tisdag 25 januari 2011

Motivation del II

En tuff arbetsdag. Ståplats på uppsalapendeln där jag delade en kvadratmeter golvyta med fyra andra passagerare. Hungrig som en varg (en alfahanne!). Väl avstigen från tåget och uppkliven på min cykel yrde ymnigt med stora snöflingor omkring i den vinande snålblåsten. Vid hemkomst möttes jag av förföriska matlagningsdofter, en glad familj och en middag som stod framdukad på bordet.

Om man trots allt detta direkt går och byter om till träningskläder och ger sig ut i nämnda snöoväder för en 50 minuter lång löptur, ja då, kära läsare, då besitter man all motivation man kan önska sig. Detta var vad som skedde ikväll.

Men tempot... jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag väljer att skratta. Det är roligare! :-)

måndag 24 januari 2011

Återvunnen motivation

December blev den första månaden på drygt två och ett halvt år helt utan löpning. Månadens första vecka helt legitimt då halsen var full av ettriga bakterier. När väl dessa var bekämpade fanns det inte längre några ursäkter. Men tyvärr ville den motivation jag oftast besitter inte riktigt infinna sig. Tvärtom var den sällsynt låg för att inte säga helt borta. Ytterligare fem veckor skulle gå innan den var återvunnen i tillräcklig grad för att få mig att börja träna igen.

Efter att ha lagt på mig ytterligare några kilo sedan jag senast sprang i början av november var det då äntligen dags. Den nästan tre veckor långa julledigheten förflöt i högsta välmåga och egentligen fanns alla förutsättningar för löpträning. Med munnen full av julchoklad tänkte jag varje dag att i morgon ska jag ut och springa. Men inte blev det så. Motivationen var helt utraderad efter nästan två månader utan träning.

Det skulle alltså dröja ytterligare några veckor innan motivationen var återvunnen. Vid skymningstid igår stod jag på min vanliga plats och sökte gps-kontakt. Ambitionen var att springa åtta kilometer med en puls kring 150. Det gick som smort... eh, med ambitionen alltså! Inte för att jag hade förväntat mig några stordåd men tempot var betydligt lägre än jag hade förväntat mig.

Känslan var dock fantastisk. Endorfinerna gjorde vad de skulle och löpsteget kändes fint. Inte en tillstymmelse till smärta någonstans. Allt kändes som jag hade hoppats och inte minst som jag minns att löpning brukade kännas under de bästa stunderna.

Från och med nu är det löpning varannan dag som gäller. Därtill ska ett antal kilon av späck väck från min lekamen. Med största sannolikhet blir det ingen Premiärmil i slutet av mars för min del. Min plan är att springa med 150 bpm fram till åtminstone april innan jag börjar med mer varierad träning. Stockholm Marathon och Lidingöloppet blir mina stora mål för 2011. I synnerhet Lidingöloppet eftersom jag räknar att hinna uppnå toppform tills dess och kunna springa i mål på en tid kring 2.25 i enlighet med förra årets målsättning.

För att återgå en stund till gårdagens tempo så var det så uselt att jag helt tänkte utelämna den informationen här på bloggen. I alla fall tills vidare. När jag känner mig mogen, om en månad eller två, tänker jag skriva ett inlägg om hur jag utvecklats från och med igår fram till den dagen med avseende på tempo, puls, löpta distanser och inte minst viktutvecklingen.

Om det känns motigt? Nej, inte särskilt. Jag vet ju att det brukar gå ganska snabbt för mig att komma i form när jag väl går in för det.

Förresten är det fascinerande hur blott åtta kilometer löpning i så pass beskedligt tempo kan generera så mycket träningsverk. Den är grym i skrivande stund.