Igår kväll jobbade min sambo och jag var ensam med våra tre barn. Att få var och en av dem att gå och lägga sig eller bara somna, som med minstingen på 1,5 år, är en kamp som kräver sin man (eller kvinna). Hela dagen hade jag planerat att ge mig ut och springa när sambon kom hem. Strax efter klockan nio när hon dök upp pumpade adrenalinet i kroppen av stress och frustration efter att under två timmar ha försökt få barnen att softa ner, ta på sig pyjamas/nattlinne, dricka välling, borsta tänderna och gå på toaletten. Varje kväll är motviljan till detta stor och när väl 5-åringen kommit i säng så ska dessutom en saga läsas och godnattsånger sjungas. Under tiden kryper och bökar 1,5-åringen omkring ovanpå oss, inte sällan under högljutt gnäll och ibland skrik. Suck… jag känner hur adrenalinnivån stiger bara jag skriver om detta!
Så som det är beskrivet ovan ser det allt som oftast ut hemma om kvällarna hos oss men oftast är vi i alla fall två som delar på bördan. Trots stressen var jag fast besluten att ge mig ut och springa och några minuter efter sambons hemkomst stod jag på sedvanlig plats i korsningen Götgatan-Tegnérgatan och sökte gps-kontakt.
Pulsbandet satt perfekt och allt tycktes fungera som det skulle. Lätt duggregn och två plusgrader var perfekt för att det inte skulle bli för varmt inne i löparpaltorna. Innan hade jag bestämt mig för att ta det lite lugnare än vanligt, vilket i mitt fall betyder en snittpuls runt 136 istället för runt 138 i MAF-tempo. Det gjorde att löpningen blev mer avslappnad eftersom jag annars tenderar att kolla av pulsen var femtionde meter för att se till att den ligger så nära 140 som möjligt (min uträknade MAF-puls).
Efter fyra kilometer hände det för första gången att pulsen plötsligt dök ner till 115 under några sekunder för att sedan hoppa direkt upp till arbetspulsen runt 136 igen. Detta hände totalt 7 – 8 gånger under milen jag sprang igår. Dessutom upplevde jag det motsatta. Utan rimlig orsak hoppade pulsen plötslig upp med 5 – 6 slag, trots att jag befann mig på flackt underlag och sprang i ett jämnt tempo. Någon känsla av att pulsen ökat hade jag inte heller, vilket jag brukar känna av direkt. Vid ett tillfälle var den uppe på 145 i några sekunder för att sedan plötsligt hoppa ner till 138 igen. Mycket märkligt! Antingen var det något tekniskt fel eller så var det en följd av den stressiga kvällen.
Vad som var desto bättre var att det var en väldigt skön runda. Löpningen flöt med ovanlig lätthet och gick dessutom snabbare än den gjort hittills. För första gången kunde jag notera samtliga kilometertider under sex minuter i MAF-tempo.
Snabbaste kilometer: den första på 5.21 min/km.
Den långsammaste: den sjätte kilometern på 5.56.
Snittempot hamnade på 5.43 min/km med en snittpuls på 137 (jag justerade upp den med ett snäpp pga. att den dök ner till 115 under sammanlagt c:a 15 sekunder under hela turen). Detta tempo kan jämföras med mitt MAF-test under förra veckan då snittempot blev 5.59 min/km. Bortsett från nämnda pulshopp så var pulsen stabil i intervallet 135 – 138. Jag vet inte hur jag ska tolka de plötsliga pulshoppen. Min Suunto t3 har inte betett sig så tidigare men jag hoppas verkligen att orsaken låg hos den snarare än hos mig.
Kul att läsa din blogg! Känner igen mig i mycket. Småbarn som styr mm. När sambon kommer hem står man i hallen med pulsklocka och skorna på och......måste göra ett sista besök på muggen innan det är dags för rundan!!!
SvaraRaderaKul att du tycker det är kul:-). Det lär bli ganska många inlägg framöver om hur man lyckas kombinera familjeliv med löpintresset.
SvaraRaderaJag känner igen mig vad gäller barn och nattning! Man får se det som att dagens arbete inte är slut förrän barnen somnat...
SvaraRaderaHar läst din blogg ett tag och tycker den är mkt intressant. Jag har en fråga till dig ang lågpulslöpning. Jag har försökt börja springa så, har fösökt läsa på så gott jag kan men undrar ändå följande. Igår sprang jag en ny runda som visade sig vara ganska backig och då blev det hopplöst. Jag har sprungit lågpuls i 2 veckor bara så jag ser inga framsteg ännu. Men pulsen sticker iväg i backar, det går ju inte att springa alls, får sakta ned och gå. Vilket är MER än tråkigt. Ska man aldrig springa kuperat? Eller är det bara en tidsfråga? Jag bor i ett rätt kuperat område och alla fina slingor är backiga.
Kul att du gillar min blogg:-).
SvaraRaderaDet är bara bita ihop och försöka stå ut med att bli omsprungen i backarna. Pulsen ska hålla sig under det uträknade MAF-värdet (180 - ålder) och stiger den i backarna så får man gå.
Hittills har jag själv hållig mig till flacka sträckor men igår sprang även jag i två rejäla backar som jag hittills undvikit. Jag fick gå 25 meter i båda två och faktum är att det gick fortare att gå än att "springa" i det tempo jag höll innan jag började gå. Bry dig inte om vad folk runt omkring tänker om den som går i backarna. Det var det svåraste för mig att försöka bortse ifrån när jag började träna i lågpulstempo. En dryg månad har jag tränat strikt lågpulsträning och redan märker jag en tydlig förbättring på minst 20 sekunder per kilometer (utan att ha gjort mitt andra MAF-test).
Kort sagt: bry dig inte om tempot. Pulsen är viktigast och går den över ett visst värde är det bara att bromsa in och gå i värsta fall. Inom ett par månader kommer du att kunna springa i backarna utan att överskrida tröskelvärdet.