Oro

Kristi Himmelfärd tillbringades i Tjustbygden mellan Västervik och Oskarshamn där Roadrunner med familj har sommarstuga. Vistelsen sträckte sig från torsdag kväll till söndag förmiddag och med ett ganska späckat schema hanns endast en löprunda med. Av de totalt 19 kilometrarna var 16 helt fantastiska, ja till och med bland de bästa någonsin, medan de tre sista var katastrofala.

Jag börjar med att berätta om det som var bra. Under förra sommaren, när jag precis börjat löpträna på allvar, brukade jag åka iväg när barnen somnat till en grusväg som leder rakt in i skogen. Sommaren 2009 sprang jag lejonparten av all min löpning just på denna väg. I fredags, när jag åkte dit igen, hade jag inte sprungit där sedan i slutet av juli förra året.

Efter att ha parkerat bilen drog jag iväg lugnt i 5:20 tempo under första kilometern. Allt kändes bra och jag tänkte inte ens på att känna efter i vaden som jag haft problem med på sistone. Istället började jag känna efter i benhinnorna eftersom det var där jag hade problem senast jag sprang just där. Det är märkligt hur skallen fungerar ibland. Jag vet inte om det finns något sådan begrepp inom psykologin men jag väljer att kalla det "betingad association".

Kilometer efter kilometer betades sedan av i ett tempo mellan 4:30 /km och 5:00 /km, beroende på hur mycket backar kilometern bjöd på. Denna skogsväg är nämligen ganska backig. Efter några kilometer kom jag på mig själv med att springa och känna efter i benhinnorna, vilket fick mig att skratta till. Det var ju i och för sig bra, eftersom vaden inte pockade på någon direkt uppmärksamhet. Allt kändes helt enkelt perfekt.

Under de sex första kilometrarna in i skogen tangerar vägen inte mindre än fyra sjöar, med namn som Sandsjön, Rundfallegöl, Ögöl och Tällsjön. Bortsett från mina egna löpsteg så bestod ljudbilden endast av naturens egna ljud. Konstant fågelkvitter, porlande bäckar och skogsduvors sällsamma läten. Någon gång hörde jag vingslagen av en rovfågel strax ovanför mig och vid ett par tillfällen knakade det till rejält i skogen precis intill mig av att någon större djur som fick syn på mig. Sjöarna låg spegelblanka utan så mycket som en krusning och trots att Sandsjön, som är den större av de fyra sjöarna, inte är mer än ett par tre hundra meter bred så gick det inte att se över på grund av den relativt täta dimma som denna dag låg som ett lock över Tjustbyggden.

Allt kändes som sagt fantastisk och vaden fungerade oklanderligt. Inte den minsta kännig… fram till det var tre kilometer kvar. Då, plötsligt, kom första känningen. Vaden började gnälla och efter ett par hundra meter blev det mer påtagligt. Jag fortsatte ändå i samma tempo (min idiot!), för så pass lite känns det ändå att jag kan fortsätta springa när det är som värst.

Smärtan är ganska beskedlig och yttrar sig genom att vadjäveln är stenhård i det område som gör ont och gör motstånd när jag går. Om det ändå gick att få muskeln att slappna av men den självmassage jag försöker med är inte särskilt effektiv. På torsdag har jag professionell massage inbokad igen.

Nu börjar jag bli allvarligt oroad inför maran den 5/6. Jag kommer säkert att kunna komma till start, om jag vilar ordentligt, men min målsättning på sub 3:30 kan jag nog se mig i himlen efter. I det här skedet hade jag tänkt utöka min träningsvolym med mestadels långpass i tempo något långsammare än tävlingsfart. Men nu blir det vila igen :-(.