Roadrunner som folkbildare: varför föredrar vi soffan framför att träna?

Med risk för att få en fet prettostämpel i pannan uppträder Roadrunner idag som självutnämnd folkbildare efter att under de senaste två åren läst många böcker om hjärnan och evolutionsbiologi.  

En sådan trivial betraktelse som att det var kö till jobbets hiss i morse samt att jag hade trapporna nästan för mig själv får bilda stoff för dagens inlägg. Trots att liknande innehåll då och då står att läsa i dagstidningar och annorstädes kanske inlägget kan vara intressant för den som grubblat på varför det är så lätt att hamna i soffan istället för att komma iväg och träna. Det beror på att vi genom årmiljonerna anpassats för att vara lata, om inte nöden krävt annat.

För inte så många tusen år sedan levde människor i små samhällen med på sin höjd 150 – 200 individer. En stor del av deras vardag bestod av att jaga och samla föda och därför är det ett sådant liv vi evolutionärt är anpassade för. För vår överlevnads skull var vi tvungna att röra på oss och inte sällan pressa oss till det yttersta av vad vi fysiskt kapabla till. Tillvaron var tuff och ett stort mått av fysiskt arbete krävdes för att få ihop mat för dagen. Dessutom lurade vilda djur i buskarna som i deras kamp om tillvaron såg våra förfäder som sin föda.

Men utöver kroppsarbetet och fysisk ansträngning för livets nödtorft i form av boende och föda är vi också anpassade för att ta det lugnt när vi för vår överlevnads skull inte måste anstränga oss. Alla djurarter är utvecklade för att anstränga sig så lite som möjligt om de inte måste. När de inte jagar ligger åtminstone flockens vuxna individer helst och i skuggan och softar. Denna drift och förmåga att spara energi finns hos alla djurarter inklusive människan och måste därför ha utvecklats på ett tidigt evolutionärt stadium. Sett ur ett evolutionärt perspektiv är det ju bättre att använda energin från mat man under stora vedermödor lyckats få tag i, till att försöka få tag på ännu mera mat istället för att förbruka energin på rörelse som inte är till någon direkt nytta. Lättja är energisparande eftersom stillasittande kräver mindre bränsle för kroppen än en kropp i rörelse.

I en avlägsen forntid då det var brist på föda var det också en fördel att välja den som gav oss mest energi. Vi har ju som bekant en tendens att längta efter socker och fett. Tyvärr ställer detta till det för oss som råkar leva i en tid där den kaloririkaste maten också är den mest lättillgängliga. Vårt problem är snarare att det finns för mycket föda än för lite, som under den tid då vår evolutionära utveckling ägde rum. Åtminstone i det västerländska samhället är övervikt vanligast i de lägre samhällsskikten snarare än bland de mer välbärgade, vilka under hela mänsklighetens historia bara fram till för några tiotal år sedan bar omkring på de största kroppshyddorna.

Evolutionen har utrustat oss och även andra djur med förmågan att av energirik föda känna välbehag i högsta instans – hjärnan. Denna grå massa som är våra sinnens högkvarter är alltså anpassad för knapphet och brist snarare än överflöd. Nu sitter vi alltså här med hjärnor anpassade för underskott i ett samhälle av överflöd.

Är det kanske samma sak med lättjan? Tänker man efter (samt som undertecknad kanske läser en och annan bok på området) finns det all anledning att tro att det naturliga urvalet gynnat individer som haft förmågan att ägna sig åt energisparande aktiviteter när det inte krävts annat av dem. I en tid av brist på föda skulle de som av någon anledning inte kunnat softa inte haft någon energi kvar då den verkligen behövdes - vid jakt eller att själv fly undan ett rovdjur som i sin tur är ute på jakt. Det säger sig självt att de som inte haft energi över till detta bör ha slagits ut i kampen om tillvaron. Detta skulle alltså vara förklaringen till att mina kolleger väljer att ta hissen istället för trapporna. Vi väljer helt enkelt att spara på vårt krut i möjligaste mån därför att det varit en evolutionär fördel för oss under praktiskt taget hela mänsklighetens historia, och att de individer som haft den förmågan har gynnats i det naturliga urvalet. Av samma anledning är det bara en av tio Uppsalapendlare som väljer att stillastående åka rulltrapporna upp från perrongen på Stockholms Central framför att ta trapporna bredvid eller åtminstone gå i rulltrappan.

Att spara energi är något vi gör ofta utan att ens reflektera över saken. Vi gör det per automatik på grund av att det utgår från äldre delar i hjärnan och antagligen är det där lättjan finns inbakad. Det är först när vi börjar tänka efter och medvetet ta ställning som vi aktiverar de ädlare delar av hjärnan som utgörs av våra pannlober. Dessa är den senaste evolutionära uppdateringen i vår hårdvara. Det är aktiviteten i pannloberna som får oss att välja att snöra på oss löpardojorna framför att sätta oss med en skål ostbågar framför tv:n. Överhuvudtaget är det i pannloberna som våra mest sofistikerade och förståndiga tankar tänks. Genom tankeverksamheten i pannloberna kan vi med vårt förnuft övervinna de evolutionärt nedärvda egenskaperna och instinkterna (som lättjan och lusten att äta energirik mat) från de mer primitiva delarna av hjärnan.

Ett annat skäl till att ta hissen är att alla andra gör det. Människan är ju ett socialt djur och då är det vår sociala hjärna som jobbar per automatik. En mycket god anledning för var och en att göra en sak istället för en annan är ju att andra runt omkring gör just så. Även i detta avseende är det ur överlevnadssynpunkt förnuftigt att utgå från att vad de andra gör är vettigt, dvs. att vår flock är klok. Att följa strömmen är också inbyggt i våra hjärnor men i och med pannlobernas tillkomst har vi också möjligheten att gå emot den.

Idag blev jag tillfrågad av några kolleger om jag ville följa med och käka pizza på lunchen. Jag lyckades hejda den omedelbara reflexen att genast och entusiastiskt tacka ja och avböjde vänligt, trots att någon primitiv del av hjärnan i åtminstone två avseenden protesterade: ur energisynpunkt samt ur social synpunkt. Verksamheten i mina pannlober tog överhanden då jag istället valde att inte avvika från mina fastlagda planer. Dessa bestod av en lugn och sansad löptur ute på djurgårdens stigar, trots att det erbjudna alternativet var nog så frestande.