söndag 20 december 2009

Anekdot om Julfirande samt lite om långpass i tio minusgrader

Långpass i tio minusgrader
Visst känner man sig extra hurtig, även om man av andra betraktas som dum, om man ger sig ut i tio minusgrader på ett långpass? Mycket riktigt så var jag också ensam löpare ute igår trots att jag sprang mitt på dagen, i alla fall just där jag sprang. Ordenligt klädd med dubbla merinoullströjor och långkallsonger i samma material avverkade jag inte mindre än 17,2 kilometer under gårdagen. För att inte frysa alltför mycket om ansiktet hade jag en buff i beredskap runt halsen. Blev det för kallt var det bara att dra upp den framför ansiktet. Kondensen från utandningsluften frös dock till is och efter en timme var den som pansar och kändes inte särskilt skön runt halsen.

I övrigt kan jag säga om veckans träning att den har gått en aning trögt. I måndags fick jag vaccin mot grissjukan men har varit förskonad från allvarligare biverkningar. Men en osedvanlig trötthet har präglat veckan. På morgonen när klockan har ringt har jag varit så pass trött att det gjort ont att vakna. Vanligtvis brukar jag nästan studsa upp ur sängen när klockan har ringt men denna vecka har det sett annorlunda ut. En lång stund har jag sömndrucken suttit och klippt med ögonen på sängkanten samt svurit några långa haranger innan jag till slut stapplat ut i köket och ätit frukost. Jag hoppas verkligen att det beror på vaccinet och inte på något annat.

Slutligen tänkte jag passa på att ge mina läsare en lite annorlunda läsning utan någon som helst anknytning till löpning. Nedanstående publicerade jag för exakt ett år sedan (idag!) i min facebookprofil och det jag berättar om tilldrog sig på julafton för två år sedan i det Sundströmska nästet på Götgatan i Uppsala. Det är tänkt att vara lite underhållande men avslutas med en liten moralpredikning med filosofisk touch om huruvida det är rätt att lura barn som ni kan försöka bortse ifrån:

Mitt livs rollprestation
Jag hade förberett mig minutiöst. Jag skulle framföra min roll med största trovärdighet och utöver införskaffande av min rollfigurs karaktäristiska kläder hade jag lyckats förställa min röst till den vänliga gammelmansröst som rollen krävde. Därtill hade jag övat in stånkanden och flåsanden som ibland hörs från mycket gamla och överviktiga människor som under stora vedermödor rör sig med sin packning. Men vissa personer ska inte klaga (utom möjligen på ömma ryggar och stor arbetsbelastning så här års) utan ska hellre fyra av ett fryntligt och kluckande skratt mellan sina vänliga ord. Det enda min trovärdighet skulle kunna falla på var mina skodon som knappast var värdiga den man jag avsåg spela för kvällen: ett par bruna, patinerade Doctor Marten's-kängor jag hade köpt i London 1996. Men min publik antogs inte notera denna avvikande detalj eftersom min klädsel i övrigt var oklanderlig och helt och hållet gick i de rätta fägerna. Rekvisitan jag bar omkring på matchade kläderna, bortsett från några gröna detaljer som hörde högtiden till.

Innan jag skulle möta min publik tog jag några djupa andetag för att i nästa ögonblick till hundra procent gå in min roll. Replikerna var mycket kända ord som satt i ryggmärgen men utöver dessa krävdes en inte oansenlig förmåga till improvisation. Jag hade därför redan på förhand funderat ut vilka riktningar replikerna kunde ta, beroende på publikens reaktioner. Min publik var inte stor men förväntningarna skyhöga. Inte minst på den rekvisita jag bar med mig. Stunden var inne för entré och med min annars så sonora stämma förställd till oigenkänlighet stånkade jag fram min inledningsreplik. Rösten sänktes en halv oktav lägre än det naturliga tonläget: "Hoohohoo... finns det några snälla barn här?". Min tvåhövdade publik skanderade: "Jaaaaa, jaaaa!". Ella, som vid senaste uppförandet av tomtescenen var tre år, var en aning reserverad men ett litet leende gick ändå att skönja. Tidigare år har det varit gråt inblandat eftersom tomtens uppenbarelse ibland kan vara skräckinjagande, hans vänliga framtoning till trots. Men rekvisitan med de gröna detaljerna har ibland lugnat den gråtande, eftersom den var en säck full med härliga julklappar.

Rikard slutade tro på tomten för flera år sedan men brukar hålla god min och spela med när det väl är dags. Den absolut vanligaste orsaken till att fäder inte är närvarande när tomten kommer är att de ska "ut och köpa tidningen". Jag har därför insett att mina julaftonsärenden måste variera från år till år för att inte tomtebluffen alltför lätt ska kunna genomskådas. Förra året var det ett ganska raffinerat upplägg som inleddes redan vid lunch. För att barnen skulle förstå allvaret i situationen "skällde" jag ut Charlotte för att hon endast köpt hem en ynka flaska julmust. Musten skulle ta slut redan innan kvällen om inte någon gav sig iväg till konsum för att köpa mer (egentligen fanns det flera flaskor hemma). Jag anmälde mig som frivillig och den enda lämpliga tidpunkten var strax efter att det ätits från det ganska sparsamma julbordet vi hade anordnat. Två flaskor julmust hade i förväg ställts ut i trapphuset i en konsumkasse som jag sedan kunde ha med mig hem igen när jag hade uträttat mitt ärende. Allt för trovärdighetens skull. Givetvis kom tomten på besök under tiden jag var och köpte julmust och trots att Rikard gissat att det var jag som var tomten såg han en aning förvirrad ut när jag återvände med en konsumkasse med två "nyinköpta" flaskor julmust. Bortsett från att jag aldrig varit närvarande när tomten kommit så har det funnits mer påtagliga indikationer på vem som gömt sig under tomtemasken. Rikard noterade för några år sedan att tomten hade mörkt skäggstubb under sin vita ansiktbehåring. "Precis som pappa", konstaterade han. Men att han nu för tiden kommit till slutsatsen att det är jag som är tomten enbart på grund av att jag aldrig är hemma när tomten kommer ser jag ändå som ett gott betyg på min rollprestation. Ingenting, utom möjligen mitt mörka skäggstubb, avslöjar att det är jag.

Den som bara ville få sig en stunds underhållning till livs kan sluta läsa här. Det finns nämligen en allvarligare aspekt om detta med att upprätthålla tron på tomten hos sina barn. Jag har funderat en del på detta under det senaste året. Är det verkligen moraliskt försvarbart att säga till sina barn att tomten finns. Oavsett hur roligt och spännande det är så är ju allt en lögn. Jag tycker att man i alla lägen ska tala sanning för sina barn och jag kan inte komma på något annat fall där vi vuxna medvetet lurar våra barn (föutom existensen av tandtroll och att tungan blir svart om man svär). Jag tycker inte att det finns några goda argument för att lära ett barn att tro på jultomten. Så fort barnet själv frågar om jultomten finns bör man berätta sanningen. En rimlig utgångspunkt måste vara att man inte ska ljuga för sina barn och man har en plikt att inte försöka få dem att tro på något som uppenbarligen är falskt. Och varför skulle tomten vara ett undantag? För att föreställningen ger barnet glädje? Jag tycker inte det kan vara ett generellt argument för spridandet av vanföreställningar, eftersom många vanföreställningar kan ge glädje åt den som råkar tro på dem (som att man är den mest begåvade människan i världen eller att man ska leva i all evighet). När det gäller jultomten så tycker jag att man inte ska underskatta risken att barnet tappar förtroendet för sin föräldrar. Det är heller inte självklart att den "glädje" barnet får ut av övertygelsen uppväger de eventuella negativa följderna. Behöver verkligen barn tro på tomten för att uppleva denna glädje? Barn kan ha väldigt roligt åt att lådsas att tomten finns på samma sätt som de lådsas att spindelmannen och stålmannen finns. Jag börjar misstänka att det inte är barnens glädje som står på spel utan de vuxnas. Det är vi vuxna som har roligt åt att våra barn är så "oskyldiga" att det tror på vad som helst, det är vi vuxna som tycker om att höra alla näpna kommentarer från barnen om något vi vuxna vet är absurt. Vuxna har inte rätt att söka sådana nöjen och borde sluta upp med det.

