Fler tankar om Riegel och marathon.

Av kommentarerna till Roadrunners förra inlägg att döma gäller Riegels formel om man bara tränar för maraton och att tiderna på de kortare distanserna då skulle komma av sig själva. Att enbart träna för milen och sedan hoppas på att Riegels siffror skulle gälla för maraton fungerar tydligen inte. Frågan är nu hur pass väl tabellen förutsäger tider vid en mer allsidig träning.

Innan jag svävar ut alltför mycket i resonemang kring detta tänkte jag nämna att ett par ¾ tights sedan ett par dagar är inhandlade och som ska bäras under premiärmilen på söndag. Jag har tidigare varit starkt emot sådana plagg och att något slikt skulle inhandlas var helt otänkbart för bara ett år sedan. Då sprang jag helst iförd antingen mitt Craft-vindställ eller ett par fladdriga och tunga trekvartsbrallor från Adidas som mest användes på gymmet.

Efter att ha rådfrågat Lars via facebooks chat togs till slut beslutet att ändå köpa mig ett par tights och för ändamålet uppsöktes Löplabbet i Uppsala i onsdags strax innan stängning. Jag vet inte vad jag har för problem med tights men när jag stod där och botaniserade i utbudet kändes det en smula genant som om jag stod i en porrbutik och kollade utbudet av gummibrallor, piskor eller vad man nu kan tänkas kolla i en sån butik.

Uppenbarligen såg jag fullständigt vilsen och tafatt ut eftersom en kvinnlig expedit snabbt erbjöd mig sin hjälp. Högröd i ansiktet, med blicken i golvet och med ett knippe tights i näven stammade jag ”Jo, eh…. ”. Men plötsligt fann jag mig och sade ”Jag behöver något snyggt att springa Premiärmilen i” och viftade lite med näven så att trekvartsbenen fladdrade i luften mellan oss. ”… i den mån nu tights är snygga” tillfogade jag med ett snett leende och beklagade mig lite över att det inte verkar finnas något mellanting mellan de fladdriga Adidasbyxor jag sprang i tidigare och de korvskinn jag höll i näven.

Som vanligt fick jag förstklassig service och expediten hämtade upp ytterligare några nyinkomna tights från källaren innan jag satte igång att prova. Detta gjordes med en bekymrad rynka över näsroten och tunga suckar kunde höras från den tygskynkesomhöljda provhytten. Klämde de inte på ett ställe klämde de på ett annat. Till slut, efter sju utprovade par, hittade jag ett par som kändes skapliga: ett par Salomon för 800 pix.

Nog om tights! Jag är mycket tacksam för alla kommentarer till mitt förra inlägg. Roligast att läsa var Joels som planerar att gå ut relativt hårt under maran för att ha råd att säcka ihop. För att klara fyratimmarsmålet tänkte han göra första halvan på 1.45 och den andra på 2.15. Någon negativ split på maratondistansen är tydligen ingenting man ska förvänta sig klara och man får tydligen vara nöjd om det går att hålla ett konstant tempo. Signaturen Anders skrev något tänkvärt att mycket hänger på vilken vinnarskalle man har. Om den saknas säckar man nog ihop mer på andra halvan än om man råkar besitta den.

Jag vill inte skryta men jag tror mig ha ett tjockare pannben än medelsvensson (rimligtvis på bekostnad av mindre hjärna :-D). Jag tror mig också har tjockare pannben än de flesta löpare, vilket jag än en gång fick bekräftat förra veckan då jag sprang milen på 42:03 under svåra plågor, jämranden och närapå dödsångest. Frågan är nu hur mitt pannben kommer att gagna mig på maraton? Jag vet att jag kommer att göra mitt allra yttersta och att det kommer att göra ont, på gränsen till outhärdligt, räknar jag med. Att jag inte skulle klara 3:30-målet finns inte på min karta, trots att jag i skrivande stund aldrig sprungit längre än lite drygt 30 km.

Eftersom någon negativ split tydligen inte är att tänka på är frågan om jag ska sikta på ett konstant tempo eller en rejäl ”positiv split” som Joel? Risken är då att den andra halvan inte blir någon rolig historia. Å andra sidan… tilldragelser som maratonlopp brukar ge stoff att berätta om för barnbarnen. Frågan är då vad man vill berätta: att man fick krypa i mål på 3.30 efter en alltför snabb inledning eller att man tog sig i mål på 3.30 efter att ha sprungit varje kilometer i nästan konstant tempo. Om du väljer den strategin, Joel, så kan vi göra sällskap första halvan. Det är nämligen 1.45 på första halvmaran (OCH den andra!) som gäller för mig om jag ska sikta på 3.30 om jag väljer att springa i ett konstant tempo.