Roadrunner rapporterar från Milspåret

Istället för att själv springa Milspåret igår tog sig Roadrunner iväg till tävlingen för att insupa tävlingsatmosfär, göra stilstudier samt heja på andra löparbloggare.

Det är något speciellt med löpartävlingar. När man står där utmed banan och ser flåsande löpare susa förbi väcks en massa barndomsminnen. Då, för 30 år sedan på den tidens tävlingar, var det storebrorsan som kom förbisusande och allt som oftast hamnade högt upp på prispallen. Jag har säkert stått utmed ett femtiotal terrängtävlingsbanor som barn, bantävlingar på idrottsplatser exkluderade.

Men nuförtiden känner jag något jag inte kände då för 30 år sedan: själslig samhörighet med deltagarna. Hur olika vi alla än är i övrigt som personer så är vi ändå av samma skrot och kort när det gäller vår träning. I löparspåret kan vi känna samma passion för vår sport, oavsett om vi springer milen på 32 minuter (som Oskar Landin gjorde igår) eller på 64 minuter (som någon som heter Sofia Fischer gjorde, för att ta ett namn ur resultatlistan).

Innan start posterade jag mig precis efter Djurgårdsbrunnsbron, där startfältet borde hunnit nå hyfsad spridning. Där stod jag kvar tills sista löparen passerat, för övrigt en kvinna som såg märkvärdigt obesvärad ut av sin position i tävlingen. Det första kända ansiktet ur bloggosfären jag fick syn på var Ellinor. Just där jag stod var det ganska trångt och hon fick anpassa sitt tempo efter den lilla klunga hon råkat hamna i. Därefter gissar jag att Hempa sprang förbi, men det är ännu ovisst eftersom jag inte vet hur karl'n ser ut. Strax dök MarathonMia upp i ett tempo hon som ultralöperska tydligen inte är van vid. Trots detta såg hon väldigt stark ut. Jag tittade också efter Petra men hon måste ha passerat utan att jag hann känna igen henne.

När sista löparen passerat gick jag tillbaka och ställde mig i höjd med Sjöhistoriska Museet precis efter vätskekontrollen. Ellinor och MarathonMia susade förbi och såg starka ut. Men inte ens när det började passera lunkande och ibland gående pensionärer hade Petra dykt upp. Jag började misstänka att hon av någon anledning aldrig kommit till start.

Jag flyttade vidare till en plats precis innan uppfarten till upploppet och stod nu vid tidtagningsklockan. Jag skärpte uppmärksamheten extra när de löpare kom som skulle gå i mål i intervallet 39-40 minuter, en grupp jag själv planerar att tillhöra inom en inte allt för avlägsen framtid. Deras tempo såg högst överkomligt ut och borde inte vara omöjligt att uppnå. Det var åtminstone vad jag försökte intala mig själv.

Strax dök Ellinor upp och såg fortfarande ganska stark ut, om än något plågad. Drygt tre minuter senare susade MarathonMia förbi och utstrålade även hon styrka i sitt svettblanka ansikte. Mellan dem lär Hempa ha passerat, dock utan att stanna och presentera sig ;-D.

Petra hade jag givit upp att få se, men plötsligt dyker en lång, kepsklädd kvinna upp i sällskap med en något kortare dito, och som tydligen var hennes hare. Den kortare kvinnan gastar högt ”Kom igen Petra! Ta rygg!”. Under tystnad och men ett plågat ansiktsuttryck gör Petra som hon säger och försvinner upp på upploppet, under fortsatt och högljudd peppning från sin hare. Märkligt att jag hade missat henne vid två tillfällen innan. Någon påhejning hann jag inte få ur mig eftersom hon dök upp så plötsligt.

Jag stod kvar i ytterligare tio minuter innan jag gick upp till målområdet där jag tänkte presentera mig för de bloggare jag ännu bara haft kontakt med bloggledes. Men av dem såg jag inte en skymt och efter tiominuters fruktlöst kringvankande tryckte istället in mina iPod-lurar i öronen, lät skallen fyllas av skön jazzfunk (Incognitos debutplatta från 1981), och började gå mot city och tåget mot Uppsala.