Bra 10-kilometersrunda i Uppsala efterlyses.

Roadrunner sitter hemma på sin kammare och svär över att det bär emot att ge sig ut och springa. Han vet inte hur han kommer att tackla ännu ett pass i 6.30-tempo. Med gårdagkvällens cykeltur i djup snömodd i färskt minne ser han framför sig hur han kommer att behöva pulsa fram på Librobäcks oplogade cykelvägar. Gårdagens pass uteblev, mest på grund av ett kraftig försenat tåg hem till Uppsala. I kväll kommer han att vara ensam med sina tre barn fram till läggningen. Kommer han att orka uppbåda den energi och motivation som behövs för att ge sig ut på ett troligen uselt pass i snömodd, mörker och en massa minusgrader?

Svordomarna* har stått som spön i backen på sistone. Mörkret, minusgraderna, tidsbristen, motgångarna, förkylning samt, som jag berättade igår, att jag numera känner Librobäcks cykelvägar lika bra som min egen gylf. Tidigare sprang jag en del i stadsskogen men det är inte att tänka på nu när vintern fått fäste ordentligt.

Annars har stadsskogen nästan allt. Det är inte för inte som det är ett naturreservat. Skogen är häpnadsväckande vacker och välbevarad för att ligga så nära Uppsalas centrum. Stigarna är många, väl upptrampade och erbjuder stor variation i antalet möjliga rundor. Jag tror faktiskt att det skulle vara möjligt att hitta en ny åttakilometersrunda för varje dag under resten av livet.

Den enda nackdelen med stadsskogen är att stigarna inte är preparerade för löpning. Underlaget är vanlig skogsstig och dessa brukar ju vara ganska mjuka. Därför är det heller inga fantastiska farter som uppnås under rundorna och det beror inte på de ganska beskedliga backarna. I juni låg jag i som en liten blå under min löpning men lyckades ändå inte pressa ner farten längre än till 4.42 min/km under en dryg femkilometersrunda. På asfalt sprang jag strax efter en knapp mil på 4.26 min/km. Men är man bara ute efter bra träning utan att springa fort så är stadsskogen perfekt.

För att återgå till problemet med att behöva springa samma runda hela tiden... Hade jag mera tid skulle jag ge mig iväg till andra områden i Uppsala för att få lite mer variation. Det fina med att springa i Librobäck är att jag inte behöver ge mig iväg någonstans innan passet kan börja. Jag kan i pricip börja springa direkt utanför porten. När jag åkte till stadsskogen (jag erkänner... jag tog bilen) tog det 20 minuter i restid, dit och hem. Det klart att det för någon med tidsbrist är bättre att få till några extra kilometer löpning än att behöva sitta 20 minuter i en bil för att åka till stället där man tänkt springa.

Om läsaren skulle råkar vara från Uppsala tänkte jag be om tips på ställen där man kan springa hyfsat flackt oavbrutet under 10 kilometer utan att behöva stanna och vända eller behöva korsa några trafikerade vägar. Det ska gå att bara köra på, helt enkelt, och bara behöva koncentrera sig på löpningen. Min 10 kilometersrunda, där jag satte personligt rekord i somras, går över två trafikerade vägar, en järnvägsövergång och är egentligen inte tillräckligt lång. Detta gör mig tvungen att stanna och vända några gånger för att jag ska få ihop mina 10 kilometrar. Knappast idealiskt om man vill slå personligt rekord, eftersom mycket tid förvinner i inbromsningarna. Det vore däremot in lång grusväg utan backar eller en liknande asfalterad cykelväg. Fullerö i all ära men man måste över en järnvägsövergång samt korsa vägen man springer bredvid. Kanske går det att springa från stadsparken till typ Graneberg? Petra!?

*) Roadrunner har ett särskilt förhållande till svordomar. I våras skrev han ett blogginlägg på facebook om just svärande. För att några andra än hans facebookvänner ska få ta del av det så publicerar han det även här. Den som vill ha sig lite annat än text om löpning till livs får här sitt lystmätet. Trevlig läsning!?

Finnes det en finess med svärande eller är det bara besvärande?

Kraftuttryck använder vi alla när vi tvingas konfronteras med vardagens alla förtretligheter medan renodlade svordomar används mer eller mindre sparsamt. Anledningarna till detta varierar men det mest uppenbara skälet till att avstå från svärandet är de rent religiösa bevekelsegrunderna, trots att svärandet av idag antagligen skiljer sig en hel del från det Gud menade då han gav Mose påbudet att ”Du skall inte svära”. Ofta anser man att ett språk kryddat med svordomar är ovårdat och det finns en utbredd föreställning om att ett ymnigt svärande är förknippat med språklig lättja, torftigt ordförråd och låg bildningsgrad. På motsvarande sätt kan den som helt avstår från svordomar riskera att uppfattas som en svag och obeslutsam figur eller som kanske rentav strävar efter att framstå som ”fin”. Under 1900-talet har svordomarnas och kraftuttryckens roll i språket utvecklats till ett stort lingvistiskt forskningsfält och tänker man efter är svärandet egentligen en ganska komplex språklig företeelse, trots att de flesta faktiskt har det i ryggmärgen.

