lördag 30 oktober 2010

Bra och dåliga nyheter

Trots ihärdiga försök har Roadrunner inte lyckats gå ner ett gram i vikt sedan invägningen för två veckor sedan. Trots det går löpningen bättre och bättre och de två senaste passen har varit riktigt positiva upplevelser. Den senaste ägde rum för bara en liten stund sedan, då det uppsaliensiska löparparadiset Hågadalen uppsöktes.

Jag har bott i Uppsala med omnejd i hela mitt liv och min totala löpmängd genom åren uppgår åtminstone till 400 mil. Inte en enda meter av dessa har sprungits i Hågadalen! Det var alltså hög tid för en runda i denna i så varma ordalag omtalade del av staden.

Äldste sonen Rikard hade fotbollsträning i Ekeby mellan 10 och 11:30. Jag skjutsade dit honom och medan han tränade passade jag på att få till ett "långpass". Citationstecknen kommer sig av att 15,5 kilometer är ett långpass enbart med nutida mått mätt. I vintras hade det klassificerats som ett helt vanligt träningspass.

Jag gick in för att springa i ett jämnt tempo och alla kilometrar hamnade i spannet 5:04 - 5:34 (den var backig!). Det var mycket behaglig löpning och alldeles lagom jobbig. Jag hittade en fantastisk raksträcka som lämpar sig väl för intervaller eller snabbdistans framöver. Den var en skogsväg som var helt rad, flack och minst fem kilometer lång. Säkert var den ännu längre men jag var tvungen att vända för att hinna tillbaka till Rikards träning slutade. Snittempot för hela passet slutade på 5:21/km, Här ser ni detaljer om passet.

I onsdags sprang jag min vanliga runda runt Kungsholmen igen. Även då kändes det mycket lättare än det gjort på sistone. Snittempot blev beskedliga 5:11/km, vilket ändå är betydligt bättre än tidigare Kungsholmsrundor. Dessutom var jag mindre trött efteråt. Här har ni detaljer om den rundan.

I inläggets rubrik annonserades dåliga nyheter. Det var egentligen inget värre än att jag inte lyckats gå ner i vikt. Inte allvarligare än så, alltså. Det kan jag leva med, även om det är en smula irriterande.

I morgon blir det antagligen ännu en runda i Hågadalen.

onsdag 27 oktober 2010

Stockholm Marathon 2011 samt Roadrunner ber sina läsare om en tjänst.

Roadrunner väger idag c:a 81 kilo. Det är hela 7,5 kg mer än under toppformen i början av april i år. Det är inte utan att han funderar lite på hur mycket dessa kilon bromsar farten under hans löpturer. Tempot kring 5:20/km med "lagom" ansträngning motsvarar kanske det tempo han skulle kunna hållit i toppform om han hängde på sig extra vikter motsvarande 7,5 kg. Han skulle vilja uppmana sina läsare att prova med just detta.

Du, kära läsare, som just nu känner att din form inte lämnar mycket övrigt att önska och ligger just nu på din matchvikt! Just dig skulle jag vilja be om en tjänst. Häng på dig en ryggsäck och fyll denna med böcker eller vad du nu behagar motsvarande 7,5 kg. För att inte belasta ryggen kan innehållet också fördelas över hela kroppen: i fickor, strumpor, kalsonger... you namet it! Ge dig sedan iväg på en löptur och notera vilket tempo du lyckas hålla. Låt mig därefter få veta hur det gick. Det behöver mitt självförtroende just nu:-).

Min tidigare så pålitlige leverantör av gratisanmälningar till löpartävlingar har nu dessvärre dragit öronen åt sig. In i det längsta har jag väntat med att anmäla mig till Stockholm Marathon i hopp om att erbjudas en gratisplats. Men nejdå... tydligen har mina avhopp från årets tävlingar gjort att jag förlorat förtroendet hos vederbörande och således är jag inte längre något att satsa på vad gäller "gratisplåtar". Detta trots att jag faktiskt betalt samtliga tävlingar själv, utom Stockholm Halvmarathon där jag erhöll gratisplats.

Igår anmälde jag mig till Stockholm Marathon på eget initiativ och betalade således också med egen deg. Målsättning blir återigen sub 3:30 men jag hoppas på att kunna kapa ytterligare några minuter.

måndag 25 oktober 2010

Helgens löpning: 2,3 mil.

Roadrunner försöker öka träningsmängden. Då gäller det att ta vara på de tillfällen som ges. I helgen hittades luckor både på lördagen och söndagen. Lördagens pass visade sig bli det längsta sedan i juli, trots att det inte blev mer än drygt 14 kilometer.

