tag:blogger.com,1999:blog-81444577277251892822024-02-19T10:31:36.148+01:00Roadrunners löparbloggRekord är till för att slås. Placeringar är till för att plockas.
Målsättningar är till för att uppnås.
Ben fulla av spring måste få sitt lystmäte. Här ska springas! Och om detta ska det bloggas!Roadrunnerhttp://www.blogger.com/profile/10922519213647988742noreply@blogger.comBlogger201125tag:blogger.com,1999:blog-8144457727725189282.post-76844153442125411192012-10-03T10:31:00.002+02:002012-10-06T13:31:04.678+02:00Ny blogg av "Roadrunner"Kära läsare! Eftersom min träning ändrat fokus från (nästan bara) löpning till allt möjligt så är inte längre en ren löparblogg rätt fora att dela med sig av sin träning. Jag bloggar numera <a href="http://fettmedtraning.blogspot.com/">på denna adress</a> . Välkomna dit, både nya och gamla läsare.<br />
<br />
När min träning är mer inriktad på löpning kommer jag givetvis att blogga om den på båda bloggarna!<br />
<br />
På återseende!Roadrunnerhttp://www.blogger.com/profile/10922519213647988742noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8144457727725189282.post-31941787107379123312012-05-16T14:31:00.000+02:002012-05-16T16:13:39.297+02:00En avsomnad blogg vaknar yrvaket upp igen<i><b>Mycket vatten, och säkert en massa annan skit, har runnit under broarna sedan Roadrunner senast uppdaterade sin blogg. Eftersom bloggandet gått på sparlåga har det funnits gott om tid åt kontemplation och funderingar över hur hans träning ska bedrivas. Ett och annat har det kommits fram till.</b></i><br />
<br />
<b>Visst har </b>det varit en händelserik tid sedan jag senast hade något av värde att dela med mig av här på bloggen. I höstas sprang jag ganska flitigt, men därefter har det gått upp och ner. Mest ner är jag rädd. Sedan några veckor tillbaka är det dock ordning på torpet igen. Löpts har det gjorts, även om de fornstora dagarna två år tillbaka i tiden känns betydligt mer avlägsna än bara två år.<br />
<br />
<b>I höstas </b>började jag skära ner rejält på kolhydratintaget för att vid årsskiftet löpa linan fullt ut och köra strikt LCHF. Hälsoeffekterna lät inte vänta på sig. Jag mår som en prins! Innan jag kom igång med regelbunden löpträning i våras körde jag lättare styrketräning hemma i form av armhävningar, situps och skivstångsövningar. Jag är nästan chockad över vilken effekt så pass lite träning givit! LCHF-kosten påverkar kroppen på ett hormonellt plan och det har varit kusligt lätt att lägga på sig muskelmassa. Visst var jag i bättre form för tre år sedan när jag tränade gymträning fem dagar i veckan, men så rysligt långt ifrån är jag inte idag. Känslan i kroppen är en helt annan. Den är liksom mera naturligt stinn än på den tiden jag tankade kolhydrater. Och då har jag ändå uppnått den aktningsvärda (?) åldern av 43 år.<br />
<br />
<b>Att jag inte</b> orkar mer på fettdrift låter jag vara osagt. Det är svårt att utvärdera, eftersom jag inte har något att jämföra med. Att jag springer långsammare nu är nog inte mer komplicerat än att jag inte på långa vägar tränat lika mycket.<br />
<br />
<b>Mina rundor </b>numera ligger kring milen, och bortsett från att det kanske går lite långsamt (konstant!) så märker jag inte av att det skulle vara jobbigare. Tvärtom känner jag mig piggare än på kolhydratdrift. I synnerhet efter passet, då jag oftast är tokpigg. Tidigare, för ett par år sedan, behövde jag hälla i mig något sött för att bli en fungerande människa igen. Något sådant känner jag inte det minsta lilla ynka sug efter längre.<br />
<br />
<b>En hint</b> om dagsformen kan jag ge genom att avslöja att jag springer tio kilometer i komforttempo (har inte provat något annat!) på lite drygt 50 minuter.<br />
<br />
<b>Sommaren</b> kommer att ägnas åt LCHF-baserad träning och inte förrän framåt hösten kan jag säga om träningseffekten är oförändrad, sämre eller kanske rent av bättre.<br />
<br />
<b>Jag har</b> förresten anmält mig till några tävlingar: Blodomloppet i Uppsala i slutet av Maj. Därefter blir det två upplagor av <a href="http://www.sommarloppet.se/">Sommarloppet</a> , ett 5-kilometerslopp i Uppsala. Dessutom blir det Stockholm halvmaraton i september.<br />
<br />
<b>Jag är inte </b>lika sugen på att springa långt nu för tiden. Träningen går inte ihop med styrketräningen och jag tänker fan inte förlora den muskelmassa jag lyckats lägga på mig. Av den anledningen blir det nog inget Lidingölopp för min del, även om jag är lite sugen. Tio kilometer är en härlig distans och det sägs ju att man måste nischa sig för att nå framgång.Roadrunnerhttp://www.blogger.com/profile/10922519213647988742noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-8144457727725189282.post-52848068322366303022011-08-27T10:54:00.000+02:002011-08-27T10:54:31.975+02:00Barfota utan strumpor och skor<strong><em>Lite väl länge har mina läsare fått vänta på den storstilade comeback inom löpningen som jag själv hade hoppats på. Som en och annan noterat har det bloggats lite väl sparsamt på sistone, men dessbättre har det inte sprungits lika sparsamt. Mina tidigare uppehåll som bloggare har ju berott på att det helt enkelt inte funnits någon träning att blogga om. Så är som sagt inte fallet denna gång.</em></strong><br />
<br />
<strong>Strax efter</strong> mitt senaste blogginlägg (herregud, det är tre månader sedan!!) kunde jag äntligen sätta igång med min löpning. För något år sedan blev jag lite nyfiken på barfotalöpning men efter att ha läst Jonas Coltings bok "Den Nakna Hälsan" tidigare i våras väcktes mitt intresse på allvar. Mina första löprundor efter det ofrivilliga uppehållet löptes således till största delen barfota på en stor gräsplan inte långt hemifrån. Precis som för de flesta som provat barfotalöpning uppstod ljuv musik när mina fotsulor fick direktkontakt med moder jord.<br />
<br />
<strong>Lika dålig</strong> som jag varit på att blogga det senaste halvåret, lika dålig har jag varit på att läsa vad andra bloggare skrivit. Jag gissar därför att det redan skrivits en del om barfotalöpning och jag tänker därför undvika någon längre utläggning i ämnet. Men jag kan ge ett försök i barfotalöpning (alternativt med Vibram Five Fingers på fötterna) mina varmaste rekommendationer.<br />
<br />
<strong>Några rader</strong> om mina barfotaupplevelser kanske ändå kan vara på sin plats. Enligt barfotaförståsigpåarna inledde jag med korta rundor på ett bar ynka kilometrar, för att sedan successivt öka distansen. Det gick alldeles utmärkt, om än med en grym träningsvärk i vaderna i början. Under mina löprundor i juni sprang jag iförd vanliga löpardojor till min gräsplan (vid Fyrishov), och tog därefter av mig helt barfota och sprang. När jag sedan i juli åkte till sommarstugan sprang jag i mina nyinköpta Vibram Five Fingers, eftersom det som stod till buds där var asfalt och grusvägar.<br />
<br />
<strong>Där någonstans</strong> förivrade jag mig en smula och ökade plötsligt distansen från 10 km till 13 kilometer (på backiga skogs-grusvägar) vilket gjorde att jag fick ganska ont i en hälsena. Eftersom jag drygt två veckor senare skulle åka på en hikingresa till Mont Blanc vågade jag inte springa mer av rädsla för att, så att säga, äventyra hela äventyret. Även om jag kanske hade kunnat fortsätta träna, om än lite försiktigare, lade jag för säkerhets skull ner löpningen fram till resan.<br />
<br />
<strong>Efter resan</strong> återupptogs löpningen, och jag har sedan dess sprungit fem träningspass (kom hem lördagen den 13/8) och ska inom kort ut på ännu ett. Distansen kortades ner och femkilometerspass barfota fick vara lagom. Tre sådana pass löptes innan jag tvingades (av tidsbrist) springa 11 km i vanliga löpardojor på gamla E4:an mellan Lövstalöt och Uppsala. Eftersom mina fötter har anpassat sig efter barfotalöpningen ledde det till att jag fick ont i både fötter och benhinnor. Gårdagens träningspass (det första efter nämnda pass) var därför ingen angenäm upplevelse, även om det kändes bättre när jag väl fick springa barfota. In alles 12 km blev det, varav 6,2 barfota.<br />
<br />
<strong>Med löpardojor</strong> på fötterna blir jag snabbt ganska trött av (och trött på!) att hålla 5:30/km-tempo. Barfota sprang jag nyligen 5 km på 23.30 utan att ta ut mig särskilt mycket. Märkligt att det är så stor skillnad!<br />
