fredag 16 oktober 2009

Övertränad

Det jag tidigare anat har jag nu fått ytterligare en bekräftelse på. I somras var jag mycket nöjd med den träning jag lyckades få till men som jag tidigare varit inne på så tränade jag helt fel. Sommarens högst tveksamma träningsstrategi kan sammanfattas kort: Långa distanser i hög fart. När jag talar om långa distanser och hög fart så menar jag > 12 km med snittpuls på drygt 155 och kring 4.45/km. Så såg mina träningspass ut och jag sprang så ofta som varannan dag. Det var underbart, men inte bra i längden skulle jag senare inse.

I början av september deltog jag i provlöpningen av Lidingöloppets sista 22 km (med början vid Lidingövallen) som så vitt jag förstått brukar arrangeras årligen för att debutanter och andra ska få sig en liten "aptitretare". Veckan innan började jag ana att jag tränat för hårt. Benen var som stockar och vaderna var så stinna och svullna att jag knappt fick av mig jeansen. Jag drog ner en aning på löpningen och ägnade istället en hel del tid åt att stretcha och massera mig själv, något jag för övrigt brukar slarva med. Dagen då de 22 kilometrarna skulle avverkas hade jag lyckats återfå en någorlunda mjuk konsistens i benmusklerna.

Medan jag ändå sitter här och skriver kan passa på att nämna att jag faktiskt klassar dessa 22 km som en av mina allra största löpupplevelser. Vädret var perfekt, omgivningen vacker och löpningen enastående skön. Jag anslöt mig till gruppen som skulle hålla ett snittempo på 5 min/km och hängde med skapligt fram till ett par kilometer innan abborrbacken. Där drog jag ner lite på tempot av respekt för vad som komma skulle. Väl i abborrbacken visade det sig att den inte levde upp till vad jag förväntat mig, men å andra sidan är det ju skillnad på att ha sprungit 25 km innan backen ifråga mot att bara ha sprungit 17 km, som i mitt fall. Jag tyckte att jag kunde hålla ett skapligt tempo uppför och tiden för den kilometer som inkluderade abborrbacken tog bara knappt en minut längre tid än snittiden i övrigt. Efter 22 km nådde jag "mål" på grönsta gärde på med mina mått mätt skapliga 1.52. Hade jag maxat hade jag nog bara kunnat kapa tiden med högst två minuter.

Dagen efter detta tilldrog sig började det kännas konstigt i halsen och den som följt min blogg vet att det inte släppte förrän för några ynka dagar sedan. Under dessa fem veckor har halsontet kommit och gått lite grand och vid ett par tillfällen har jag trott mig vara återställd och givit mig ut på lugna träningspass. Dagen efter har dock skiten i halsen kommit tillbaka igen. Antagligen har det varit kroppens sätt att protestera mot träningen.

På Uppsalapendeln i morse läste jag Camilla Porsman Reimhults ”Uthållighetsträning” och under rubriken ”Typiska överträningssymtom” läste jag att den som är övertränad inte sällan drabbas av den ena förkylningen efter den andra och att dessa kan sitta i längre än vanligt. Andra symtom på överträning ska vara sömnstörningar. Jag har under den senaste månaden flera gånger vaknat redan vid 4-tiden på morgonen och inte kunnat somna om (som t.ex. idag!). Istället har jag ätit tidiga frukostar och åkt till jobbet tidigare än vanligt. Humörsvängningar är ett annat symtom som Porsman nämner och som jag och mina närmaste känner igen, men jag tror att de snarare att det mest berott på att jag inte kunnat träna samt att jag sovit dåligt.

Min plan närmast är att med början i morgon springa väldigt lugnt ett par till tre pass i veckan under resten av oktober. Under denna tid ska jag också lägga upp ett träningsprogram som följer alla rekommendationer jag läst om under tiden jag varit risig. Jag ska försöka vara extremt lyhörd för min kropps signaler och hellre avstå eller planera om ett träningspass om jag känner att återhämtningen inte varit fullgod. I morgon ska jag mäta min vilopuls direkt när jag vaknar. I början av juli när jag senast mätte hade jag 45. Inte minst för mig själv kommer det att bli väldigt intressant att följa min utveckling då jag försöker hitta ett träningsprogram som är närapå optimalt för att jag ska uppnå mina mål för 2010. Dessa mål finns förresten i min löpdagbok på jogg.se men numera även till vänster om denna text.

Förresten, det här med att springa lugnt är något jag har väldigt svårt för. Att hålla mig inom pulszon 1 är något jag aldrig lyckats med trots att jag försökt. Så långsamt kan jag tydligen inte springa. Till och med vid en puls på 140 tycker jag att det går outhärdligt långsamt, men förhoppningsvis kan den softa musiken jag rekommenderade i mitt förra inlägg få mig att lägga band på mig själv.

2 kommentarer:

  1. Att springa långsamt är en vanesak. Det tar ett tag men sedan vänjer du dig vid det och kan ligga runt 140 i puls utan tänka allt för mycket på att det går långsamt.

    Största problemet med att springa långsamt tycker jag uppstår om man blir "störd". Om det är mycket folk runt omkring eller andra löpare så man slutar tänka på sin fart, då är det lätt att man börjar springa fortare.

    SvaraRadera
  2. Ja, du har nog rätt. Anledningen till att jag har svårt att springa långsamt är främst att jag aldrig gjort det bortsett från de gånger jag varit så otränad att jag inte kunnat annat. Sen tycker jag att det inte finns mycket som går upp mot att avsluta en löprunda och känna att man gjort sitt yttersta. Men det ska bli ändring på det nu när jag har satt upp mål som ska uppnås. Då gäller att hitta ett träningsprogram som fungerar för att uppnå dessa mål.

    SvaraRadera