lördag 30 januari 2010

Bye bye lågpuls! Istället Progressiva 10 km.

Vad är nu detta? Har Roadrunner helt sonika övergivit det lågpulskoncept han hållit fast vid i drygt tre månader? Det är precis vad han har och gårdagens pass gör att han måste revidera en del uppfattningar han haft om sig själv. Han fattar just nu ingenting.

Jag är i chock. Som jag skrev igår så glömde jag mitt pulsband hemma. För en månad sedan skulle jag inte genomfört mitt träningspass utan detta men med tanke på hur löpningen gått på sista tiden tänkte jag att jag kunde prova att frångå lågpulsträningen för att se hur det skulle gå.

När jag ställde mig på löbandet visste jag inte hur jag skulle lägga upp mitt pass. Uppjoggen på två kilometer gick bedrövligt dåligt. Som mest 6.40-fart med puls på 135 bpm. Men under tiden besämde jag mig för att köra progressivt med början på 5.20 min/km. Som ni snart kommer att få se så har jag anledning att vara lite omsorgsfull när jag presenterar kilometertiderna. Pulsen är mätt strax innan fullbordad kilometer.

Km______ Tid/km______Puls
1________5.20________155 
...vilket jag vid den farten skulle betrakta som ganska hög puls.
2________5.10________165 
Mycket hög puls för det beskedliga tempot. 165 bpm är en puls som jag brukar uppleva som mycket ansträngande. Igår kändes det dock väldigt behagligt.
3________5.00________158 
Vad nu då? Har pulsen gått ner?
4________4.50________---- 
Pulsmätningen fungerade inte, men fortfarande var det väldigt behaglig löpning.
5________4.40________168 
Jag börjar närma mig mina tidigare toppnoteringar vad gäller puls. Det är mycket sällan jag nått denna puls tidigare.
6________4.30________182
Jag tappade hakan efter pulsmätningen. Aldrig tidigare har jag mätt upp så pass hög puls. Det tidigare rekordet låg på 173 och mättes upp vid abborrbacken. Vid det tillfället svartnade det nästan för ögonen. 182 bpm upplevde jag inte som särskilt ansträngande.
7________4.20________----
Pulsmätningen fungerade inte igen.
8________4.15________179
Här började jag närma mig en fart jag bara sprungit i två gånger tidigare, eller åtminstone i modern tid. Det var vi två intervallpass jag genomförde i juli och augusti 2009. Eftersom det nu började bli ganska jobbigt vågade jag inte gå ner till 4.10-tempo.
8.5______4.25________----
Det började bli rejält jobbigt och ingen pulsmätning gjordes.
9_______4.32________178
Jag lade mig på ett tempo som jag borde klara hålla under den sista kilometern.
10______4.32_______184
Dra på trissor! Ytterligare en toppnotering i puls!!

De tio kilometrarna tog 47.30 min och var helt klart över förväntan. Den senaste tidens usla löpning hade gjort att jag var tveksam till om jag skulle kunna springa under 50 minuter. Det skulle jag nog inte heller om det inte vore för den otroligt höga pulsen.

Jag har aldrig gjort ett maxpulstest men den puls som mätts upp vid mina mest ansträngande pass i somras har gjort att jag misstänkt att jag har ganska låg maxpuls. Jag har alltså haft goda skäl att tro att den legat på högst 180 bpm. Vid detta pass gjordes bara stickprov men eftersom flera höga pulslägen uppmättes blir jag tvungen att revidera min uppfattning om min maxpuls, och det antagligen ganska ordentligt. Om mätningarna är tillförlitliga så borde maxpulsen ligga på några slag över 190 bpm.