<br />
<strong>Nästa tävling</strong> för min del blir antagligen Hässelbyloppet. Den forna formen och sub 40- ambitionerna är avlägsna men jag hoppas på att kunna springa på omkring 45 minuter. Antagligen iförd mina Vibram!<br />
Roadrunnerhttp://www.blogger.com/profile/10922519213647988742noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-8144457727725189282.post-68408025398422138202011-05-29T13:36:00.001+02:002011-05-29T14:06:53.992+02:00By request: ett inlägg<strong><em>Oj jäklar! Det har gått mer än två månader sedan senaste inlägget från Roadrunner. Vad har hänt sedan sist? Om detta ska han nu berätta.</em></strong><br />
<br />
<strong>Jag läste nyligen</strong> mitt senaste inlägg som skrevs för drygt två månader sedan. Det stod bl.a att jag var på gång att komma igång igen efter ett uppehåll på några veckor. Hur gick det med detta?<br />
<br />
<strong>Det gick</strong> alldeles utmärkt. För första gången på mycket länge var löpningen njutbar. Jag kom ut, helt planenligt, ungefär varannan dag och distanserna låg på dryga milen. Under de knappa fyra veckor jag kunde träna gjorde jag märkbara framsteg.<br />
<br />
<strong>Därefter</strong> hände det som hänt alldeles för ofta på sista tiden och vars orsak är höljt i dunkel. Jag fick åter igen ont i halsen, och skiten sitter kvar än idag ungefär fyra veckor senare. Det är inget som stör mer än i avseendet att jag inte kan träna. Så pass lindrigt är det. Jag kan inte begripa varför det biter sig fast så länge när jag väl drabbas?<br />
<br />
<strong>I fredags</strong> var jag till min husläkare för att få ett sjukintyg att skicka in till Stockholm Marathon. När jag bokade tid passade jag även på att skälla ut den stackars tjänstgörande sköterskan då de tydligen har mage att ta extra betalt om man vill ha ett intyg på att man är sjuk, något som tar läkaren c:a två minuter att ordna. 322 kronor kostade läkarbesöket. De vet att de kan ta extra betalt för minimalt med arbete när de vet att patienten <em>måste</em> ha ett intyg. Fy fa-an!!Men å andra sidan får jag tillbaka startavgiften till maran så det hela blir en plusaffär ändå.<br />
<br />
<strong>Nu väntar</strong> jag bara på att bli frisk igen så att jag kan komma igång med träningen inför Lidingöloppet.Roadrunnerhttp://www.blogger.com/profile/10922519213647988742noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-8144457727725189282.post-47981953912139107862011-03-22T14:20:00.000+01:002011-03-22T14:20:37.900+01:00Avslutad penicilinkur<strong><em>Om ett par dagar sväljer Roadrunner sin sista kåvepenintablett och redan nu börjar han känna sig redo att återuppta löpningen. Att säga att det spritter i benen i löplust är att ta i rejält men att här ska springas är det inget snack om.</em></strong><br />
<br />
<strong>Den erbarmligt</strong> dåliga träningen sedan i somras har dessvärre medfört att ingen ny kunskap på löpningsområdet inhämtats sedan dess. Till råga på allt så har de kunskaper jag en gång besatt börjat grumlas en smula varför jag tänker börja med att läsa min egen blogg och de inlägg jag skrev fram till maj förra året. Detta för att fräscha upp mina kunskaper. Antagligen kommer jag även att börja hänga på jogg.se igen och förja med vad som händer i diskussionstrådarna där.<br />
<br />
<strong>Senast i </strong>övermorgon är det löpardojor på igen!<br />
<br />
<strong>På återhörande!</strong>Roadrunnerhttp://www.blogger.com/profile/10922519213647988742noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-8144457727725189282.post-63652065576082175552011-03-09T14:49:00.001+01:002011-03-09T14:58:19.317+01:00Roadrunner rapporterar<em>Rysligt många veckor har gått sedan senaste inlägget och de forna läsarna undrar säkert hur det gick med ambitionen att springa varannan dag. Likaså undras det säkert en del över den långa tystnaden. Dessa frågor ska detta inlägg ge svar på.</em><br />
<br />
<strong>Inledningsvis</strong> gick det ganska bra med min ambition. Löpningen blev av i stort sett varannan dag och så pågick det i knappt tre veckor. Efter dessa tre veckor noterade jag en märkbar förbättring. Kilometertiderna blev 20-25 sekunder bättre... eller snarare mindre dåliga.<br />
<br />
<strong>Vad hände då sedan?</strong> Jo, ett par av de mindre familjemedlemmarna insjuknade i kräksjuka och jag var hemma och tog hand om sjuklingarna. Där blev det några dagar utan träning. Som ett brev på posten så åkte även jag på eländet. Det var en kort men intensiv historia och kräkande var över på bara några timmar. Sviterna av kräksjukan blev en mycket ihärdig och efterhängsen trötthet. Jag var trött en hel vecka efteråt och tog varje tillfälle i akt för att få sova. Ingen träning således.<br />
<br />
<strong>Med tröttheten</strong> fortfarande kvarhängande fick jag dessutom ont i halsen. Rejält ont! Det var så pass att jag nästan föredrog att dregla framför att svälja, som jag har för mig att jag skrev i en statusuppdatering på facebook. Detta var för tre veckor sedan. I helgen började jag nästan betrakta mig som frisk och tänkte glatt att vilken dag som helst borde jag kunna börja springa lite försiktigt. <br />
<br />
<strong>Och vad tror</strong> ni händer då? I morse när jag vaknade var jag både snorig och halsontet var tillbaka, denna gång med en annan typ av ont. En helt ny infektion således och alltså inte den gamla som blossat upp igen.<br />
<br />
<strong>Om drygt en månad</strong> är det ett år sedan jag senast bedrev en väl fungerande träning. Därefter har det bara varit skit och elände. Som det flesta säkert redan har koll på så är det mindre än tre månade kvar till Stockholm Marathon, som var tänkt att bli årets höjdpunkt och min comeback. Statistiskt sett så bör jag bli sjuk minst två gånger till fram till maran, med tanke på min sjukdomshistoria sedan i augusti. Och även om jag får vara frisk så finns det inte en chans att jag hinner uppnå önskad form tills dess. Maran får stryka på foten helt enkelt. Fan också!<br />
<br />
<strong>Hoppet står</strong> nu till Lidingöloppet och det vore väl då själva fan om jag inte hinner komma i form till dess.<br />
<br />
<strong>På återhörande!</strong><br />
<br />
<strong>P.S </strong>Hans! Om du läser detta så kan jag berätta att din kommentar efter mitt inlägg efter förra långa uppehållet värmde riktigt gott. Min sambo såg mig efter att jag hade läst den och undrade om det hade hänt något. Tack!Roadrunnerhttp://www.blogger.com/profile/10922519213647988742noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-8144457727725189282.post-48173851730569212832011-01-25T23:15:00.000+01:002011-01-25T23:15:44.633+01:00Motivation del II<strong><em>En tuff arbetsdag. Ståplats på uppsalapendeln där jag delade en kvadratmeter golvyta med fyra andra passagerare. Hungrig som en varg (en alfahanne!). Väl avstigen från tåget och uppkliven på min cykel yrde ymnigt med stora snöflingor omkring i den vinande snålblåsten. Vid hemkomst möttes jag av förföriska matlagningsdofter, en glad familj och en middag som stod framdukad på bordet. </em></strong><br />
<br />
<strong>Om man</strong> trots allt detta direkt går och byter om till träningskläder och ger sig ut i nämnda snöoväder för en 50 minuter lång löptur, ja då, kära läsare, då besitter man all motivation man kan önska sig. Detta var vad som skedde ikväll.<br />
<br />
<strong>Men tempot...</strong> jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag väljer att skratta. Det är roligare! :-)Roadrunnerhttp://www.blogger.com/profile/10922519213647988742noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-8144457727725189282.post-9178679986719414742011-01-24T21:47:00.001+01:002011-01-25T08:54:06.307+01:00Återvunnen motivation<strong><em>December blev den första månaden på drygt två och ett halvt år helt utan löpning. Månadens första vecka helt legitimt då halsen var full av ettriga bakterier. När väl dessa var bekämpade fanns det inte längre några ursäkter. Men tyvärr ville den motivation jag oftast besitter inte riktigt infinna sig. Tvärtom var den sällsynt låg för att inte säga helt borta. Ytterligare fem veckor skulle gå innan den var återvunnen i tillräcklig grad för att få mig att börja träna igen.</em></strong> <br />
<br />
