Ännu en fin träningsvecka kan läggas till handlingarna. Löpningen under vecka 50 summerar upp till 61 km och det ser ut som om jag fortfarande håller tätpositionen i kommuntoppen på jogg.se, som min bloggkollega Lars uppmärksammat häromdagen och skrivit om i en kommentar till mitt förra inlägg. Kommuntoppen är ingenting annat än en lista på hur långt varje medlem på jogg.se sprungit hittills under aktuell månad. Inget märkvärdigt att ligga i topp, i synnerhet när det tydligen räcker med att ha sprungit totalt 127,6 km hittills i december för att hamna där. Jag känner löpare som springer 10 mil i veckan men som inte är jogg.se-medlemmar.
Precis som Lars avslutade jag min träningsvecka med att springa halvmaradistansen 21,1 km (exkl. uppjogg på två kilometer). Till råga på allt visade det sig att vi dessutom valde ungefär samma väg och samma tid. Rimligen borde vi mött varandra och när jag tänker efter så mötte jag en löpare vid 12-tiden mellan Fullerö och Gamla Uppsala som skulle kunna varit Lars. Den sekund jag ägnade åt att titta på den jag mötte hann jag notera att han var ganska lik Lars på hans profilbild. Min målsättning var att springa 21,1 km snabbare än två timmar i MAF-tempo.
Redan under uppjoggen på 2 kilometer anade jag att det var något som inte stämde. Pulsen nådde över 130-strecket trots att jag joggade mycket sakta. När jag därefter höjde tempot till min marschfart kring 5.30 min/km började pulsklockan signalera att min övre pulsgräns på 140 överskridits. Mycket märkligt och de två första kilometrarna gick på 5.49 och 5.57. Det var mycket långsamt för att vara så tidigt under löprundan och jag övervägde en kort stund att vända och springa hem och lägga mig i soffan. Men istället fortsatt jag och den tredje kilometern gick på 5.46 vilket var helt okej med tanke på att där fanns en 80 meter lång och 10 meter hög backe som jag kunde springa i utan att gå.
Från och med den 4:e kilometern kändes det som det brukar kännas. Kilometertiderna hamnade på lite drygt 5.30 med något undantag under ett parti med både motvind och uppförsbacke. Jag vände på nästan samma ställe som under förra veckans 30 km-pass och på tillbakavägen hade jag istället lätt medvind. På en sträcka med bitvis lätt utförslut noterade jag min snabbaste MAF-kilometer hittills: 5.16 min/km. Strax därefter tror jag att jag mötte Lars.
Jag börjar bli extremt irriterad på min Suunto t3. Det verkar som om klockan har en alltför svag processor då den inte klarar av för mycket på en gång. Bl.a. klarar den inte att larma (som då jag överskridit 140) och mäta pulsen ordentligt samtidigt. Den hänger sig (hakar upp sig) när den samtidigt piper. Jag bromsar in ordentligt men det tar ganska många sekunder innan pulsen sjunker ner under 140 och när det händer sker det direkt i 4-5 pulsslag. Alltså: från 142 till 137 utan att någon gång visa pulsvärden däremellan. I höjd med Gamla Uppsala skola var jag så irriterad på detta att jag spontant och högt utbrast ”Men VA’FAN!!!” så att jag var tvungen att se mig omkring för att se om det fanns någon där som hörde. Det gjorde det tack och lov inte. Igår kväll satt jag och läste på nätet om Garmin 405cx och är mycket sugen på att byta till en sådan.
Passet inleddes vid 10.40 igår förmiddag och på morgonen hade jag i möjligaste mån undvikit kolhydrater. Tyvärr inskränkte sig vätskeintaget till två koppar kaffe och en Berocca-brustablett löst i ett glas vatten, vilket började göra sig påmint när jag kom till Röbo och hade ungefär fyra kilometer kvar. Trots att jag inte var det minsta trött larmade pulsklockan ideligen för 140-överskridande och jag fick stanna och gå ungefär var hundrade meter kändes det som. Min målsättning att springa halvmaradistansen under två timmar i MAF-tempo hängde löst och vid 21.1 km och några hundra meter hemifrån noterade klockan 2.01,03. Hade jag bara druckit ordentligt på morgonen så hade jag nått under två timmar.
Endast tio minuter efter hemkomst tittade ett par vänner förbi på ett spontanbesök. Jag kände mig väldigt pigg och bortsett från att jag var lite röd om nosen ett tag (pga. kylan) så syntes det knappt att jag varit ute och sprungit.
Just nu ser det ut som om jag kommer att komma upp i över 100 sprungna mil i år. Inte så tokigt, särskilt med tanke på att över hälften av dessa mil har sprungits sedan den 17:e oktober då jag kom igång med löpningen igen efter mitt sju veckor långa uppehåll.
Jag är ju inte mkt för långkutning men jag blev ändå lite sugen på att testa nått sånt där MAF pass, bara för att man kan :-)
SvaraRaderaKör förresten med Polar klocka och den har funkat "klock"rent :-)
Visst var det mig du mötte. Kul! Faktum är att jag misstänkte att det var Henrik-roadrunner som kom ångande. Han är på väg hem, tänkte jag. Själv hade jag 16 kilometer framför mig. Bistert. I morgon blir det 10k på 45 minuter. Min tanke är att köra tre pass i veckan fram till slutet av januari: två halvmaror i makligt tempo och en 10k med lite högre fart.
SvaraRaderaFramåt våren får vi samordna våra pass så att vi springer år samma håll någon gång.
Jag har en 405 och den fungerar bra. Vet inte vad mer de stoppat in i cx men lite längre batteritid hade inte skadat. Sen hade jag hellre styrt den med knappar istället för touchramen då regn eller svett gör att den lever sitt eget liv. Man kan låsa ramen men ibland kan man ju behöva göra någon justering under passet.
SvaraRadera@Stefan: Sedan jag skrev inlägget har jag fått reda på att att det enda som skiljer 405 från 405cx är att kaloriräknaren är "bättre". För mig är antal förbrända kalorier under ett träningspass fullständigt ointressant och mitt intresse gäller nu 405:an eller 310xt. Med nuvarande den information jag hittills lyckats ta till mig så väger det jämnt mellan dem.
SvaraRadera@Piratfarsan: Så sent som för ett år sedan betraktade jag en runda på 10 km som ett långpass. Idag är det ett minimum. Långdistanslöpning är helt nytt för mig och min gradvisa attitydförändring till de långa distanserna har en lång historik som jag tänkte reda ut i ett senare blogginlägg.
@Lars: Hehe… kul! Jag har ju läst att du springer en del i Gamla Uppsala-området och tänkt att det bara är en tidsfråga innan vi möts i Löpspåret. När jag mötte dig visste jag ju inte hur du ser ut utan konstaterade att det faktiskt var dig jag mötte efter att ganska ingående studerat den lilla bild du har av dig själv i din blogg i söndags kväll. När jag mötte dig hade jag sprungit ungefär 16 km, precis vad du då hade framför dig. Pulsklockan hade börjat kärva och om jag såg sammanbiten ut berodde det snarare på irritation över den än på trötthet. Jag såg i din blogg att du hade planerat att springa i Lidingöspåret denna helg. Även jag måste få flera Lidingömil i benen och har planerat att åka dit några gånger under våren och sommaren. Om vi någon gång kunde göra gemensam sak av detta vore det ju toppen. Då kommer jag också delvis att ha släppt min lågpulsträning och ser därför fram emot att få trycka på lite grand i backarna.
Lidingö till våren! Det blir något att se fram emot.
SvaraRadera