerat mina läppar och jag kommer att fortsätta med detta ytterligare ett tag. Jag är till och med ännu mera strikt nu än jag var i vintras under mitt lågpulsprojekt.
Det gick beklämmande sakta men jag hade i alla fall turen att inte bli omsprungen. Grön av avund betraktade jag mötande löpare som på lätta fötter susade förbi i skönt 4:30-tempo. Vore det inte för vissa kompenserande faktorer skulle jag inte tveka med att utse gårdagens löptur till en av mina sämre någonsin. Så där rasande långsamt gick det väl inte igår (drygt 11 kilometer i 5:22/km-tempo, snabbare i början och långsammare mot slutet) men eftersom det var så pass jobbigt kändes det som det gick mycket långsammare.
Om vi lämnar löpningen därhän ett tag och ägnar dessa kompenserande inslag några ord. Löpning är som bekant mer än bara att springa. Det behöver inte ens vara träning. Gårdagens pass är ett av få av mina pass som sorteras in i kategorin rekreationslöpning.
Rekreationslöpning är väl ungefär löpningens motsvarighet till strosa som promenadform. Det som ändå gjorde gårdagens löpning till en minnesvärd upplevelse var omgivningarna och det vackra vädret. Djurgården är som gjort för löpning, promenader och rekreation för stressade storstadsmänniskor. Utöver vederkvickande solsken fick jag mig till livs en hel del annat som var som balsam för själen. Under nästan hela rundan hade jag inte mer än ett par meter till vattnet. Flådiga motorbåtar puttrade förbi och orsakade ett trivsamt vågsvall, i vilket ett stort bestånd av måttligt roade svanar guppade omkring. Glada människor som lapade sol, lummig grönska och prunkande blomster. Vid waldermarsudde fick jag kryssa fram genom ett stort turistsällskap. Sannolikt fastnade jag på en och annan bild som togs. Aahh… om man ändå varit i bättre form så hade gårdagens löpning varit snudd på fulländad!
På Petras blogg igår fick jag tips om ännu en tävling som jag anmälde mig till direkt. Den 26/8 går Västersåsupplagan av Blodomloppet 10 km, vilket ligger inom en fullt godkänd radie från Uppsala.
Jo, just ja! En anledning till att löpningen går långsamt nu kan vara att jag sedan några dagar börjat experimentera med lågkolhydratkost. Jag är nu inne på fjärde dagen och har känt mig ganska trött och seg. Inte en onödig (?) kolhydrat har passerat mina läppar och jag kommer att fortsätta med detta ytterligare ett tag. Jag är till och med ännu mera strikt nu än jag var i vintras under mitt lågpulsprojekt.
tisdag 22 juni 2010
Nyutstyrd och nystart.
Roadrunners Löparblogg är nyutstyrd och går därmed in i en ny era. Det låter kanske storslagnare än det egentligen är men låt oss hoppas att den nya stiliga designen i alla fall innebär en nystart när det gäller Roadrunners träning.
Som ni kanske ser så har jag även ändrat texten i blogghuvudet. Istället för att redan basunera ut årets målsättningar har jag valt att helt utelämna dem. I alla fall i blogghuvudet. I mitt eget huvud, och på andra ställen i bloggen (bl.a. i högerspalten!), lever de dock vidare och jag kommer inte att revidera dem i första taget. Om jag sedan når upp till dem är förstås en helt annan sak. Att tona ner målsättningarna här på bloggen är ett psykologiskt viktigt, och kanske nödvändigt, grepp jag måste ta till för träna efter bästa möjliga förstånd.
Det finns anledning att fundera lite över mitt träningsupplägg. Det kommer jag att göra och jag ska inte tråka ut er med att ta upp mina funderingar här och nu innan de låtit sig formuleras samt stötts och blötts. Det jag i skrivande stund kommit fram till är att jag behöver ett mer strukturerat upplägg som jag ska hålla mig till någorlunda strikt. Att plötsligt ge sig ut och springa mer än en hel mil längre än jag brukar göra kommer i fortsättningen inte på fråga (om ni undrar så har jag mitt 34 kilometerspass i åtanke, det som gav mig den ihärdiga vadskadan i slutet av april).
I eftermiddag tänker jag ge mig ut i solen på Djurgården på ett milslångt pass i femminuterstempo, vilket jag ser fram emot mycket. Och det trots att det antagligen inte kommer att gå så vidare värst bra.
Som ni kanske ser så har jag även ändrat texten i blogghuvudet. Istället för att redan basunera ut årets målsättningar har jag valt att helt utelämna dem. I alla fall i blogghuvudet. I mitt eget huvud, och på andra ställen i bloggen (bl.a. i högerspalten!), lever de dock vidare och jag kommer inte att revidera dem i första taget. Om jag sedan når upp till dem är förstås en helt annan sak. Att tona ner målsättningarna här på bloggen är ett psykologiskt viktigt, och kanske nödvändigt, grepp jag måste ta till för träna efter bästa möjliga förstånd.
Det finns anledning att fundera lite över mitt träningsupplägg. Det kommer jag att göra och jag ska inte tråka ut er med att ta upp mina funderingar här och nu innan de låtit sig formuleras samt stötts och blötts. Det jag i skrivande stund kommit fram till är att jag behöver ett mer strukturerat upplägg som jag ska hålla mig till någorlunda strikt. Att plötsligt ge sig ut och springa mer än en hel mil längre än jag brukar göra kommer i fortsättningen inte på fråga (om ni undrar så har jag mitt 34 kilometerspass i åtanke, det som gav mig den ihärdiga vadskadan i slutet av april).
I eftermiddag tänker jag ge mig ut i solen på Djurgården på ett milslångt pass i femminuterstempo, vilket jag ser fram emot mycket. Och det trots att det antagligen inte kommer att gå så vidare värst bra.
Så här ser Roadrunners Löparblogg ut
efter genomgången ansiktslyftning :-).
söndag 20 juni 2010
Lååång väg tillbaka!
Det skulle dröja ända till lördag eftermiddag innan Roadrunner äntligen kom ut på sin löprunda. Längden på passet var det inget större fel på: 16,6 km men tempot lämnade en del övrigt att önska. Nu höll i och för sig Roadrunner igen en hel del men 5:43/km ska egentligen inte vara det minsta jobbigt. Det var det igår, tyvärr!
Ja, vad ska jag säga... jag försökte hålla ett tempo så att pulsen skulle hålla sig kring 145 bpm. Det var i sig inga problem. Passets inledande kilometrar gick i 5:20-tempo medan de sista gick i 5:55-tempo (med bibehållen puls kring 145 bpm). Det är ju något alldeles bedrövlig vad jag har tappat form!
Jag försöker att inte låta mig nedslås av detta men det är svårt. Det har ju tyvärr blivit väldigt lite löpning på sistone. Sträckningen kände jag av lite grand men inte så pass att den ensam förklarar varför det gick så dåligt.
Så, vad är min plan nu närmast? Att sakta men säkert bygga upp min tappade form. Till att börja med kommer det att bli vanlig distanslöpning i högst medelintensivt tempo. Mer detaljerat än så har jag inte smidit mina planer än.
Det var grymt varmt under gårdagens pass och direkt efter avslutat träning var det dags för familjen att gå på fest. Det var så bråttom att jag helt glömde att dricka innan. När vi kom till festen kände jag mig nästan lite illamående av vätskebristen och istället för att ta ett glas vin höll jag mig det första två timmarna till att bara dricka vatten. Sju eller åtta glas Loka med mangosmak hällde jag i mig innan jag var redo för att gå lös på vinboxen. Vinet rann i mig i samma tempo som jag tidigare druckit vatten och strax var jag på ett strålande humör igen, dagens motgångar till trots.
