En smula oväntat sitter Roadrunner med en inte oansenlig träningsvärk efter söndagens halvmara. Om ett par timmar är det dags för ännu ett pass men den snabbdistans han hoppats på får nog stryka på foten till förmån för något i mer maklig takt.
Sedan några veckor kör jag två högintensiva pass i veckan samt ett långpass på minst 20 kilometer. Hittills har de högintensiva passen bestått av ett snabbdistanspass och ett intervallpass med en vilodag emellan. Det upplägget har känts alldeles utmärkt och jag inbillar mig att det givit resultat.
Upplägget är influerat, ja till och med plankat, av en gammal klasskompis till mig som jag haft en del mejlkontakt med under det senaste halvåret. På senare år har han satsat friskt på löpningen och är god för tider under 38 minuter på milen. I vår mejlkorrespondens har han berättat att han under ganska lång tid låg och harvade kring 42 minuter på milen men sedan han införde det upplägg jag numera håller mig till tog utvecklingen fart ordentligt. Innan dess hade han mest samlat många kilometrar.
Att det fungerad för honom behöver inte betyda att det fungerar för mig även om det hittills onekligen verkar så. Upplägget är också väldigt tilltalande eftersom jag älskar att springa fort. För att inte riskera överträning lägger jag in ett långpass i lågpulstempo i veckan för att bryta av. Varje vecka har jag också infört två vilodagar i rad men det kan kanske var klokt att lägga dessa mellan de två högintensiva passen?
Lars, som min gamla klasskompis heter, har jag inte träffat sedan typ 1993 trots att vi sedan dess inte bott längre från varandra än högst en ynka mil. På senare år har vi haft ett par klassträffar men tyvärr lyckats förlägga båda dessa till Lidingöloppslördagen så Lars har inte kunnat komma. I somras väcktes mina löparambitioner på allvar men jag var trots allt bara en novis. Inför Lidingöloppet tog jag därför kontakt med Lars för att få lite tips och peppning. Som mina trogna läsare vet (däribland Lars) blev det inget Lidingölopp för min del men tipsen Lars gav tar jag istället med mig till årets upplaga.
1980 ingick Lars och jag i en kvartett 11-åringar som i en stafett sprang hem en bronsmedalj i Terräng DM för Uppsalas skolor. Jag sprang sista distansen men allt jag behövde göra var att försöka bevara det försprång till laget på fjärde plats som Lars och de två andra killarna lyckats ordna åt mig. Än idag är detta en av mina absolut största löparmeriter i tävlingssammanhang, vilket nog säger mer om min träning än vad jag faktiskt har i mig. År 2010 ska jag dock se till att jag får uppdatera min meritlista rejält.
Spännade att få höra om tankarna kring din löpning och lite historia. Jag tror det viktigaste när det gäller träningen är att ha ett upplägg som man tycker är kul!
SvaraRaderaJag har faktiskt själv precis som du, det senaste dagarna, tänkt lite kring varför jag tränar som jag gör. Förhoppningsvis kommer det i skrift snart också.
Jag har också fått in lite fler kvalitetspass nu. Kanske inspirerad av dig? Utvecklingen går mycket fortare nu än när jag bara körde lågpuls (självklart).
SvaraRaderaDet knepiga är nog att när man kör mycket fart så blir man beroende av den snabbare utvecklingen - och av smärtan. ;) Kan lätt bli att man skippar det där lättdistans/lågpuls-passet och kör lite fartlek eller nåt istället. Plötsligt sitter man där med löparknä eller vad det kan vara.
Men jag tror just nu stenhårt på att köra 2 kvalitetspass, 1 lättdistans/lågpuls och 1 långpass i veckan (Plus nåt extra lätt pass, herregud att man aldrig får nog). Kanske byta bort ett av kvalitetspassen mot lättdistans ibland för att vara på den säkra sidan.
Cool historia! Med min begränsade erfarenhet av kvalitetspass kan jag inte annat än att bifalla tidigare kommentarer. Även för mig är glädjen och lusten viktig. Det gör livet så mycket lättare. Inte ens ett kvalitetspass a la kräkbacke igår kan rucka på den uppfattningen. Det känns helt klart som att du är på rätt spår...
SvaraRaderaMen va'fan!! Jag skrev en lång (!) kommentar till er men den försvann på grund av nåt fel vid publiceringen. Återkommer... suck!!
SvaraRaderaNu har jag lugnat mig lite så jag försöker igen...
SvaraRadera@Tobias: Visst är det intressant att läsa/höra om HUR andra tränar men det skulle vara ännu mer intressant att läsa/höra om VARFÖR andra tränar som de gör. Ser fram mot att läsa om dina reflektioner.
@Linus: Jag undrar bara hur det kommer att kännas när utvecklingen stagnerar då man kanske bara förbättrar sitt personbästa med 5 sekunder i månaden. Jag hoppas bara att detta inträffar när jag ligger tillräckligt nära sub 40 för att jag inte ska tappa motivationen. För ATT det kommer inträffa är något man kan känna sig säker på.
Jag är väldigt lyhörd mot kroppen just nu. Det sista jag vill är att bli övertränad eller skadad. Därför ser jag till att ha en vilodag mellan mina kvalitétspass. Jag har ju, som du märkt, börjat träna mer intensivt än för ett par månader sedan men det har skett på bekostnad av färre kilometrar. Jag får inte alls ihop lika många kilometrar på en månad nu jämfört med två månader sedan.
Jag vet inte om jag skulle våga ge mig ut på ett återhämtningspass dagen efter ett högintensivt pass, som det igår när jag krossade mitt personliga rekord.
@Magnus: Ja, det känns som om jag är på rätt spår. Jag tror dock att en återhämtningsvecka kan vara på sin plats snart, typ efter premiärmilen. Med det menar jag inte vila utan bara träning i lågt tempo under någon vecka.
Hmm... det känns som om jag missat något men detta är ungefär som jag skrev första gången.