Än en gång sveper mörkret in över Roadrunners löparliv. Den under senaste löpturen och dagen efter väl fungerande vaden fick igår plötsligt ett återfall och känns inte alls bra. Utan att Roadrunner inte gjort någon mer ansträngande än att promenera! Efter att ha känt hopp och tillförsikt råder nu djup misströstan inför Stockholm Maraton om en och en halv vecka. Känsliga själar varnas för att det förekommer en och annan svordom i dagens inlägg!
Det var då själva fan också!! Jag blir så trött! Varför börjar det kännas två dagar efter löpningen? Just nu känns det lika illa som för två veckor sedan, och dessutom två veckor innan det. Vad krävs egentligen för att det ska bli bra? En längre tids total avhållsamhet från löpning efter varje återfall? Hur vet jag vad som är tillräckligt lång tid? Frågorna hopar sig.
Naprapatens råd hjälpte inte, trots att jag lät bli att springa intervaller. Hans förtroende känns förbrukat. Fler naprapatbesök (som kanske inte ger något) har jag inte råd med eftersom det är en tung räkningsmånad. 540 pix per besök är inget man snyter ur näsan så där bara.
Även om jag väljer att vila ända fram till maran så är kanske risken ganska hög för ett återfall och även om jag skulle lyckas ta mig i mål så kanske jag äventyrar en hel månads träning efteråt. Är det värt det? Nej, svarar jag utan att tveka. Jag vill springa! NU!!
Nåja… vad är väl ett Stockholm Marathon? Även om jag verkligen sett fram emot denna löpartilldragelse så är det Lidingöloppet som är årets höjdpunkt för mig.
Tills dess ska jag väl ändå hinna få ordning på vadjäveln!?
Ikväll kommer jag att synas i publiken under Milspåret. Petra, Lina, MarathonMia och Hempa (har jag glömt någon?) kommer att få räkna med glada tillrop och påhejningar. Hempa föresten, har valt att blogga anonymt och jag har därför inte en aning om vem han är. Jag får väl helt enkelt chansa och heja på alla som passerar 5 km på en tid kring 21:30 :-D.
Lycka till! Vi ses ikväll. Jag kommer att stå vid Djurgårdsbrunnsbron, 700 meter efter starten. Därefter står jag vid 5 km-skylten och slutligen vid målgången.
Jag tror som du att det fördärvar hela sommarsäsongen om du väljer att springa ett marathon som kroppen inte klarar av. Ta dig i mål klarar du säkert men sviterna kan bli svåra.
SvaraRaderaDet är fan att så mycket ska klaffa en specifik dag.
Sitter i Skåne och läser dagens blogg med ett förskräckt ansiktsuttryck där pannan går i djupa veck! Det är väl då fan på ren svenska! I ett uttryck för min allmänt positiva livsinställning förtränger jag snabbt det skrivna och hävdar envist att "jag tror Roadrunner springer nästa lördag"... (fingrar korsas, tummar hålls och samtliga tår likaså)
SvaraRaderaJa, det är inte lätt att vara löpare. Nackdelen med att springa maran är väl att det kan vara svårt att bryta i tid om vaden ger sig till känna. Inför Lidingöloppet har du ju gott om tid att ta en lugnare period, börja med intervaller (i distansfart) och köra de redan nämnda excentriska tåhävningarna. Standardreceptet 3x15 på varje ben morgon och kväll, efter någon veckas introduktion. Själv kör jag med stödförband för vaden från Rehband, vilket funkar hyfsat. Dessutom finns ju löparstrumpor med stöd nuförtiden.
SvaraRaderaVilket SKIT! Om jag hade vetat det här i går hade jag beordrat dig till "min" naprapat. Han tar "bara" 380kr för löpare och är förbenat bra!Håller tummarna för att det blir bra ändå.
SvaraRaderaTrist situation. Med tanke på att du har väldigt många mil i kroppen skulle jag nog ändå ta det ganska lugnt. Vila till på tisdag kör då ca 5 km i tävlingsfart. Senast på torsdag vet du om kroppen håller. Men glöm 3.30 (skulle jag tro). Synd att du inte är troende. Då hade du i alla fall kunnat be ;-)
SvaraRaderaRiktigt tråkigt med din skada! Hoppas det ordnar sig, och det kommer ju trots allt fler lopp. Vi ska ju greja sub40 den 10/10 2010! För en siffernörd som mig är det ett underbart datum.
SvaraRaderaJo, jag såg dig idag men kunde inte riktigt stanna och presentera mig. :-) Måste väl en vacker dag sluta blogga anonymt så även jag kan få bloggjoggarnas hejarop längs vägen.
Det är inte gubbvad du drabbats av? Testa isåfall magnesium och kompressionsstrumpor.
SvaraRaderaTrist trist, men Lidingö är ju långt borta, kan du inte göra som Lars föreslår och sedan i alla fall komma till start på maran med målet att bara genomföra? Det är ju inte värre än att du kliver av om det inte känns bra och sedan har du ändå gott om tid att börja om och komma i form till LL?
SvaraRadera