Ja, vad ska jag säga... jag försökte hålla ett tempo så att pulsen skulle hålla sig kring 145 bpm. Det var i sig inga problem. Passets inledande kilometrar gick i 5:20-tempo medan de sista gick i 5:55-tempo (med bibehållen puls kring 145 bpm). Det är ju något alldeles bedrövlig vad jag har tappat form!
Jag försöker att inte låta mig nedslås av detta men det är svårt. Det har ju tyvärr blivit väldigt lite löpning på sistone. Sträckningen kände jag av lite grand men inte så pass att den ensam förklarar varför det gick så dåligt.
Så, vad är min plan nu närmast? Att sakta men säkert bygga upp min tappade form. Till att börja med kommer det att bli vanlig distanslöpning i högst medelintensivt tempo. Mer detaljerat än så har jag inte smidit mina planer än.
Det var grymt varmt under gårdagens pass och direkt efter avslutat träning var det dags för familjen att gå på fest. Det var så bråttom att jag helt glömde att dricka innan. När vi kom till festen kände jag mig nästan lite illamående av vätskebristen och istället för att ta ett glas vin höll jag mig det första två timmarna till att bara dricka vatten. Sju eller åtta glas Loka med mangosmak hällde jag i mig innan jag var redo för att gå lös på vinboxen. Vinet rann i mig i samma tempo som jag tidigare druckit vatten och strax var jag på ett strålande humör igen, dagens motgångar till trots.
fredag 18 juni 2010
Statusuppdatering
För er upplysnings skull ger Roadrunner er en statusuppdatering, i sann facebook-anda. Överambitiös satsning på något så banalt som brännboll straffar sig tydligen. Men den rådbråkade kroppsdelen har dessbättre återhämtat sig häpnadsväckande snabbt och redan i kväll har en löptur planerats in. Strax kan Roadrunner förhoppningsvis börja blogga om sin löpträning igen, något det varit beklämmande lite av under alldeles för lång tid.
Hur man kan göra nåt så in i bengen dumt som det jag gjorde i tisdags övergår inte bara mitt eget förstånd utan även min sambos. Inte nog med det. Flera personer, både närstående och ytliga bekanta, har för att vrida om kniven i mig sagt samma sak. Idiotförklaringarna har stått som spön i backen och att försiktigt påpeka att jag faktiskt hade några glas vin skvalpande i kroppen har inte varit argument goda nog åt den påstådda dumheten.
Nej, det är möjligt. Trots några glas vin borde jag vetat bättre och tar nu den lärdomen med mig vidare i livet. Ingen brännboll i något annat tempo än joggtempo, om ens överhuvudtaget. En förlorad match är ju inte hela världen. Apropå det så blev mitt lag fullständigt utklassade. Motståndarna vann med mer än dubbelt så många poäng. Poängräkenskaperna höll tyvärr även för den strängaste granskning (självklart ifrågasatte jag siffrorna:-) ). Protokollföraren var nämligen revisor till yrket, och dessutom en av de nyktrare i sällskapet.
Hur man kan göra nåt så in i bengen dumt som det jag gjorde i tisdags övergår inte bara mitt eget förstånd utan även min sambos. Inte nog med det. Flera personer, både närstående och ytliga bekanta, har för att vrida om kniven i mig sagt samma sak. Idiotförklaringarna har stått som spön i backen och att försiktigt påpeka att jag faktiskt hade några glas vin skvalpande i kroppen har inte varit argument goda nog åt den påstådda dumheten.
Nej, det är möjligt. Trots några glas vin borde jag vetat bättre och tar nu den lärdomen med mig vidare i livet. Ingen brännboll i något annat tempo än joggtempo, om ens överhuvudtaget. En förlorad match är ju inte hela världen. Apropå det så blev mitt lag fullständigt utklassade. Motståndarna vann med mer än dubbelt så många poäng. Poängräkenskaperna höll tyvärr även för den strängaste granskning (självklart ifrågasatte jag siffrorna:-) ). Protokollföraren var nämligen revisor till yrket, och dessutom en av de nyktrare i sällskapet.
onsdag 16 juni 2010
Detvardåsjälva... sträckning under brännbollsmatch.
Igår var Roadrunner ute på sommaraktiviteter med sin kolleger. Faktiskt uppehöll de sig nästan exakt på den plats där han stod utposterad vid Djurgårdsbrunnsbron under Milspåret. Det blev en mycket trevlig tillställning men bortsett från en lätt huvudvärk uppstod även andra följder han gärna skulle varit utan.
Så här års spelas det som bekant en hel del brännboll ute i landet. Med en hel del vin porlande i blodomloppet och utan någon uppvärmning värd namnet stod jag igår kväll plötsligt med ett brännbollsträ i höger hand och en tennisboll i den vänstra. Jag tänkte att här jävlar ska bollen drämmas iväg ordentligt och landa med ett plopp i djurgårdskanalen, drygt tvåhundra meter bort. Bollen kastades upp någon meter och jag vevade brännbollsträet för allt vad jag var värd. Brännbollsträet svischade lovande men bollen damp dessvärre snopet ner i gräset framför mig.
Nytt försök. Bollen kastades åter upp, denna gång lite högre. Min vinmättade hjärna gjorde sitt allra yttersta för att fokusera på bollen och hur gravitationen verkade på den. Brännbollsträet svingades återigen med full kraft. Denna gång träffade jag klockrent och jag hörde hur det liksom sjöng till i brännbollsträet med en dov ton i det lägre registret. Bollen susade iväg i en utdragen båge över djurgårdshimlen och jag satte av i ett farlig fart för att hinna varva. Motståndarlagets bakersta utpost lyckades dock plocka bollen på en oförskämt snygg lyra och strax därefter var den återbördad till brännaren. Jag hann bara till tredje konen.
Farten var förstås nära Bolt-tempo och så fort som jag sprang igår har jag inte sprungit sedan jag var typ 16 år. Strax efter kände jag hur det ömmade rejält i den vänstra delen av gluteus maximus, eller på ren svenska: vänster rövhalva. I morse var det ännu värre. Jag kom knappt ur sängen och efter varje stund av stillasittande haltar jag nu ordentligt. Efter en någon minuts gång kan jag gå utan att halta men sträckningen gör sig påmind genom en konstant, oangenäm smärta.
Nu tycker jag faktiskt att det räcker. Vi får se hur länge jag måste hålla upp den här gången… :-(
Så här års spelas det som bekant en hel del brännboll ute i landet. Med en hel del vin porlande i blodomloppet och utan någon uppvärmning värd namnet stod jag igår kväll plötsligt med ett brännbollsträ i höger hand och en tennisboll i den vänstra. Jag tänkte att här jävlar ska bollen drämmas iväg ordentligt och landa med ett plopp i djurgårdskanalen, drygt tvåhundra meter bort. Bollen kastades upp någon meter och jag vevade brännbollsträet för allt vad jag var värd. Brännbollsträet svischade lovande men bollen damp dessvärre snopet ner i gräset framför mig.
Nytt försök. Bollen kastades åter upp, denna gång lite högre. Min vinmättade hjärna gjorde sitt allra yttersta för att fokusera på bollen och hur gravitationen verkade på den. Brännbollsträet svingades återigen med full kraft. Denna gång träffade jag klockrent och jag hörde hur det liksom sjöng till i brännbollsträet med en dov ton i det lägre registret. Bollen susade iväg i en utdragen båge över djurgårdshimlen och jag satte av i ett farlig fart för att hinna varva. Motståndarlagets bakersta utpost lyckades dock plocka bollen på en oförskämt snygg lyra och strax därefter var den återbördad till brännaren. Jag hann bara till tredje konen.