<strong>Efter att ha lagt</strong> på mig ytterligare några kilo sedan jag senast sprang i början av november var det då äntligen dags. Den nästan tre veckor långa julledigheten förflöt i högsta välmåga och egentligen fanns alla förutsättningar för löpträning. Med munnen full av julchoklad tänkte jag varje dag att i morgon ska jag ut och springa. Men inte blev det så. Motivationen var helt utraderad efter nästan två månader utan träning. <br />
<br />
<strong>Det skulle</strong> alltså dröja ytterligare några veckor innan motivationen var återvunnen. Vid skymningstid igår stod jag på min vanliga plats och sökte gps-kontakt. Ambitionen var att springa åtta kilometer med en puls kring 150. Det gick som smort... eh, med ambitionen alltså! Inte för att jag hade förväntat mig några stordåd men tempot var betydligt lägre än jag hade förväntat mig. <br />
<br />
<strong>Känslan</strong> var dock fantastisk. Endorfinerna gjorde vad de skulle och löpsteget kändes fint. Inte en tillstymmelse till smärta någonstans. Allt kändes som jag hade hoppats och inte minst som jag minns att löpning brukade kännas under de bästa stunderna. <br />
<br />
<strong>Från och med nu</strong> är det löpning varannan dag som gäller. Därtill ska ett antal kilon av späck väck från min lekamen. Med största sannolikhet blir det ingen Premiärmil i slutet av mars för min del. Min plan är att springa med 150 bpm fram till åtminstone april innan jag börjar med mer varierad träning. Stockholm Marathon och Lidingöloppet blir mina stora mål för 2011. I synnerhet Lidingöloppet eftersom jag räknar att hinna uppnå toppform tills dess och kunna springa i mål på en tid kring 2.25 i enlighet med förra årets målsättning. <br />
<br />
<strong>För att återgå</strong> en stund till gårdagens tempo så var det så uselt att jag helt tänkte utelämna den informationen här på bloggen. I alla fall tills vidare. När jag känner mig mogen, om en månad eller två, tänker jag skriva ett inlägg om hur jag utvecklats från och med igår fram till den dagen med avseende på tempo, puls, löpta distanser och inte minst viktutvecklingen. <br />
<br />
<strong>Om det</strong> känns motigt? Nej, inte särskilt. Jag vet ju att det brukar gå ganska snabbt för mig att komma i form när jag väl går in för det. <br />
<br />
<strong>Förresten är det</strong> fascinerande hur blott åtta kilometer löpning i så pass beskedligt tempo kan generera så mycket träningsverk. Den är grym i skrivande stund.Roadrunnerhttp://www.blogger.com/profile/10922519213647988742noreply@blogger.com8tag:blogger.com,1999:blog-8144457727725189282.post-44703300011657495802010-12-11T14:35:00.000+01:002010-12-11T14:35:09.934+01:00Suck!<strong><em>Motgångarna och det vanliga vardagliga jävelskapet har stått som spön i backen. I skrivande stund har det gått nästan exakt fem veckor sedan Roadrunner skrev något på bloggen senast. Anledningen är förstås att inte ett enda löpsteg tagits sedan dess, bortsett från ett 18 kilometers långpass för fyra veckor och sex dagar sedan. Det var en inte särskilt behaglig upplevelse. I synnerhet dagarna efteråt då så att säga båda ändarna av kroppen plågades av dels ömma benhinnor nertill och halsont upptill.</em></strong><br />
<br />
<strong>Jag tar det</strong> från början. Som sagt... det började med onda benhinnor och som om inte det vore nog ådrog jag mig samtidigt höstens tredje halsinfektion. Som grädde på moset hade jag dessutom ont under fötterna. Har för mig att jag nämnt denna mystiska åkomma i något av mina senare inlägg? Än idag känner jag av detta under båda fötterna. Det är som om en nerv ligger i kläm under främre delen av fotsulorna. När jag går så "klickar" det till i bland, samtidigt som det strålar i en domnande känsla i hela foten. Jag upprepar: båda fötterna!! Helskumt!<br />
<br />
<strong>När benhinnorna</strong> började kännas okej och halsontet drog sig tillbaka blev det plötsligt för kallt ute. Kyla var inte anledning nog att hålla sig inne under förra vintern med det tycker jag tydligen nu. En vecka gick och kroppen kändes ganska okej. Planerna på att ge sig iväg ut och träna började mogna men när jag vaknade en morgon för drygt en vecka sedan hade jag ont i halsen igen, för fjärde gången i höst! Och där är jag nu. Det har blivit mycket bättre men jag ger mig inte ut med den här halsen.<br />
<br />
<strong>Som jag skrev</strong> i en statusuppdatering på facebook. Det verkar vara något slags moment 22 jag hamnat i men jag vet inte vad som är orsak till vad. Låter jag bli att springa för att jag är småsjuk eller är jag småsjuk för att jag inte springer?<br />
<br />
<strong>Detta borde</strong> jag naturligtvis skrivit om tidigare, men jag har väldigt svårt att tackla alla motgångar jag fått utstå sedan i april när allt skit började. Jag vill ingenting hellre än att komma igång med min löpning igen, bortsett från fred på jorden då förstås!<br />
<br />
<strong>Vad har jag</strong> gjort istället för att springa och blogga? Liksom många andra män kan jag ägna saker och ting närapå maniskt intresse ibland. Jag har alltid något som intresserar mig mycket för stunden och man vet aldrig på förhand vad som kommer att intressera mig härnäst. Denna gång blev det tydligen privatekonomi och aktier, ett område som hittills lämnat mig kall i hela mitt liv. Jag har alltid varit av den bestämda uppfattningen att pengar förlorar sitt värde om de inte spenderas.<br />
<br />
<strong>Nog om det.</strong> Detta är ingenting jag tänker dryfta här. Löpningen kommer att fortsätta vara ett stort intresse vid sidan om mina andra intressen. Antagligen kan jag komma igång under nästa vecka igen. Och bloggen... den kommer att leva vidare så länge det är roligt att blogga och så länge det finns något att blogga om, dvs. under förutsättning att jag kan träna.Roadrunnerhttp://www.blogger.com/profile/10922519213647988742noreply@blogger.com8tag:blogger.com,1999:blog-8144457727725189282.post-31854060686644923002010-11-06T11:42:00.000+01:002010-11-06T11:42:16.417+01:00Löpning i nya omgivningar<strong><em>Vid fredagens utflykt med familjen i Fiby Urskog utanför Uppsala passade Roadrunner på att ta med sig träningskläder för att kunna springa hem. Efter att ha blivit avsläppt i Vänge fortsatte familjen vidare i bil medan Roadrunner skulle ta sig hem för egen maskin. Sanslöst stel i benen bar det sedan av hemåt i ett mycket jämnt och inte minst makligt tempo.</em></strong><br />
<br />
<strong>Jag trodde inte</strong> att det var sant när jag började springa. Benen värkte och jag har sällan känt mig så stel, om ens någonsin. Jag tror inte att jag skrivit om det tidigare men under de flesta av höstens pass har det känts som om nerver legat i kläm i fötter och ben. Jag har också haft en hel del problem med benhinnorna. Jag måste på allvar sätta igång med de övningar som hjälpte mig få ordning på benhinnorna under förra hösten. Krampkänningar i fötter och vader har jag skrivit om lite grand men inte den smärta som ibland strålar genom benen på ett mycket otrevligt sätt. Förutom att börja stretcha ordentligt funderar jag på att gå på massage, vilket jag inte gjort sedan i juni när högervaden kärvade som värst.<br />
<br />
<strong>Nåväl...</strong> från Vänge går det en cykelväg hela vägen in till Uppsala. Kilometertiderna fördelade sig snyggt i intevallet 5:17 - 5:25 /km i något vi statistiker brukar kalla en likformig fördelning. <br />
<br />
<strong>Även om det</strong> långt ifrån var någon behaglig löpning är det alltid uppfriskande att springa i nya miljöer, vilket jag gjort en del på sistone. Vid ICA Maxi i Stenhagen hamnade jag dessvärre i ett bilinferno då hundratals fredagslediga ICA-besökare försökte ta sig in på parkeringen från Enköpingsvägen. Då blev det till att kryssa, stanna, söka ögonkontakt med ilskna bilister som ibland lite motvilligt ville släppa fram mig. <br />
<br />
<strong>Passet summerade</strong> till 12,2 km och snittempot hamnade på 5:20/km. Snittpuls: 152 bpm. Långt ifrån något märkvärdigt men ytterligare ett pass som i förlängningen ska bidra till den toppform jag ska ha uppnått till Premiärmilen i slutet av mars nästa år.<br />
<br />
