Långpass som heter duga: 33,34 km.

De riktiga långpassen har lyst med sin frånvaro under ganska lång tid. Några fjösiga pass i halvmaraklass har det blivit men ingenting i 30 kilometersklassen sedan i januari. Idag var vädret idealiskt för löpning i Uppsalatrakten och trots att det egentligen inte fanns tid för någon längre runda lyckades Roadrunner, genom att muta sin sambo, förhandla till sig den tid han behövde.

Om jag ska mutas gör man det bäst genom att ge mig mat. Om min sambo ska mutas görs det bäst genom att erbjuda henne vila och allra helst sömn. Därför erbjöd jag henne inte mindre än två nätter av ostörd sömn i vårt arbetsrum (yngste sonen tenderar att böka omkring som en grävling om nätterna) mot att jag skulle få ge mig ut på mitt efterlängtade (?) långpass idag. Trots detta mycket lukrativa erbjudande var det med viss tveksamhet hon gick med på det. Villkoret var att jag stod redo att ge mig ut redan vid 9.30 för att få allt under resten av dagen att klaffa.

Det är egentligen för tidigt för mig men det fick duga. 9.40 satte jag av mot Sunnersta. De första fem kilometrarna gick trögt, men det brukar det göra så tidigt på förmiddagen. Därefter följde dock en dryg mil av fantastiskt skön löpning.

Passet gick utmed fyrisån ut till Skarholmen. Dit var det bara 14 kilometer och för att få ihop minst 30 kilometer fick jag cirkla omkring i Sunnersta ett tag innan jag vände hemåt igen.

Vid 18 kilometer fick jag mjölksyra i låren. Antagligen var det min ganska snabba halvmara i tisdags som satt sina spår och som jag ännu inte återhämtat mig ifrån.

Passet slutade på hela 33,34 kilometer och följdaktligen var det mycket slitsamt hela vägen hem i drygt 15 kilometer efter första mjölksyrakänningen.

Jag sprang hyfsat fort. Snittempot hamnade på 5:10 /km men pulsen var relativt låg. 144 bpm hamnade snittet på. Tanken med att hålla det tempot var att jag ville ligga hyfsat nära mitt tävlingstempo på maran, som ska vara 4.59/km för att nå mitt mål under 3:30. Jag ville också få uppleva åtminstone lite av "den sista milen" som alla pratar om att man ska älska. Jag tror att min "sista mil"-känsla infann sig redan någonstans vid 28 kilometer. Då låg kilometertiderna kring 5:15-5:20/km.

Vätskebältet var laddat med 6,5 dl Maxim och redan vid 22 kilometer hade jag dessvärre kolkat i mig alltihop. Under de svåra plågor mjölksyran utsatte mig för hade det suttit fint att ha lite kvar att dricka.

Glädjande var det att upptäcka att kistan fungerade alldeles utmärkt av Maxim även vid denna längre distans. Inget krångel överhuvudtaget.

När jag kom hem var jag helt slut och sjönk ihop i en hög hemma på köksgolvet. Där låg jag och lutade mig mot kylskåpet en kvart innan jag med mycket stor möda lyckades jag resa på mig. Fortfarande med löpardojorna på. Under en timme efter hemkomsten stapplade jag omkring på mina mjölksyrebemängda påkar med ett plågat ansiktsuttryck. Därefter släppte det skapligt och i skrivande stund kan jag gå omkring utan några större problem.

Under normala omständigheter hade jag klarat detta tempo utan mjölksyra och passet hade blivit uthärdligt. Jag trodde verkligen att jag återhämtat mig efter tisdagens halvmara. Jag borde anat att jag behövt mer tid eftersom fredagens 12,7 km i Röbo (backigt så det förslår) gick mycket tungt.

Nu anar jag i alla fall hur sista milen kommer att kännas under maran.