Farten var förstås nära Bolt-tempo och så fort som jag sprang igår har jag inte sprungit sedan jag var typ 16 år. Strax efter kände jag hur det ömmade rejält i den vänstra delen av gluteus maximus, eller på ren svenska: vänster rövhalva. I morse var det ännu värre. Jag kom knappt ur sängen och efter varje stund av stillasittande haltar jag nu ordentligt. Efter en någon minuts gång kan jag gå utan att halta men sträckningen gör sig påmind genom en konstant, oangenäm smärta.
Nu tycker jag faktiskt att det räcker. Vi får se hur länge jag måste hålla upp den här gången… :-(
måndag 14 juni 2010
Roadrunner i samtal med en maratonveteran
I fredags var Roadrunner på sin äldste sons skolavslutning. I vimlet (och regnet!) på Sverkerskolans skolgård fick han syn på en man iförd den officiella Stockholm Maraton-tröjan. Mannen i fråga var ingen mindre än ultralöparen och Stockholm Maraton-legendaren Bertil Palmquist, vars dotter Roadrunner gått i samma klass som i 9 år och som också har barn på nämnda skola. Ett utmärkt incitament för att inleda ett litet samtal.
Bertil är född 1946 och 2010 års upplaga av maran blev hans 28:e i ordningen. Bästa tiden 2:47 är från 1989. Jag stegade fram till honom och räckte fram min regnvåta näve. Såvitt jag minns har vi inte träffats sedan jag gick i högstadiet för rysligt många år sedan (25 år sedan om vi ska vara noga!).
Vi pratade c:a en halvtimme och samtalsämnet var givet: löpning. Det var mycket intressant att höra en erfaren och inbiten långdistanslöpares reflektioner kring träning och för att inte tala om tävling. På den sistnämnda punkten sade han något som fick mig att ändra uppfattning helt, och det på stående fot i de ögonblick orden uttalades.
Min inställning till tävlingar fram till i fredags var att man ska välja dem med omsorg och de ska vara tillräckligt mycket tid mellan dem för att man ska hinna återhämta sig till fullo. Självklart, ansåg jag då, ska man också prestera sitt allra yttersta under dessa.
Bertil hade en annan inställning som jag nu själv antagligen kommer att anamma. Grundinställningen delade vi: att man väljer ut ett fåtal tävlingar som man verkligen satsar på. Men däremellan tyckte han att man kunde anmäla sig till ett antal ”träningstävlingar”, där man inte behöver springa för full maskin. Dessa skulle alltså betraktas som träningspass under lite roligare former.
Ja, varför inte? Bertil gav tips på en massa tävlingar som ägde rum i Uppsala med omnejd. Särskilt dess omnejd, eftersom löpartävlingarna i Uppsala är ganska få. Jag tycker att deltagandet i en tävling låter som en alldeles utmärkt och dessutom rolig träningsform. Inställningen till tävlandet kan jag ju utan vidare anamma, sedan får vi se hur det blir med själva tävlandet. Det får ju bli i mån av tid.
Kanske är denna inställning till tävlande ganska vanlig? Kanske är det bara jag som hittills tyckt att tävlande i någon annan fart än maxfart är totalt meningslöst?
Bertil är född 1946 och 2010 års upplaga av maran blev hans 28:e i ordningen. Bästa tiden 2:47 är från 1989. Jag stegade fram till honom och räckte fram min regnvåta näve. Såvitt jag minns har vi inte träffats sedan jag gick i högstadiet för rysligt många år sedan (25 år sedan om vi ska vara noga!).
Vi pratade c:a en halvtimme och samtalsämnet var givet: löpning. Det var mycket intressant att höra en erfaren och inbiten långdistanslöpares reflektioner kring träning och för att inte tala om tävling. På den sistnämnda punkten sade han något som fick mig att ändra uppfattning helt, och det på stående fot i de ögonblick orden uttalades.
Min inställning till tävlingar fram till i fredags var att man ska välja dem med omsorg och de ska vara tillräckligt mycket tid mellan dem för att man ska hinna återhämta sig till fullo. Självklart, ansåg jag då, ska man också prestera sitt allra yttersta under dessa.
Bertil hade en annan inställning som jag nu själv antagligen kommer att anamma. Grundinställningen delade vi: att man väljer ut ett fåtal tävlingar som man verkligen satsar på. Men däremellan tyckte han att man kunde anmäla sig till ett antal ”träningstävlingar”, där man inte behöver springa för full maskin. Dessa skulle alltså betraktas som träningspass under lite roligare former.
Ja, varför inte? Bertil gav tips på en massa tävlingar som ägde rum i Uppsala med omnejd. Särskilt dess omnejd, eftersom löpartävlingarna i Uppsala är ganska få. Jag tycker att deltagandet i en tävling låter som en alldeles utmärkt och dessutom rolig träningsform. Inställningen till tävlandet kan jag ju utan vidare anamma, sedan får vi se hur det blir med själva tävlandet. Det får ju bli i mån av tid.
Kanske är denna inställning till tävlande ganska vanlig? Kanske är det bara jag som hittills tyckt att tävlande i någon annan fart än maxfart är totalt meningslöst?
lördag 12 juni 2010
Första passet på tre veckor.
Så blev det äntligen dags att snöra på sig löpardojorna. Med några ystra skutt och ett saligt leende bar det av för Roadrunner mot Gamla Uppsala. Men ysterheten försvann snabbt och leendet likaså när han efter bara några hundra meter flåsade mer än han borde vid det relativt beskedlinga tempot.
Att påstå att det var jobbigt är kanske att ta i men det var i alla fall betydligt jobbigare än det borde vara i det tempot. Hela passet omfattade 10,31 km och sprangs i en snitthastighet på 4:59 min/km. Skulle jag sprungit med samma grad av ansträngning i slutet på april hade varje kilometer gått omkring 20 sekunder fortare.
Den vad som gnällt så mycket på sistone kände jag ingenting av och av min förkylning återfinns det ännu en liten rest i form av lite rossel långt ner i luftrören. Annars mår jag prima!
Även om det kommer att bli en lång väg tillbaka till aprilformen så känns det skönt att äntligen vara igång igen. Nu ska jag föröka (!) låta bli att förivra mig ett par veckor. Det är så lätt hänt att jag drar iväg alldeles för snabbt, som jag annars tenderar att göra.
Att påstå att det var jobbigt är kanske att ta i men det var i alla fall betydligt jobbigare än det borde vara i det tempot. Hela passet omfattade 10,31 km och sprangs i en snitthastighet på 4:59 min/km. Skulle jag sprungit med samma grad av ansträngning i slutet på april hade varje kilometer gått omkring 20 sekunder fortare.
Den vad som gnällt så mycket på sistone kände jag ingenting av och av min förkylning återfinns det ännu en liten rest i form av lite rossel långt ner i luftrören. Annars mår jag prima!
Även om det kommer att bli en lång väg tillbaka till aprilformen så känns det skönt att äntligen vara igång igen. Nu ska jag föröka (!) låta bli att förivra mig ett par veckor. Det är så lätt hänt att jag drar iväg alldeles för snabbt, som jag annars tenderar att göra.
onsdag 9 juni 2010
Hur lång tid tar det efter ett träningsuppehåll innan formen är tillbaka?
Roadrunner sitter och tittar i sin träningsdagbok och vågar knappt titta på bokföringen över maj månad. Det är sorglig läsning! Det senaste passet av hög kvalitét sprangs den 14/5. Därefter finns bara en ynka löprunda bokförd.