Men jag måste erkänna att jag tycker det är väldigt roligt att tomta och har inte helt bestämt hur jag ska göra med sanningen om tomtens existens ännu. Kanske blir det ännu en jul med tomtetro för barnen... eller, åtminstone för Ella.

3 kommentarer:

  1. Lustigt, vi körde samma pass igår. Långpass på 17 km i minusgrader och snökaos.
    En fråga om lågpuls, sitter och läser boken aerob och anaerob träning och där betonar de att snittpulsen ska ligga i rätt zon vid lågintensiv träning, men enligt Maffetone får pulsen aldrig överstiga gränsvärdet. Nu är inte MAF-pulsen samma som lågpuls för mig men bra nära. Har du några tankar kring skillnaderna i tänk ovan?

    SvaraRadera
  2. Hehe... ja, det var lustigt. Särskilt då det mest naturliga hade varit att stanna inne i värmen. Hade tänkt springa 13 km men vid två tillfällen tänkte jag att "äh, jag kör ett par kilometer till" och kom då upp i drygt 17 km istället.

    Jag är något av en bibliofil och har ett ganska stort träningsbibliotek hemma i hyllan men av någon outgrundlig anledning har jag missat boken du just nu läser. Jag beställde den därför direkt från adlibris:-).

    Hmmm... egentligen förespråkar de väl samma träningsmetod men Maffetone trycker hårdare på att det finns en övre gräns som inte ska överskridas. Om man tänker efter så tror jag att en snittpuls, t.ex. 137 i rätt zon leder till att 140 sällan eller kanske till och med aldrig överskrids förutsatt att man springer i ett jämnt tempo eftersom i ett snitt på 137 bpm måste ju en puls på 134 vara lika "vanligt" som en puls på 140. Annars skulle ju inte snittet bli 137.

    Jag tror inte själv så mycket på att det blir någon mätbar skillnad överhuvudtaget om man följer Maffetones metod strikt eller om man ibland ligger ett par snäpp över sin MAF-puls (säg 141-142 om man har en MAF-puls på 140). Fördelen med Maffetones uträknade gränser är ju att formeln blir lätt att använda och vill man nå framgång då man lanserar en ny träningsmetod måste man leverera en formel som stämmer hyfsat med sina forskningsresultat samtidigt som den är lätt att använda. Jag har mycket svårt att tro att alla jämna siffor (5 och 10) som förekommer i 180-formeln är de som stämmer bäst med hans forskning. Siffrorna 5 och 10 har han valt enbart för att formeln ska bli lätt att använda.

    Exempel från formeln:
    +5 Om du är på tävlingsnivå och har tränat i mer än två år utan några av ovannämnda problem och har gjort tävlingsframsteg utan skador lägger du till 5.

    Vad gör man om man inte riktigt når upp till 2 år? Ska man från en dag till en annan addera 5 när man tävlat i två års tid? Snarare tror jag att man successivt kan lägga till något extra pulsslag i taget typ var fjärde månad efter att man börjat träna mer seriöst (men kanske sluta med detta när man lagt till totalt 5 pulsslag!?). Ett sånt förfarande skulle genast bli lite mer komplicerat och skulle nog avskräcka ganska många som skulle vilja träna efter formeln, även om det skulle vara mer med verkligheten (Maffetones forskning) överrensstämmande.

    Jag ska försöka läsa boken under julledigheten och kanske återkommer i frågan om mer fakta får mig att ändra ståndpunkt.

    SvaraRadera
  3. Kul, ska bli intressant att läsa vad du tycker om boken! Har du några andra tips på bra träningsböcker?

    Jag fick fram 140 som gränsvärde när jag gjorde mjölksyretestet och det stämmer rätt bra med Maffetones formel. Om likheten beror på slumpen eller ej vågar jag inte ens gissa på.. Köper dock 140 som tak för min lågpuls :-)

    Känns som det inte är såå viktigt med vilket gränsvärde man sätter då framräkningen inte direkt är vetenskaplig.

    Vi får jämföra träningsupplägg när du går över mot 1/3 lågpulsträning.

    SvaraRadera