Roadrunner har ägnat sig åt självrannsakan och funnit att han under hela sitt vuxna liv haft minst ett projekt som han helhjärtat ägnat sig åt. Har det inte varit ambitiös träning har det istället varit bildning, kärlek, musik, barn eller bara att i största allmänhet bli en bättre människa (vad det nu innebär?). Det senare är som sig bör ett livslångt projekt medan andra antingen har rotts i land eller ohjälpligt drivit till havs.
Få har vid det här laget missat att ett av mina projekt just nu är min löpning. Jag behöver tydligen något större projekt för att trivas i tillvaron och få saker är mer tillfredställande än framåtskridande i utvecklingen på åtminstone någon front.
Apropå framåtskridande… den snabba utveckling jag upplevt inom löpningen på sistone tror jag mest är skenbar. Jag har mycket svårt att tänka mig att man kan förbättra ett personligt rekord på 10 km med en och en halv minut på bara två veckor.
Jag tror snarare att de plötsliga framgångarna beror på att jag nått insikter i hur jag bäst ska disponera mitt krut under 10 kilometer. Det handlar också om att våga ta ut sig och att lära känna sin kropp och kapacitet. Tidigare har jag inte vågat höja tempot vid 2-3 kilometer kvar eftersom jag inte trott att jag skulle orka hela vägen. Nu vet jag att jag orkar. Jag vet också att jag klarar av att gå ut i ett lite högre tempo än jag vågat tidigare. Antagligen och förhoppningsvis kommer jag att bli ännu bättre på att disponera mitt krut samtidigt som jag får bättre kondition, högre mjölksyratröskel samt stärker senor och ligament.
Det ser ljust ut en tid framöver alltså. Att jag kommer att förbättra mitt personliga rekord ytterligare under premiärmilen tror jag inte. Det krävs nog barmark och det vågar jag nog inte hoppas på till dess. Under milspåret i slutet av maj borde det däremot vara möjligt. Men vem vet vad tävlingskoefficienten kan bidra med för underverk.
Jag är likadan när det gäller projekt. Jag blir besatt av nån grej, överdriver den ett tag, sen går jag vidare till nåt nytt. Löpningen har hållt ovanligt länge dock.
SvaraRaderaJag håller inte med om att du bara fått träning på att disponera loppet. Jag tror du faktiskt har blivit snabbare. T ex märker jag dagarna efter ett hårt intervallpass att även min lågpulsfart är betydligt snabbare. Detta är inget jag kan åstadkomma med min hjärna, för pulsen ger blanka *** i vad min hjärna tycker. ;)
Dock kommer du såklart slå i en tröskel förr eller senare, och börja förbättras långsammare ett tag.
Tja, när det gäller projekt så behöver jag väl inte ens uttala mig :-) När det gäller din snabbhet så anar jag att det kan vara en rejäl mental stensom lyfts för din del. En sån sak gör ofta att man kan, vill och orkar med några snäpp till. Utan att vara nån specialist tror jag snabbheten redan fanns, men nånting gjorde att du "vred ur" det. Vad det är vore spännand eatt få exakt koll på så man kan återskapa det, men det är nog bara drömmar... Oavsett så syns vi på Premiärmilen - jag hoppas hinna i mål innan funktionärerna går hem :-)
SvaraRaderaNej, jag överdrev kanske lite. I viss mån har jag förståss blivit snabbare men jag tror att det ligger ganska mycket i det jag skrev.
SvaraRaderaJag upptäckte något väldigt intressant under gårdagens staffanstege som jag glömde skriva om. Under uppjoggens sista kilometer höjde jag tempot till 5.30 och under de sista 500 till 5.00. Pulsen steg väldigt långsamt och gick aldrig över 135. Det är otroligt lågt för det tempot och den sträckan. Tidigare har pulsen nått över 140 på bara ett par hundra meter i det tempot. Jag funderar att göra ett MAF-test så fort det blir barmark för att se hur resultatet står sig mot mitt senaste den 11/11 förra året.
Övning ger färdighet som det heter och jag tror att ditt nötande och "projekt-fokuserande" kommer att ge resultat. Snö eller ej.
SvaraRadera