Första passet på 8 dagar.

Efter att ha uthärdat en kväll fylld av gnäll, skrik och kläng från yngste sonen var det med en stor känsla av befrielse Roadrunner gav sig iväg på sitt efterlängtade träningspass vid 21.30 igår kväll. Den kärvande vaden kärvade inte längre och känslan i benen var helt enkelt fantastisk. Om det är inbillning eller inte är Roadrunner inte säker på men idag är en liten obehaglig känsla tillbaka i vaden.

Med utvilade och nymasserade ben kändes det oerhört lätt igår. Jag försökte hålla igen och hamnade i konstant tempo kring 5:00/km. I vaden kändes inte den minsta tillstymmelse till smärta. Trots att löpningen gick i ett modest tempo var det lite jobbigare än det borde varit och anledningen är väl inte mer komplicerad än att det varit ganska dåligt med träning på sistone.

Något jag anat på sistone gjorde sig också påmint. En oönskad effekt av utebliven träning, skulle man kunna säga. Det verkar inte bättre än att jag ser ut att ha dragit på mig ett ”kroppseget viktbälte” på omkring ett par kilo. Hur detta har gått till har jag förstås ingen aning om, men jag antar att det finns ett samband med att jag låtit bli att träna. Men visst… äldste sonen och jag delade på en stor påse ostbågar i helgen och om jag tänker efter har det nog slunkit i en del annat med högst tvivelaktigt näringsinnehåll.

När jag kom hem åkte löparpaltorna av och en kontrollvägning gjordes. Vågen visade då 76,5 kg, vilket är två kilo mer än senaste vägningen för c:a tre veckor sedan (jag är 176 cm lång). I och för sig hade jag hunnit sätta i mig en laddning yoghurt med müsli men å andra sidan hade jag också svettats ut en hel del. Det ser alltså inte bättre ut än att jag lagt på mig c:a två kilo.

Detta är förstås helt oacceptabelt och nu väntar åtgärder i form av i första hand träning. Utöver det tänker jag dra ner på kolhydratrik mat, vilket jag slarvat en hel del med på sistone (och som också kan vara en bidragande orsak!). Det kommer att vara en två kilo lättare Roadrunner som kommer att synas på Stockholms gator den 5/6.

Men så var det vaden… Det gör inte ont men faktum är att en muskel stramar mer än lovligt. Samma muskel som under förra veckan dessutom. Under massagen igår hittade massösen (hmm… heter det så?) en gäng muskelknutor som jag inte visste att jag hade. Bl.a. uppehöll hon sig, utan att jag påpekat något, en lång stund vid den vadmuskel som jag trodde hade hunnit återhämtat sig. Hon frågade hur jag brukade stretcha varpå jag svarade uppriktigt ”I princip ingenting alls”. Hon replikerade ”Det känns!” och sade att jag måste skärpa mig med den lilla detaljen innan jag får mer problem.

Med massage-tjejens ord i färskt minne ägnade jag mig hela tio minuter åt stretching hemma i köket efter gårdagens 12 kilometer. Härmed utlovas bättring och tio minuter om dagen kommer att avsättas för ändamålet, och det oavsett om jag tränar eller inte.