söndag 6 december 2009

30 km, ett långpass som heter duga

De timmar jag hade avsatt för ett långpass i lördags fanns plötsligt inte. Jag hade tagit fel på dag. Ingen katastrof dock, eftersom glöggtillställningen familjen skulle iväg på skulle vara på söndagen. Istället för det planerade långpasset på lördagen blev det ett "vanligt" pass på 11 kilometer istället. Passet räknar jag till mina sämre och pulsen var högre än den borde varit i förhållande till det beskedliga tempot.

Idag däremot blev det långpass, och det räknar jag istället till ett av mina bättre. Familjen skulle iväg vid 14.00 och redan vid frukost såg jag till att käka så lite kolhydrater som möjligt. Frukostbrödet var proteinberikat och fullt av frön och kärnor men ändå bakat på en viss mängd vetemjöl. En avokado slank ner och till lunch blev det wokade grönsaker i lax med sukiyaki-sås. Riktigt smarrigt och perfekt inför löpturen. Precis innan jag skulle iväg blev det sedvanlig matsked med olivolja.

Inledningen av passet kändes finfint och trots ett hyfsat tempo (i MAF-fart) höll sig pulsen nästan hela tiden under 130. Vid Gamla Uppsala bestämde jag mig för att springa norrut mot Storvreta. Cykelväg med asfalt hela vägen men det fick duga. Annars hade jag fått cirkla omkring i Röbo och Gamla Uppsala i ytterligare 2,5 mil vilket inte kändes så lockande. Vid Odinsborg fick jag kryssa genom en folksamling som ätit sig mätta av ställets dignande julbord.

Först under min 9:e kilometer höjde jag tempot och klev in på allvar i min MAF-zon i intervallet 130-140. Vägen norrut var relativt flack och några härliga kilometerar gick i ett skönt 5,20-5,30-tempo. När jag sprungit i 14 km hade jag hamnat inne på en gård vid Fullerö som såg väldigt privat ut, men någon skylt med "enskild väg" hade jag inte lyckats se. När jag lämnat gården sprang jag om en man i sextioårsåldern som var ute och spankulerade på sina ägor. Jag fyrade av ett käckt "Hejsan!!" och fick ett lika käckt dito tillbaka.

Löpningen kändes väldigt lätt och när jag åter nådde Gamla Uppsala mötte jag ett nytt julbordssällskap samtidigt som gps:en signalerade för 20 uppnådda kilometrar. Löpningen kändes fortfarande lätt och inte förrän jag nått en bit förbi Röbospårets start började jag känna mig lite trött. Därifrån blev det drygt tre ganska jobbiga kilometrar hem och kilometertiderna är sannerligen inget att skryta om. Trots det låga tempot ville pulsen gärna krypa över 140-sträcket och det blev till att bromsa in, trots att tempot inte gick att bromsa mycket mera utan att stanna helt.

Passet slutade på 30,17 kilometer. Snittpulsen hamnade på 135 och klockan stannade på lite drygt 2,58. Sista fem kilometrarna hade jag börjat känna mig hungrig och när jag kom hem vräkte jag i mig allt jag hittade i matväg.

Efter ett par timmar hemma blev jag aptrött och gick och lade mig i soffan för att titta på Khaled, live på Debaser. Trots att det var hur bra som helst så somnade jag som en gris. Inte bara tv:n bidrog med en hög ljudnivå. Det gjorde även mina två yngsta barn som härjade ganska ordentligt kring soffan där jag ändå fick mig en halvtimme välbehövlig och förstklassig sömn.

Passets kilommetertider och varje kilometers snittpuls hittar ni här. Tiderna varierar en hel del och under de långsammare var det långa sega uppförslut eller motvind. Ibland både och.

4 kommentarer:

  1. Hur känner du dig idag? Är återhämtningen bra? Jag undrar då det verkar som om du inte fyllde på med kolhydrater innan passet (om jag fattade saken rätt). Känner du någon skillnad jmf med ett långpass du ätit kolhydrater innan.
    /Nyfiken

    SvaraRadera
  2. Glömde i min frågeiver:
    Ett riktigt praktlångt långpass fick du till. Inget man snyter ur näsan direkt. Snyggt

    SvaraRadera
  3. Hej Ellinor!

    Jag har inte särskilt stor erfarenhet från långpass. I somras sprang jag två pass som var längre än två mil men annars inget som kan kallas långpass direkt. Nu har jag ju tränat uthållighet i nästan två månader och jag kan säga att jag kände mig MYCKET piggare efter 25 kilometer igår än jag gjorde efter 20 kilometer under mina långpass i somras, trots kolhydratladdning innan. En smula märkligt faktiskt, särkilt med tanke på att jag nästan inte åt några kolhydrater alls på över 16 timmar innan passet.

    Idag mår jag fint, om än lite öm precis under knäna. Det har jag upplevt tidigare men det brukar släppa efter något dygn. Ingen träningsvärk men känner mig en smula stel när jag reser mig efter att ha suttit stilla ett tag.

    Jag tror att jag hade kunnat fortsätta även under mina sista kilometrar i ett skapligt tempo (dvs. åtminstone under 6 min/km i MAF-tempo) om jag hade haft vätska med mig under passet. Jag brukar nämligen svettas ganska ymnigt. Min hypotes, eller åtminstone förhoppning :-), är att tempoförändringen berodde på vätskebrist snarare än kolhydratbrist.

    Tack, jag känner mig riktigt nöjd:-)!

    SvaraRadera
  4. Imponerande långpass! Blir ju lite avis, jag har ju inte ens kommit över 20 på mina "långpass" :-)

    Hade du varken vätska eller energi med dig på en 30-km:are? Låter galet, förstår att du var hungrig efteråt!

    SvaraRadera