Mina vadproblem uppstod antagligen efter ett långpass den 25/4. Det är snart en och en halv månad sedan. Efter detta har träningen varit mycket sparsmakad. Under maj månad sprangs endast 5,6 mil fördelat på fyra pass.
Jag har läst någonstans att om man håller upp med sin träning en månad så tar det ungefär en månad att nå den form man hade innan uppehållet. I slutet av april var jag i en alldeles strålande form och om jag kommer igång igen med min träning nu så kommer jag alltså ha uppnått samma form igen i mitten av juli. Det betyder att jag då kommer att ligga två och en halv månad efter med min träning. Jag upprepar: TVÅ OCH EN HALV MÅNAD!!
Eftersom jag satt upp mycket tydliga och inte minst höga målsättningar för årets träning har jag inte tid att komma efter med min träning. Redan under förutsättning att jag fick vara skadefri skulle mina mål bli tuffa att nå och det skulle krävas en hel del målinriktad träning. Om min målsättning är att springa sub 40 på milen under Hässelbyloppet med årets träningsbakgrund och skador skulle det motsvara att jag klarade sub 40 redan i mitten av augusti om jag hade fått vara skadefri. Det är bara att inse att sub 40-målet knappast kommer att uppnås på Hässelbyloppet enligt planerna.
Om ni tycker att jag verkar uppgiven så är det hel fel uppfattat. Det ovan skrivna är bara ett försök till klarsynthet. Jag kommer fortsätta träna som om inget har hänt. Blir det inte på Hässelbyloppet så får det bli under träning senare under hösten/vintern. Målen ska uppnås, och det så fort som möjligt! Jag avslutar inlägget som jag gjort ett par gånger tidigare: Det kan ni hoppa upp och klappa er på!!
P.S. Vaden har jag inte känt av på två veckor och jag räknar med att den nått full funktion igen. Förkylningen är på reträtt men jag är fortfarande lite tjock i halsen. Kanske kan jag redan i morgon ge mig ut på en kort och lugn jogg. Hur det är ställt med vaden kommer jag att få reda på om en stund då jag ska på massage. För en vecka sedan kände massagekvinnan skillnad på mina vader trots att jag själv inte kände någon.
Mina vadproblem uppstod antagligen efter ett långpass den 25/4. Det är snart en och en halv månad sedan. Efter detta har träningen varit mycket sparsmakad. Under maj månad sprangs endast 5,6 mil fördelat på fyra pass.
Jag har läst någonstans att om man håller upp med sin träning en månad så tar det ungefär en månad att nå den form man hade innan uppehållet. I slutet av april var jag i en alldeles strålande form och om jag kommer igång igen med min träning nu så kommer jag alltså ha uppnått samma form igen i mitten av juli. Det betyder att jag då kommer att ligga två och en halv månad efter med min träning. Jag upprepar: TVÅ OCH EN HALV MÅNAD!!
Eftersom jag satt upp mycket tydliga och inte minst höga målsättningar för årets träning har jag inte tid att komma efter med min träning. Redan under förutsättning att jag fick vara skadefri skulle mina mål bli tuffa att nå och det skulle krävas en hel del målinriktad träning. Om min målsättning är att springa sub 40 på milen under Hässelbyloppet med årets träningsbakgrund och skador skulle det motsvara att jag klarade sub 40 redan i mitten av augusti om jag hade fått vara skadefri. Det är bara att inse att sub 40-målet knappast kommer att uppnås på Hässelbyloppet enligt planerna.
Om ni tycker att jag verkar uppgiven så är det hel fel uppfattat. Det ovan skrivna är bara ett försök till klarsynthet. Jag kommer fortsätta träna som om inget har hänt. Blir det inte på Hässelbyloppet så får det bli under träning senare under hösten/vintern. Målen ska uppnås, och det så fort som möjligt! Jag avslutar inlägget som jag gjort ett par gånger tidigare: Det kan ni hoppa upp och klappa er på!!
P.S. Vaden har jag inte känt av på två veckor och jag räknar med att den nått full funktion igen. Förkylningen är på reträtt men jag är fortfarande lite tjock i halsen. Kanske kan jag redan i morgon ge mig ut på en kort och lugn jogg. Hur det är ställt med vaden kommer jag att få reda på om en stund då jag ska på massage. För en vecka sedan kände massagekvinnan skillnad på mina vader trots att jag själv inte kände någon.
tisdag 8 juni 2010
Att anmäla sig till så många lopp som möjligt
Någon i Roadrunners närhet, han minns inte vem, påpekade det kloka i att för hans del anmäla sig till så många lopp som det överhuvudtaget är möjligt. Med tanke på den bedrövliga statistiken över inställda lopp borde en fulltecknad tävlingskalender ge honom möjlighet att kunna ställa upp i åtminstone ett par av loppen.
Jag skrattade först, men vid närmare eftertanke kanske det inte är så dumt. Höstens tävlingar jag är anmäld till så här långt är Stockholm Halvmaraton, Lidingöloppet samt Hässelbyloppet. Sedan igår är jag också anmäld till Åland Maraton. Nu ska jag också anmäla mig till Midnattsloppet och kanske ytterligare något lopp.
Med fem tävlingar inbokade under ett spann på lite drygt två månader vore det väl då själva f-n om jag inte kunde springa åtminstone en av dem:-). Om det vill sig riktigt väl kanske jag till och med kan springa samtliga. Men det är nog för mycket att hoppas på...
Jag skrattade först, men vid närmare eftertanke kanske det inte är så dumt. Höstens tävlingar jag är anmäld till så här långt är Stockholm Halvmaraton, Lidingöloppet samt Hässelbyloppet. Sedan igår är jag också anmäld till Åland Maraton. Nu ska jag också anmäla mig till Midnattsloppet och kanske ytterligare något lopp.
Med fem tävlingar inbokade under ett spann på lite drygt två månader vore det väl då själva f-n om jag inte kunde springa åtminstone en av dem:-). Om det vill sig riktigt väl kanske jag till och med kan springa samtliga. Men det är nog för mycket att hoppas på...
måndag 7 juni 2010
Är betablockerare dopingklassat?
Den som var snabb att läsa förmiddagens inlägg från Roadrunner hann se att det ursprungligen var mycket längre än det var tio minuter senare. Det berodde på att det framkom misstankar om att en stor del av inlägget helt enkelt var en bluff iscensatt av en av Roadrunner kompisar som sprang maran i lördag. Vad som senare hände var att uppgifter framkom som styrkte att det som skrevs faktiskt var sant. Detta var vad som hände...
Om detta stämmer, vilket det enligt vederbörande gör, så är jag åter i chock efter att ha lugnat mig då det påpekades att allt var en bluff.
Bland de jag i realtid följde under lördagens mara fanns bl.a. en kompis som har en lång karriär som motionär bakom sig. Här följer det jag redigerade bort ur förmiddagens inlägg:
I torsdags hade jag ett planeringsmöte tillsammans med mina kompisar där vi diskuterade var årets fjällvandringsresa skulle bära av. Samtliga i gänget är också motionärslöpare på ungefär samma nivå. En av dem gjorde så sent som för några månader sedan klart för oss alla att det var färdigtävlat för hans del och att han aldrig mer skulle ställa upp i en tävling. Detta av flera olika skäl. Dels hade han insett att han inte skulle kunna nå upp till sin forna form igen utan en rejäl dos träning och dels genomgick han så sent som i mitten av mars en hjärtoperation. De senaste åren har han dessutom käkat betablockerare. Lite träning hade han dock ägnat sig åt, lät han oss få veta under middagen. Enligt honom själv ett par mil i veckan.
