Äntligen lite backar!

Nu verkar Roadrunner försöka få det att låta som om backar vore något han längtat efter. Det är emellertid en sanning med modifikation. Det har nämligen varit beklämmande lite backar inblandade i hans träning på sistone (typ i år!). Igår gav han sig iväg utan att veta vad för slags träningspass han hade tänkt sig, då det plötsligt slog honom att Röbospåret borde vara snöfritt och löpbart.

Snöfritt var det också. I alla fall i stort sett. Röbo är ett i löparkretsar välkänt spår i Uppsala som jag skrivit ganska utförligt om i ett av mina tidigaste blogginlägg i höstas. Orkar ni inte läsa det så kan jag berätta lite snabbt att Röbo är ett 2,11 km långt elljusspår av det slag det finns hundratals av ute i landet. Bortsett från en liten detalj. Under denna ganska korta sträcka finns inte mindre än tre mördande jobbiga backar, 15, 16 och 19 meter höga och samtigt tämligen branta. Tycker man inte att dessa räcker så finns den 34 meter höga Tunåsen bara 500 meter från Röbo.

Spåret ligger drygt tre kilometer hemifrån och den lugna löpningen dit fick utgöra en alldeles lagom uppjogg (och efteråt en lika lagom nerjogg).

Jag bestämde mig för att springa med skapligt tempo. Dessvärre var det ganska kallt och framför allt blåsigt. Var jag än befann mig utmed banan tycktes vinden ligga på framifrån och jag fick sammanbiten streta på i både motvind och backar för att hålla ett tempo strax över 5:00/km.

Nu hade jag i och för sig en hel del mer att ge men fyra varv i Röbo i skapligt tempo är ganska jobbigt: 8,44 km med inte mindre än 12 rejäla backar.

Backträningen är något jag måste införa lite kontinuitet i framöver. Inte minst kommer det vara bra att ha i benen på Lidingö i september.

Apropå Lidingö så köpte jag Outsides temanummer om träning i fredags. Där läste jag bland annat under rubriken Motionsexplosionen! att 1990 klarade inte mindre än 1200 löpare "silvertiden", dvs. < 2:15. Förra året var det bara 300 som klarade detta, och detta trots att antalet löpare från 1990 till 2009 ökat från 7500 till 10100. Någon förklaring till detta ges inte i artikeln.

Om jag skulle försöka framkasta en teori om vad det beror på så tror jag att det faktum att antalet deltagare ökat ordentligt också kan vara orsak till att det blir svårare att springa för full maskin. Nu har man i och för sig försökt lösa detta med flera startgrupper (?)  men det måste finnas en gräns för hur många löpare Lidingöstigarna kan svälja utan proppbildning i flaskhalsarna, dvs. där stigarna är som smalast. Som ni vet så har jag ännu inte sprungit Lidingöloppet men flera personer har sagt till mig att den tid man kan prestera är i högsta grad avhängig av att man hamnar i en bra startgrupp.

Om det är glesare utmed banan från början så möjliggör detta att alla kan springa i det tempo de själva föredrar utan att långsammare löpare är i vägen, vilket bidrar till att det glesas ut ännu mer längre fram. Med 1200 löpare som klarar <2:15 blir det bara 6300 löpare kvar som ska fördelas ut i tidsintervallet 2:15 till typ 3:30 (då de flesta gått i mål). Under förra årets upplaga var det hela 9800 löpare som skulle trängas inom samma tidsintervall.

En annan anledning kan vara att Lidingöloppet marknadsfört sig mer mot motionärer på nybörjarnivå vilket ökat antalet deltagare. Att det är just dessa löpare som mest bidrar bildar proppar är kanske inte någon alltför djärv gissning?

Ni som sprungit Lidingöloppet, tror ni att det ligger något i detta? Kanske finns det andra förklaringar jag inte tänkt på?