Harmonikoefficienten

Några timmar efter att Roadrunner publicerat sitt inlägg om tävlingskoefficienten damp det in ett läsarbrev från en bekant i hans mailbox. Johan, som läsaren heter, instämde i mina funderingar kring denna koefficient men tyckte att ytterligare en koefficient behöver belysas och som verkar i såväl tävlings- som träningssammanhang. Han föreslog att den borde kallas harmonikoefficienten och gör sig gällande i det sällsynta tillstånd då allting stämmer. Den kan kanske sammanfattas med ett annat ord som inte sällan hörs från löpare: Flyt!

Johan berättade om hur han, som normalt springer milen på 45 - 47 minuter, för ett par månader sedan fick till ett träningspass där han klämde milen på dryga 42 minuter. Och detta utan att ta ut sig alltför mycket, vilket inte hade hänt sedan 25-årsåldern (han är lika gammal som mig!).

Jag känner igen mig i det Johan beskriver. Vissa dagar känns allt sanslöst bra. Hela kroppen är i balans: vätska, näring, återhämtning och inte minst humör. I tisdags då jag sprang 10 km på 44:22 på löpband var det inte mycket som stämde. Det enda som gjorde att jag trots allt kunde springa så pass "fort" var att jag hade gett mig fan på att jag skulle göra det. Anta att jag istället hade ställt in mig på att slå löpbandsrekord under ett par dagar. Då hade jag sett till att ätande, drickande och allmän uppladdning inte lämnat något övrigt att önska. I tisdags bestämde jag mig tre timmar innan för att prova maxa 10 km. Då hinner ingen harmoni infinna sig.

Jag inbillar mig att det finns en fet placeboeffekt inblandad. Inför Blodomloppet i somras var jag extremt laddad. Bortsett från den perfekt ljumma försommarkvällen så spritte det i benen under ett par timmar innan startskottet. Nästan oavsett hur man laddar inför en tävling så beror utfallet på hur pass övertygad man själv är om att uppladdningen är rätt. Således spelar det ingen större roll hur man laddar. Är man bara tillräckligt övertygad om dess förträfflighet så gör placeboeffekten att du kommer att prestera riktigt bra. En uppladdning man trivs med kommer nästan ofelbart (extrema fall undantagna!) göra att harmonin infinner sig.

Till skillnad från tävlingskoefficienten, som jag uppskattade till ett tal mellan 0.98 och 1, så är spänner harmonikoefficienten över ett bredare intervall. God harmoni ger en koefficient ner mot kanske 0.95 medan sämre harmoni tyvärr ger en koefficient strax över 1. Hmm... jag undrar vad tävlings- och harmonikoefficient i samverkan kan uträtta för underverk? Sub 40!? :-).

Den harmoni jag pratar om låter sig inte fångas alltför lätt. Johan berättade att han inte lyckats hitta den igen efter att han upplevde den för ett par månader sedan. När jag tänker efter har jag inte känt den på länge men den tenderar att infinna sig inför tävlingar och andra löptillfällen jag sett fram emot. Senast var när Lidingö provlopp på 22 km skulle springas, då jag var sanslöst laddad. Så pass att jag vaknade 3.15 på natten av att kroppen pumpade av adrenalin, vilket gjorde det omöjligt att somna om . En timme senare gav jag upp och gick upp och åt frukost. Ändå var det ju inte frågan om någon tävling och inte heller någon maxinsats från min sida. Däremot var det en fantastisk löpupplevelse som jag hade sett fram emot mycket.

Om en månad är det dags för premiärmilen. Om våren hinner få skapligt fäste tills dess så vet jag att harmonin kommer att infinna sig. Jag kommer att vara sanslöst taggad och säkert kommer jag att vakna redan vid tretiden på natten igen. Den mentala laddningen kommer att inledas ett par tre dagar innan tävlingen och därtill kommer jag att göra allt som står i min makt för att se till att allt stämmer.

Hmm... jag gissar att förväntningarna på min insats på premiärmilen nu är högt ställda. Det är bra. Jag gillar att förväntningarna är höga på mig. Då brukar jag kunna prestera därefter.

Idag vankas det långpass. Kanske inte över två mil men upp emot 18 kilometer hoppas jag på att få till fram emot kvällen.