Mer detaljer om passet hittar du <a href="http://connect.garmin.com/activity/55643968">här</a>.<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhmirF851U5ryHlQKsUxI1AzY94QH5DbLrpCDTOeEMjyPrTwYJJsdjop3NruOX7MhGOjgrZbTFjTdSOomUgtkcY4E4ZtPgvowrauMzD_WPyDCfYxM9HM_Q_-0FwGnFhnNJarQvW6-If4qiw/s1600/V%C3%A4nge.bmp" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="300" px="true" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhmirF851U5ryHlQKsUxI1AzY94QH5DbLrpCDTOeEMjyPrTwYJJsdjop3NruOX7MhGOjgrZbTFjTdSOomUgtkcY4E4ZtPgvowrauMzD_WPyDCfYxM9HM_Q_-0FwGnFhnNJarQvW6-If4qiw/s400/V%C3%A4nge.bmp" width="400" /></a></div><div style="text-align: center;"> <em>Kartan visar var Roadrunners fredagslöpning tilldrog sig. </em></div><div style="text-align: center;"><em>Notera pilen som markerar var han stötte på</em></div><div style="text-align: center;"><em>bilinfernot vid ICA Maxi. Där blev det till att ta </em></div><div style="text-align: center;"><em>en liten extra sväng för att inte riskera att bli överkörd.</em></div>Roadrunnerhttp://www.blogger.com/profile/10922519213647988742noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-8144457727725189282.post-52821734585386122652010-11-04T10:11:00.000+01:002010-11-04T10:11:55.177+01:00Yesss!!! Milen sub... eehh... 50.<strong><em>Styrkt i självförtroendet stapplade Roadrunner upp för trappan till sin lägenhet efter avslutat pass igår kväll. Det som var tänkt att bli ett vanligt distanspass i 5:20-tempo urartade till ett i det närmaste snabbdistanspass inte så rysligt långt ifrån maxtempo. De första kilometrarna tickade iväg i ett snittempo kring 4:45-4:50/km och känslan var bättre än på mycket länge. Då bestämde sig Roadrunner för att springa lite snabbare än han gjort på sistone. Målet blev sub 50 på milen, vilket han inte gjort sedan i juni.</em></strong><br />
<br />
<strong>Ingressens avslutande</strong> mening har förstås flera förklaringar, vilket mina mer trogna läsare känner till. Den främsta är att jag inte ens försökt att springa milen snabbt, eller någon annan stäcka heller för den delen (bortsett från ett 5 km långt snabbdistanspass i juli). Andra bidragande orsaker har varit skador, LCHF-diet, förkylningar, tilltagande övervikt och annat jävelskap. Men igår var det alltså dags. Ansträngningsgraden var något högre än under de distanspass jag hållit mig till på sistone, men ännu var det en bit kvar till maxtempo. <br />
<br />
<strong>Den kraftiga motvind</strong> jag utsattes för vid 5 km tog musten ur mig och tempot sänktes rejält. Till och med när jag vände och fick vinden i ryggen. Men snittempot när gps:en signalerade för uppnådda tio kilometer var 4:56/km vilket renderade en sluttid på 49:27. Möjligen skulle jag kunnat komma ner kring 48 minuter om jag tog i för kung och fosterland. Kanske inte så mycket att hänga i granen men en tid som gör att jag i alla fall känner tillförsikt inför framtiden eftersom jag egentligen hade mer att ge. Detaljer om passet hittar du <a href="http://connect.garmin.com/activity/55452449">här.</a><br />
<br />
<strong>Efter lördagens inlägg</strong> var det en läsare som påpekade att den långa, raka, okuperade skogsväg jag hittade under mitt långpass i själva verket var en gammal banvall. I söndags passade jag på att springa där igen innan äldste sonen skulle spela fotbollsmatch i Ekeby, men då bara 8,2 km. Då blev det uppenbart att det var en gammal banvall jag sprang på och den nästan egendomligt raka och flacka vägen fick sin naturliga förklaring. Men helt klart var det en perfekt väg för löpning och det var definitivt inte sista gången jag sprang där. Om träningspass förlagda på denna väg lär ni få läsa mer om framöver.Roadrunnerhttp://www.blogger.com/profile/10922519213647988742noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-8144457727725189282.post-25872090595990002452010-10-30T13:50:00.000+02:002010-10-30T13:50:24.474+02:00Bra och dåliga nyheter<strong><em>Trots ihärdiga försök har Roadrunner inte lyckats gå ner ett gram i vikt sedan invägningen för två veckor sedan. Trots det går löpningen bättre och bättre och de två senaste passen har varit riktigt positiva upplevelser. Den senaste ägde rum för bara en liten stund sedan, då det uppsaliensiska löparparadiset Hågadalen uppsöktes.</em></strong><br />
<br />
<strong>Jag har bott i Uppsala</strong> med omnejd i hela mitt liv och min totala löpmängd genom åren uppgår åtminstone till 400 mil. Inte en enda meter av dessa har sprungits i Hågadalen! Det var alltså hög tid för en runda i denna i så varma ordalag omtalade del av staden.<br />
<br />
<strong>Äldste sonen</strong> Rikard hade fotbollsträning i Ekeby mellan 10 och 11:30. Jag skjutsade dit honom och medan han tränade passade jag på att få till ett "långpass". Citationstecknen kommer sig av att 15,5 kilometer är ett långpass <em>enbart</em> med nutida mått mätt. I vintras hade det klassificerats som ett helt vanligt träningspass.<br />
<br />
<strong>Jag gick in</strong> för att springa i ett jämnt tempo och alla kilometrar hamnade i spannet 5:04 - 5:34 (den var backig!). Det var mycket behaglig löpning och alldeles lagom jobbig. Jag hittade en fantastisk raksträcka som lämpar sig väl för intervaller eller snabbdistans framöver. Den var en skogsväg som var helt rad, flack och minst fem kilometer lång. Säkert var den ännu längre men jag var tvungen att vända för att hinna tillbaka till Rikards träning slutade. Snittempot för hela passet slutade på 5:21/km, <a href="http://connect.garmin.com/activity/54819998">Här</a> ser ni detaljer om passet.<br />
<br />
<strong>I onsdags</strong> sprang jag min vanliga runda runt Kungsholmen igen. Även då kändes det mycket lättare än det gjort på sistone. Snittempot blev beskedliga 5:11/km, vilket ändå är betydligt bättre än tidigare Kungsholmsrundor. Dessutom var jag mindre trött efteråt. <a href="http://connect.garmin.com/activity/54819998">Här</a> har ni detaljer om den rundan.<br />
<br />
<strong>I inläggets</strong> rubrik annonserades dåliga nyheter. Det var egentligen inget värre än att jag inte lyckats gå ner i vikt. Inte allvarligare än så, alltså. Det kan jag leva med, även om det är en smula irriterande.<br />
<br />
<strong>I morgon blir</strong> det antagligen ännu en runda i Hågadalen.Roadrunnerhttp://www.blogger.com/profile/10922519213647988742noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-8144457727725189282.post-77064717465408776592010-10-27T13:22:00.000+02:002010-10-27T13:22:11.782+02:00Stockholm Marathon 2011 samt Roadrunner ber sina läsare om en tjänst.<strong><em>Roadrunner väger idag c:a 81 kilo. Det är hela 7,5 kg mer än under toppformen i början av april i år. Det är inte utan att han funderar lite på hur mycket dessa kilon bromsar farten under hans löpturer. Tempot kring 5:20/km med "lagom" ansträngning motsvarar kanske det tempo han skulle kunna hållit i toppform om han hängde på sig extra vikter motsvarande 7,5 kg. Han skulle vilja uppmana sina läsare att prova med just detta.</em></strong><br />
<br />
<strong>Du, kära läsare,</strong> som just nu känner att din form inte lämnar mycket övrigt att önska och ligger just nu på din matchvikt! Just dig skulle jag vilja be om en tjänst. Häng på dig en ryggsäck och fyll denna med böcker eller vad du nu behagar motsvarande 7,5 kg. För att inte belasta ryggen kan innehållet också fördelas över hela kroppen: i fickor, strumpor, kalsonger... you namet it! Ge dig sedan iväg på en löptur och notera vilket tempo du lyckas hålla. Låt mig därefter få veta hur det gick. Det behöver mitt självförtroende just nu:-). <br />
<br />
<strong>Min tidigare</strong> så pålitlige leverantör av gratisanmälningar till löpartävlingar har nu dessvärre dragit öronen åt sig. In i det längsta har jag väntat med att anmäla mig till Stockholm Marathon i hopp om att erbjudas en gratisplats. Men nejdå... tydligen har mina avhopp från årets tävlingar gjort att jag förlorat förtroendet hos vederbörande och således är jag inte längre något att satsa på vad gäller "gratisplåtar". Detta trots att jag faktiskt betalt samtliga tävlingar själv, utom Stockholm Halvmarathon där jag erhöll gratisplats.<br />
<br />