Under torsdagens middagsmöte berättade han att han eventuellt skulle komma till start på Stockholm Maraton. I efterhand tycker jag att jag kunde skönja ett hemlighetsfullt leende när han sa detta. Från min dator i lördags lade jag upp honom på bevakning och vid första 5 km hade han en genomsnittlig kilometertid på ett par sekunder över 5 minuter, vilket höll i sig under första milen.
De senaste åren har han brutit maran eftersom han av olika skäl klappat ihop och när jag såg vilket tempo han höll gissade jag att han ganska fort skulle klappa ihop även denna gång. Till och med hans fru, som jag hade kontakt med över facebook under det att maran pågick, trodde att han skulle klappa ihop när som helst.
Han klappade inte ihop. Istället höjde han tempot och höll i fortsättningen ett genomsnittligt tempo kring 4:50/km ända in i mål. Sista två kilometrarna gick på 4:38 vilket gav en målgångstid på strax över 3:25. Han krossade sitt tidigare rekord från 2003 med nästan exakt 19 minuter. Är betablockerare dopingklassat, eller??
Bara ett par minuter efter hans målgång drog jag iväg ett sms till honom. Jag var i djup chock och efter rungande gratulationer kunde jag inte låta bli att flika in något om mina misstankar om att han mörkat en avsevärd mängd träning: ”Ett par mil i veckan... Jo tjena!!”.
När jag fick höra att han skulle komma till start var det ingen högoddsare att han skulle bryta även i år. Om han skulle ta sig i mål gissade jag på en tid på i bästa fall strax över fyra timmar. Allt detta med tanke på hans hjärtoperation och blygsamma träningsmängd. Att han skulle göra en sådan comeback var minst sagt otippat och jag har fortfarande inte lyckats ta in detta på allvar. Jag kommer att avkräva honom en förklaring inom kort.
Misstankarna om att det var en bluff kom från vår gemensamme kompis Henrik som var övertygad om att vederbörande låtit någon annan springa med hans nummerlapp. Detta avfärdades kraftfullt när han konfronterades i en liten mejlkorrespondens om detta som pågick under förmiddagen idag.
Nu blir min målsättning att slå hans tid under Åland Maraton i höst:-).
Om detta stämmer, vilket det enligt vederbörande gör, så är jag åter i chock efter att ha lugnat mig då det påpekades att allt var en bluff.
Bland de jag i realtid följde under lördagens mara fanns bl.a. en kompis som har en lång karriär som motionär bakom sig. Här följer det jag redigerade bort ur förmiddagens inlägg:
I torsdags hade jag ett planeringsmöte tillsammans med mina kompisar där vi diskuterade var årets fjällvandringsresa skulle bära av. Samtliga i gänget är också motionärslöpare på ungefär samma nivå. En av dem gjorde så sent som för några månader sedan klart för oss alla att det var färdigtävlat för hans del och att han aldrig mer skulle ställa upp i en tävling. Detta av flera olika skäl. Dels hade han insett att han inte skulle kunna nå upp till sin forna form igen utan en rejäl dos träning och dels genomgick han så sent som i mitten av mars en hjärtoperation. De senaste åren har han dessutom käkat betablockerare. Lite träning hade han dock ägnat sig åt, lät han oss få veta under middagen. Enligt honom själv ett par mil i veckan.
Under torsdagens middagsmöte berättade han att han eventuellt skulle komma till start på Stockholm Maraton. I efterhand tycker jag att jag kunde skönja ett hemlighetsfullt leende när han sa detta. Från min dator i lördags lade jag upp honom på bevakning och vid första 5 km hade han en genomsnittlig kilometertid på ett par sekunder över 5 minuter, vilket höll i sig under första milen.
De senaste åren har han brutit maran eftersom han av olika skäl klappat ihop och när jag såg vilket tempo han höll gissade jag att han ganska fort skulle klappa ihop även denna gång. Till och med hans fru, som jag hade kontakt med över facebook under det att maran pågick, trodde att han skulle klappa ihop när som helst.
Han klappade inte ihop. Istället höjde han tempot och höll i fortsättningen ett genomsnittligt tempo kring 4:50/km ända in i mål. Sista två kilometrarna gick på 4:38 vilket gav en målgångstid på strax över 3:25. Han krossade sitt tidigare rekord från 2003 med nästan exakt 19 minuter. Är betablockerare dopingklassat, eller??
Bara ett par minuter efter hans målgång drog jag iväg ett sms till honom. Jag var i djup chock och efter rungande gratulationer kunde jag inte låta bli att flika in något om mina misstankar om att han mörkat en avsevärd mängd träning: ”Ett par mil i veckan... Jo tjena!!”.
När jag fick höra att han skulle komma till start var det ingen högoddsare att han skulle bryta även i år. Om han skulle ta sig i mål gissade jag på en tid på i bästa fall strax över fyra timmar. Allt detta med tanke på hans hjärtoperation och blygsamma träningsmängd. Att han skulle göra en sådan comeback var minst sagt otippat och jag har fortfarande inte lyckats ta in detta på allvar. Jag kommer att avkräva honom en förklaring inom kort.
Misstankarna om att det var en bluff kom från vår gemensamme kompis Henrik som var övertygad om att vederbörande låtit någon annan springa med hans nummerlapp. Detta avfärdades kraftfullt när han konfronterades i en liten mejlkorrespondens om detta som pågick under förmiddagen idag.
Nu blir min målsättning att slå hans tid under Åland Maraton i höst:-).
Roadrunner sneglar mot Åland Maraton den 31/10
Roadrunner följde Stockholm Marathon hemifrån efter bästa förmåga. TV4 sände direkt över nätet och via marans hemsida följde han några utvalda personer i realtid. Trots gruvlig besvikelse över egen inställd medverkan så var det mycket givande att följa tilldragelsen framför datorn.
För det första... Prestationerna från dem jag följde (Magnus, Staffan, Petra och Lars samt mina kompisar Johan och Henrik) var genomgående mycket bra och i nästan samtliga fall ungefär som väntat bortsett från att det faktiskt gick lite snabbare för dem än jag trodde det skulle göra.
Som mina läsare vet så har jag själv haft målet sub 3:30 på maran för i år. Målet kunde av tråkiga skäl inte uppnås i Stockholm i lördags men nu har jag börjat snegla mot Åland Maraton den 31/10. Den tävlingen ligger perfekt i tiden, tre veckor efter Hässelbyloppet som var tänkt att bli årets sista tävling för min del.
Mitt hälsotillstånd är fortfarande sådär, men i alla fall på väg åt rätt håll. Det känns som om jag tappat massor och jag flåsar rejält när jag har tagit mig upp för trapporna fyra våningar på jobbet. Redan för drygt två veckor sedan, när jag sprang senast, kände jag att formen var märkbart påverkad av den usla träningsmängden under maj. Det kommer att ta lång tid att återuppnå den form jag hade i slutet av april när mina vadproblem började.
Trots missad mara är mitt humör relativt gott. Jag har ju även andra mål med min träning vid sidan av maraton sub 3:30. Jag kan tänka mig vilket antiklimax det skulle blivit för Petra eller Magnus om de hade fått ställa in på grund av en löjlig förkylning. Deras bloggande har ju handlat nästan uteslutande om deras maratonmedverkan och i synnerhet Petras läsare skulle blivit gruvligt besvikna. Dessutom skulle säkert ett och annat internet-troll anklaga henne för att simulera och för att ha fått kalla fötter i sista stund.