Vad som nu övergår mitt förstånd är varför i hela fridens namn har ingen så hög puls mätts upp tidigare? Jag har ju tagit ut mig mer än så här förr! Som sagt... jag erinrar mig mina mest intensiva pass från i somras och ser i min träningsdagbok att snittpulsen för dessa var på 160, 164 samt 159 respektive och aldrig har jag mätt upp en högre puls än 173. Och då höll jag på att stupa av trötthet! Så vad är det frågan om? Så vitt jag förstått så ska man inte kunna träna upp sin maxpuls. Den ska vara medfödd och genetiskt betingad.

Det kanske ligger nära till hands att tro att löpbandets egna pulsmätning inte ger samma utslag som min trogne Suunto t3 som alltid varit med tidigare. Då kan jag berätta att jag på kul jämfört de båda vid några tillfällen under hösten/vintern och de har då givit exakt samma siffra på pulsen.

Vidare så tror jag att ett annat upplägg hade givit mig en bättre sluttid. Det var de för mig höga farterna 4.20 och 4.15 min/km som tog musten ur mig, särskilt med tanke på att jag inte sprungit tillnärmelsevis så fort sedan slutet av augusti förra året.

Inte mer än två timmar efter avlutat pass började jag känna mig illamående. Jag blev snabbt sämre och vid 18.30 på fredagkvällen kräktes jag för första gången. Fram till 04.00 på lördagmorgonen hade jag kräkts inte mindre än nio gånger. Hela lördagen gjorde jag inget annat än mådde dåligt och sov men mot kvällen började jag kvickna till och kunde till och med äta lite. I skrivande stund är jag väldigt trött och matt men räknar med att vara helt återställt i morgon igen.

Jag fattar fortfarande inte det där med pulsen???

19 kommentarer:

  1. Shiiit, kräkas i tio timmar efter ett träningspass, det har jag inte ens hört talas om förr... Tror du att det beror på att du pressade dig så?

    Välkommen tillbaks till ett underbart härligt löparliv igen, i normalpuls! Tror du kommer göra fler lågpulspass snart och att de kommer kännas väldigt mycket trevligare.

    SvaraRadera
  2. Nej, jag glömde berätta att kräksjukan härjat i familjen de två senaste veckorna. Senast natten till torsdag hade minsta sonen en rejäl attack och jag fick sanera hans säng två gånger under den natten. Jag har varit kräksjuk en gång sedan jag var liten och har börjat misstänka att jag är immun men tydligen inte.

    SvaraRadera
  3. Way to go! Jag visste väl att det bodde en stålman bakom "MAF-misslyckandepåståendena". Det låter som om "känslan" återinfann sig. Gött! Kör på, men undvik kräksjukan!

    SvaraRadera
  4. Lågpuls är inte en träningsform som gynnar höjning av slagvolymen. Jag kan till och med spåna i att alltför långitensiv träning under en längre period kan ge en minskad slagvolym, framförallt hos personer som tidigare tränat högintensivt och är (relativt) vältränade. Slagvolymen är en av de viktigaste komponenter som ger låg puls, eftersom det möjliggör för få hjärtslag att pumpa ut tillräcklig mängd blod som det fysiska arbetet kräver. Att du inte ansträngt hjärtat kring max den senaste tiden kan ha minskat dess styrka, vilket gör att det krävs fler slag för att pumpa runt allt blod som behövs när du nu återigen tränar på högintensiv intensitet. Således blir pulsen högre på både submaximala nivåer, och även maxpulsen kan öka när du går från högintensivt vältränad till att ha ett långt lågintensiv träningsblock bakom dig. DET ÄR VETENSKAPEN. I det här fallet tror jag dock att de största skälet till de nya pulserna är att maskiner med pulsmätning av det slag du genomförde är extremt och ytterst osäkra mätinstrument. + att du var sjuk. Krya på dig och dra igång ordentligt med den högintensiva träningen igen så ska du se att det blir fart på både ben och att hjärtat växer till sig och inte behöver picka så frenetiskt i framtida tuffa intervaller. Lycka till.

    SvaraRadera
  5. @Frida: Mkt intressant. Tack.
    @Roadrunner: Krya på dig och det är kul att springa snabbt :-)

    SvaraRadera
  6. Oj oj, hoppas du tillfrisknar snart! Grattis till ett bra pass!

    SvaraRadera
  7. Bra förklarat av Frida. Tränar man lågt så börjar man efter ett tag kunna springa till högre pulsnivåer än när man var i topptrim. Samma effekt om man är/varit sjuk.

    Ibland finns det anledning att slänga pulsklockan och gå efter ansträningsgrad och/eller tempo man är ute efter.

    Men det finns gott om tid att bli skönt bra för i år. Börjar längta redan efter springet där solen värmer och hela naturen spricker i blom. Naturen ja, jag såg en mård på lubbet häromdagen. Mården lubbade på en frusen bäck och jag på en cykelväg. vi följdes åt i 100 meter. Snart vår!

    SvaraRadera
  8. @Frida: Om det du skriver stämmer så måste jag tvingas erkänna att jag har fått en hel del om bakfoten när det gäller träning. Högintensiv träning ska öka hjärtats slagvolym med lågintensiv träning ska ju göra det i ännu högre grad, har jag läst på olika ställen. Jag har inte lyckats hitta någon information om motsatsen, dvs. att konditionsträning, oavsett vad för slags, skulle minska hjärtats slagvolym. Jag har svårt att förstå hur den stora mängd lågintensiv träning jag har bakom mig skulle kunna minska hjärtats styrka? Jag började inte träna på allvar förrän i somras och redan då hade jag relativt låg snittpuls vid högintensiva pass (som brukar utgöra en viss andel av maxpulsen, typ 90 %). Hade mitt hjärta redan då hög slagvolym, trots att jag inte var tränad? Tränad var jag visserligen men min träning var nästan helt förlagd till gymmet och styrketräning.

    Överallt där jag letat (nåja... jag har inte gjort någon jätteinsats :-) ) information verkar uppfattningen vara den att slagvolymen antagligen tränas bäst vid stor mängd lågintensiv träning, eftersom hjärtats slagvolym lära vara som störst i pulsen mellanregister. Vid högre pulsnivåer, nära maxpuls, hinner inte hjärtat fyllas ordentligt mellan slagen även om den pumpande volymen alltid är störst vid maxpuls. En annan ”sanning” jag hittar som verkar etablerad är att en stor mängt lågpulsträning maximerar hjärtats slagvolym (yttrar sig bl a som sänkt vilopuls) medan intensivare träning ökar hjärtats pumpkapacitet. Två träningsformer som kompletterar varandra, alltså.

    Oavsett vilken precision mätinstrumenten har så verkar de i alla fall ge exakt samma resultat under de gånger jag provat (pulsklockan och löpbandets egen pulsmätare). Att jag tydligen var på väg att bli sjuk borde rimligen betyda att jag fick en högre puls, men jag tycker ändå att pulsen borde stannat vid de värden där de brukar stanna, dvs. knappast över 173 bpm. Där (eller strax under eftersom 173 var ett extremfall för mig tidigare) borde den ha stannat och jag skulle inte orkat pressa mig mera.

    När det gäller maxpulsen… Just nu skulle alltså vara ett sällsynt dåligt tillfälle för mig att göra ett maxpulstest eftersom jag just nu har högre maxpuls än min ”riktiga” maxpuls? Anta att jag vid ett pass från i somras då jag tog ut mig till mitt absolut yttersta och då uppmätte en snittpuls på 168 och att detta utgjorde 90 % av min maxpuls (bara som ett räkneexempel). Det skulle då ge en maxpuls på 186. I fredags tog jag ut mig lite mindre och även om det är svårt att säga vad min snittpuls blev eftersom jag bara gjorde stickprov så gissar jag att den låg en god bit över 170, säg 175. Om nu fredagens pass låg på säg 88 % av maxpulsen så skulle min nuvarande maxpuls vara 198?

    Jag har fått för mig att maxpulsen är absolut och istället för att maxpulsen ska skjutas uppåt (av en eller annan anledning) borde istället prestationsförmågan minska då en viss pulsnivå uppnås. Jag har hittills haft goda skäl att tro att denna nivå (vad gäller snittpuls) ligger kring just 168. Men kanske har jag inte haft så goda skäl att tro det!?

    Jag resonerar på samma sätt kring hjärtats slagvolym som jag gjort om mitt tempo under min MAF-träningsperiod: jag kan accepterar en platå men INTE en försämring i mina kilometertider. På samma sätt accepterar jag att slagvolym förblir oförändrad men INTE att den blir sämre. Det är ju ändå träning jag ägnat mig åt och inte vila.

    Hursomhelst… väldigt intressant kommentar. Om du har rätt så måste jag revidera det jag tidigare hållit för sant. Om du Frida, eller annan läsare som vet var det finns mer att läsa om detta så får ni gärna ge mig en länk eller ett boktips. Det här måste jag gå till botten med :-).

    SvaraRadera
  9. Detta är från sidan 2 av artikeln "tusingar" (intervaller):

    http://www.marathon.se/news/article.cfm?NewsId=140802

    Dock refererar detta till aerobt arbete, även om det sker i en helt annan puls än lågpuls. Detta har förvirrat mig ända sen jag först läste artikeln... Och sen är det ju ingen vetenskapsartikel direkt. Men iaf, en länk är det. :)

    SvaraRadera
  10. "En viktig egenskap som påverkar konditionsvärdet är hjärtmuskelns slagvolym. Det vill säga den mängd blod hjärtat förmår pumpa ut per slag. Hjärtat fungerar som andra muskler i den meningen att det ökar i storlek och blir starkare när det utsätts för belastning. Och ett större hjärta kan pumpa ut mer blod än ett mindre under högintensivt arbete.
    Men vilken träningsbelastning ger då bäst effekt på hjärtat? Frågan är ett hett diskussionsämne i forskarkretsar. En norsk forskargrupp pekar på studier som visar att slagvolymen hos elitidrottare utvecklas bäst genom tuff intervallträning nära individens maxkapacitet. Andra forskare anser sig ha bevis för att effekten blir densamma vid lägre intensiteter.
    - Jag är enig med norrmännen om vikten av att förbättra hjärtats slagvolym genom högintensiv intervallträning. Du får ut mest på kort tid med en sådan träning. Ur den aspekten är lågintensiv distansträning ett tidsspill.
    - Min bild är att man i många uthållighetsidrotter inte riktigt insett detta. Satsar man mycket på högintensiv löpning under försäsongen höjer man individens maxkapacitet. Sedan är det ganska enkelt att bibehålla den förbättringen med viss underhållsträning under tävlingssäsongen. Jag vill dock betona att det här resonemanget gäller för vuxna tävlingsidrottare, inte för barnidrott, säger Saltin."

    Hela artikeln här: http://www.idrottochkunskap.se/artiklar/muskeluthallighet.html

    SvaraRadera
  11. Frågan har ventilerats på jogg.se också.
    Stefan Nilsson skrev:
    Jag har tränat Maffe ungefär lika länge som du, Stefan, men är inte riktigt redo för ett bokslut ännu. Jag känner igen din frustartion - vem vill inte få samma utveckling som Janne W...? Vill i alla fall gärna ta upp några saker jag har funderat en del över. På det stora hela så tycker jag att det lossnat en del på sista tiden, dock så ligger jag långt ifrån Janne W:s utveckling. Jag har haft lite problem med att bestämma min MAF-zon, så jag har hattat runt en del och det kan ju vara en faktor påverkat resultaten. I alla fall....skriver ner några andra tankar och iaktagelser. Vore intressant att få höra synpunkter på detta:

    (1) Jag tror att det kan finnas en motsättning mellan utvecklingen av typ 1-muskelfibrerna och hjärtats slagvolym, framför allt i min "höga" ålder p g a den låga MAF-pulsen. När jag började med Maffe-träningen i augusti så hade jag haft en lång, skön Norrlandssemester, sprungit en hel del och för det mesta med rätt högintensivt. En konsekvens var att min vilopuls gick ner en hel del, till under 50. Jag tolkar detta som att det speglar ökningen av slagvolymen. När jag började med Maffe-träningen så gick vilopulsen definitivt upp - t o m så pass mycket som 10 slag efter ett tag. Jag hade inga förkylningar eller andra infektioner som kan förklara detta - tvärtom så har jag mått föträffligt. Jag tror altså att hjärtmuskeln vande sig med at jobba mindre, och att slagvolymen därför minskade. Nu minskar vilopulsen igen. Kanske beror det på att jag fuskar med Maffe lite, och kör lite intensivare ibland...?

    (2) Jag kom ju hem igen till vardagsstressen - jobb, familjelogistiken med barnens skola m m - så det visade sig säkert på resultaten. Kör man kring 130 bpm som jag gjort så gör några pulsslag p g a stresstillägg rätt mycket på tiderna. Bl a så har jag konstaterat ett tydligt samband med hur jag sover och hur bra löppasset sedan går.

    (3) De få gånger jag syndat riktigt ordentligt med tempot så har jag konstaterat att jag mycket lättare än tidigare förmår springa med hög intensitet - över mjölksyretröskeln enl mitt laktattest från september. Jag kommer med relativ lätthet upp i pulsnivåer som tidigare var på gränsen till min förmåga.

    En möjlig slutsats skulle kunna vara att de långsamma muskelfibrerna och fettförbränningen faktiskt har utvecklats, men orsaken till att detta inte givit mer utslag på tiderna beror på att hjärtats slagvolym samtidigt minskat p g a att jag inte tränat hjärtmuskeln tillräckligt hårt. Skulle det kunna ligga något i detta...?

    SvaraRadera
  12. Och Stefan Sand skrev:

    Stefan N: Intressant fundering då det stämmer rätt väl med mina erfarenheter. I augusti började jag med Maffetone efter att ha tränat mer traditionellt med en hel del intervall inslag. Jag hade vid Maffeträningens start en vilopuls på 48 och ett testvärde (enligt Polarklockan och som sedan verifierades vid laktattest) på 52. En månad in i Maffeträningen hade vilopulsen stigit till 53 och testvärdet sjunkit till 48 (Enligt Polarklockan). Nu är dock vilopulsen tilbaka på 48 och testvärdet 51. Jag har "slarvat" 3ggr med höginstesiv träning genom att spela Hockey Bockey. Det handlar om 50min/gång och långt ifrån några maxinsatser. Har svårt att tro att de "sabbat" utvecklingen.
    När jag gjorde mitt första MAF-test var min första km-tid 5,54. Det är en tid jag inte varit i närheten av sedan dess. Jag vill då också tänka i banor som du, att slagvolymen sjunkit och därmed hastigheten. Men det är ju tvärtemot vad Maffetone säger ska ske.
    En annan variant är att jag inte prickat pulszonen rätt. Jag har kört i intervallet 135-145 med ett snitt på 142-143 slag/min. Jag valde zonen efter mitt laktattest i kombination med 180-formeln. 180-39år=141. +4 slag för att jag tränat och tävlat kontenuerligt i många år. Men 180 formeln är enkel i sin uppbyggnad vilket i sin tur borde betyda att det inte behöver vara en exakt vetenskap med exakta gränser. Frågan är ju om jag sett en annan utveckling om jag valt 130-140 och snittat runt 138-139?, jag har svårt att tro det.

    Jag har en känsla av att jag ändå fått en utveckling i den bemärkelsen att jag nu kan springa i flera timmar med enbart vatten som tillskott (ett pass var 3,05). Det var inte att tänka på tidigare. Men jag får liksom ingen fartökning utan stampar i ett visst tempo. Ska bli intressant att prova ett långpass till helgen på mina gamla "jaktmarker" för att se vilken tid jag får, vilken snittpuls jag får och om "vatten tricket" funkar även då!