<strong>Igår anmälde</strong> jag mig till Stockholm Marathon på eget initiativ och betalade således också med egen deg. Målsättning blir återigen sub 3:30 men jag hoppas på att kunna kapa ytterligare några minuter.Roadrunnerhttp://www.blogger.com/profile/10922519213647988742noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-8144457727725189282.post-12557203685492762182010-10-25T11:31:00.003+02:002010-10-27T13:29:21.026+02:00Helgens löpning: 2,3 mil.<strong><em>Roadrunner försöker öka träningsmängden. Då gäller det att ta vara på de tillfällen som ges. I helgen hittades luckor både på lördagen och söndagen. Lördagens pass visade sig bli det längsta sedan i juli, trots att det inte blev mer än drygt 14 kilometer.</em></strong><br />
<br />
<strong>I vintras</strong> var snittlängden på en löprunda drygt 14 kilometer. Idag hör dessa rundor tyvärr till de allra längsta. Lördagens 14 kilometer spungna i 5:22-tempo var av någon anledning mycket jobbiga. De första sex kilometrarna hade jag krampkänning i min vänstra fot som sedan spred sig upp i vaden. Jag misstänker att det beror på en nerv som legat i kläm vid främre trampdynan ett tag. För att över huvud taget klara av att springa var jag tvungen att uppfinna en löpstil där vänsterfoten fick fladdra fritt i luften och på så viss slappna av i görligaste mån. Efter sex kilometer kändes det bättre, men den nyuppfunna löpstilen hade tagit på krafterna.<br />
<br />
<strong>Jag har satt</strong> en skamgräns vid 5:30 /km som jag vägrar att överskrida. Märker jag att när en kilometer är på väg att fullbordas och min Garmin indikerar att tempot är långsammare än så så lägger jag på en rem.<br />
<br />
Känslan efter passet? Apjobbigt! :-/<br />
<br />
<strong>På kartan nedan</strong> ser ni var de allra flesta av mina rundor brukar springas. Med tanke på att även <a href="http://hagborg.blogspot.com/">Marathon-Lars</a> ofta frekventerar samma omgivningar är det konstigt att vi inte sprungit på varandra mer än en gång, vilket var i vintras och innan någon av oss visste säkert vem det var vi just då mötte. <br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjTDVvvQ2OO-ugeEQQk2eYu4SmGroBuU3QarKyfjxGljkklode7iq7ykbPLFqqZ8MY8xGTVfN_Q09iBiPyyLCMsEQwaB4nirsFVpvZzm29mDayleWAhJGx0tJNz3Tknd11JHMJVmgA1Pqcb/s1600/Roadrunners+l%C3%B6rdagsl%C3%B6pning.bmp" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="288" nx="true" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjTDVvvQ2OO-ugeEQQk2eYu4SmGroBuU3QarKyfjxGljkklode7iq7ykbPLFqqZ8MY8xGTVfN_Q09iBiPyyLCMsEQwaB4nirsFVpvZzm29mDayleWAhJGx0tJNz3Tknd11JHMJVmgA1Pqcb/s400/Roadrunners+l%C3%B6rdagsl%C3%B6pning.bmp" width="400" /></a></div><br />
<br />
<strong>Som om lördagens</strong> jobbiga dryga 14 kilometer inte vore nog så gav jag mig även ut på en liten runda igår kväll. Eftersom det är lite ovisst hur jag kommer att kunna träna i veckan så var det var lika bra att passa på när jag råkade ha lite tid. Tempot hamnade i samma regioner som lördagspasset men passets längd blev bara beskedliga 8,5 kilometer.<br />
<br />
<strong>Glädjande</strong> är det i alla fall att jag har uppnått känslan av att ha kommit igång igen. På Premiärmilen i slutet av mars ska det sättas personligt rekord, vilket innebär sub 43:44. Det är bara fem månader dit! Shit!!Roadrunnerhttp://www.blogger.com/profile/10922519213647988742noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-8144457727725189282.post-69022845918613199362010-10-21T10:09:00.000+02:002010-10-21T10:09:55.659+02:00Roadrunner med kroppseget viktbälte<strong><em>Roadrunners träning just nu är som bekant i ett slags uppstartsskede efter en lång period av motgångar. Då är det lätt att hitta skäl till att inte komma ut på planerade rundor. I tisdags var väskan packad med träningskläder för en eftermiddagsrunda runt Kungsholmen, men det ihållande duggregnet var tydligen skäl nog för att ställa in. Istället planerades en likadan runda på onsdagen. Den hängde också löst under större delen av dagen.</em></strong><br />
<strong><em></em></strong><br />
<strong>Rundandet av Kungsholmen</strong> var planerat till 15-tiden igår. Efter en lunch av skogshuggardimensioner började en huvudvärk smyga sig på och vid fikarasten 14:30 hade den slagit ut i full blom och en pulserande smärta fyllde skallen. Jag meddelade därför min undrande kollega Stefan, ultralöparen jag berättat om tidigare, att dagens träningsplaner tyvärr också skulle få stryka på foten.<br />
<br />
<strong>Men så hände</strong> någon märkligt. Huvudvärkens ursprung var antagligen en kombination av det gråmulna vädret, lunchens storlek samt att jag sedan lunchen avåts suttit med pannan i djupa veck sedan och brottats med ett klurigt beräkningsproblem. Men när jag satte mig vid fikabordet rätades pannvecken ut och efter att i rask följde ha fyrat av några ganska bra skämt som fick både mina kolleger och mig själv att skratta hjärtligt samt efter en kopp starkt kaffe så släppte faktiskt huvudvärken nästan helt. <br />
<br />
<strong>När det var några</strong> minuter kvar av fikarasten reste jag mig beslutsamt upp, ursäktade jag mig och sade att jag hade en löptur att genomföra. Tio minuter senare stod jag ombytt nere vid Kungsholms Strand, nära S:t Eriksbron och sökte satelitkontakt.<br />
<br />
<strong>Löpturen avlöpte</strong> skapligt, med tanke på omständigheterna. Med en "lagom" ansträngningsgrad löpte jag runt holmen ifråga i ett snittempo kring 5:20. Svårt att säga exakt eftersom batteriet till min Garmin tog slut vid Stockholms Stadshus då det var knappt två kilometer kvar.<br />
<br />
<strong>Rundan som sådan</strong> är skaplig, bortsett från backarna och trapporna borta vid Fredhäll som inte är roliga. Dessutom måsten ett par kraftigt traffikerade gator korsas. Hittills har jag inte behövt stanna under någon av mina tre (?) rundor men i de fredhällska trapporna går jag faktiskt. Jag vågar inte riskera att ramla och dra på mig nya skador.<br />
<br />
<strong>En detalj</strong> som kraftigt bidrar till mitt modesta tempo just nu är att jag numera springer med ett kroppseget viktbälte. Sedan mitten av april, innan mina skador och under min formtopp, har jag lagt på mig hela åtta kilo späck. Och då tappade jag ändå ett par kilo under min LCHF-diet i somras, som jag nu lagt på mig igen och tyvärr mer därtill. Men som jag skrivit tidigare så har jag gjort det medvetet. Mest för att tydligare markera en nystart.<br />
<br />
<strong>Men nu ska kilona bort!</strong>Roadrunnerhttp://www.blogger.com/profile/10922519213647988742noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-8144457727725189282.post-92210924046420980322010-10-17T15:32:00.000+02:002010-10-17T15:32:04.042+02:00Kyliga och kämpiga kilometrar<strong><em>Jodå, Roadrunner kom faktiskt iväg på sin planerade runda igår. Men det tog emot. I flera avseenden. Det var kallt, han var hungrig och inte minst otränad. Att det senare skulle vara ett skäl till att låta bli är måhända svårt att förstå, men man är plågsamt medveten om att man kommer springa långsamt. Frågan är bara hur långsamt. Innan man kommit iväg är man livrädd för att upptäcka att något tempo snabbare än 6:00 min/km inte går att pressa fram hur kroppen. Men </em>så<em> illa var det dessbättre inte.</em></strong><br />
<br />
<strong>Hela tolv kilometer</strong> fick jag ihop igår eftermiddag. Det var min längsta runda på ganska länge. Tempot 5:22 min/km var kanske inte något att hänga i granen men varför maxa i det här skedet? Eller i något annat skede heller för den delen.<br />
<br />
<strong>Men visst</strong> var det ganska jobbigt. Ungefär så jobbigt som det var att springa 10 km på typ 48 minuter i början av april när jag var i storform. Samtidigt var det också väldigt skönt att äntligen komma iväg.<br />
<br />
<strong>Inläggen kommer</strong> ett tag framöver att hållas lite kortare än jag brukar hålla dem. Mest för att känner att löprundor i så pass modest tempo inte bör genomanalyseras med risk för att få prettostämpel. Tankar som "<em>Men herregud! Karln springer i 5:20-tempo och skriver som om han var på elitnivå"</em> skulle tänkas ute bland mina läsare. Jag skriver helt enkelt så pass detaljerat och utsvävande som jag tycker att det enskilda passet är värt.<br />
<br />
Förresten... kolla här vad min bloggande <a href="http://www.mylifeinpanfu.blogspot.com/">9-årige son</a> har lärt mig :-) :<br />
<br />