Redan i höstas när jag anmälde mig till maran anade jag att nåt skit skulle hända och valde därför avbeställningsskydd för en hundring extra. Det innebär för min del att anmälningsavgiften flyttas till nästa års upplaga istället. Jag är redan nu supertaggad!
För det första... Prestationerna från dem jag följde (Magnus, Staffan, Petra och Lars samt mina kompisar Johan och Henrik) var genomgående mycket bra och i nästan samtliga fall ungefär som väntat bortsett från att det faktiskt gick lite snabbare för dem än jag trodde det skulle göra.
Som mina läsare vet så har jag själv haft målet sub 3:30 på maran för i år. Målet kunde av tråkiga skäl inte uppnås i Stockholm i lördags men nu har jag börjat snegla mot Åland Maraton den 31/10. Den tävlingen ligger perfekt i tiden, tre veckor efter Hässelbyloppet som var tänkt att bli årets sista tävling för min del.
Mitt hälsotillstånd är fortfarande sådär, men i alla fall på väg åt rätt håll. Det känns som om jag tappat massor och jag flåsar rejält när jag har tagit mig upp för trapporna fyra våningar på jobbet. Redan för drygt två veckor sedan, när jag sprang senast, kände jag att formen var märkbart påverkad av den usla träningsmängden under maj. Det kommer att ta lång tid att återuppnå den form jag hade i slutet av april när mina vadproblem började.
Trots missad mara är mitt humör relativt gott. Jag har ju även andra mål med min träning vid sidan av maraton sub 3:30. Jag kan tänka mig vilket antiklimax det skulle blivit för Petra eller Magnus om de hade fått ställa in på grund av en löjlig förkylning. Deras bloggande har ju handlat nästan uteslutande om deras maratonmedverkan och i synnerhet Petras läsare skulle blivit gruvligt besvikna. Dessutom skulle säkert ett och annat internet-troll anklaga henne för att simulera och för att ha fått kalla fötter i sista stund.
Redan i höstas när jag anmälde mig till maran anade jag att nåt skit skulle hända och valde därför avbeställningsskydd för en hundring extra. Det innebär för min del att anmälningsavgiften flyttas till nästa års upplaga istället. Jag är redan nu supertaggad!
lördag 5 juni 2010
Sitter vid datorn och deppar...
Detta inlägg publiceras 14:00 den 5:e juni. Exakt den tid Roadrunner enligt planerna skulle tagit sitt första maratonsteg. Behöver han skriva att det känns riktigt riktigt surt i just detta ögonblick? Nej, antagligen inte men han gör det ändå:
Just nu känns det riktigt riktigt surt. Men jag gör det bästa av situationen och sitter här med en kopp kaffe och en bit mörk choklad som river skönt i min onda hals när jag sväljer.
Stockholm Maraton kommer att följa nät-ledes. Jag hade först tänkt att beställa sms-bevakning på alla jag vill följa live (typ 6-7 stycken) men enligt hemsidan kommer allt att publiceras i realtid där. Fint, då spar jag lite kosing. 35 kronor per deltagare närmare bestämt. Dessutom sänds hela evenemanget direkt på marathon.se:-)
Jag har redan nu börjat ladda mentalt för nästa års upplaga.
Just nu känns det riktigt riktigt surt. Men jag gör det bästa av situationen och sitter här med en kopp kaffe och en bit mörk choklad som river skönt i min onda hals när jag sväljer.
Stockholm Maraton kommer att följa nät-ledes. Jag hade först tänkt att beställa sms-bevakning på alla jag vill följa live (typ 6-7 stycken) men enligt hemsidan kommer allt att publiceras i realtid där. Fint, då spar jag lite kosing. 35 kronor per deltagare närmare bestämt. Dessutom sänds hela evenemanget direkt på marathon.se:-)
Jag har redan nu börjat ladda mentalt för nästa års upplaga.
torsdag 3 juni 2010
Maradrömmen övergår i mardröm?
Den som läst Roadrunners senare inlägg förstår att tillståndet med snuva och ont i halsen inte kommer som någon överraskning så här precis innan maran. Tydligen händer det nästan alltid något i Roadrunners liv som sätter käppar i hjulet när han ser fram emot något.
Först några ord om mitt tillstånd och därefter en liten utsvävning med filosofiska inslag. Under gårdagen försämrades mitt tillstånd. Det låter kanske mer dramatiskt än det var men det som hände var att näsan så att säga förlorade en del av sin andningskapacitet. Idag är det värre med både hals och näsa och maradrömmen har tyvärr övergått till mardröm.
Jag börjar vänja mig nu. Om jag trodde på högre makter skulle jag undra vad de har för problem med att jag med liv och lust deltar i en och annan löpartävling. Nu råkar jag inte ha någon sådan tro och mitt huvud söker därför andra förklaringar. Är det så att min kropp på något sätt själv suggererar fram sjukdom när det drar ihop sig för något jag sett fram emot? Knappast. Med den härd av bakterier och andra smittoämnen som just nu och på senare tid gästar familjen faller den förklaringen. Inte ens mitt immunförsvar står pall för slika prövningar.
Otur är en annan förklaring jag inte tror på. I alla fall inte i det långa loppet. För att kunna prata om tur och otur måste vi först slå fast att det måste gälla händelser som ligger bortom vår kontroll: att vinna på lotto eller att råka hitta sedelbunt ute på gatan. Ibland tenderar flera oturstyngda händelser att klumpa ihop sig men i det långa loppet går det för de allra flesta ungefär jämnt ut. Om otur är händelser som ger minus i protokollet och tur ger plus så brukar summan bli ett tal nära noll. Normalfördelning brukar vi kalla det i min bransch.
Vad gäller mina löpartävlingar så är det lätt att tro att oturen klumpat ihop sig. I höstas ställde jag in
Stockholm Halvmaraton
Lidingöloppet
Hässelbyloppet
Men det berodde inte på tre stycken sjukdomar som var oberoende av varandra. Nej, istället var det samma åkomma (antagligen till följd av överträning) som ihärdigt bet sig fast under vecka efter vecka.
I år ser det hittills inte bättre ut än att inte bara Kungsholmen Runt utan nu även Stockholm Maraton får stryka på foten. Men denna gång är det i alla fall på grund av åkommor som är oberoende av varandra. Detta är kanske egentligen inte så vansinnigt konstigt och jag drar mig för att påstå att jag är osedvanligt otursföljd. Å andra sidan tycker jag att jag har tur på andra områden. Om jag åter skulle dra in de högre makterna så skulle jag ha dem att tacka för mycket i livet men tyvärr också en hel del att beskylla dem för (inte bara inom löpningen!). Det jag upplever är alltså helt normalt. Det går jämnt ut i slutändan även om det förhoppningsvis är många år kvar innan livet ska summeras.
Apropå tur... i maraton och övriga distanser hjälper tur lika mycket som i ett parti schack mot en mästare. Hård träning är det enda som hjälper (what else is new?).
Nu vill jag bli frisk så att jag åtminstone kan komma igång att träna. Maj och nu även början av juni är en rejäl plump i mitt träningsprotokoll.
För övrigt är det inte bara Stockholm Marathon jag missar. Nästan lika mycket som själva löpningen har jag sett fram emot den planerade bloggarträffen innan start där jag äntligen skulle få träffa några av mina läsare och medbloggare och medbloggerskor. Det är nästan så att det känns lika illa som att missa själva tävlingen.
Först några ord om mitt tillstånd och därefter en liten utsvävning med filosofiska inslag. Under gårdagen försämrades mitt tillstånd. Det låter kanske mer dramatiskt än det var men det som hände var att näsan så att säga förlorade en del av sin andningskapacitet. Idag är det värre med både hals och näsa och maradrömmen har tyvärr övergått till mardröm.
