Roadrunner i Runners World

Någon vecka tidigare än väntat damp igår senaste numret av Runners World ner i Roadrunners brevlåda. Ni som redan lusläst tidningen har redan noterat att Roadrunner medverkar i en halvsidesartikel på sidan 60. Om du, kära läsare, är här för första gången just på grund av denna artikel är detta förstås ingen nyhet och du kommer att förses med lite annan läsning längre ner i detta inlägg.

Artikeln handlar tyvärr inte om att den alldeles enastående utveckling jag upplevt på sistone aldrig tidigare skådats hos någon annan löpare. Inte heller handlar den om att jag skulle vara ett nytt framtidslöfte inom långdistanslöpningen. Nej, artikeln handlar istället om hur kombinerar träning med en ganska stor familj. Jag tänkte inte återge innehållet här så ni får helt enkelt ut och köpa tidningen om ni vill har reda på vad jag har att säga om saken. Bakom artikeln ligger ingen mindre än den i löparkretsar numera riksbekanta Petra.

Själv har jag haft två vilodagar efter lördagens långpass och känner mig hyfsat redo för ett nytt pass på löpband i eftermiddag. Jag har lovat både mig själv och er att jag ska försöka ta det lugnt fram till Premiärmilen, vad nu det innebär. Kanske en staffanmil kan vara lagom, dvs. med var tredje kilometer i högre tempo (typ 5.00-cruisetempo och 4.00-tempo under fartökningarna). Det borde väl ändå räknas som ett ganska lugnt pass!? I alla fall i jämförelse med de snabbdistans- och intervallpass jag kört på sistone.

Jag tycker att löpning på löpband har en stor fördel. Eftersom jag en gång i tiden har sprungit ganska mycket på bana kan jag med hjälp av löpbandets distansmätare visualisera nästan exakt var jag skulle befinna mig på en bana, om jag sprang på en sådan. Jag tittar praktiskt taget hela tiden på distansmätaren när jag springer och när det är 2000 meter kvar av passet vet jag att det motsvarar fem varv på en fyrahundrametersbana. Genom att se hur 10-meterssträckor betas av kan jag i mitt inre se hur jag förflyttar mig utmed en löpbana med ganska stor precision. Detta gör att sträckorna känns mindre abstrakta och därmed lättare psykologiskt att föreställa sig.

Hmm... en stor nackdel med löpbandet däremot är att man under hårdare pass ibland får ett trängande behov av att… eh, spotta. Detta är ju inte några problem utomhus men på ett löpband är det ju av naturliga skäl helt otänkbart. Jag tänkte inte att detta skulle bli ett diskussionsämne i kommentarsfältet men vill ni skriva något om detta tänker jag inte hindra er :-).