När det gäller mitt eget förhållande till svordomar tycker jag att dessa utgör en oersättlig del av språket och ser det närmast som en naturlag att behovet av svordomar och kraftuttryck står i proportion till hur full av jävligheter en persons vardag är. Notera att jag skrev ”behovet” vilket inte är samma sak som att man faktiskt är tvungen att uttrycka alla svavelosande uttryck och invektiv som ofta väller upp inombords. Svordomar är ”dyra” ord som inte bör användas slentrianmässigt eftersom risken finns att det går inflation i dem. Ett språk med väl avvägd mängd svordomar av rätt karaktär och valör är inte lätt att få till och att svära med finess är en svår konst som få personer behärskar. En kollega, som gick i pension förra sommaren, svor som en borstbindare och vid varje lunchtillfälle hördes hon svära minst fyra fem gånger. Svordomar i all ära men hon behärskade inte konsten att svära sofistikerat. Trots att hon var akademiker svor hon (och gör det säkert än idag) lika urskiljningslöst som en diversearbetare.

Svordomar kan, rätt använda, ha en väldigt uppfriskande effekt. En annan kollega, den betydligt yngre Lizette, som har rummet mitt emot mig utropar nästan dagligen spontana ”jävlar” och ”va’ fan” och helt andra ord utan religiös innebörd som jag inte tänker ta upp här men som brukar åtföljas av ett av eftertänksamt ”oj!”. Lizette svär väldigt bra och lyckas uttala svordomarna med den rätta betoningen som låter omgivningen förstå precis vilken grad av irritation som uppnåtts. Själv skrattar jag nästan undantagslöst när hon börjar nedkalla mörka makter över något kärvande Excel-ark inne på sitt rum. Inte av skadeglädje utan helt enkelt för att det låter roligt och för att hon behärskar svärandets svåra konst ganska bra.

När jag fyllde 40 år i februari fick jag en svart spargris med en döskalle på i present från mina barn. Deras (?) tanke var god eftersom samtidigt som de skulle få bukt med pappas svärande också skulle försöka tjäna en hacka. En svordom från min mun skulle medföra en krona i böter som skulle deponeras i den svarta spargrisen from hell. Dessbättre har de varit dåliga på att inkassera alla pengar de ansett sig ha rätt till och tur är väl det. Det skulle nämligen kosta mig ett par hundra kronor i månaden. Men även om de skulle börja avkräva mig pengarna skulle jag nog ändå tycka att det var värt varenda krona. Kraftuttrycken måste ut. Trycket måste lättas på och faktum är att det känns bättre efteråt när man fått häva ur sig en svavelosande harrang över trilskande kaffepaket som inte går att öppna med enkelt ryck, kompostpåsar som läcker stinkande vätska från kaffesump och inkråm från kyckling över det nya köksgolvet, legobitar som trampats på och närapå pressats in i fotsulorna, fjärrkontroller och barnens tandborstar som alltid försvinner och annat jävelskap som inträffar alltför ofta i vardagen. I varje fall i mitt liv…

Omskrivningar som ”järnspikar!” och ”sjutton också!” har jag alltid tyckt låtit enbart löjliga och helt saknat den inneboende ventilerande effekt riktiga svordomar besitter när man behöver släppa ut sin irritation. Om man slår sig på tummen med en hammare utbrister man väl knappast ”Gnnnnn…. sjutton också!!”. Däremot är det häpnadsväckande effektivt att i de flesta situationer av pågående fanstyg påbörja en harrang utan att uttala själva svordomen. Numera använder jag ”MendetvardåSJÄLVA…” och ”Men va’ f… ” nästan lika ofta som de fullständiga uttrycken ”MendetvardåsjälvaFANockså!” och ”Men va’ fa-an!”(särskilt bokstaven n ska betonas och uttalas med ett morrande läte!). Det fungerar faktiskt riktigt bra tack vare att framför allt ”MendetvardåSJÄLVA…” i sig innehåller så pass mycket kraft och energi. Notera dock den annorlunda betoningen då svordomen utelämnas jämfört med om den inkluderas. Prova, så får ni se! Allra bäst känns det när man lätt sammanbiten betonar ordet ”SJÄLVA” samtidigt som man drar lite extra på sj-ljudet.

Kvinnan jag delar min vardag med svär mera sparsamt men det beror på att hennes tröskel för när det blir oundvikligt att svära är högre än min. Men när väl den tröskeln uppnåtts kommer en lång harrang där själva djävulen åkallas under flera av sina namn samt det ställe där han sägs bo. Oftast räcker hennes vokabulär av svordomar inte till och blir då istället tvungen att upprepa vissa av dem flera gånger. Förutsatt att det inte är mig hon svär åt brukar jag brista ut i skratt eftersom hon har ett väldigt personligt sätt att liksom frusta fram svordomarna så att det nästan stänker saliv. Hennes sätt att artikulera och betona första stavelsen i ”Helvete” har jag aldrig hört från någon annan.

Jag skulle kunna skriva mycket mer om detta ämne och om ni fått intryck av att svärandet ligger mig varmt om hjärtat så är det helt riktigt uppfattat. Kanske återkommer jag till svärandets konst i ett senare inlägg. Kanske behöver jag också bredda min repertoar av svordomar och kraftutryck så ni som vågar kan väl förse mig med sina favoriter här nedan! Vanliga synpunkter är naturligtvis också välkomna!

         Spargrisen from hell.