Jag måste medge att jag var mycket skeptisk. En av löpningens största förtjänster är enligt min mening naturupplevelsen, eller i brist på natur: frisk luft. I brist på frisk luft: att susa fram i en omgivning, vad den än består av, som förändras. Löpbandet erbjuder ingenting av detta.
På Sportlife Garnisonen, där jag hittills bara gymtränat, står en rad åbäken till löpband uppställda och igår eftermiddag hade jag bestämt mig för att prova på hur det kändes. Löpbanden står inklämda längst in i ett prång, som inte är särskilt luftig (se bilden). För att i lugn och ro fundera ut hur allt fungerade valde jag löpbandet längst in i prånget. Efter några minuter av hummanden, huvudkliande och en och annan svordom fick jag bandet i rörelse och lyckades till och med justera hastigheten så pulsen höll sig under 140 bpm. Det kändes väldigt lättsprunget och det var inga problem att hålla 5.40 min/km med en puls runt 135.
Efter en dryg kilometer lossnade pulsbandet, vilket det till stort förtret gjort alltför många gånger tidigare. Jag har en Suunto t3, som i alla avseenden utom just ena pulsbandsfästet, fungerar alldeles utmärkt. Det slappa fästet har jag sett till att fixa med en tejpbit lindad runt om och det har fungerat bra. Igår lättade jag lite på tejpbiten eftersom jag fick för mig att den täckte alltför mycket av själva kontaktytan mot kroppen, vilket gjorde att skiten släppte och lossnade om och om igen när jag i farten försökte spänna fast det igen.
Jag fick avbryta efter att ha sprungit en dryg kilometer för att börja fäppla med tejpen igen så att den satt ordentligt över fästet. Det lyckades och jag kunde efter viss möda få igång löpbandet igen. Efter ett par minuter dök min kompis Erik från Uppsala upp, som också råkar jobba i Garnisonen. Han intog löpbandet bredvid och satte igång att springa under en del småprat.
Jag upplevde det som mycket lättare att springa på löpband än utomhus, där jag brukar ligga kring 6 min/km med en puls nära 140 bpm. På löpbandet höll jag 5.36 med samma puls.Åtminstone under de tre första kilometrarna. Därefter gjorde sig den dåliga ventilationen påmind. Det trånga prångets temperatur hade stigit några grader och svettångorna från mig och Erik låg tunga i luften. Det gav utslag direkt på pulsen. Jag fick justera ner farten så att jag hamnade på min utomhusfart i lågpulstempo på drygt 6 min/km. Och där höll jag mig under resten av passet, som bara varade en halvtimme. Efteråt dröp min tröja av svett.
Kanske var det tack vare sällskapet och småpratet som gjorde löpbandslöpningen uthärdlig. Jag gick därifrån med en hyfsat positiv känsla och löpbandet gav mig viss mersmak. Det är något jag kommer att ta till när vädret är riktigt trist framöver.
Efteråt gick jag och fick massage för första gången i mitt liv. Jobbet erbjudet en friskvårdspeng på 2000 kr om året till alla anställda. Eftersom jag inte hunnit förbruka min i år (löpningen är ju praktiskt taget gratis och gymmet har vi fritt tillträde till på jobbet) så tänkte jag att massage skulle vara väl investerade pengar då mina ben är tämligen stinna och ömma. Den diffusa smärta jag känt på baksidan av höger lår på senaste tiden försvann nästan helt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar