Jag tycker att det börjar hända lite med löpformen. Att säga att det går fort när jag är ute och springer är att ta i ordentligt men mina rundor känns mycket lättare och går i snitt drygt 20 sekunder snabbare per kilometer än de gjorde för en månad sedan då jag började med min lågpulsträning. Gårdagens pass på en dryg mil slutade med ett snitt på 5,50 per kilometer. Den första kilometern gick på 5.20 utan att pulsgränsen på 140 överskreds. Det artar sig!
Totalt 18,6 mil har jag sprungit sedan jag började träna i lågpulstempo för exakt en månad sedan. Under loppet av en månad har jag aldrig sprungit så mycket. Mitt tidigare rekord var i juli i år, då jag fick ihop nära 17 mil. Som jag varit inne på tidigare så var träningen då av en helt annan karaktär: långa sträckor varannan dag och i ett tempo nära max. Det var otroligt skönt men inte bra i längden och ingenting jag rekommenderar någon.
Igår eftermiddag var jag på min andra massage denna månad (och andra massagen någonsin). Kvinnan som masserade hittade muskelknutor jag inte ens anade att jag hade. När jag gick dit tyckte jag själv att mina ryggmuskler var i prima form men hon satte fingret på flera punkter som fick mig att bita ihop ordentligt av smärta. Under 70 minuter knådades jag igenom fullständigt till mestadels vämjelig new age-muzak. Det är häpnadsväckande vilken stinkande smörja till musik som ryms inom den genren. Eftersom jag själv hållit på mycket med elektronisk musik tidigare i livet vet jag hur otroligt enkelt det är att producera den musik som spelas på span och massageställen. Värst är den musik där en samplad gitarr (ett gitarrljud som stoppats in i en synt och spelas på ett klaviatur istället för på en riktig gitarr) ligger i förgrunden. Fullständigt själlöst plinkplonkas en mycket enkel melodi fram, ofta improviserad, medan effektboxarna är uppvridna på max så att ljudbilden låter härligt fluffig och sockersöt.
Uthärdligt och till och med riktigt trevligt blir det när musiken utgörs av svepande elektroniska ljudsjok i läckra harmonier, helt utan melodier som stör och pockar på oförtjänt uppmärksamhet. I bakgrunden hörs ofta porlande vatten, kvittrande exotiska fåglar, undervattensljud eller råmande (?) valar. Sådan musik fyller den funktion den är tänkt att fylla: få lyssnaren att känna sig avslappnad. Plink plonk-musiken som man ibland måste stå ut med är så pass irriterande usel att kroppen producerar stresshormoner där man ligger på massagebritsen, och så är det ju inte riktigt tänkt.
När jag kom hem efter massagen hörde jag mig för med min sambo om det passade sig att ge sig ut och springa en sväng när vi nattat alla barn. Det gjorde det, men hon undrade om det verkligen var bra att göra det efter massagen. Kontraproduktivt, menade hon. Det är möjligt att hon hade rätt men efter att ha struntat i hennes råd att avstå upplevde jag min skönaste löptur på mycket länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar