Roadrunners flexsaldo på jobbet har rakat i botten. I viss mån beror det på alla besök hos det närliggande gymmet och deras löpband, men detta försöker han kompensera genom att åka tidigt till jobbet så att det inte ska påverka så mycket. Det som snarare är orsaken är alla förseningar och inställda tåg hos SJ på sista tiden. På bara några få veckor har flexsaldot gått från några angenäma timmar på pluskontot till i det närmast otillåtet antal minustimmar. Detta trots att han är borta hemifrån mer än han brukar.
Jag orkar inte bli arg längre. Trots att jag normalt är lugn och kontrollerad har jag på senaste tiden varit riktigt förbannad och frustrerad över allt mankemang med tågen från SJ:s sida och växlarna från Banverkets sida. När jag skriver att jag är förbannad menar jag förståss på ett "svenskt sätt". Jag är inte den som skäller ut tågmästaren och förväntar mig att han ska föra mina klagomål uppåt i organisationen (som jag hört vissa av mina medpassagerare göra, trots att de verkat helsvenska!).
Igår råkade jag efter en del annat jävelskap ut för ännu ett inställt tåg. Det tar på krafterna att bli förbannad och det jag nu känner kan i det närmaste liknas vid apati. Därför kan en så trivial sak som att tåget både avgår och ankommer enligt tidtabell göra att man nästan skuttar av glädje på perrongen och hela vägen genom Stockholms centrala delar till jobbet vid Karlaplan. Senast det hände var faktiskt i morse.
Igår kväll satte sig apatin riktigt djupt. I kombination med en nästan töckenartad trötthet och en rad andra faktorer ledde det till att den planerade löprundan uteblev. Middagens åts inte förrän 19.30 vilket gjorde att en löptur inte var lämplig förrän tidigast 21.30. Mina träningskläder hängde nere i tvättstugan och att under tre minuter gå ner och hämta dem var en uppgift som var mig helt övermäktig. Därtill började 21.30 en dokumentär på SVT om mina gamla musikaliska hjältar Joy Division.
Trots att sömnen knappast varit tillfyllest så känner jag mig en smula piggare idag. Knappt sex timmars sömn fick jag ihop i natt. Om det skulle bli så att soffan lockar mer än en löptur även i kväll så avger jag härmed ett löfte inför den månghövdade skara läsare som tar del av detta inlägg.
Jag, Roadrunner, lovar dyrt och heligt att ge mig ut på ett intervallpass i Librobäck närmast kommande afton såvida inte något oförutsett av allvarlig karaktär inträffar. Därtill lovas en redogörelse av hur detta förlöpte här på bloggen någon gång under torsdagen.
Sådärja... nu kommer jag inte undan.
Upplever även ni dagar ibland som totalt suger musten ur er så att till och med en löprunda måste ställas in, eller är det bara jag som går så långt?
P.S. När jag började skriva detta var det tänkt att handla om något helt annat. Det är märkligt vad tankarna drar iväg när man väl börjar skriva. D.S
Hmmmmm! JA, jag erkänner! Jag har ställt in pass pga "lathet" (vilket är helt fel ord egentligen, men ofta tolkas så av omgivningen). På senare tid har faktiskt sjukdom hjälpt mig eftersom lusten ökade för varje timme som jag inte sprang. Troligen berodde detta på "ofrivilligt" inställande av runda, men ändå. Min filosofi är ändå att så länge du inte ställer in permanent så är det ingen fara. Man kan alltid hävda "en paus i löpartillvaron" eftersom en paus per definition är något som kommer avslutas...
SvaraRaderaPS! Min erfarenhet är ändå att SJ och Banverket samt deras attityder och grad av lyckande kan vara lättare att hantera med en högre dos endorfiner av utförda pass än av pauser...
Skönt att höra att inte bara jag som har dessa bittra dagar fyllt med frustration. Men snart kommer våren.
SvaraRaderaJa det händer titt som tätt. Jag försöker bli bättre på att planera mina pass i förväg, vecka för vecka, men ibland så får jag inte till det. Min familj går före om det skulle vara något och ibland så har jag inte möjlighet att gå ifrån på jobbet trots att jag tänkt mig en löprunda i anslutning till passet eller under dagen. Jag tror inte man ska ta för allvarligt på det här. Jag skulle säkert kunna vara mer strukturerad och hård med min träning men som du säger, vissa dagar är det bara inte läge.
SvaraRaderaVår mänskliga strävan efter ständig utveckling ger mig dåligt samvete när jag ställer in ett pass. Just i det ögonblicket har jag svårt att tänka långsiktigt. Ett pass mer eller mindre spelar ju ingen som helst roll i långa loppet. Kunde jag nöja mig med konstant form utan förbättring skulle säkert fler pass ställas in.
SvaraRaderaJa sådär är det ju för många av oss. Det är helt enkelt extra utmanande för oss att komma ut nu, men som många säger, ett inställt pass spelar ju ingen som helst roll i långa loppet, huvudsaken är att det inte känns motigt inför varje pass, då bör man nog ta en extra funderare på vad man håller på med och varför...
SvaraRaderaLiknande tankar: http://wwwfyraochtrettio-staffan.blogspot.com/2010/01/stressad-av-utebliven-traning.html
Alltså, ledsen att vara en hurtbulle, men... Nej jag upplever (i princip) aldrig längre att jag vill ställa in ett pass av lathet eller utebliven lust.
SvaraRaderaDet finns många saker som försöker få mig att ställa in pass:
- Barnen vägrar somna, och det är jag som ska lägga dem
- Viktiga sysslor som egentligen måste göras
- Att man måste ha ett "liv" ibland och kanske kolla på nån film med frun t ex
- Att benen är helt möra från senaste passet
- Allmänna krämpor och känningar
- Förkylningar
- Att förnuftet tycker att en vilodag är långsiktigt bäst
Men det krävs rätt mycket för att dessa anledningar ska vinna över min barnsliga, kortsiktiga, egoistiska lust att få ge mig ut i spåret.