Roadrunner är förkyld, besviken men snäll.
Då kan han se ut så här
Otur är en annan förklaring jag inte tror på. I alla fall inte i det långa loppet. För att kunna prata om tur och otur måste vi först slå fast att det måste gälla händelser som ligger bortom vår kontroll: att vinna på lotto eller att råka hitta sedelbunt ute på gatan. Ibland tenderar flera oturstyngda händelser att klumpa ihop sig men i det långa loppet går det för de allra flesta ungefär jämnt ut. Om otur är händelser som ger minus i protokollet och tur ger plus så brukar summan bli ett tal nära noll. Normalfördelning brukar vi kalla det i min bransch.
Vad gäller mina löpartävlingar så är det lätt att tro att oturen klumpat ihop sig. I höstas ställde jag in
Stockholm Halvmaraton
Lidingöloppet
Hässelbyloppet
Men det berodde inte på tre stycken sjukdomar som var oberoende av varandra. Nej, istället var det samma åkomma (antagligen till följd av överträning) som ihärdigt bet sig fast under vecka efter vecka.
I år ser det hittills inte bättre ut än att inte bara Kungsholmen Runt utan nu även Stockholm Maraton får stryka på foten. Men denna gång är det i alla fall på grund av åkommor som är oberoende av varandra. Detta är kanske egentligen inte så vansinnigt konstigt och jag drar mig för att påstå att jag är osedvanligt otursföljd. Å andra sidan tycker jag att jag har tur på andra områden. Om jag åter skulle dra in de högre makterna så skulle jag ha dem att tacka för mycket i livet men tyvärr också en hel del att beskylla dem för (inte bara inom löpningen!). Det jag upplever är alltså helt normalt. Det går jämnt ut i slutändan även om det förhoppningsvis är många år kvar innan livet ska summeras.
Apropå tur... i maraton och övriga distanser hjälper tur lika mycket som i ett parti schack mot en mästare. Hård träning är det enda som hjälper (what else is new?).
Nu vill jag bli frisk så att jag åtminstone kan komma igång att träna. Maj och nu även början av juni är en rejäl plump i mitt träningsprotokoll.
För övrigt är det inte bara Stockholm Marathon jag missar. Nästan lika mycket som själva löpningen har jag sett fram emot den planerade bloggarträffen innan start där jag äntligen skulle få träffa några av mina läsare och medbloggare och medbloggerskor. Det är nästan så att det känns lika illa som att missa själva tävlingen.
onsdag 2 juni 2010
Som ett brev på posten...
Om det vore maratonstart idag skulle Roadrunner inte komma till start. I morse när han vaknade var han mer än lovligt tjock i halsen. Just nu kan han inte göra mer än att hoppas på att det drar sig tillbaka och försöka bidra till att det går i rätt riktning. Whisky – Nej, det är inte hans kopp te! Antioxidaner – Jajamensan!
Precis som befarat åker man på nåt skit så här tre dagar innan årets största löparfest. Eftersom samtliga i familjen, mig undantagen, just nu är mer eller mindra angripna av bakterier och virus var det väl bara en tidsfråga innan jag själv smittades.
Så påpassligt!! Tre dagar innan det man sett fram emot och tränat inför sedan i höstas. Om ni läst mina senaste inlägg så var ju detta knappast oväntat, men jag skulle nog ändå tippat på att det skulle bli min vad som i så fall skulle göra att jag inte kom till start.
Men hoppet är det sista som överger en. Nu måste jag göra allt som står i min makt för att bli bättre i halsen.
Precis som befarat åker man på nåt skit så här tre dagar innan årets största löparfest. Eftersom samtliga i familjen, mig undantagen, just nu är mer eller mindra angripna av bakterier och virus var det väl bara en tidsfråga innan jag själv smittades.
Så påpassligt!! Tre dagar innan det man sett fram emot och tränat inför sedan i höstas. Om ni läst mina senaste inlägg så var ju detta knappast oväntat, men jag skulle nog ändå tippat på att det skulle bli min vad som i så fall skulle göra att jag inte kom till start.
Men hoppet är det sista som överger en. Nu måste jag göra allt som står i min makt för att bli bättre i halsen.
måndag 31 maj 2010
Helgens humörhöjare och korta ruscher
Under normala omständigheter skulle Roadrunner, liksom de flesta marathonlöpare, ägna helgen åt ett sista långpass. Men den ofrivilliga avhållsamheten från löpträning öppnade plötsligt andra möjligheter och helgen istället gick i det socialas tecken, med mängder av god mat och en och annan öl i goda vänners lag. Inget ont som inte för något gott med sig.
När jag inte kan springa får jag istället försöka göra det bästa av situationen. Frågan är nu bara vad som är det bästa? Kanske borde jag späka mig och försöka tappa de c:a två kilo jag lagt på mig sedan början av april, eller ska jag tvärtom se till att ha det riktigt roligt och inte hålla igen när värdparets bord dignar av läckerheter?
Jag valde det senare. Mest för att humöret behöver en välbehövlig injektion just nu. Tillståndet jag nu befinner mig i är inget jag direkt lider av, bortsett från att det hindrar mig från att springa. Ingen smärta i vaden överhuvudtaget sedan i onsdags (och till och med då var det väldigt lite!). Värst av allt är förstås irritationen! Till vardags är jag en ganska stillsam man men när det jävlas och saker och ting inte går min väg far jag lätt ut i otidigheter över sakernas tillstånd. Ofta får det bara en komisk effekt och min nu femåriga dotter brukar parodiera mig genom att med tillgjord ilska häva ur sig min favoritharrang med svordomar, samtidigt som hon hytter med näven i luften. Detta låter oerhört roligt och brukar genast göra mig på mycket bättre humör.
I fredags cyklade jag i 45 minuter och såg då till att nå pulsnivåer kring 160 bpm. Än en gång påmindes jag om mina grymma svettningar. Där jag satt framåtlutat lämnade stora svettdroppar min nästipp var femte sekund, slog i golvet med ett plaskande ljud och bildade en stor pöl. Vätskefrågan har varit uppe här tidigare och kloka ord från erfarna marathonlöpare har varnat mig från att dricka för mycket under loppets gång. Det är ett råd jag tagit till mig, men mitt vätskebälte med plats för c:a 7 dl vätska kommer att bäras på lördag.
En liten reflektion om sportdrycksdrickande och vätskeupptag kan jag inte låta bli att ta upp. Ett ymnigt svettande borde rimligen kompenseras av att man har en god förmåga att ta upp vätska. Om inte dessa två egenskaper går hand i hand borde mina/våra förfäder på savannen för länge sedan ganska fort strukit med under evolutionens gång.
Några löpsteg har det emellertid åndå blivit. I torsdags, fredags och även idag har jag varit senare än vanligt till Uppsalapendeln och har tvingats till korta ruscher på perrongen för att hinna med. Dessa ruscher har sprungits iklädd jeans, lågskor med en axelremsväska (av märket The North Face) dinglande bakom mig, varit c:a 100 meter långa och gått i uppskattningsvis 4:20-tempo. Vaden har känts stabil:-).
Just nu är 4/5 av familjen mer eller mindre sjuka. Den som är friskast (borstett från mig) är äldste sonen men är ändå så pass risig att han är hemma från skolan idag. Yngste sonen var igår så feberhet att jag nästan hanterade honom som om jag plötsligt hade fått en stor het potatis i famnen. Termometern visade 41 grader, men märkligt nog var humöret gott. När jag tog tempen på honom signalerade termometern med ett pip när mätningen var klar. Då härmade sonen ”PIIIIP” och skrattade högt med febergrumlig blick. Han fyller två år dagen efter Stockholm Marathon, på självaste nationaldagen.
