torsdag 25 februari 2010

Tävlingskoefficienten

Det händer att Roadrunner blir filosofisk och inte sällan drar hans tankar åt det ämne han är utbildad inom: matematiken. I somras deltog han i sin första och hittills enda tävling. Med alltför lite träning bakom sig ställde han upp i Uppsalaupplagan av Blodomloppet. Vad han var kapabel att prestera hade han ingen aning men skulle känna sig nöjd med en tid under femtio minuter. Sluttiden blev beskedliga men oväntat bra 47:24 vilket fick honom att fundera över den så kallade tävlingskoefficienten (möjligen ett begrepp uppfunnet av Roadrunner själv?). Hur pass mycket bättre kan man prestera under tävling än vad man maximalt kan klara under träning? Roadrunner dristar sig till att uppskatta tävlingskoefficienten till mellan 0.98 och ett tal mycket nära 1.

Uppsala, Blodomloppet, 3 juni 2009
Den åttonde kilometern gick trögt och jag var rejält trött. Tempot var lägre än det hittills hade varit. Men när det bara var två kilometer kvar bestämde jag mig för att ge allt jag hade. När jag närmade mig studenternas IP var tempot högt och jag minns allt som i ett febertöcken. Benen var bemängda med mjölksyra och omvärlden med hejande publik såg i min makalösa trötthet nästan surrealistisk förvriden ut. Jag ville sluta springa direkt men att sakta in inför den månghövdade publiken skulle vara ett alltför stort nederlag. Följaktligen fortsatte jag i det för mig höga tempot.

Väl inne på löparbanan där målgången skulle ske 200 meter senare drogs jag med av dem som bestämt sig för att lägga in en slutspurt. Jag orkade egentligen inte men grupptrycket gjorde att även jag höjde tempot. Jag trodde inte det var möjligt att klämma fram de krafter jag lyckades med under upploppet.

Det är inget snack om att jag presterade bättre än jag annars skulle kunna göra just för att det var tävling. Dessvärre har jag inget grepp om hur mycket. Vid tillfället hade jag tränat alltför lite (totalt 10 mil löpning under årets första fem månader) och tio kilometer räknade jag fortfarande som ett långpass. Min mest optimistiska uppskattning är att tävlingen fick mig jag att pressa mig i runda slängar en minut bättre än vad jag skulle gjort vid träning i "maxtempo". Det gör att tävlingskoefficienten uppskattas till 47:24/48:24 = 0.98. Om uppskattningen är riktig innebär det att jag kan springa cirka två procent bättre under tävling än jag klarar på träning. I alla fall på milen.

Antagligen är 0.98 alltför optimistisk skattning men jag tror mig med ganska stor säkerhet kunna slå fast att tävlingskoefficienten är ett tal mellan 0.98 och 1.

Eftersom jag är svag för räkneexempel tar jag min tid från i förrgår (44:22) och gör en uppskattning av vad jag skulle prestera på tävling i dagsläget, med en tävlingskoefficient på 0.985 (om man nu kan tävla på löpband? :-D):

0.985*44:22 = 43:42

Men med tanke på hur trött jag var efter min tid på 44:22 gissar jag att tävlingskoefficienten i det här fallet är för väl tilltagen i nederkant.

Vad tror ni själva om tävlingskoefficienten? Är det något jag själv uppfunnit eller springer ni själva bättre under tävling än ni gör på träning?

I eftermiddag blir det ett besök på löpbandet igen. Denna gång lite lugnare än jag sprang häromdagen. Tänkte springa en timme i komforttempo kring 5:10 min/km. Men jag hinner säkert ändra mig både en och två gånger...

7 kommentarer:

  1. Jag tycker alltid att jag underpresterar på tävling jämfört med träning, speciellt gäller det de få kortare lopp på 5-8 km som jag sprungit, jag är helt enkelt dålig på att pressa mig, spänner mig förmodligen eftersom jag inte tävlar så ofta. Tvingas därför konstatera att om jag jämför mitt träningspers på 5 km (19:33, kontrollmätt sträcka) med bästa tävlingsresultatet (20:31 i ett katastrofalt lopp) blir koefficienten 1,05 tyvärr tyvärr.

    SvaraRadera
  2. När jag hade sprungit min första tävling (Midnattsloppet 2003) började jag räkna med att jag sprang ungefär 30 sekunder snabbare per kilometer under tävling. Det stämde hyfsat även vid påföljande lopp, och på den tiden sprang även jag sällan mer än 10 kilometer åt gången.

    Tidskillnaden mellan träning och tävling finns fortfarande kvar, även om den nog har krympt samtidigt med att jag blivit snabbare. Jag har en väl en tendens att fastna i "gubbtempo" under träningspass, som i mitt fall ligger strax under 4:30.

    SvaraRadera
  3. Har inte koll på koefficienter eftersom jag är helt grön på lopp...men jag har en tävlingsskalle som går i spinn när den hör ett startskott. Bedöm själva om den egenskapen är bra eller dålig, dvs drar upp koefficienten eller ner... :)

    SvaraRadera
  4. Beror nog väldigt mycket på vilken sorts lopp det är och hur man känner sig under loppet. Ett stadslopp med mycket publik som midnattsloppet ger ju mycket energi speciellt om man har bekanta utposterade som hejjar på en när man springer förbi.

    Sen beror det nog mycket på hur man upplever sig själv i jämförelse med de som springer runt en. Tror att det mentalt optimala är att springa lite lite snabbare än de andra. Även fast jag är trött i en jobbig backe så får jag energi av att se andra runt ikring mig som är ännu tröttare.

    Mitt första lopp var midnattsloppet och jag startade bland de första i startgrupp 3 då jag siktade på sub 50. Sprang om folk utan trängsel i hela loppet och kände mig som stålmannen som flög fram och kom in på 47.30 vilket jag var mycket nöjd med. Min kompis hade sprungit mycket mer och siktade på sub 45 från grupp 1C. Han blev knäckt av sina medlöpares tempo och kände sig som skalman upp för brantaste backen när folk bara spurtade förbi honom. Tror han kom in på ca 46. Hade han startat med mig tror jag han hade haft betydligt bättre förutsättningar för sub 45.

    SvaraRadera
  5. Vanligast är att man presterar bättre på tävling än på träning. De flesta träningsprogram är uppbyggda så. Man tränar med trött kropp och lättar på träningen och gör den sk toppningen och kan då prestera bättre än vad man kan göra på träning. Sen tillkommer tävlingsdjävulen och grupptrycket.
    Så ja, jag tror på en koefficient

    SvaraRadera
  6. Tja, jag är ju inte nån fartfantom, men har ändå en del historik att se tillbaka på. Jag är 110% säker på att det finns en koefficient. För det flesta är det garanterat så att "tävlingsdjävulen" är av god, men jag har sett exempel på de som springer bättre på träning än på tävling. Jag hör till den kategorin som ALLTID kramar ut mer på ett lopp än på träning. Jag föredrar att kalla det "jävlar-anamma-koefficient" för i mitt fall handlar det om just detta. På tävling lyckas jag alltid få ut mellan 10-50 sekunder snabbare tempo/kilometer än på träning vid motsvarande sträckning. Märkligt dålig disciplin vid träning kanske?

    SvaraRadera
  7. Hej alla kommentarsförfattare! Tack för intressanta synpunkter. Jag fick ett mail från en bekant som läste mitt inlägg. Han tyckte att "harmonikoefficienten" kunde vara värt ett eget inlägg och ett sånt kommer inom kort. Den är dock lite svårare att uppskatta.

    SvaraRadera