Återhämtningen efter torsdagens maxpass var häpnadsväckande snabb. Det var åtminstone vad Roadrunner trodde sig uppfatta efter att ha känt efter ordentligt. Under torsdagskvällen var han lite spak men på fredagen kändes allt nästan som vanligt igen. Lördagen borde därför vara lämplig för ett långpass, tänkte Roadrunner på fredagkvällen.
Innan jag ger mig in på vad som sedan hände måste jag nämna något om hur min sambos brutna fot påverkar min träning. Tack vare goda vänner (mycket goda, har det visat sig!), grannar och barnens farmor har det fungerat skapligt i veckan. Hittills har jag kunnat träna som vanligt utan att det gått ut över familjen. Framledes, eller åtminstone kommande vecka, ser det också lovande ut.
Som ingressförfattaren (dvs. jag!) påpekade så trodde jag mig vara helt återhämtad efter torsdagens maxpass. Så fel jag hade. Igår gav jag mig ut på ett långpass och redan efter 50 meter kände jag att det skulle bli mycket jobbigt. Benen kändes extremt stumma och tunga, vilket jag inte alls hade känt av tidigare. Efter tre kilometer var jag oerhört frestad av att lägga ner alltihop och bege mig hemmåt igen.
Men jag bet ihop, trots att det efter dessa tre kilometer på barmark, började dyka upp djupa smältvattenpölar och under en dryg kilometer i Röbo/Gamla Uppsala-området var det praktiskt taget olöpbart på grund av ett veritabelt slaskträsk. I övrigt var det dock barmark och vårsol under hela passet. Äntligen!
Storvreta, strax norr om Uppsala, blev destinationen, och väl där vände jag hemåt igen. Denna gång valde jag en annan väg för att slippa slaskträsket i vid Gamla Uppsala högar. Totalt 25 km fick jag ihop i snittempot 5.43/km. Pulsen vet jag inte mycket om eftersom pulsbandet inte fick kontakt med pulsklockan bortsett från två korta stunder. Då noterade jag 138 resp. 134 bpm. Dessa tidpunkter var nog repressentativa för passet i stort så jag skulle tro att det var ett renodlad lågpulspass jag fick till igår.
I höstas formulerade jag en fråga i ett av min blogginlägg (eller om det var på jogg.se's diskussionsforum?). Frågan gällde om jag skulle springa Blodomloppet i Uppsala som skulle gå av stapeln bara några dagar innan Stockholm Marathon. Jag blev bestämt avrådd från detta eftersom återhämtningen efter ett milslopp kan ta ganska lång tid och jag skulle då äventyra min målsättning på maran. Jag avskrev därför mina planer på detta lopp. Först nu fattar jag vad som menades. Trots att gårdagens puls var låg så orkade jag faktiskt inte springa mycket fortare. Det var oerhört slitsamt och att jag trodde mig vara återhämtad var helt fel.
Därför tänker jag bara ta det lugnt i veckan som kommer. Bara lättdistans men eventuellt med lite fartinslag på onsdag eller torsdag.
Väl sprunget och ihopbitet! Jag känner igen känslan. Just det där att man redan utanför knuten inser att "idag kommer det att krävas pannben". Dagar som sådana är det en stor tröst med vårsolen - ÄVEN om de små haven och slakträsken dyker upp. Det är vår när strumporna blir blöta av smältandet... Vi syns i Premiärmilens slaksträsk (medtag pannben och extra strumpor)!
SvaraRaderaLåter som en klok uppladdning!
SvaraRaderaTack. Jag hoppas att arrangörerna har vett nog att frigöra eventuella slask- och isansatta partier av banan. Men det kanske är väl mycket att hoppas på.
SvaraRaderaMen det kanske inte blir så mycket av den varan. Slaskträsket jag berättade om var undantag under 25 km-rundan i lördags. Resten av sträckan lämnade inget övrigt att önska. Barmark och tort hela vägen, vilket i och för sig bara är halva sträckan eftersom jag sprang och vände.