Detta blir Roadrunners tredje inlägg på lite drygt ett dygn som rör Premiärmilen. Ytterligare lite tid har gått och efter att dessutom ha sovit på saken har han hunnit reflektera ytterligare lite över sin insats.
Det är bara att konstatera att det lång tid att återhämta sig efter ett milslopp i maxtempo. Tio dagar har gått sedan jag späkte mig att klara 42:03 på löpband, vilket borde vara fullt tillräckligt för att återhämta sig helt. Det trodde i alla fall jag i min naivitet. Sedan dess har jag känt mig ganska tung i benen under mina träningspass och att det beror på nämnda pass är nog en inte allt för djärv gissning.
I lördags försökte jag mig på en ganska omsorgsfull stretch. Där det tog emot mest var på baksidan och insidan (?) av låren. Och det var inte lite det tog emot! Smidigheten lämnade en hel del övrigt att önska och jag kan inte komma på någon annan förklaring än att orsaken låg c:a tio dagar tillbaka i tiden.
Att återhämtningen är så pass långsam får mig att fundera över om jag ska springa Milspåret som går av stapeln den 25:e maj, bara elva dagar innan maran. Jag är inte anmäld så jag hinner fundera ytterligare över det ett tag. Råd från mina läsare i frågan mottages också tacksamt!
Min målgång från Premiärmilen finns nu tillgänglig på deras hemsida och du kan se den HÄR. Jag syns iförd en blå t-shirt ovanpå en svart långärmad och med synnerligen vita strumpor. Hmm... jag har för mig att jag spurtade rejält men av filmsnutten att döma ser det ut som om jag är ute och söndagsjoggar. Läs mer om mina reflektioner kring det i inlägget innan detta.
Yo! Underbar målgång! Jag anar att du tappade minst en minut på det avstannandet :-) Bra insats och snygga vita strumpor!
SvaraRaderaBra jobbat! Blev också förvånad då jag såg min målgång i Hässlbyloppet förra året. Jag flög ju fram och förbi alla på upploppet, men på videon såg det minst sagt lufsande ut! Jag vet inte om det är bra eller dåligt? :)
SvaraRaderaBra jobbat :) Kul att sätta nytt personligt rekord så tidigt på säsongen. Tvivlar inte på att du grejar sub 40 i slutet på sommaren! Midnattsloppet i augusti kanske? Kunde inte låta bli att skratta lite när jag såg mannen brevid dig på upploppet. Mössa ala Sibirien och den klassiska Super Mario mustaschen :D
SvaraRaderaJag såg Mario innan loppet. Han sprang i peruk och han sprang för en klubb som heter Mustaschernas LK, så snorbromsen kanske också var lös. Ja, minnet av spurten är betydligt bättre än verkligheten.
SvaraRadera/Sven
@Magnus: När jag sprang uppfattade jag det inte som om jag stannade av men enligt filmsnutten ser det onekligen ut så.
SvaraRadera@Claes: av ren nyfikenhet tittade jag lite på målgången för de som sprang Premiärmilen på strax under 40 minuter och inte heller där såg farterna så hissnande ut. Det gör att jag tappar lite respekt för min målsättning, vilket bara är bra! :-)
@Anonym och Sven: Märkligt... jag såg inte alls den figuren och inte ens då jag tittade på filmen lade jag märke till honom. Antagligen tittade jag för mycket på mig själv och min egen framfart. Mycket märkligt fenomen, men just detta finns dokumenterat i den psykologiska forskningen. En testgrupp fick i uppgift att på en tv-skärm hålla koll på en grupp på 7-8 personer som bytte föremål (jag tror att det var bollar) enligt ett raffinerat system. Försökspersonerna var så koncentrerade på att hålla koll på hur bollarna (?) förflyttades inom gruppen att efteråt när de tillfrågades av försöksledarna om de hade sett gorillan var det ingen som hade sett honom. Det visade sig när de tittade på filmsekvensen igen att mitt under alltihop hade en man i gorillakostym klivit in mitt i bilden, stått där en stund och gjort lite roliga gester. Därefter hade han gått ur bild men försöksdeltagarna hade alltså inte sett honom eftersom de var så koncenterade på att hålla koll på det de hade blivit ombedda att hålla koll på.
Oj, vilken utvikning... men att jag missade Mario-mannen berodde antagligen på samma fenomen.