I vintras var snittlängden på en löprunda drygt 14 kilometer. Idag hör dessa rundor tyvärr till de allra längsta. Lördagens 14 kilometer spungna i 5:22-tempo var av någon anledning mycket jobbiga. De första sex kilometrarna hade jag krampkänning i min vänstra fot som sedan spred sig upp i vaden. Jag misstänker att det beror på en nerv som legat i kläm vid främre trampdynan ett tag. För att över huvud taget klara av att springa var jag tvungen att uppfinna en löpstil där vänsterfoten fick fladdra fritt i luften och på så viss slappna av i görligaste mån. Efter sex kilometer kändes det bättre, men den nyuppfunna löpstilen hade tagit på krafterna.

Jag har satt en skamgräns vid 5:30 /km som jag vägrar att överskrida. Märker jag att när en kilometer är på väg att fullbordas och min Garmin indikerar att tempot är långsammare än så så lägger jag på en rem.

Känslan efter passet? Apjobbigt! :-/

På kartan nedan ser ni var de allra flesta av mina rundor brukar springas. Med tanke på att även Marathon-Lars ofta frekventerar samma omgivningar är det konstigt att vi inte sprungit på varandra mer än en gång, vilket var i vintras och innan någon av oss visste säkert vem det var vi just då mötte.



Som om lördagens jobbiga dryga 14 kilometer inte vore nog så gav jag mig även ut på en liten runda igår kväll. Eftersom det är lite ovisst hur jag kommer att kunna träna i veckan så var det var lika bra att passa på när jag råkade ha lite tid. Tempot hamnade i samma regioner som lördagspasset men passets längd blev bara beskedliga 8,5 kilometer.

Glädjande är det i alla fall att jag har uppnått känslan av att ha kommit igång igen. På Premiärmilen i slutet av mars ska det sättas personligt rekord, vilket innebär sub 43:44. Det är bara fem månader dit! Shit!!

torsdag 21 oktober 2010

Roadrunner med kroppseget viktbälte

Roadrunners träning just nu är som bekant i ett slags uppstartsskede efter en lång period av motgångar. Då är det lätt att hitta skäl till att inte komma ut på planerade rundor. I tisdags var väskan packad med träningskläder för en eftermiddagsrunda runt Kungsholmen, men det ihållande duggregnet var tydligen skäl nog för att ställa in. Istället planerades en likadan runda på onsdagen. Den hängde också löst under större delen av dagen.

Rundandet av Kungsholmen var planerat till 15-tiden igår. Efter en lunch av skogshuggardimensioner började en huvudvärk smyga sig på och vid fikarasten 14:30 hade den slagit ut i full blom och en pulserande smärta fyllde skallen. Jag meddelade därför min undrande kollega Stefan, ultralöparen jag berättat om tidigare, att dagens träningsplaner tyvärr också skulle få stryka på foten.

Men så hände någon märkligt. Huvudvärkens ursprung var antagligen en kombination av det gråmulna vädret, lunchens storlek samt att jag sedan lunchen avåts suttit med pannan i djupa veck sedan och brottats med ett klurigt beräkningsproblem. Men när jag satte mig vid fikabordet rätades pannvecken ut och efter att i rask följde ha fyrat av några ganska bra skämt som fick både mina kolleger och mig själv att skratta hjärtligt samt efter en kopp starkt kaffe så släppte faktiskt huvudvärken nästan helt.

När det var några minuter kvar av fikarasten reste jag mig beslutsamt upp, ursäktade jag mig och sade att jag hade en löptur att genomföra. Tio minuter senare stod jag ombytt nere vid Kungsholms Strand, nära S:t Eriksbron och sökte satelitkontakt.

Löpturen avlöpte skapligt, med tanke på omständigheterna. Med en "lagom" ansträngningsgrad löpte jag runt holmen ifråga i ett snittempo kring 5:20. Svårt att säga exakt eftersom batteriet till min Garmin tog slut vid Stockholms Stadshus då det var knappt två kilometer kvar.

Rundan som sådan är skaplig, bortsett från backarna och trapporna borta vid Fredhäll som inte är roliga. Dessutom måsten ett par kraftigt traffikerade gator korsas. Hittills har jag inte behövt stanna under någon av mina tre (?) rundor men i de fredhällska trapporna går jag faktiskt. Jag vågar inte riskera att ramla och dra på mig nya skador.