    Japp, där fick du lite mer kött på benen i dina funderingar iallafall. Inga boktips, men annat tänkvärt i din fortsatta jakt på kunskap och visdom. :-)

    SvaraRadera
  13. Det här kan man läsa på tidningen GLIDs hemsida, http://www.skidsport.com/ : Jan Helgerud och Jan Hoff svarar på frågor om intervallträning, främst då i skidåkning.

    "Syfte och principer för intervallträning."
    En stor begränsning för prestationsförmågan hos en längdskidåkare på alla nivåer är den maximala syreupptagningsförmågan (max VO2), Vad begränsar utvecklingen av max VO2?
    Jan Hoff svarar: ”För en längdskidåkare begränsas utvecklingen av syreupptagningsförmågan av hjärtats slagvolym, alltså hur mycket blod som hjärtat kan pumpa i ett hjärtslag.”

    Hur tränar jag effektivast min syreupptagningsförmåga?
    ”Med intervallträning. Vi brukar rekommendera 4 x 4 minuter långa på 90 till 95 % av maxpuls. Slagvolymen ökar nästan hela vägen upp mot maxpulsen och den måste belastas hårt för att förbättras.”


    Ny forskning; slagvolymen ökar nästan hela vägen upp mot maxpulsen och den måste belastas hårt för att förbättras!

    Nu skrev du dock att du inte hade tränat så mycket/hårt innan du gick in i den här Maffeperioden, vilket sätter dig i ett lite annat läge.

    Med extremt hård träning av maximal kapacitet kan man se en halv procents förbättring per pass, vilket är en relativt snabb utveckling. Samtidigt krävs det ganska många slitsamma intervallpass enbart för att bibehålla en hög slagvolym. Därav min tanke att du kanske kunde tappat i hjärtmuskelkapacitet när du kört din lågintensiva period.


    Ex. på vetenskaplig artikel:
    http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/17414804

    Aerobic high-intensity intervals improve VO2max more than moderate training.

    ...Hjärtas slagvolym (SV) ökade också betydligt mer med 4x4 och 15/15-intervallerna jämfört med att springa i LSD (70% av maxpuls) eller tröskeltempo (85% av maxpuls).

    Om du vill ha fullängd så säg till.

    SvaraRadera
  14. @Frida: Ojojoj... tack för väl genomfört arbete. Jag hinner inte utvärdera allt nu men jag kan glatt konstatera att jag i alla fall inte är ensam om att uppleva det jag upplevde i fredags efter att ha läst Stefan Nilssons redogörelse från jogg.se. Återkommer när jag begrundat detta lite mera.

    Men återigen... Tack!! :-)

    SvaraRadera
  15. Intressant läsning Frida. Det finns en del som menar att man kan hoppa över lsd och köra mer intervallbaserat och ändå få samma uthållighet, fast på kortare tid. Det är som med styrketräningen att köra 1RM istället för en massa reps. För den som vill spara tid så är det utmärkt, och ändå få en bra eller rent av maximal utveckling.

    Personligen är jag övertygad om att korta hårda intervallpass är det bästa valet om man vill persa sin tid på en så kort sträcka som en mil trots allt är.

    Problemet är bara om man gillar att springa långt och länge, för det höga nöjets skull - då vill man ju lägga ner tid på att få färdas med egna fötter.

    Med stor slagvolym på hjärtmusklerna följer också problemet med att hjärtat ska hinna fylla på vid hög pulsfrekvens. Det är inte säkert att hårdvaran runtom klarar av jobbet tillfredsställande.

    Finns mycket att fundera över. Nu är det godnatt i alla fall.

    SvaraRadera
  16. Klart intressant av Frida. Jag tror att för en långsiktig utveckling får man se till att variera intensiteten från pass till pass för att träna de olika "systemen" hela tiden och inte försumma något. Sen kan detta periodiseras såklart beroende på dels i vilken fas man är (tävling, grundträning etc) och hur länge man tränat (motionärer behöver mindre intensiv träning för att utvecklas). En mindre erfaren löpare kan få stora kortsiktiga vinster av hög intensitet medan för en elitlöpare räcker det inte med intensiva pass, utan det måste till en bra mängd också för att bli bättre.

    SvaraRadera
  17. Och en (ännu) mindre erfaren löpare kan bli bättre på vilken träning som helst.

    Det finns också en skiljelinje mellan fysiologi och träningslära, vilket många från resp. "läger" glömmer bort. Om man har hjärta som en ardennerhäst men har noll lokal förmåga eller helt olöpvana benmuskler så blir det jobbigt att springa 5-10-21km i sträck. Man får helt enkelt rannsaka sig själv och utvärdera den träning man har gjort, de prestationer man har gjort och de man vill göra i framtiden, och sen försöka klura ut var flaskhalsarna finns. OM man vill träna för att prestera så ger man sig då rimligtvis på att försöka ta sig igenom flaskhalsen (framförallt när man redan nått toppen av sin förmåga vad gäller de styrkor som man har). Och sen funderar man på vilken träning man (tror) att man tål och vilken träning man kommer att utföra. Och sen kör man på det och skiter i vad andra säger (iallafall de första åren). Efter det brukar man i regel kunna uttala sig om sin träning och dess effekter. (en liten ;) för att alla ska fatta att jag är ungefär 95% seriös, men ni måste förstå själva tänket med kontinuitet och övertygelse i den träning man gör...) Så får man regelbundet utvärdera lite smått, går det helt åt skogen får man tänka om. Annars hålla ut, och sedan återigen börja gräva i styrkor och svagheter när man förhoppningsvis åter börjar nå upp mot de (del)mål man har satt upp...

    Kommentar på högintensiv träning och slagvolym;
    "Hårdvaran runtom" (sjukt bra beskrivning, ska jag börja använda!) är det vi brukar kalla lokal kapacitet. Givetvis är 4x4min helt värdelöst som enskild träning när man ska springa marathon. Det behövs massor med mängd, (långa) långpass, hög mjölksyratröskel, mm mm. Dock blir det både lättare och roligare att träna allt av tidigare nämnda om man har en stark motor i botten (= stort starkt hjärta med hög slagvolym)
    Det är också först då som man kan börja närma sig sin absoluta topp gällande prestationen. Ex. är det rimligt att anta att man kan genomföra marathon på ca. 92% av tröskel (~4mmol/L).
    Om man har ett högt vo2max kan man arbeta upp den här tröskelfarten högre än om vo2max är lågt. Att ha en tröskel på 90% av vo2max är ruskigt bra och det går liksom inte att komma så mkt längre, och för fortsatt förbättring måste man då höja "yttertaket" - maxet. "Man kan likna tröskeln vid ett innertak och maxet vid yttertaket, och för att få bäst utväxling på min träning behöver jag bygga till en våning."

    På så sätt går all träning i olika "vågor" och varje träningsperiod och träningsadaptation måste anpassas och matchas mot behov och kapacitet.

    OK slut med humhum för idag! :-)

    SvaraRadera
  18. @Frida: mycket kloka tankar. Välformulerat och initierat. Jag kommer att återkomma till dina kommentare många gånger när jag behöver utvärdera min träning, känns det som. Utom möjligen de om mätutrustningen;-).

    SvaraRadera
  19. Möjligen kan jag vara lite gnällig när man i ett inlägg skriver "DET ÄR VETENSKAPEN" och sedan tar lite anekdotiska berättelser från jogg.se. Sånt går inte ihop riktigt. Men går givetvis ihop hur en del av oss upplever vår egen träning.

    Men jag gillar kommentarstråden.

    SvaraRadera