måndag 17 maj 2010

Oro

Kristi Himmelfärd tillbringades i Tjustbygden mellan Västervik och Oskarshamn där Roadrunner med familj har sommarstuga. Vistelsen sträckte sig från torsdag kväll till söndag förmiddag och med ett ganska späckat schema hanns endast en löprunda med. Av de totalt 19 kilometrarna var 16 helt fantastiska, ja till och med bland de bästa någonsin, medan de tre sista var katastrofala.

Jag börjar med att berätta om det som var bra. Under förra sommaren, när jag precis börjat löpträna på allvar, brukade jag åka iväg när barnen somnat till en grusväg som leder rakt in i skogen. Sommaren 2009 sprang jag lejonparten av all min löpning just på denna väg. I fredags, när jag åkte dit igen, hade jag inte sprungit där sedan i slutet av juli förra året.

Efter att ha parkerat bilen drog jag iväg lugnt i 5:20 tempo under första kilometern. Allt kändes bra och jag tänkte inte ens på att känna efter i vaden som jag haft problem med på sistone. Istället började jag känna efter i benhinnorna eftersom det var där jag hade problem senast jag sprang just där. Det är märkligt hur skallen fungerar ibland. Jag vet inte om det finns något sådan begrepp inom psykologin men jag väljer att kalla det "betingad association".

Kilometer efter kilometer betades sedan av i ett tempo mellan 4:30 /km och 5:00 /km, beroende på hur mycket backar kilometern bjöd på. Denna skogsväg är nämligen ganska backig. Efter några kilometer kom jag på mig själv med att springa och känna efter i benhinnorna, vilket fick mig att skratta till. Det var ju i och för sig bra, eftersom vaden inte pockade på någon direkt uppmärksamhet. Allt kändes helt enkelt perfekt.

Under de sex första kilometrarna in i skogen tangerar vägen inte mindre än fyra sjöar, med namn som Sandsjön, Rundfallegöl, Ögöl och Tällsjön. Bortsett från mina egna löpsteg så bestod ljudbilden endast av naturens egna ljud. Konstant fågelkvitter, porlande bäckar och skogsduvors sällsamma läten. Någon gång hörde jag vingslagen av en rovfågel strax ovanför mig och vid ett par tillfällen knakade det till rejält i skogen precis intill mig av att någon större djur som fick syn på mig. Sjöarna låg spegelblanka utan så mycket som en krusning och trots att Sandsjön, som är den större av de fyra sjöarna, inte är mer än ett par tre hundra meter bred så gick det inte att se över på grund av den relativt täta dimma som denna dag låg som ett lock över Tjustbyggden.

Allt kändes som sagt fantastisk och vaden fungerade oklanderligt. Inte den minsta kännig… fram till det var tre kilometer kvar. Då, plötsligt, kom första känningen. Vaden började gnälla och efter ett par hundra meter blev det mer påtagligt. Jag fortsatte ändå i samma tempo (min idiot!), för så pass lite känns det ändå att jag kan fortsätta springa när det är som värst.

Smärtan är ganska beskedlig och yttrar sig genom att vadjäveln är stenhård i det område som gör ont och gör motstånd när jag går. Om det ändå gick att få muskeln att slappna av men den självmassage jag försöker med är inte särskilt effektiv. På torsdag har jag professionell massage inbokad igen.

Nu börjar jag bli allvarligt oroad inför maran den 5/6. Jag kommer säkert att kunna komma till start, om jag vilar ordentligt, men min målsättning på sub 3:30 kan jag nog se mig i himlen efter. I det här skedet hade jag tänkt utöka min träningsvolym med mestadels långpass i tempo något långsammare än tävlingsfart. Men nu blir det vila igen :-(.

16 kommentarer:

  1. Var i vaden gör det ont, Soleus? Gastrocnemicus/Stora vadmuskel? Ont hela tiden eller bara vid löpning, gång?

    SvaraRadera
  2. Höger ben, höger muskel av de två stora upptill. Jag tror att den heter gastrocnemius. Känner ingenting i hälsenan. Allt är koncentrerat upptill där muskeln är som störst. Efter att det uppstått i fredags gjorde det mer eller mindre ont hela tiden (men aldrig jätteont). Det var aldrig fråga om någon krampkänning, som ju brukar känneteckna "gubbvad". Annars låter det ju faktiskt som om det är det jag åkt på. Det började ju kännas när jag sprang 33 km i hyfsat snabbt tempo. Det gör ont även när jag går.

