Rekord på 10 km på löpband. Igen!!

Rekord är inte bara till för att slås. De ska helst krossas. Den bedriften lyckades Roadrunner med igår. Med träningsvärk och en allmän känsla av olust i kroppen klev han upp på löpbandet igår. Utan att kunna räkna med någon gynnsam harmonikoefficient hade han ändå en strategi klar för sig hur han skulle förbättra sitt rekord från 44 nånting till 43 nånting, vilket krävde att tiden kapades med minst 22 sekunder. När 10 kilometer var uppnådda fattade han ingenting.

Det är fascinerade vad kroppen klarar av. För två veckor sedan sprang jag under stor möda tio kilometer på 44.22, vilket jag var hyfsat nöjd med. Då klagade jag över dåliga förutsättning och i går var de om möjligt ännu sämre. Träningsvärken från söndagens halvmara var påtaglig. Glykogendepåerna var måttligt fyllda efter att lunchens potatismos som vanligt ersatts med bönsallad. Överhuvudtaget hade inga snabba kolhydrater ätits på ett par dagar. Humöret var långt ifrån på topp och kroppen kändes egentligen inte alls upplagd för det jag till slut beslutade mig för.

Igår skrev jag att det träningspass jag hade framför mig antagligen skulle gå i maklig takt. Men som vanligt ändrade jag mig. Jag ville springa fort och skulle jag springa fort kunde jag lika gärna satsa ordentligt. Bara som ett experiment för att se vad kroppen klarar även en dålig dag förutsatt att man bestämt sig för att satsa.

Mina enda förberedelser under eftermiddagen var att dricka mycket vatten samt att jag stod upp och jobbade under en timme innan löpbandsbesöket. Det senare för att piggna till åtminstone lite i benen.

Efter uppjoggen gjorde jag allt som stod i min makt för att hitta den harmoni jag hittills inte känt ett spår av. Jag började med några tänjövningar samtidigt som jag försatte mig i ett kontemplativt tillstånd där jag under en knapp minut fokuserade på det jag hade framför mig. Jag fick därmed igång en skaplig adrenalinproduktion och jag kände mig något sånär redo för min uppgift.

Strategin var att lägga mig två sekunder under mitt snittempo från förra rekordförsöket och inte någon gång tillåta mig att springa långsammare än så. Således höll jag mig i 4.24 min/km under de första fem kilometerna med ett par femhundringar som gick i lite snabbare tempo. Efter ynka två kilometer fick dock jag krampkänningar vaderna. Inte bra med tanke på att tempot var det långsammaste jag tillät mig själv att hålla. Jag försökte hitta en mer avslappnad löpstil och krampkänslan mildrades något.

Efter fem kilometer var det dags att höja tempot och jag började med ett par femhundringar i snabbare tempo. Därefter övergick jag till tvåhundringar i ännu snabbare tempo (vila i 4.20 min/km). Även om jag flåsade högt och ljudligt kände jag mig hyfsat stark. Sista kilometern höjde jag tempo till 4.00/km och sista femhundra till 3.50. Därefter höjde jag något snäpp kontinuerligt och sista 200 gick i 3.38-tempo. Anledningen till att jag inte höjde ännu mer berodde inte på att jag inte orkade. Snarare var jag osäker på om benen skulle bära i högre tempo. Såvitt jag vet har jag aldrig sprungit så fort tidigare. Det kändes stabilt och jag insåg att jag nog skulle kunnat springa ännu snabbare.

Nu har jag hållit läsaren på halster ett bra tag och det är hög tid att klämmar ur sig vad tiden blev. Mitt blott två veckor gamla rekord på 44:22 krossades med lite drygt en och en halv minut. Det nya rekordet lyder 42:50 och jag är mycket nöjd. I synnerhet efter att ha kunnat konstatera att jag hade mer i mig. Nästa gång jag går in för att slå rekord tänker jag försöka med en strategi liknande den igår.

Detta rekord rimmar bättre med det jag satte förra veckan på halva distansen, då ett snittempo på 4.09 uppnåddes. Jag har läst någonstans om en regel som säger att snittempot ökar med c:a 10 sekunder när distansen fördubblas. Mycket riktigt blev gårdagens snittempo på dubbla distansen 4:17 /km.

Även om jag hade lite mer att ge var jag rejält trött efter mitt pass, vilket ibland brukar yttra sig genom att jag river av några väl valda svordomar. När jag är rejält utpumpad eller irriterad kan även något könsord slinka ur mig, vilket det gjorde igår. Dessbättre var jag ensam i den delen av gymmet just då:-).

Hela kvällen igår gick jag omkring med ett belåtet leende på läpparna och jag var på ett ovanligt gott humör. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: det känns sanslöst bra just nu!