Goda löpargener?

I sju- till tolvårsåldern var jag en aktiv friidrottare i Uppsala IF. Detta trots att jag var måttligt intresserad. Det föll sig natuligt och framför allt praktiskt att även jag skulle börja med friidrott eftersom min äldre bror var en mycket duktig långdistanslöpare. Medan han var en av Sveriges tre bästa löpare i hans åldersklass stretade jag själv på i UIF:s bottenskikt. Jag har plågsamma minnen från de 1000-meterslopp jag sprang på Studenternas IP i Uppsala i slutet av 70-talet. När jag fortfarande befann mig mitt på bortre raksträckan med 250 meter kvar till mål kunde jag se hur loppets segrare (praktiskt taget alltid den talangfulle Magnus Ekerby) spurtade i mål till publikens jubel. Men en liten tröst var att jag alltid hade två eller tre stycken stackare bakom mig.

Jag var förvisso den bästa löparen i min skolklass och kanske till och med i min skola. Men vad är väl det jämfört med att vara en av Sveriges bästa juniorer? Storebrorsans sanslösa framgångar borde inspirerat mig till att åtminstone försöka bli en bättre löpare men faktum var att det fick motsatt effekt. Istället utvecklade jag ett påtagligt mindervärdeskomplex och blev allt mindre benägen att träna. Till slut lade jag helt ner friidrotten till förmån för bordtennis men även där lyste framgångarna med sin frånvaro.

Under hela min barndom kuskade familjen runt på olika tävlingar och motionslopp om helgerna. Detta tyckte jag var mycket roligt. Dels för att jag var en väldigt stolt lillebror då brorsan ofta hamnade på prispallen och dels för att det alltid fanns andra lillebrorsor och klubbkamrater att leka med under tävlingarna. Jag tror faktiskt att vi bevistade någon tävling så ofta som varannan helg.

Min bror hette Stefan Sundström men gick tyvärr bort i cancer under sommaren 1985 då han hade fyllt 22 år någon månad innan. Fram till hans insjuknande under våren 1983 var hans liv fyllt av träning och tävling.

Idag letade jag fram en pärm med tidningsurklipp om hans tävlingsresultat som han själv samlat och gjort i ordning. På den tiden då det begav sig (och fram till alldeles nyligen då jag själv började ta tid på mina träningspass) förstod jag inte vilka otroligt bra tider han lyckades åstadkomma. Eller vad sägs om detta:

800 meter: 2.13.1 (inte illa av en 13-åring står det i tidningsartikeln från 1977)
6000 meter: 19.30 (Rösjöloppet 1980, som 16-åring. Detta räckte till en 4:e plats)

På Lidingöloppets hemsida finns en pdf.fil med resultat från 1980. Enligt den sprang han då 30 km på 2.05.50, då som 17-åring. Året innan sprang han 15 km på 56.25.

http://www.lidingoloppet.se/resultat/1980/resultat_1980.pdf
http://www.lidingoloppet.se/resultat/1979/resultat_1979.pdf

Detta är de två resultat som finns bevarade från hans medverkan i Lidingöloppet och så vitt jag minns var familjen där fler gånger än så. Säkert var han med även 1981 och 1982, men dessa resultat finns (ännu) inte på Lidingöloppets hemsida och jag vet därför inte säkert om han lyckades ta sig under 2 timmar. Antagligen gjorde han det eftersom Lidingöspåret var hans "hemmaspår" under ett par års tid då han gick på Friidrottsgymnasiet på Lidingö 80 - 82.

Jag minns särskilt en tillfälle som framkallade gåshud hos mig, då jag som tio- eller elvaåring satt i publiken på Stockholms Stadion. Om jag inte minns fel så var det SM i friidrott och i samband med det även ungdoms-SM. Stefan sprang 5000 meter och gick upp i tätposition som han lyckades bibehålla ett par varv av loppet. Speakerrösten var ingen mindre än Lars-Gunnar Björklund och när han ropade upp namnet på den som just då ledde loppet inför ett fullsatt Stockholms Stadion räknar jag som ett av mina största och mest minnesvärda ögonblick från min barndom. Stefan sprang då med killar som var några år äldre än honom och någon seger var han därför inte inte i närheten av. Säkert var han 60 -70 meter efter vinnare in mål. Men vilket ögonblick för en lillebrorsa på läktaren!

Bortsett resultatfilerna från Lidingöloppet finns ingen information om Stefan på världsvida väven. Detta blogginlägg blir därför det första, skrivet av en än idag omåttligt stolt lillebror som har som målsättning att innan han fyller 45 springa Lidingöloppet på medaljtid. Denna tidsgräns (2.15) klarade dock Stefan med nästan tio minuters marginal redan som 17-åring.

Kanske är det brorsans prestationer som gör att jag själv tror att jag kan uppnå mina högt satta mål. Jag borde ju trots allt ha ganska goda löpargener.