Jag fick nästan en chock när jag nyligen tittade i min löpdagbok på summeringen av veckans löpning. Från måndag till söndag har jag tydligen lyckats få till inte mindre än sex mil löpning. Och med tanke på hur bra det har känts så är jag väldigt nöjd.
Denna vecka har jag tagit det lite lugnare än vanligt. Tidigare har jag försökt ligga på gränsen hela tiden, dvs. precis under 140 bpm/min. Denna vecka har jag inte brytt mig om det så mycket. Jag har känt att det orsakar onödig stress då jag hela tiden springer och kollar av pulsen och om den sjunkit till 136-137 bpm så har jag ökat en smula, själklart med följden att 140 bpm överskridits varpå pulsklockan har pipit ilsket och jag har fått sakta ner, för att strax därefter upprepa proceduren om och om igen. Nästan aldrig med högre puls än 141 dock.
I veckan har jag snarare hållit mig runt 135 bpm konstant och trenden har snarare varit att jag underskridit den nedre gränsen på 130 bpm än att jag råkat överskrida den övre 140-gränsen som tidigare hände 5-6 gånger under varje pass. Det som förvånar mig är att jag trots detta lyckats hålla ett i genomsnitt högre tempo. MAF-träningsfilosofin verkar sannerligen hålla vad den lovar.
I och för sig provade jag på att lägga in ett par rejäla backar i mina löprundor redan förra helgen efter att nästan uteslutande hållit mig till flacka underlag. Denna helg har jag sett till att förlägga mina löprundor till backarna i Röbo. I lördags sprang jag Röbos första och andra backe inte mindre än fyra gånger vardera. I en kommentar till mitt blogginlägg härom dagen frågar en annan bloggare (Malin) mig om det kanske är en god idé att låta pulsen sjunka innan en backe för att man inte ska behöva gå uppför. Det var ju en alldeles utmärkt idé som jag inte hade tänkt på så mycket, mest beroende på att jag undvikit backar fram till denna helg. Jag gjorde som Malin indirekt tipsade mig om och fann till min förvåning att jag faktiskt kunde springa uppför de åtta backarna nästan hela tiden. Totalt 20 meter gång kan det nog ha blivit men med tanke på att varje backe är i runda slängar hundra meter så är ju inte det mycket. Att säga att det gick fort uppför backarna är att ta i men jag skulle tro att tempot var fullt jämförbart med då jag kört mina maxpass (när jag varit i dålig form) i samma backar och varit rejält slut när jag närmat mig backen ifråga.
Igår tränade äldste sonen friidrott på Domarringens skola och även då passade jag på att få mig några backiga Röbokilometrar till livs. Första kilometern inledde jag ganska sakta och ökade successivt tempot. När pulsklockan signalerade för en fullbordat förstakilometer såg jag att den hade avlöpt i snittempot 5.21 min/km, trots långsam inledning och att pulsen inte ens nått 130 bpm. Men denna kilometer var förstås innan backarna. Jag hade inte tid att springa mer än drygt sex kilometer och även om de backiga kilometrarna var uppe på sexminuterstempo så gick den sista flacka kilometern tillbaka till Domarringens skola i 5.20-tempo, hela tiden inom godkänt pulsintervall.
Det är skönt att upptäcka att man faktiskt kan springa i backar utan att pulsen rusar i höjden, men vad som är ännu bättre är att efter varje backe har en lika lång backe utför funnits. Där har jag kunna släppa på i maxfart och ändå har pulsen sjunkit. Flera gånger igår höll jag ett tempo under de flacka partierna som jag upplevde som ganska högt och ändå hördes det inverterade ljudet från pulsklockan: piip-PIP istället för PIIP-pip som när pulsen överskrider 140, dvs. pulsen gick ner under 130.
Det känns fantastiskt att äntligen kunna hålla ett tempo med låg puls som är fullt jämförbart med mina pass för drygt ett år sedan då jag tog i ganska ordentligt. Och över det dimhöljda Röbo vilade det en sällsam stämning och jag såg inte en människa i spåret vid 17-tiden och strax efter. Fantastisk löpning!!
Kul att min fråga fick konsekvenser!
SvaraRadera