Roadrunners premiär i Premiärmilen

Premiärmilen blev en an aning för kall för Roadrunners smak. Dessutom en aning för blöt samt en aning för långsam. Men med tanke på omständigheterna är han skapligt nöjd med sin insats.

Genom att samåka med Lars var vi på plats en timme innan start. Eftersom varken han eller jag var klädd för någon längre vistelse i den relativa kylan fanns det gott om tid att frysa. En halvtimmer innan start drog vi iväg på en c:a tre kilometer lång uppjogg då vi också passade på att reka en bit av banan. Där var gott om vattenpölar och snövallar utmed som skulle försvåra omspringningar.

Väl vid starten hamnade vi c:a 20 meter bakom de som fått de bästa platserna. Vid startskottet stod vi först stilla i tio sekunder innan det började röra på sig och framme vid startportalen kunde man till och med börja jogga lite.

Jag hade tänkt springa med min gps för att ha lite koll på tempo och kilometertider men vid starten när jag skulle söka satelitkontakt var den helt död. Batteritorsk! Typiskt... jag har vant mig vid att ha full koll på tiden när jag springer, antingen på löpbandet eller med gps:en då jag springer utomhus. Nu blev jag hänvisad till kilometerskyltarna och min klocka.

Under första kilometern var det trångt och att hålla det tempo jag hade planerat (under 4:20 /Km) var omöjligt. Vid första kilometerskylten visade klockan 5:02. Hmm... redan då gav jag upp hoppet för en riktigt bra tid men jag skulle förståss göra mitt bästa. Andra kilometern gick betydligt fortare men redan nu började jag känna av min vänstra vad som har tenderat att dra på sig mjölksyra på sistone.

Vid fem kilometer visade klockan 21:58, vilket inte var vad jag hade hoppats på. Det var slitsamt och vaden skulle kärva fram till den åttonde kilometern. Där någonstans sprang jag om Ellinor. Jag var rejält trött men försökte lugna flåset för ett "Kom igen nu, Ellinor" och en kort presentation eftersom vi inte träffats tidigare. Just då hör jag en av hennes supportrar ropa ungefär det jag hade tänkt säga, varpå Ellinor meddelar att hon brutit, eller åtminstone givit upp. Hmm... inte läge för en presentation alltså och jag fortsatte istället förbi under den relativa tystnad mitt flåsande innebar.

Min plan hade varit att höja tempot rejält vid två kilometer kvar men det orkade jag inte. Jag fick vänta till sista kilometern där ett par killar stod och ropade att om vi låg i skulle vi klara 44 minutersgränsen. Jag hade inga andra planer än att göra just detta och jag satte av i ett tempo som skulle visa sig vara 4:00-tempo. Under sista femhundra meterna var det mycket folk vilket triggade mig att springa om ganska många. Målet nåddes 43:44 efter det att jag passerat startportalen, vilket ändå var skapligt.

Det var skapligt med tanke på att jag upplevde det som om det gick ganska långsamt. När jag springer ensam, på löpband eller utomhus, har man bara sig själv att gå efter och det känns ofta som om det går ganska fort. Under en tävling hinner man titta en del på andra som springer i samma tempo som en själv. Jag tittade en hel del på mina medtävlande och inte såg det ut att gå särskilt fort! Och jag själv sprang ju i samma fart och fick slita ordentligt. Det är bara att inse att 4:15 till 4:20-tempo egentligen inte går särskilt fort. Det bara upplevs så när man springer för sig själv. Det var en ganska tråkig och nedslående insikt.

Vad har jag nu lärt mig bortsett från att mitt tävlingstempo inte ser ut att går särskilt snabbt? Jag måste träna upp mina vader och från och med nu blir det tåhävningar varje dag. Mjölksyran uppstår både på framsida och baksidan av vaden och framsidan ska jag avhjälpa med gummibandsövningar. Jag har också lärt mig vilken betydelse det har att stå bra till vid starten. Under första kilometern fick jag springa om ganska många. Hade jag haft möjlighet att hålla mitt tävlingstempo där hade jag kanske tagit mig ner under 43 minuter. Det är ju ganska svårt att ta igen tid man förlorat i inledningsskedet.

Men på det hela taget är jag som sagt ganska nöjd. Det blev ju ändå ett nytt personligt rekord utomhus (det tidigare officiella rekordet var ju 47:24!). Trots vädret var det ändå en härlig stämning och, som sagt, publiken hjälpte mig att slutföra en ganska imponerande slutspurt.

Nu blir det mera träning. Jag har mycket tid att kapa till Hässelbyloppet i höst!