    SvaraRadera
  3. Jag rekommenderar akupunktur! Kontakta en naprapat som kan det också. Jag har haft ont i gastrocnemius, lite molande så där men det har varit klockrent med nålar där, samt ström.

    Låter som ett härligt pass för övrigt!

    SvaraRadera
  4. Låter helt klart som en muskelbristning! Osäker på bästa behandlingen men jag är tveksam till massage... Jag hade uppsökt en bra naprapat så fort det bara är möjligt. Och alternativtränat som sjutton!

    SvaraRadera
  5. Instämmer med Ingmarie, låter som en bristning tyvärr.

    SvaraRadera
  6. @Alla: Men muskeln stramar och är ganska hård. Jag känner att massage mjukar upp. Om det är muskelbristning sägs massage göra väldigt ont men för mig är det tvärtom!?

    SvaraRadera
  7. Hur som helst är det dags att inte spekulera mer och se till att ta proffshjälp.
    Härlig beskrivning av träningsrundan för övrigt !

    Lycka till med behandlingen !

    /Anders @ LaufBloggen.wordpress.com

    SvaraRadera
  8. Hmmmm - typiskt! Har tyvärr inga tips, men en glad tanke skickar jag med glädje så hoppas vi att den biter :-)

    SvaraRadera
  9. Jag fick snabb och effektiv hjälp av Mats Öfverberg på Idrottsskadecenter i Uppsala:

    http://www.idrottsskadecentrum-ua.se/

    SvaraRadera
  10. Citerar dig själv från en kommentar på min blogg 25/2 - 2010:
    "I min ungdom, när jag blev löparbiten första gången och innan jag fick benhinnebesvär, brukade jag alltid sätta mina personliga rekord då jag var lite lätt bakis. Idag skulle jag nog aldrig våga ge mig ut och maxa i ett sånt tillstånd, om ens springa över huvud taget."

    Kanske är det som är felet? Du borde springa lite bakfull ;-)

    SvaraRadera
  11. Känner igen det där. Hård massage fungerar, men det kan ta ett par behandlingar innan det hjälper. Här är en beskrivning av problemet:

    http://www.davidhays.net/running/calf_tears.html

    SvaraRadera
  12. Blir egentligen lite fundersam över din sista sats, rent generellt och kanske oberoende av din skada - vi alla skulle nog gärna vilja se en update och höra om läget - då du skrev :
    "I det här skedet hade jag tänkt utöka min träningsvolym med mestadels långpass i tempo något långsammare än tävlingsfart."

    Jag vill inte verka som en tysk Oberlehrer, men t.o.m Daniels skrev - om mina 2ndärkällor är hyfsat ok - att man inte ska lägga mer än 8% eller va det kanske 10-12% av sin träning på eller över tröskelvärdet. Jag själv ligger bra över tröskeln på en M eller HM tävling och jag antar att de flesta icke-proffs som vi gör det.

    Bara en tanke väl värd att spendera några minuter på när du - vi - ändå måste pausa pga ska eller upprepade infektioner, som jag just drabbas av titt och tätt.

    Krya på dig !

    Anders på Laufbloggen

    SvaraRadera
  13. Om det är en blödning så har jag lärt mig att man inte ska massera de första 48 timmarna men däremot ha tryckförband. Jag hade definitivt kollat upp det. FORT!

    SvaraRadera
  14. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  15. Det är antagligen inte en blödning längre utan en mikrobristning som medfört ärrbildning (detta är det hårda du känner) eftersom muskelfibrerna ligger kors och tvärs i ett specifikt område och därmed förlorar muskeln sin styrka just där och överbelastas lättare. Det hårda bör masseras bort tills det är mjukt igen och muskeln kan återfå full styrka. Men man ska helst vänta till den akuta fasen (blödningen) är över innan man utför hård massage.

    SvaraRadera
  16. @Anders: jag glömde skriva att det var tävlingsfart vid maran jag menade. Denna fart motsvara c:a 5 min/km för min del, vilket är betydligt långsammare än min tröskelfart som ligger kring 4:30/km.

    @Alla andra: jag har lite dåligt med tid att skriva kommentarer just nu, men jag återkommer...

    SvaraRadera