Lågpulsträningen i sig bidrar inte med mycket inspiration till mina blogginlägg. Inte heller tror jag att inlägg efter inlägg som handlar om att lufsa omkring i ett tempo över 6 min /km känns särskilt uppiggande för någon att läsa. Eftersom jag inte har mycket annat än just sådant att rapportera om just nu så får jag istället försöka ge mina inlägg en lite mer anekdotisk eller krönikeliknande karaktär i kåserande stil. Allt för att inte mina läsare ska tappa intresset. På så sätt kan man kanske få en text om något så utomordentligt tråkigt som lågpulsträning att kännas både läsvärd och vederkvickande. Trots att träningen numera går långsamt så sjuder det av entusiasm och målmedvetenhet inuti min löparsjäl. Och att det överhuvudtaget blir några blogginlägg har jag min alldeles oerhörda skrivklåda att tacka för.
Igår lämnade jag det kontorslandskap jag numera sitter i för en stunds lunkande ute på Gärdet. Tidigare har jag mest hållit mig till Djurgården när jag med arbetsplatsen som utgångspunkt givit mig ut på mina löprundor. Efter att för första gången någonsin rundat Kaknästornet sprang jag ner mot mer välbekanta trakter vid Djurgårdskanalen. Som jag skrivit om i ett tidigare inlägg så har jag fram till alldeles nyligen haft svårt för att bli omsprungen och har då alltid känt mig sporrad att ta i lite extra om jag märkt att jag haft någon bakom mig. Inte heller har jag känt mig helt bekväm med att bli omkört av cyklister, och då i synnerhet inte av familjer ute på söndagsutflykter och andra som inte tyckts haft så bråttom. Men igår i mitt synnerligen modesta tempo utmed djurgårdskanalen lyckades jag till och med ”bedriften” att bli omrodd.
Där jag lunkade fram i sexminuterstempo hörde jag plötsligt ett plaskande ljud vid någon obestämd punkt strax bakom mig till höger. Min första tanke var att det var någon entusiastisk sjöfågel men ljudet var alldeles för efterhängset och rytmiskt. Till slut hade jag ljudet jämsides med mig och först då kom jag mig för att vrida på huvudet. I samma ögonblick gled en roddbåt långsamt förbi med en ensam roddare från Djurgårdens Roddklubb. ”Nämendetvardåsjälva...”, tänkte jag. Om jag ändå hade hunnit fram till gångbron nästan framme vid parkudden där jag hade tänkt vända så hade detta aldrig behövt hända. Men det var fortfarande ett hundratal meter kvar innan denna hade besparat mig förödmjukelsen i att bli omrodd.
Ja, jag vet! Det är skitfånigt, men jag har svårt att vänja mig vid att bli omsprungen, omcyklad och framför allt omrodd. Det senare var nog i och för sig både första och sista gången det hände och därför inte något jag behöver vänja mig vid. Hursomhelst... att bli omsprungen är något ganska nytt för mig, men jag måste försöka ha i åtanke att jag faktiskt anstränger mig för att springa sakta. Och då kan sånt hända.
Och jag kan försäkra läsaren om att jag aldrig (!) kommer att komma över en sådan sak som att bli omsimmad, om jag nu till äventyrs skulle träna lågpuls intill något vattendrag där en simklubb har sina träningar. Men om det ändå skulle hända så kan det i varje fall kanske bli ett roligt blogginlägg av det hela.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar