100 mil under 2009 uppnåddes på juldagen.

Julaftonen visade sig vara sällsynt illa lämpad för löpning. Hela dan-före-dan ägnades åt julstök men eftersom jag var ensam med barnen hanns inte ens hälften av vad jag hoppats på med. På julaftonen var det så mycket att göra att om jag ens yppat något för min sambo om mina planer på att ut och springa hade jag äventyrat hela julefriden.

Idag fyllde min äldsta son nio år och när våra sista gäster försetts med kaffe och tårta ursäktade jag mig och berättade att jag hade min motion att ta hand om. Min sambo hade förvarnats om detta och jag kunde äntligen dra på mig mina löparkläder efter två dagars vila och julfirande.

Tidigare under dagen hade jag varit ut på ett litet uppdrag för att leta upp en docka som min dotter glömt i Vindhemsparken tidigare under dagen. Vädret kändes perfekt: vindstilla och en temperatur kring noll grader och jag såg fram emot att få susa fram längs mina favoritvägar framåt kvällen. Utan att jag märkt av det hade emellertid väderförhållandena ändrats och när jag klev utanför porten vid halvsex-tiden blåste det kraftigt och snöade både horisontellt och rikligt.

Under uppjoggen var det inte utan att jag undrade vad jag givit mig in på men jag bet ihop och betade av kilometer för kilometer innan det började kännas ganska okej. Det snöade ymningt och blåste nåt så förbannat. Vinden fick snön att kännas som om den bestod av isflisor och ett tag, när motvinden var som värst, utsattes mitt ansikte för rena blästringen. Då tänkte jag för en stund. "Nej, va'fan håller jag på med" men i nästa ögonblick slog tanken om till det lite mer positiva "Fortsätt bara. Du får ett försprång gentemot de du kommer tävla mot under nästa år. De ligger säkert hemma i sina soffor och käkar julgodis just nu och du är ute på ett stärkande träningspass!". Det var en förströstansfull tanke som fick mig att streta vidare i snöröken på Librobäcks cykelvägar.

Det är under väderförhållanden som idag, då vindarna viner, snön piskar i ansiktet och endast de som har ett tillräckligt angeläget ärende ger sig iväg ut, som man känner sig lite tuffare än alla andra. Att man är av ett lite segare virke än de som direkt avskriver alla planer på att ge sig iväg ut efter att bara kastat en snabb blick ut genom fönstret.

Dagens runda gick inte fort. Det var slirigt, oplogat och snön gick inte sällan upp till fotknölarna. Vid flera tillfällen vände jag och sprang tillbaka samma väg jag nyss sprungit och upptäckte att mina fotspår nästan var helt igensnöade, trots att det bara gått en kvart sedan jag sprungit där tidigare. På sträckor där man alltid brukar möta en massa människor såg jag bara ett par stackars hundägare som lätt apatiska stod och väntade på att deras hundar skulle uträtta det de hade att uträtta så att de kunde återvända hem till sina tv-soffor. Borta vid Röbo mötte jag en barnfamilj som hukade i snålblåsten. Antingen hade de helt missbedömt vädret eller så var du ute i något mycket viktigt ärende, vad det ju kunde vara. Gav mig en konstig blick gjorde de i alla fall.

Mitt mål att uppnå 100 mil i år uppnåddes idag. Dagens 18,5 kilometer, tappert sprungna i en kärv nordisk väderlek, räckte till och med till lite drygt 101 mil, enligt träningsdagboken. Men jag planerar att få ihop ytterligare fyra eller fem mil innan årsskiftet. Som sagt, det gick inte fort. Blott 6,04 min/km var vad min kropp lyckades prestera i MAF-tempo idag. Löpupplevelsen var uppriktigt sagt sådär, men ett bra träningspass blev det under alla omständigheter.

Vad är nu detta?? En helt vanlig elplint!? Det är det också,

men den utgör även utgångspunkt för närapå samtliga av

Roadrunners löprundor. Den är för övrigt belägen i korsningen

Tegnérgatan-Götgatan i Uppsala, endast 100 meter från

Roadrunners bostad.