När jag inte kan springa får jag istället försöka göra det bästa av situationen. Frågan är nu bara vad som är det bästa? Kanske borde jag späka mig och försöka tappa de c:a två kilo jag lagt på mig sedan början av april, eller ska jag tvärtom se till att ha det riktigt roligt och inte hålla igen när värdparets bord dignar av läckerheter?
Jag valde det senare. Mest för att humöret behöver en välbehövlig injektion just nu. Tillståndet jag nu befinner mig i är inget jag direkt lider av, bortsett från att det hindrar mig från att springa. Ingen smärta i vaden överhuvudtaget sedan i onsdags (och till och med då var det väldigt lite!). Värst av allt är förstås irritationen! Till vardags är jag en ganska stillsam man men när det jävlas och saker och ting inte går min väg far jag lätt ut i otidigheter över sakernas tillstånd. Ofta får det bara en komisk effekt och min nu femåriga dotter brukar parodiera mig genom att med tillgjord ilska häva ur sig min favoritharrang med svordomar, samtidigt som hon hytter med näven i luften. Detta låter oerhört roligt och brukar genast göra mig på mycket bättre humör.
I fredags cyklade jag i 45 minuter och såg då till att nå pulsnivåer kring 160 bpm. Än en gång påmindes jag om mina grymma svettningar. Där jag satt framåtlutat lämnade stora svettdroppar min nästipp var femte sekund, slog i golvet med ett plaskande ljud och bildade en stor pöl. Vätskefrågan har varit uppe här tidigare och kloka ord från erfarna marathonlöpare har varnat mig från att dricka för mycket under loppets gång. Det är ett råd jag tagit till mig, men mitt vätskebälte med plats för c:a 7 dl vätska kommer att bäras på lördag.
En liten reflektion om sportdrycksdrickande och vätskeupptag kan jag inte låta bli att ta upp. Ett ymnigt svettande borde rimligen kompenseras av att man har en god förmåga att ta upp vätska. Om inte dessa två egenskaper går hand i hand borde mina/våra förfäder på savannen för länge sedan ganska fort strukit med under evolutionens gång.
Några löpsteg har det emellertid åndå blivit. I torsdags, fredags och även idag har jag varit senare än vanligt till Uppsalapendeln och har tvingats till korta ruscher på perrongen för att hinna med. Dessa ruscher har sprungits iklädd jeans, lågskor med en axelremsväska (av märket The North Face) dinglande bakom mig, varit c:a 100 meter långa och gått i uppskattningsvis 4:20-tempo. Vaden har känts stabil:-).
Just nu är 4/5 av familjen mer eller mindre sjuka. Den som är friskast (borstett från mig) är äldste sonen men är ändå så pass risig att han är hemma från skolan idag. Yngste sonen var igår så feberhet att jag nästan hanterade honom som om jag plötsligt hade fått en stor het potatis i famnen. Termometern visade 41 grader, men märkligt nog var humöret gott. När jag tog tempen på honom signalerade termometern med ett pip när mätningen var klar. Då härmade sonen ”PIIIIP” och skrattade högt med febergrumlig blick. Han fyller två år dagen efter Stockholm Marathon, på självaste nationaldagen.
fredag 28 maj 2010
Murphys lag
Som sagt… marathondrömmen lever vidare och även om vaden sköter sig fram till start så är det mycket annat som kan hända. Just nu, och sedan i förrgår, är Roadrunners sambo praktförskyld med ymnigt rinnande nästa samt kli och krax i halsen.
Vaden oroar mig allt mindre och plötsligt börjar jag tänka på allt annat jävelskap som kan tänkas hända. Det slår nämligen sällan fel! Ser jag fram emot något händer det nästan alltid något som, om inte evenemanget får ställas in helt, åtminstone lägger sordin på glädjen och hindrar mig från att roa mig ordentligt efter min fulla kapacitet.
Det är inte bara förkylningar och halsont jag tänker på. Inför andra tilldragelser av helt annat slag än löptävlingar har jag drabbats märkliga olyckor och diffusa åkommor. Inför ett par vänners bröllop för lite drygt tio år sedan hade jag lyckats dra på mig en fet blåtira under ett fysträningspass. Under vigseln och utomhusmingel i Linnéträdgården i Uppsala kunde jag dölja den under ett par übercoola glajor. Men när det väl var dags att gå inomhus var det bara att möta folks reaktioner.
Vid minst ett par stora fester jag sett fram emot har plötsligt stora röda finnar slagit ut i full blom mitt på nästippen så att doftorganet sett helt förvrided ut. Självklart har de signalröda utväxterna kulminerat precis lagom till festligheterna och fått mina bordsdamer att rygga tillbaka i ren förskräckelse när jag presenterat mig.
Men en finne, om den så täcker halva ansiktet, ska självklart inte stoppa min framfart i maran. Jag tog det bara som exempel på vad som kan tänkas inträffa inför något man ser fram emot.
Igår cyklade jag motionscykel i 1,5 timme. På den tiden hann jag 30 km med en puls i intervallet 140-150 bpm. Innan blev det lite löpstyrketräning, men även överkroppen fick sig en genomkörare.
Kul att fler fastnat för stretchövningen jag skrev om i mitt förra inlägg. Nu är det fler än jag som kan rekommendera den. Märkligt att jag inte hört talas om den förr. Om Staffan har fått ett träningspass uppkallat efter sig så kanske stretchövningen kan ges namnet "Roadrunnerrotation" eller nåt:-).
Vaden oroar mig allt mindre och plötsligt börjar jag tänka på allt annat jävelskap som kan tänkas hända. Det slår nämligen sällan fel! Ser jag fram emot något händer det nästan alltid något som, om inte evenemanget får ställas in helt, åtminstone lägger sordin på glädjen och hindrar mig från att roa mig ordentligt efter min fulla kapacitet.
Det är inte bara förkylningar och halsont jag tänker på. Inför andra tilldragelser av helt annat slag än löptävlingar har jag drabbats märkliga olyckor och diffusa åkommor. Inför ett par vänners bröllop för lite drygt tio år sedan hade jag lyckats dra på mig en fet blåtira under ett fysträningspass. Under vigseln och utomhusmingel i Linnéträdgården i Uppsala kunde jag dölja den under ett par übercoola glajor. Men när det väl var dags att gå inomhus var det bara att möta folks reaktioner.
Vid minst ett par stora fester jag sett fram emot har plötsligt stora röda finnar slagit ut i full blom mitt på nästippen så att doftorganet sett helt förvrided ut. Självklart har de signalröda utväxterna kulminerat precis lagom till festligheterna och fått mina bordsdamer att rygga tillbaka i ren förskräckelse när jag presenterat mig.
Men en finne, om den så täcker halva ansiktet, ska självklart inte stoppa min framfart i maran. Jag tog det bara som exempel på vad som kan tänkas inträffa inför något man ser fram emot.
Igår cyklade jag motionscykel i 1,5 timme. På den tiden hann jag 30 km med en puls i intervallet 140-150 bpm. Innan blev det lite löpstyrketräning, men även överkroppen fick sig en genomkörare.
Kul att fler fastnat för stretchövningen jag skrev om i mitt förra inlägg. Nu är det fler än jag som kan rekommendera den. Märkligt att jag inte hört talas om den förr. Om Staffan har fått ett träningspass uppkallat efter sig så kanske stretchövningen kan ges namnet "Roadrunnerrotation" eller nåt:-).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)