<embed align="middle" allowscriptaccess="always" bgcolor="#ffffff" height="90" name="glitters" pluginspage="http://www.macromedia.com/go/getflashplayer" quality="best" src="http://www.pageplugins.com/generators/flash_glitter_text/show.swf?message=ROADRUNNER&font=http://www.pageplugins.com/generators/flash_glitter_text/fonts/plainn_lib.swf&glitter=http://www.pageplugins.com/generators/flash_glitter_text/glitters/glitter76.swf&clickURL=http://www.pageplugins.com/generators/flash_glitter_text/&swfHeight=90&swfWidth=491&bevel=1&shadow=1&glow=1&blur=0&fade=0&blink=0&fontsize=52&num=76" type="application/x-shockwave-flash" width="491" wmode="transparent"></embed><br />
<a href="http://www.pageplugins.com/generators/flash_glitter_text/">Custom Glitter Text</a>Roadrunnerhttp://www.blogger.com/profile/10922519213647988742noreply@blogger.com7tag:blogger.com,1999:blog-8144457727725189282.post-38461795230413800242010-10-16T11:55:00.000+02:002010-10-16T11:55:47.663+02:00Ja, då försöker jag igen, då!<strong><em>Det har varit alldeles för glest mellan Roadrunners inlägg på sistone. Motgångarna har stått som spön i backen. Bloggens ettårsdag passerade obemärkt för någon vecka sedan, vilket Roadrunner var fullt medveten om. Inga som helst planer fanns dock på högtidlighålla detta jubileum. En banal händelse sedan jag skrev senast fick luften att gå ur Roadrunner helt. Ännu en förkylning!</em></strong><br />
<br />
<strong>Mitt senaste inlägg</strong> skrevs efter min första löptur på åtskilliga veckor. Efter inlägget blev det ytterligare tre rundor, med en dags mellanrum, en mil åt gången. Sista passet avlöptes på fredagen för två veckor sedan. Exakt samma runda som en vecka tidigare sprangs och allt kändes faktiskt mycket lättare vilket var glädjande. Men vad tror ni hade hänt när jag vaknade upp på lördagsmorgonen? Jäpp... förkyld igen, och inte så lite heller. Inte nog med det! Jag hade fått ont i halsen igen. Tio dagar fick jag vara frisk innan skiten bröt ut igen. Denna gång kändes dock förkylningen helt annorlunda så det måste varit någon annan bakterie eller virus som slagit sig ner i min kropp.<br />
<br />
<strong>Inte förrän i onsdags</strong> började jag betrakta mig som återställd igen. I eftermiddag/kväll planeras första löpturen på två veckor. Det ser jag fram emot.<br />
<br />
<strong>Jag har inte ens</strong> brytt mig om att läsa om alla mina favoritbloggares framgångar (eller motgångar?) under Hässelbyloppet än. Det ska jag göra efter att detta är publicerat. Både det egna bloggande och läsandet av andras bloggar har helt lega nere under tre veckor.<br />
<br />
<strong>En sak tål att upprepas!</strong> Jag har inga som helst planer på att lägga ner varken bloggandet eller löpningen. Jag blev lite rörd när jag läste kommentarerna till mitt förra inlägg. En blogg med idel framgångar är kanske inte så rolig att följa. Det måste förekomma motgångar också. Det är sant! Jag blir själv lite trött av att läsa om träning som bara går som på räls. Men när det handlar om så banala motgångar som förkylningar som duggar tätt går luften ur mig och jag tappar lusten att skriva. Därav ett tre veckor långt uppehåll denna gång.<br />
<br />
<strong>Nu kan jag bara</strong> hoppas att jag får vara frisk, för här jävlar ska det springas!Roadrunnerhttp://www.blogger.com/profile/10922519213647988742noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-8144457727725189282.post-71737865906437248902010-09-26T13:45:00.003+02:002010-09-26T14:09:09.108+02:00Ett inlägg på begäran<strong><em>I fredags kunde Roadrunner äntligen komma ut på en efterlängtad löptur. Detta blev det första passet på nästan fem veckor och inte oväntat blev det en mycket oangenäm upplevelse då Kungsholmen rundades. Trots ett mycket beskedligt tempo var ansträngningen hög och sviterna efteråt i form av träningsvärk skulle kunna härröra från en fysisk prestation av en helt annan dignitet.</em></strong><br />
<br />
<strong>Men allt detta</strong> var ju väntat och något jag ofrånkomligen måste genomgå just nu. Ett halvår av skador och som grädde på moset en utdragen förkylning som definitivt satte sista spiken i kistan för hoppet om en lätt och behaglig resa tillbaka till toppformen.<br />
<br />
<strong>Förkylningen ja...</strong> Inledningsvis var den av det värre slaget men den värsta sordinen i näsan släppte ganska fort för att sedan stanna på en lagom irriterande nivå. Till detta hade jag ont i halsen i nästan fyra veckor.<br />
<br />
<strong>Ni som har hängt med mig</strong> ett tag vet ju att min träning redan innan förkylningen lämnade en hel del att önska. Det fem veckor långa uppehåll jag nu tvingats till har avgiftat mig fullständigt från de beroendeframkallande endorfinkickar träningen hittills givit mig. På sista tiden har jag inte ens saknat träningen och inte ens en gnutta frustration har känts av. Min prenumeration på Runners World gick efter förra numret och det senaste numret (jag tror att det kommit ytterligare ett?) har jag inte ens övervägt att köpa. Jag ägnade det en flyktig blick i Pressbyrån på centralstationen härom veckan men den lämnade mig helt kall. Med rubriker som "Snabb, stark och smidig" och en artikel om Lidingöloppet som skulle fått mig att dregla för ett halvår sedan, lockade den mig inte det minsta just den eftermiddagen när jag väntade på Uppsalatåget.<br />
<br />
<strong>Fredagens runda</strong> runt Kungsholmen blev inte det pass jag hade hoppats på tre veckor innan. Då föreställde jag mig själv leende och tårögd av glädje susa fram utmed vattnet, med lätta steg och kontrollerad andning. Ingenting av detta fick jag uppleva. Första femhundra metrarna flöt på ganska bra, men därefter väntade en ren plåga under de återstående 9,9 kilometrarna. Efteråt tyckte jag att det stramade lite på sidan av knät men jag tror att jag avhjälpt känningarna av löparknät med massor av stretching. <br />
<br />
<strong>Tycker ni</strong> att det låter som om jag givit upp? I så fall har ni helt fel. Jag ska komma tillbaka. Punkt slut! Nästa år ska bli en snabb säsong, har jag hört av <a href="http://snorsportarn.blogspot.com/">Snorsportarn</a> i en kommentar till mitt senaste inlägg (skrivet för tre veckor sedan!). <br />
<br />
<strong>Bloggens närmaste framtid</strong> (typ året ut!?) kommer antagligen handla om hur jag tar mig tillbaka till min forna form, dvs. den jag upplevde så sent som i april. Därefter kommer bloggens tema återigen utgöras av träningen mot mina mål. Dessa mål skulle, alla utom ett, vara uppnådda vid det här laget. Istället för att springa Lidingöloppet på sub 2:25 igår sprang jag under stora vedermödor 10,4 kilometer runt Kungsholmen i fredags på c:a 56 minuter. <br />
<br />
<strong>Det ska bli </strong>mycket intressant att se hur lång tid det tar för mig att komma tillbaka. Om jag känner min kropp rätt kommer det att gå ganska fort, såvida inte löparknät sätter käpp i hjulet för mig. <br />
<br />
<strong>Nu jävlar!!</strong><br />
<br />
<strong>p.s Den som har kollat om jag finns med i resultaten från Lidingöloppet har säkert noterat att jag finns med där med en tid på 2:52...någonting. Det var självklart inte jag som sprang utan den man jag sålde mitt startbevis till förra fredagen. Han har tydligen inte brytt sig om att ändra namn, vilket i och för sig skulle kostat honom 300 pix.</strong>Roadrunnerhttp://www.blogger.com/profile/10922519213647988742noreply@blogger.com9tag:blogger.com,1999:blog-8144457727725189282.post-23958855314667637172010-09-05T17:31:00.000+02:002010-09-05T17:31:56.856+02:00Livstecken från Roadrunner<strong><em>För att inte Roadrunners läsare ska bli oroliga känner han att det kanske är dags att leverera ett livstecken i form av ett blogginlägg. De av er som följer hans dagliga statusuppdateringar på facebook vet hur det ligger till. Förkylningen är bättre men fortfarande finns en hel del taggtråd kvar i halsen. I två veckor har han nu dragits med detta och således har det inte funnits något träningsrelaterat att blogga om. Därav tystnaden här på bloggen.</em></strong><br />
<br />
<strong>Efter ett längre</strong> uppehåll brukar det vara svårt att komma igång igen. Det kan räcka med ett par veckor för att det ska kännas som ett oöverstigligt hinder att dra på sig träningskläderna, snöra på sig dojorna och ge sig iväg ut och springa. För att jag ska känna mig extra motiverad den dagen jag är fit for fight igen har jag sett till mig att äta upp mig ett par kilo under de två veckor jag varit risig. Jag väger nu 79 kilo, till skillnad från i februari då jag vägde 73,5. I sommar hag jag dock legat kring 76 kg.<br />
