Roadrunner har inte sprungit i sprintfart sedan 19-årsåldern. Att han blivit 22 år äldre sedan dess blev han plågsamt påmind om igår under gårdagens sprintintervaller. Ett stenkast från Djurgårdsbrunnsbron mättes 200 meter upp och sprangs ganska många gånger.
Jag bestämde mig för att köra det första av uppläggen jag beskrev igår. Efter att intervallen löpts väntade jag tills pulsen gick ner till 120 bpm innan jag satte av åt andra hållet igen. Efter de första intervallerna tog det c:a 50 sekunder för pulsen att gå ner (efter att ha varit uppe i 160 bpm). Efter nio löpta intervaller tog jag en paus på tre miuter till pulsen gått ner till 90 bpm och därefter skulle jag köra ytterligare nio.
Det blev tio till, in alles 19 intervaller. Tempot var beskedligt men jag mäktade tydligen inte med än 38-40 sekunder per tvåhundring. Snabbast gick det i ena riktningen eftersom jag hade medvind, och alltså motvind på tillbakavägen.
Det var fruktansvärt jobbigt. Efter var och en av intervallerna var jag nästan lika trött som när jag maxat på fem och tio kilometer. Men jag är förvånad över hur snabbt pulsen sjönk. Nästan genomgående tog det en minut för pulsen att sjunka från 160 till 120. Jag hade tänkt upprepa intervallerna ända tills det tog 90 sekunder för pulsen att gå ner, men då hade jag fått fortsätta ett bra tag. Vilan bestod av att framåtlutat med händerna stödda mot benen stå och flåsa och svära. Ibland orkade jag till och med vanka fram och tillbaka kring mina två tvåhundrametersmarkeringar.
För några dagar sedan var jag in på Uppsala IF friidrottsektions hemsida. Där finns en sida för klubbrekord i de olika friidrottsgrenarna och för pojkar 17 år har rekordet på 1500 meter stått sig i inte mindre än 30 år. Det sattes av min storebror år 1980 då han sprang i mål på hissnande 4:02 (han ges en närmare presentation HÄR och HÄR).
Efter gårdagens intervaller gick jag in på jogg.se's kalkylatorfunktion och räknade ut att brorsan sprang 1500 meter i en hastighet av 2:41 min/km. Själv lyckades jag under gårdagens sprintintervaller uppnå en hastighet av 3:10 - 3:20 min/km, och efter att ha hållt den hastigheten i 200 meter var jag så trött att jag höll på att stupa. En ganska nedslående jämförelse...
Wow! 19 repetitioner! Det är fantastiskt kul att läsa om ditt upplägg som skiljer sig en del från mitt eget. Märkligt ändå att upplevelsen av "helt slut" kan upplevas på så många härliga sätt :-) Sen kan jag tycka att du faktiskt är lite orättvis mot dig själv när du gör jämförelser med en tid utförd av någon "slightly younger". Jämför med dig själv när du kört passet 10 gånger...
SvaraRaderaJa, 19 repetitioner var över förväntan men det berodde på att pulsen fortsatte sjunka snabbt och planen var ju att fortsätta ända till det tog 90 sekunder.
SvaraRaderaJämförelsen handlar mest om att jag endast orkade 200 meter i ett tempo avsevärt långsammare än vad brorsan sprang hela 1500 meter i. Jag hade alltså inte orkat springe bredvid honom ens i 200 meter innan jag skulle ta slut. Frågan är om jag ens skulle orka 100 meter i hans 1500-metertempo, som 17-åring...
Jag körde 13 tvåhundringar igår och jag kan meddela att det var TUFFT. Men jag har inte särskilt mycket träningsvärk idag :)
SvaraRaderaJag hajar :-) Liknelsen är intressant ändå. Man strävar ju alltid efter att bli bättre (snabbare?) och för mig känns det i alla fall bra att hänga upp det på påståenden som ditt. "Tänk den dan jag orkar springa 19 repetitioner som Roadrunner, eller åtminstone 13 som Petra" :-) Working on it! Förresten glömde jag säga att bror dins tid var ju i Nasa-klass!
SvaraRadera