Frisk igen och redo för mer.

Roadrunner har tillfrisknat från kräksjukan. Dessutom är han mycket glad efter fredagens första högintensiva pass på mycket länge. Roadrunners löparblogg går härmed in i en ny era och han kan äntligen börja skriva om sådant han hoppats få skriva om när han startade bloggen i början av oktober förra året: blodsmak, svett och tårar samt mjölksyrebemängda ben.

Apropå tårar så hade jag faktiskt svårt att hålla dem tillbaka när jag satt på tåget hem efter mitt träningspass i fredags. Jag tror inte någon fattar hur mycket jag längtat efter att få trycka på som jag gjorde då. Det må låta obegripligt för många men det var faktiskt en svårslagen känsla att äntligen få ta ut sig. Det var som att bli förlöst på något sätt, något uppdämt som fick komma ut i form av fart.

I höstas när jag insåg att det var överträning jag hade dragit på mig (knappt två veckor efter att jag startat bloggen) och att den träningsform som stod mig till buds var lågpulsträning övervägde jag att lägga ner bloggen. Men istället gjorde jag en uppryckning och såg det som en utmaning att förutom att behålla mina läsare även vinna nya. Detta trots att jag inte skulle ha någon action att erbjuda förrän flera månader senare. Att jag lyckades med detta ser jag som en bedrift som jag är mycket nöjd med, eftersom det långt ifrån bara är lågpulsentusiaster som hängt här på bloggen. Trots att jag bara haft monoton lågpulsträning att skriva om så har jag försökt variera innehållet så mycket jag förmått.

Just nu står jag i valet och kvalet om hur jag ska lägga upp min träning framöver. Igår kväll chattade jag en stund på facebook med Lars som tipsade mig om Janne Holméns träningsprogram inför huvudstadsmaran i senaste numret at Runners World (sid 59). Jag hade själv inte hunnit läsa artikeln men kunde inte låta bli att göra det innan jag somnade igår. Grundprincipen är tydligen att man under närapå samtliga pass ska springa så fort att man orkar hålla samma tempo under hela sin runda, tre gånger i veckan. Hade jag läst om denna strategi i somras hade jag nappat direkt men nu förhåller jag mig mera skeptisk eftersom det var i princip det upplägget som ledde till min överträning under sommaren och tidigt i höstas. Men nu är utgångsläget ett helt annat. Då började jag från nästan ingen träning alls till massor av träning i högt tempo på väldigt kort tid.

Men jag vet inte… innan jag bestämmer mig tänker jag köra första passet i eftermiddag enligt programmet för 3,15 på maran, som börjar från och med idag. Det innebär tio kilometer på 48,30 och en viktig detalj är att man ska springa med negativ split, dvs. första halvan av passet ska gå något långsammare än den andra halvan. Då vet man att man inte gått ur för hårt.

3,15 på maran ligger antagligen långt under min kapacitet. Min målsättning är ju 3,30 men eftersom träningsprogrammet för den målsättningen ser lockande och överkomligt ut så kör jag på det ett tag. Eller… åtminstone i eftermiddag :-).

Vidare så har jag skrivit en lång kommentar till mitt förra inlägg som skulle kunna blivit ett eget inlägg och jag tänkte be er som är intresserade titta lite närmare på detta och kanske själv skriva en kommentar. Naturligtvis är alla typer av kommentarer välkomna men i det här fallet särskilt de som bringar lite ljus över frågan. Min kommentar är adresserad till Frida som skrev en klok kommentar igår förmiddag.