<br />
<strong>Visst är jag träningssugen</strong> men jag vet att det kommer att kännas motigt när jag väl tillfrisknat. Mina extrakilon ska bort och det å det snaraste. Bara detta kommer ge mig en extra sporre att komma igång.<br />
<br />
<strong>Just nu</strong> ser det ut att dröja några dagar till. Halsen har känts hyfsad några dagar men idag känns det sämre igen.Roadrunnerhttp://www.blogger.com/profile/10922519213647988742noreply@blogger.com12tag:blogger.com,1999:blog-8144457727725189282.post-28550605960657149782010-08-28T11:29:00.002+02:002010-09-02T16:51:25.184+02:00Tankar från ett snorfyllt huvud.<strong><em>Det sägs att dumma människor är såna som inte lär sig något av sina misstag. De medelmåttiga, däremot, lär sig av sina misstag medan de kloka lär sig av </em>andras<em> misstag. Med tanke på att Roadrunner begått samma misstag flera gånger under sin löparkarriär (dvs. blivit överentusiastisk i sin träning vilket lett till skador) är han mycket bekymrad över de slutsatser hans läsare drar om hans förståndsgåvor. Otaliga löpare har innan honom gjort samma misstag och från dessa är det många som dragit en och annan lärdom. Men nejdå... Roadrunner ska begå sina misstag alldeles på egen hand, som en trotsig tonåring som vägrar lyssna på sina föräldrars goda råd.</em></strong><br />
<br />
<strong>Men visst...</strong> slutsatserna kanske är helt riktiga. Jag kanske hör hemma i den första kategorin. Oavsett hur det är med den saken så kommer jag att lägga band på mig i min träning framöver. Jag är inte särskilt oroad över att jag inte kommer att återfå min form tillräckligt snabbt. Det är ju gott om tid till nästa tävling som är Premiärmilen i slutet av mars 2011. Därför behöver jag inte göra mig någon större brådska med att komma igång igen. Min kropp anpassar sig snabbt efter förändringar. I december 2008 var jag i usel form och hade inte gymtränat på ett år. Då plötsligt, fick jag ett ryck och började träna mycket hårt. Efter två månaders träning (minst fyra gympass i veckan) var jag i mitt livs form. Inte ens den form som det tog fyra år för mig att bygga upp i slutet av 90-talet kunde mäta sig med den form jag då byggde upp på två månader. Jag vet inte hur många kilo muskler jag lade på mig då för snart två år sedan, men jag var mycket nöjd med resultatet! Hur lyckades jag med det på så kort tid? Jag åt bra mat och även en del proteinpulver, samt hade ett mycket genomtänkt träningsprogram. I april, efter drygt fyra månaders hård träning, drabbades jag av överträning i höger biceps och den blev i stort sett obrukbar vid högre belastningar. Det var då jag började styra över min träning åt löpning!<br />
<br />
<strong>Dessbättre (?)</strong> har jag just nu goda skäl att vänta med att komma igång med min träning. Förkylningen jag skrev om i mitt senaste inlägg har fått fäste ordentligt. Jag är rejält täppt i näsan och hostar som en lungsjuk gamling. Min naturligt ganska djupa stämma ligger ungefär en oktav lägre än normalt.<br />
<br />
<strong>Någon har påpekat</strong> att det varit dåligt med inlägg från Roadrunner på sistone. Det är helt riktigt noterat och antagligen beror det på att jag inte haft så mycket träning att skriva om. Visst kan jag skriva om annat, t.ex. vad jag kommit fram till under mina stunder av kontemplation över min tränings hittills i år. Men jag tror att det framgått ganska bra att jag vid det här laget äntligen lärt mig något. <br />
<br />
<strong>Min största svaghet</strong> är att jag älskar att springa fort och att ta ut mig riktigt ordentligt. Ofta! Där måste det bli en förändring, annars är jag slut som löpare och mina målsättningar kommer aldrig att uppnås.Roadrunnerhttp://www.blogger.com/profile/10922519213647988742noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-8144457727725189282.post-27969577132071724342010-08-25T16:29:00.002+02:002010-08-26T07:46:13.921+02:00Gynnsamt löparklimat på nya jobbet<strong><em>Naturligtvis ska glädjen av att ha kommit igång med löpningen igen grusas av något. Denna gång i form av en förkylning som började smyga sig på dagen efter Roadrunners senaste pass. Idag har den slagit ut i full blom med konstant näsrinn, gröthjärna och rosselröst samt en obehaglig resonans i bihålorna när man pratar</em></strong>.<br />
<br />
<strong>Nåja, en förkylning</strong> är väl ingen större fara men det klart att det känns irriterande när allt jag hann med var ett ynka träningspass innan den slog till. Idag är det tredje dagen på den nya arbetsplatsen och vad gäller löpning så är det en mycket gynnsamt klimat jag har hamnat i. På det våningsplan jag jobbar lär det enligt uppgift finnas ett tiotal motionärer på "Lidingöloppsnivå" (någon kollega använde det uttrycket). Det är inte illa med tanke på att vi inte är fler än c:a 60 som jobbar på mitt våningsplan. Varje torsdag brukar dessa, eller i alla fall en del av dessa träffas på lunchen för att tillsammans springa antingen runt Kungsholmen eller motionspåret vid Karlbergs slott. Naturligtvis tänker jag ansluta mig till detta gäng!<br />
<br />
<strong>En av dessa löpande kolleger</strong> på "Lidingöloppsnivå" är en mycket entusiastisk löpare med Ultra-ambitioner och som sitter bara några meter från mig. Medan jag ligger ganska lågt med att prata om löpning i de flesta sällskap så pratar han mycket gärna om sin träning, vilket jag inte har ett dugg emot. Själv är jag lite rädd för att tråka ut folk med löparsnack men tillsammans med honom behöver jag inte känna så eftersom han oftast initierar samtalsämnet. <br />
<br />
<strong>Mina närmaste planer</strong> är förståss att bli frisk från den här <strong>£#$€</strong> förkylningen så att jag kan fortsätta med "igångkommandet".Roadrunnerhttp://www.blogger.com/profile/10922519213647988742noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-8144457727725189282.post-26566391240497887262010-08-22T19:16:00.000+02:002010-08-22T19:16:10.082+02:00Första stegen mot toppformen<strong><em>Roadrunner har ägnat sig åt vila. Kanske i högre grad än vad som varit motiverat men föregående inlägg förklarar varför. Idag kom han äntligen ut på ett efterlängtat träningspass. Känslan i knä och större delen av kroppen var god. Utom då möjligen i huvudet där sviterna av den 50-årsfest Roadrunner bevistade på lördagkvällen gjorde sig påminda.</em></strong><br />
<br />
<strong>I min ungdom</strong> (vilket inte var så rasande länge sedan:-)!) slog jag ofelbart personligt rekord när jag hade en inte så obetydlig baksmälla. Hur mycket blod som var kvar i alkoholomloppet i förmiddags var dock antagligen betydligt mindre än då jag var 19 år och sprang fem tuffa terrängkilometrar under 20 minuter. Idag skulle jag aldrig springa med minsta tillstymmelse till flyktiga vätskor kvar i kroppen.<br />
<br />
<strong>Min runda i Librobäck</strong> är praktiskt taget helt slät varför den passar ypperligt just nu (med löparknä ska man undvika backar!). 10,11 kilometer sprangs i ett mycket jämnt tempo mellan 4:59 och 5:07/km. Med tanke på att det inte var särskilt jobbigt är jag lite förvånad över att snittpulsen ändå blev så pass hög: 165 bpm. <br />
<br />
<strong>Under sista kilometern</strong> inbillade jag mig att knät spökade. Jag kände ingen smärta men jag fick för mig att det stramade lite. Tempot blev därför lite ryckigt, vilket ni kan se på <a href="http://connect.garmin.com/activity/45584239">Garmin Connect</a>. Att det var inbillning bekräftades efteråt då jag inte hade det minsta ont, något jag hade rejält i juli när problemen började och var som störst.<br />
<br />
<strong>Men det blev</strong> en fantastiskt skön löprunda! Alldeles lagom varmt och med friska svalkande vindar. Jag betraktar dagens pass som de första stegen mot den toppform jag siktar mot. Såväl bildligt som bokstavligen!Roadrunnerhttp://www.blogger.com/profile/10922519213647988742noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-8144457727725189282.post-65450832308298572972010-08-19T10:12:00.000+02:002010-08-19T10:12:13.228+02:00Roadrunner ger besked om höstens tävlingsplaner<strong><em>De flesta av Roadrunners läsare är liksom honom löparsjälar. Därför behöver det väl knappast påpekas att det är ett extremt irriterande att inte kunna springa, oavsett orsaker. Men den orsak till utebliven löpning som är värst är väl ändå skador!</em></strong><br />
