Blodsmak gav mersmak

Det sägs att det går fort när man har kul. Eller har man kul när det går fort? Dessa tankar for genom Roadrunners huvud under eftermiddagens intervallpass på Sportlife Garnisonens löpband. Men efter femte repetitionen började det bli riktigt jobbigt och allteftersom blodsmaken spred sig i munnen tyckte han varken det ena eller andra om ingressens inledande visdomsord. Roadrunner höll nämligen på att stupa av utmattning efter fullbordat pass.

Min plan var att upprepa förra veckans pass med tusingar men under uppjoggen flög fan i mig. Eftersom jag i modern tid inte sprungit snabbare än 4.05 min/km under mina intervallpass ville jag känna på hur ett tempo under fyraminuterssträcket kändes. Att jag skulle orka tusingar i typ 3.50-tempo var inte att tänka på och upplägget blev därför tio stycken femhundringar i nämnda tempo.

Efter uppjoggen på två kilometer höjdes alltså tempot till för mig svindlande 3.50 min/km. Första femhundringen fram till den tredje avlöpte utan större problem. Mellan intervallerna var det joggvila i 6.35-tempo under två minuter och i dessa inkluderades både acceleration och inbromsning på tio sekunder respektive.

Under fjärde repetitionen började det bli jobbigt och jag började tvivla på att jag skulle orka tio repetitioner i det tempot. Jag började därför ställa in mig på åtta istället.

Men skam den som ger sig. Under sjunde repetitionen fick jag veta hur blodsmak gjorde sig i munnen. Varje femhundrig tog 1.55 att springa och jag upplevde sekundrarna som oerhört långa. Jag slutade därför titta på urverket och inte förrän efter att jag tyckte att en ganska lång tid gått tittade jag igen, då hade det bara gått sex sekunder sedan jag tittade senast. Varje sekund kändes som två sekunder i det tempot. Enligt Einstein ska ju tiden gå långsammare när man närmar sig ljusets hastighet men dit var det en bit kvar.

Efter åttonde repetitionen bestämde jag mig för att köra en till. Jag var fruktansvärt trött och efter nionde intervallen kostade jag på mig femton sekunder ståvila innan jag fortsatte joggandet. Samtidigt bestämde jag mig för att köra även den tionde och sista repetitionen. Svetten stänkte om mig för varje steg och jag frustade och flåsade som en brunstig tjur, om ni ursäktar liknelsen.

Tionde intervallen avslutades och jag klev av bandet för lite ståvila. Framåtböjd stod jag med armarna hängande över handtagen. Det var tamejfan närapå det jobbigaste jag gjort i träningsväg. Jag erinrar mig ett pass i naturlig intevallbana i Lövstalöt i nittonårsåldern då det svartnade för ögonen och inget vettigt kunde sägas på ett par minuter efteråt. Men sedan dess har inget träningspass varit i närheten av detta.

Efteråt var jag mycket nöjd. Trots att tåget hem till Uppsala i vanlig ordning var inställt gick jag omkring med ett fånigt leende i ansiktet på Stockholms Central innan jag upptäckte att det fanns ett annat norrgående tåg jag kunde åka med tio minuter senare.

Ombord på tåget blev det förståss ståplats men trots det var jag nästan euforisk av det efterskalv av endorfiner som just då sköljde genom kroppen. I iPod:en lyssnade jag om och om igen på denna fantastiska låt. Versen är ganska tråkig men refrängen är något alldeles enastående skön. Lyssna och njut!

Euforin biter sig fast och ännu i denna stund är den ganska påtaglig, drygt tre timmar efter avslutat pass.

Här är förresten snittpulserna under intervallerna:

1.  157
2.  159
3.  164
4.  162
5.  166
6.  167
7.  175
8.  171
9.  172
10.171

Som mest nådde pulsen upp till 185 vilket torde vara ganska nära min maxpuls.