Backarna i Röbo

- Det får du inte berätta för någon, sade min sambo när jag efter en stunds undanglidande svar till slut berättade vad jag hade gjort under en stunds lätt jogg i Röbo i eftermiddags. Dessbättre avslöjade det skratt hon samtidigt släppte ut att det inte var särskilt allvarligt menat. Men oavsett allvaret i hennes reaktion skulle det aldrig falla mig in att berätta för någon annan av mina vänner eller bekanta om min förehavanden idag. Trots att hela världen nu får tillgång till det jag skriver känner jag att jag inte har några stora problem med att avslöja det här på bloggen. Det jag har att berätta har nämligen så pass hög nördfaktor att i vilket annat sammanhang som helst än här i min löparblogg skulle folk tappa hakan samt kräkas av svår leda. Eller i bästa fall kanske skratta. Av störst eller om ens något intresse är dagens inlägg förstås om läsaren till äventyrs skulle råka vara från Uppsala.

I eftermiddags följde jag med min snart nioårige son till Uppsala IF:s friidrottsträning på Domarringens skola som påpassligt nog ligger strax intill Uppsalas mest frekventerade och kända elljusspår. Områdets namn Röbo brukar väcka obehagskänslor hos många infödda Uppsalabor eftersom de flesta som gått i någon av stadens centralt eller nordligt belägna skolor någon gång varit tvungna att springa elljusspåret på tid under skolgymnastiken. Röbospårets topografi kan nämligen avskräcka även den mest förhärdade elitmotionär då det under de 2.22 kilometrarna finns tre mycket respektingivande backar. Den första dyker upp efter c:a 600 meter slät löpning i riktning mot Gamla Uppsala. Därefter går det lika mycket utför varpå det blir endast några ynka meters slät löpning innan en ännu värre backe väntar.

När dessa två backar är avklarade, efter endast c:a 900 meters löpning är pulsen inte långt från max och man flåsar ofta högt och ljudligt. Efter en utförslöpa får man sedan hämta andan under några hundra meter hyfsat slät löpning, men ett par mindre uppförsbackar får man ändå räkna med. Vad som sedan händer c:a 300 meter innan fullbordat varv är att en ännu jävligare backe än de två föregående tornar upp sig som en vägg framför dig. En kompis som tillbringat åtskilliga skolgymnastiktimmar i spåret brukar kalla den ”djävulsbacken” och jag tror att det är ett hyfsat vedertaget namn bland lokalbefolkningen. Backen med det religiöst färgade och föga lockande namnet väcker ungefär samma känslor hos dem som Abborrbacken gör hos en Lidingöloppslöpare, trots att den ”bara” är hälften så hög.

Nu har jag antytt vad jag gjorde i Röbo i eftermiddags. Förutom min Suunto t3 på min vänstra arm bar jag min Suunto Observer med höjdmätare på min högra. Det skulle visa sig att spårets inledande backe hade en stigning på 15 meter och den direkt därpå följande erbjöd en stigning på 16 meter. Djävulsbacken visade sig vara 19 meter hög, men till skillnad från Abborrbacken med sina 40 höjdmeter fördelade på drygt 400 meter ska dessa 19 höjdmeter erövras på en bara 100 meter lång sträcka. Det blir alltså en stigning på igenomsnitt 19 procent, mot Abborrbackens 10 procent. Just nu gör jag inga andra jämförelser än så eftersom det naturligtvis är det stor skillnad på att ha sprungit 25 km innan man har Abborrbacken på Lidingö framför sig jämfört med att ha sprungit 1,9 km med Djävulsbacken i Röbo framför sig.

Men egentligen var det en annan backe än de i elljusspåret som tilldrog sig mitt intresse idag. Om man låter bli att vika av uppför Röbos första backe och istället springer vidare på stigen mot Gamla Uppsala har man efter någon kilometer Tunåsen på vänster sida. Enligt information på nätet så ska denna vara 30 meter hög men min höjdmätare mätte upp den till 34 meter. Min utgångspunkt för höjdmätningen var stigen som leder upp till toppen från gravhögarnas sydligaste del, där man måste gå in genom en grind.

Varför är nu backarnas höjd så viktigt att veta, undrar säkert läsaren. Jag har inget bra svar på det förutom att jag (som råkar jobba som statistiker) tycker om att kunna relatera saker och ting till en siffra samt inte minst för att jag planerar att förlägga mina långpass i Röbo/Gamla Uppsala-området framåt våren för att få mig några ordentliga backar till livs. Områdets många stigar erbjuder stora möjligheter till improviserade rundor och självklart har jag i åtanke att se till att Tunåsen dyker upp efter c:a 25 kilometer, nu när jag vet att den är nästan lika hög som Abborrbacken.

Anm: Detta skrevs igår men redigerades (ordentligt) och publicerades under lunchen idag. När du läser idag är det alltså igår det gäller.