<br />
<strong>Hur det är med den saken</strong> vet jag inte riktigt. Det har nu gått en vecka sedan jag senast sprang men jag har inte kännt av någonting alls i knät. Att det gått så lång tid beror inte så mycket på att jag är orolig för mitt knä. Hade jag haft tid och möjlighet hade jag provat springa redan i lördags eller söndags. Allsköns bestyr och en sambo som bokat upp sig för massor av jobb gjorde dock att jag inte lyckades få till det. Likaså nu i veckan. Sambon jobbar kvällar och jag är hemma ensam med barnen.<br />
<br />
<strong>Om dagarna</strong> är det också svårt just nu. Jag jobbar mina två sista dagar på min nuvarande arbetsplats och börjar på ett nytt jobb på måndag och har fullt upp med att hinna avsluta allt. Inga mer löprundor på det härliga Djurgården, alltså. Den nya arbetsplatsen är belägen på Kungsholmen, ett stenkast från Löplabbet-butiken på S:t Eriksgatan. Men Kungsholmen lär ju inte heller vara så dum att springa på.<br />
<br />
<strong>Lite extra vila</strong> skadar ju förståss inte. Särskilt inte nu när jag tagit beslut om hur jag ska göra med tävlandet i höst. Det blir varken Blodomlopp i Västerås, Stockholm Halvmaraton eller Lidingölopp för min del. Inte heller Hässelbyloppet kommer att få åtnjuta Roadrunners medverkan. Förhoppningsvis fungerar träningen så pass bra att Åland kommer att kunna bevistas lagom till det maraton som går av stapeln den sista oktober.<br />
<br />
<strong>Varför ställa in tävlandet?</strong> Varför inte prova på Lidingöloppet åtminstone? Min form är bedrövlig och det är bara en månad kvar. Dessutom är jag orolig för att den påfrestning ett Lidingölopp innebär för kroppen inte är bra för mitt knä. Jag är inte beredd att äventyra höstens träning bara för att få känna på Lidingöloppet, utan att kunna prestera någon tid ens i närheten av mina ambitioner. Och genom att skippa tävlandet så bevarar jag det lilla uns av tron på mig själv som löpare jag fortfarande har kvar och som annars kanske skulle raseras av usla tävlingsresultat.<br />
<br />
<strong>Det jag nu har</strong> framför mig är att i lugn och ro bygga upp formen igen och förhoppningsvis hinna ge ett formbesked på Åland den 31/10. Till tävlingssäsongen 2011, som startar med Premiärmilen, är det inget annat än toppform som gäller. Och självklart sub 40!!! :-)<br />
<br />
<strong>Känner du någon</strong> som vill ha en startplats till Lidingöloppet (Startgrupp 2) så råkar jag ha en över. Pris kring femhundringen.Roadrunnerhttp://www.blogger.com/profile/10922519213647988742noreply@blogger.com10tag:blogger.com,1999:blog-8144457727725189282.post-5284232057267629262010-08-12T14:01:00.001+02:002010-08-13T16:37:37.283+02:00Bra och dåliga nyheter<strong><em>Roadrunner har testat sitt knä och har både bra och dåliga nyheter. De goda nyheterna är knäet lämnade honom obesvärad och det är ju faktiskt riktigt goda nyheter. De dåliga nyheterna är att de åtta kilometrarna som sprangs var riktigt riktigt jobbiga och pulsen låg konstant kring 180 bpm även under de sista två kilometerna då tempot låg kring mycket beskedliga 5:43/km.</em></strong><br />
<strong><em></em></strong><br />
<strong>Efter två kilometer</strong> uppjogg inledde jag i 4:45/km, ett tempo som jag behöll de första fem kilometrarna. Det var mycket jobbigt! Dels pga. att formen är kass och att jag inte har sprungit så mycket som ett steg på 15 dagar. Dels berodde det också på att det var något alldeles makalöst varmt i utrymmet där Sportlife radat upp sina löpband. I omklädningsrummet (?) har de behagat ställa upp en luftkonditioneringsapparat stor som ett kylskåp men av någon obegriplig anledning verkar de tycka att temperaturer kring 30 bland motionsmaskinerna är okej.<br />
<br />
<strong>Pulsen gick snabbt upp</strong> till 165 bpm och efter bara ett par kilometer var den uppe i 175 bpm för att strax därefter stabiliseras kring 180 (min maxpuls ligger kring 186). Efter fem kilometer var jag tvungen att sänka tempot till kring 5:10 men pulsen var fortsatt hög. Tempot sänktes successivt och vid fullbordade åtta kilometer var det så pass lågt som 5:43/km. Men pulsen låg likförbannat kring 180. <br />
<br />
<strong>Det var en mycket trött</strong> Roadrunner som stapplade av löpbandet efteråt. Svettningarna var grymma och löpbandets kontrollpanel var indränkt i svett av mina frustningar och flåsningar. Jag tänkte att en rejäl kalldusch borde göra susen och få mina vidöppna svettporer att dra ihop sig igen men inte ens åtta minuter i strilande kallvatten hjälpte. Redan under påklädningen flödade svetten över hela kroppen. Jag stod och hängde över luftkonditioneringen en stund, lät dess kalluft blåsa innanför min t-shirt men inget hjälpte.<br />
<br />
<strong>Några minuter senare</strong> stod jag och betalade min lunch i lunchmatsalen. Där jag med blöta fingra stod och fipplade med mitt betalkort iakttog expediten mina ymniga ansiktssvettningar med ett stort flin. Det droppade ner i plånboken och på brickan framför mig och säkert också på min hokifilé med stekta grönsaker. Först efter uppäten mat en kvart senare började svettningarna lugna sig men min t-shirt är i skrivande stund fortfarande genomblöt. Jag har nog aldrig varit med om något liknande i svettningsväg. <br />
<br />
<strong>Jag kan inte låta bli</strong> att undra hur mycket av dagens låga tempo som beror på min formsvacka och hur mycket som beror på värmen. Det lär väl visa sig framöver.<br />
<br />
<strong>Medan jag skrivit detta</strong> har jag fått en liten känning på sidan av mitt knä, men det är mycket lite. Jag har hittat en stretchövning som fungerar skapligt. Man korsar benen som om man vore rejält pinknödig och håller dem raka. Därefter böjer man överkroppen så långt det går snett framåt åt vänster. Det ser antagligen helt sjukt ut och därför ser jag till att vara ensam när jag utför den. Jag tror jag ska smita iväg en stund och göra den nuRoadrunnerhttp://www.blogger.com/profile/10922519213647988742noreply@blogger.com13tag:blogger.com,1999:blog-8144457727725189282.post-65065130335271352002010-08-12T09:22:00.002+02:002010-08-27T12:40:29.778+02:00Test av knät på lunchen<strong><em>Idag har Roadrunner inte känt den minsta tillstymmelse till smärta i sitt löparknädrabbade knä på en vecka. Av den anledningen är det frestande att se om knät håller för de påfrestningar några kilometer löpning innebär. Med största sannolikhet uppstod hans löparknä pga. den snedbelastning och snedställning av högerbenet som uppstår när man springer på ett i sidled lutande underlag. Kanske kan ett i alla tänkbara avseenden rakt löpband få löpningen att fungera?</em></strong> <br />
<br />
<strong>Det är min hypotes</strong> om varför skadan uppstod. Mitt <em>näst senaste</em> träningspass var ett 5 kilometer långt snabbdistanspass. Trots att jag under två pass innan detta haft stora smärtor i knät kände jag ingenting varken under eller efter snabbdistanspasset. Varför frågar man sig? Jag tror att det beror på löpsteget, som av naturliga skäl blir ett helt annat i högt tempo än under långsamt. Dessutom har jag för mig att jag, då det var möjligt, såg till att springa mer mot mitten av vägen där lutningen i sidled var betydligt mindre än inne på den två decimeter breda väggrenen. <br />
<br />
<strong>Under de längre </strong>passen gjorde det ont att springa på underlag med lutning i sidled och det gjorde ont att springa i utförsbackar. När vägen dessutom svänger åt höger blir den oönskade effekten dubbel på högerbenet. <br />
<br />
<strong>Inget av ovanstående</strong> behöver man oroa sig för på ett löpband: löpning rakt framåt på ett underlag som i både x- och y-led är horisontellt mot golvet samt inga svängar varken åt höger eller vänster, vilket borde vara perfekt om min hypotes om skadans uppkomst stämmer. Strax efter klockan 11:00 idag tänker jag prova på Sportlife Garnisonens löpband. Om jag har jag tid så återkommer jag senare idag och berättar hur det gick.Roadrunnerhttp://www.blogger.com/profile/10922519213647988742noreply@blogger.com4