Ett inlägg på begäran

I fredags kunde Roadrunner äntligen komma ut på en efterlängtad löptur. Detta blev det första passet på nästan fem veckor och inte oväntat blev det en mycket oangenäm upplevelse då Kungsholmen rundades. Trots ett mycket beskedligt tempo var ansträngningen hög och sviterna efteråt i form av träningsvärk skulle kunna härröra från en fysisk prestation av en helt annan dignitet.

Men allt detta var ju väntat och något jag ofrånkomligen måste genomgå just nu. Ett halvår av skador och som grädde på moset en utdragen förkylning som definitivt satte sista spiken i kistan för hoppet om en lätt och behaglig resa tillbaka till toppformen.

Förkylningen ja... Inledningsvis var den av det värre slaget men den värsta sordinen i näsan släppte ganska fort för att sedan stanna på en lagom irriterande nivå. Till detta hade jag ont i halsen i nästan fyra veckor.

Ni som har hängt med mig ett tag vet ju att min träning redan innan förkylningen lämnade en hel del att önska. Det fem veckor långa uppehåll jag nu tvingats till har avgiftat mig fullständigt från de beroendeframkallande endorfinkickar träningen hittills givit mig. På sista tiden har jag inte ens saknat träningen och inte ens en gnutta frustration har känts av. Min prenumeration på Runners World gick efter förra numret och det senaste numret (jag tror att det kommit ytterligare ett?) har jag inte ens övervägt att köpa. Jag ägnade det en flyktig blick i Pressbyrån på centralstationen härom veckan men den lämnade mig helt kall. Med rubriker som "Snabb, stark och smidig" och en artikel om Lidingöloppet som skulle fått mig att dregla för ett halvår sedan, lockade den mig inte det minsta just den eftermiddagen när jag väntade på Uppsalatåget.

Fredagens runda runt Kungsholmen blev inte det pass jag hade hoppats på tre veckor innan. Då föreställde jag mig själv leende och tårögd av glädje susa fram utmed vattnet, med lätta steg och kontrollerad andning. Ingenting av detta fick jag uppleva. Första femhundra metrarna flöt på ganska bra, men därefter väntade en ren plåga under de återstående 9,9 kilometrarna. Efteråt tyckte jag att det stramade lite på sidan av knät men jag tror att jag avhjälpt känningarna av löparknät med massor av stretching.

Tycker ni att det låter som om jag givit upp? I så fall har ni helt fel. Jag ska komma tillbaka. Punkt slut! Nästa år ska bli en snabb säsong, har jag hört av Snorsportarn i en kommentar till mitt senaste inlägg (skrivet för tre veckor sedan!).

Bloggens närmaste framtid (typ året ut!?) kommer antagligen handla om hur jag tar mig tillbaka till min forna form, dvs. den jag upplevde så sent som i april. Därefter kommer bloggens tema återigen utgöras av träningen mot mina mål. Dessa mål skulle, alla utom ett, vara uppnådda vid det här laget. Istället för att springa Lidingöloppet på sub 2:25 igår sprang jag under stora vedermödor 10,4 kilometer runt Kungsholmen i fredags på c:a 56 minuter.

Det ska bli mycket intressant att se hur lång tid det tar för mig att komma tillbaka. Om jag känner min kropp rätt kommer det att gå ganska fort, såvida inte löparknät sätter käpp i hjulet för mig.

Nu jävlar!!

p.s Den som har kollat om jag finns med i resultaten från Lidingöloppet har säkert noterat att jag finns med där med en tid på 2:52...någonting. Det var självklart inte jag som sprang utan den man jag sålde mitt startbevis till förra fredagen. Han har tydligen inte brytt sig om att ändra namn, vilket i och för sig skulle kostat honom 300 pix.

Livstecken från Roadrunner

För att inte Roadrunners läsare ska bli oroliga känner han att det kanske är dags att leverera ett livstecken i form av ett blogginlägg. De av er som följer hans dagliga statusuppdateringar på facebook vet hur det ligger till. Förkylningen är bättre men fortfarande finns en hel del taggtråd kvar i halsen. I två veckor har han nu dragits med detta och således har det inte funnits något träningsrelaterat att blogga om. Därav tystnaden här på bloggen.

Efter ett längre uppehåll brukar det vara svårt att komma igång igen. Det kan räcka med ett par veckor för att det ska kännas som ett oöverstigligt hinder att dra på sig träningskläderna, snöra på sig dojorna och ge sig iväg ut och springa. För att jag ska känna mig extra motiverad den dagen jag är fit for fight igen har jag sett till mig att äta upp mig ett par kilo under de två veckor jag varit risig. Jag väger nu 79 kilo, till skillnad från i februari då jag vägde 73,5. I sommar hag jag dock legat kring 76 kg.

Visst är jag träningssugen men jag vet att det kommer att kännas motigt när jag väl tillfrisknat. Mina extrakilon ska bort och det å det snaraste. Bara detta kommer ge mig en extra sporre att komma igång.

Just nu ser det ut att dröja några dagar till. Halsen har känts hyfsad några dagar men idag känns det sämre igen.