Dråpligt och drypande på löpbandet

Igår på löpbandet tänkte jag prova med att dricka vatten under tiden för att se om det påverkade puls och kilometertider jämfört med de gånger jag inte druckit vatten. Självklart borde det visa på en skillnad eftersom pulsen stiger med 7-8 slag per minut per procent förlorad vätska i kroppen.

Det var inte vidare klokt gjort av mig, visade det sig. Själva vattendrickande var i och för sig klokt men inte sättet jag gjorde det på. Jag vet inte hur jag tänkte när jag trodde att jag skulle kunna dricka obehindrat ur en Nalgene-flaska med en öppning lika stor som ett dricksglas. Intet ont anande greppade jag min flaska efter 20 minuters löpning. Först när jag i farten började skruva av locket insåg jag att det inte skulle bli lätt. Utan att minska farten förde jag öppningen till munnen. Flaskan var fylld till bredden och det skvimpade betänkligt när öppningen närmade sig munnen.

Första klunken var minimal och måste ha avdunstat redan i munhålan eftersom jag inte minns att jag lyckades svälja så mycket som en droppe. I min tämligen krumma löpstil för att inte spilla gjorde jag ytterligare ett försök. Samtidigt som munnen fylldes med härligt kallt vatten skvimpade det till så att en ansenlig vattenmängd for in i min näsa. I samma ögonblick satte jag det jag lyckades få in i munnen i vrångstupen. Hostattacken blev både våldsam och långvarig. Jag hostade, fräste, frustade och svor som om jag höll på att drunkna. Som genom ett under lyckades jag hålla mig kvar på löpbandet tack vare mitt ganska beskedliga 5.30-tempo. Fattas bara att jag hade stupat på bandet och gjort en sån här vurpa . Då hade scenen definitivt varit fulländad.

Mina grannar på maskinerna bredvid tittade storögt och såg ut att vara beredda att ingripa i den nödsituation jag tycktes ha hamnat i. Stapplande, vinglande och hostande så att vattnet yrde omkring mig, fortfarande med flaskan i handen gjorde jag en ursäktande åtbörd med min lediga hand som skulle signalera att det inte var någon fara. Ett mycket ansträngt leende lyckades jag också prestera och hostade därefter ytterligare någon halv minut.

När hostattacken väl klingat av tittade jag hur mycket vatten som var kvar i flaskan. Blott två centimeter lägre vattennivå än när jag började. Resterande 50 minuter av löpningen drack jag med största försiktighet. Det blev skvimp både i näsan och på tröjan men jag lyckades i varje fall få ner vattnet i rätt strupe. Tröjan var drypande våt på bröstet och magen efteråt.

Till min nästa löptur på löpband ska jag se till att skaffa mig en vanlig drickflaska med munstycke för att inte riskera att behöva bjuda på liknande eller kanske ännu värre föreställningar.

Hursomhelst… pulsen hölls i schack med hjälp av vattnet och farten blev högre än genomsnittet. Men varje gång jag försökte dricka steg pulsen med minst fem slag på grund av jag inte vågade andas då jag drack. Risken för att sätta i halsen om jag andades var betydligt större än om jag lät bli.