En detalj som kraftigt bidrar till mitt modesta tempo just nu är att jag numera springer med ett kroppseget viktbälte. Sedan mitten av april, innan mina skador och under min formtopp, har jag lagt på mig hela åtta kilo späck. Och då tappade jag ändå ett par kilo under min LCHF-diet i somras, som jag nu lagt på mig igen och tyvärr mer därtill. Men som jag skrivit tidigare så har jag gjort det medvetet. Mest för att tydligare markera en nystart.

Men nu ska kilona bort!

söndag 17 oktober 2010

Kyliga och kämpiga kilometrar

Jodå, Roadrunner kom faktiskt iväg på sin planerade runda igår. Men det tog emot. I flera avseenden. Det var kallt, han var hungrig och inte minst otränad. Att det senare skulle vara ett skäl till att låta bli är måhända svårt att förstå, men man är plågsamt medveten om att man kommer springa långsamt. Frågan är bara hur långsamt. Innan man kommit iväg är man livrädd för att upptäcka att något tempo snabbare än 6:00 min/km inte går att pressa fram hur kroppen. Men illa var det dessbättre inte.

Hela tolv kilometer fick jag ihop igår eftermiddag. Det var min längsta runda på ganska länge. Tempot 5:22 min/km var kanske inte något att hänga i granen men varför maxa i det här skedet? Eller i något annat skede heller för den delen.

Men visst var det ganska jobbigt. Ungefär så jobbigt som det var att springa 10 km på typ 48 minuter i början av april när jag var i storform. Samtidigt var det också väldigt skönt att äntligen komma iväg.

Inläggen kommer ett tag framöver att hållas lite kortare än jag brukar hålla dem. Mest för att känner att löprundor i så pass modest tempo inte bör genomanalyseras med risk för att få prettostämpel. Tankar som "Men herregud! Karln springer i 5:20-tempo och skriver som om han var på elitnivå" skulle tänkas ute bland mina läsare. Jag skriver helt enkelt så pass detaljerat och utsvävande som jag tycker att det enskilda passet är värt.

Förresten... kolla här vad min bloggande 9-årige son har lärt mig :-) :


Custom Glitter Text

lördag 16 oktober 2010

Ja, då försöker jag igen, då!

Det har varit alldeles för glest mellan Roadrunners inlägg på sistone. Motgångarna har stått som spön i backen. Bloggens ettårsdag passerade obemärkt för någon vecka sedan, vilket Roadrunner var fullt medveten om. Inga som helst planer fanns dock på högtidlighålla detta jubileum. En banal händelse sedan jag skrev senast fick luften att gå ur Roadrunner helt. Ännu en förkylning!

Mitt senaste inlägg skrevs efter min första löptur på åtskilliga veckor. Efter inlägget blev det ytterligare tre rundor, med en dags mellanrum, en mil åt gången. Sista passet avlöptes på fredagen för två veckor sedan. Exakt samma runda som en vecka tidigare sprangs och allt kändes faktiskt mycket lättare vilket var glädjande. Men vad tror ni hade hänt när jag vaknade upp på lördagsmorgonen? Jäpp... förkyld igen, och inte så lite heller. Inte nog med det! Jag hade fått ont i halsen igen. Tio dagar fick jag vara frisk innan skiten bröt ut igen. Denna gång kändes dock förkylningen helt annorlunda så det måste varit någon annan bakterie eller virus som slagit sig ner i min kropp.

Inte förrän i onsdags började jag betrakta mig som återställd igen. I eftermiddag/kväll planeras första löpturen på två veckor. Det ser jag fram emot.

Jag har inte ens brytt mig om att läsa om alla mina favoritbloggares framgångar (eller motgångar?) under Hässelbyloppet än. Det ska jag göra efter att detta är publicerat. Både det egna bloggande och läsandet av andras bloggar har helt lega nere under tre veckor.

En sak tål att upprepas! Jag har inga som helst planer på att lägga ner varken bloggandet eller löpningen. Jag blev lite rörd när jag läste kommentarerna till mitt förra inlägg. En blogg med idel framgångar är kanske inte så rolig att följa. Det måste förekomma motgångar också. Det är sant! Jag blir själv lite trött av att läsa om träning som bara går som på räls. Men när det handlar om så banala motgångar som förkylningar som duggar tätt går luften ur mig och jag tappar lusten att skriva. Därav ett tre veckor långt uppehåll denna gång.

Nu kan jag bara hoppas att jag får vara frisk, för här jävlar ska det springas!