torsdag 28 januari 2010

Bra 10-kilometersrunda i Uppsala efterlyses.

Roadrunner sitter hemma på sin kammare och svär över att det bär emot att ge sig ut och springa. Han vet inte hur han kommer att tackla ännu ett pass i 6.30-tempo. Med gårdagkvällens cykeltur i djup snömodd i färskt minne ser han framför sig hur han kommer att behöva pulsa fram på Librobäcks oplogade cykelvägar. Gårdagens pass uteblev, mest på grund av ett kraftig försenat tåg hem till Uppsala. I kväll kommer han att vara ensam med sina tre barn fram till läggningen. Kommer han att orka uppbåda den energi och motivation som behövs för att ge sig ut på ett troligen uselt pass i snömodd, mörker och en massa minusgrader?

Svordomarna* har stått som spön i backen på sistone. Mörkret, minusgraderna, tidsbristen, motgångarna, förkylning samt, som jag berättade igår, att jag numera känner Librobäcks cykelvägar lika bra som min egen gylf. Tidigare sprang jag en del i stadsskogen men det är inte att tänka på nu när vintern fått fäste ordentligt.

Annars har stadsskogen nästan allt. Det är inte för inte som det är ett naturreservat. Skogen är häpnadsväckande vacker och välbevarad för att ligga så nära Uppsalas centrum. Stigarna är många, väl upptrampade och erbjuder stor variation i antalet möjliga rundor. Jag tror faktiskt att det skulle vara möjligt att hitta en ny åttakilometersrunda för varje dag under resten av livet.

Den enda nackdelen med stadsskogen är att stigarna inte är preparerade för löpning. Underlaget är vanlig skogsstig och dessa brukar ju vara ganska mjuka. Därför är det heller inga fantastiska farter som uppnås under rundorna och det beror inte på de ganska beskedliga backarna. I juni låg jag i som en liten blå under min löpning men lyckades ändå inte pressa ner farten längre än till 4.42 min/km under en dryg femkilometersrunda. På asfalt sprang jag strax efter en knapp mil på 4.26 min/km. Men är man bara ute efter bra träning utan att springa fort så är stadsskogen perfekt.

För att återgå till problemet med att behöva springa samma runda hela tiden... Hade jag mera tid skulle jag ge mig iväg till andra områden i Uppsala för att få lite mer variation. Det fina med att springa i Librobäck är att jag inte behöver ge mig iväg någonstans innan passet kan börja. Jag kan i pricip börja springa direkt utanför porten. När jag åkte till stadsskogen (jag erkänner... jag tog bilen) tog det 20 minuter i restid, dit och hem. Det klart att det för någon med tidsbrist är bättre att få till några extra kilometer löpning än att behöva sitta 20 minuter i en bil för att åka till stället där man tänkt springa.

Om läsaren skulle råkar vara från Uppsala tänkte jag be om tips på ställen där man kan springa hyfsat flackt oavbrutet under 10 kilometer utan att behöva stanna och vända eller behöva korsa några trafikerade vägar. Det ska gå att bara köra på, helt enkelt, och bara behöva koncentrera sig på löpningen. Min 10 kilometersrunda, där jag satte personligt rekord i somras, går över två trafikerade vägar, en järnvägsövergång och är egentligen inte tillräckligt lång. Detta gör mig tvungen att stanna och vända några gånger för att jag ska få ihop mina 10 kilometrar. Knappast idealiskt om man vill slå personligt rekord, eftersom mycket tid förvinner i inbromsningarna. Det vore däremot in lång grusväg utan backar eller en liknande asfalterad cykelväg. Fullerö i all ära men man måste över en järnvägsövergång samt korsa vägen man springer bredvid. Kanske går det att springa från stadsparken till typ Graneberg? Petra!?

*) Roadrunner har ett särskilt förhållande till svordomar. I våras skrev han ett blogginlägg på facebook om just svärande. För att några andra än hans facebookvänner ska få ta del av det så publicerar han det även här. Den som vill ha sig lite annat än text om löpning till livs får här sitt lystmätet. Trevlig läsning!?

Finnes det en finess med svärande eller är det bara besvärande?

Kraftuttryck använder vi alla när vi tvingas konfronteras med vardagens alla förtretligheter medan renodlade svordomar används mer eller mindre sparsamt. Anledningarna till detta varierar men det mest uppenbara skälet till att avstå från svärandet är de rent religiösa bevekelsegrunderna, trots att svärandet av idag antagligen skiljer sig en hel del från det Gud menade då han gav Mose påbudet att ”Du skall inte svära”. Ofta anser man att ett språk kryddat med svordomar är ovårdat och det finns en utbredd föreställning om att ett ymnigt svärande är förknippat med språklig lättja, torftigt ordförråd och låg bildningsgrad. På motsvarande sätt kan den som helt avstår från svordomar riskera att uppfattas som en svag och obeslutsam figur eller som kanske rentav strävar efter att framstå som ”fin”. Under 1900-talet har svordomarnas och kraftuttryckens roll i språket utvecklats till ett stort lingvistiskt forskningsfält och tänker man efter är svärandet egentligen en ganska komplex språklig företeelse, trots att de flesta faktiskt har det i ryggmärgen.

När det gäller mitt eget förhållande till svordomar tycker jag att dessa utgör en oersättlig del av språket och ser det närmast som en naturlag att behovet av svordomar och kraftuttryck står i proportion till hur full av jävligheter en persons vardag är. Notera att jag skrev ”behovet” vilket inte är samma sak som att man faktiskt är tvungen att uttrycka alla svavelosande uttryck och invektiv som ofta väller upp inombords. Svordomar är ”dyra” ord som inte bör användas slentrianmässigt eftersom risken finns att det går inflation i dem. Ett språk med väl avvägd mängd svordomar av rätt karaktär och valör är inte lätt att få till och att svära med finess är en svår konst som få personer behärskar. En kollega, som gick i pension förra sommaren, svor som en borstbindare och vid varje lunchtillfälle hördes hon svära minst fyra fem gånger. Svordomar i all ära men hon behärskade inte konsten att svära sofistikerat. Trots att hon var akademiker svor hon (och gör det säkert än idag) lika urskiljningslöst som en diversearbetare.

Svordomar kan, rätt använda, ha en väldigt uppfriskande effekt. En annan kollega, den betydligt yngre Lizette, som har rummet mitt emot mig utropar nästan dagligen spontana ”jävlar” och ”va’ fan” och helt andra ord utan religiös innebörd som jag inte tänker ta upp här men som brukar åtföljas av ett av eftertänksamt ”oj!”. Lizette svär väldigt bra och lyckas uttala svordomarna med den rätta betoningen som låter omgivningen förstå precis vilken grad av irritation som uppnåtts. Själv skrattar jag nästan undantagslöst när hon börjar nedkalla mörka makter över något kärvande Excel-ark inne på sitt rum. Inte av skadeglädje utan helt enkelt för att det låter roligt och för att hon behärskar svärandets svåra konst ganska bra.

När jag fyllde 40 år i februari fick jag en svart spargris med en döskalle på i present från mina barn. Deras (?) tanke var god eftersom samtidigt som de skulle få bukt med pappas svärande också skulle försöka tjäna en hacka. En svordom från min mun skulle medföra en krona i böter som skulle deponeras i den svarta spargrisen from hell. Dessbättre har de varit dåliga på att inkassera alla pengar de ansett sig ha rätt till och tur är väl det. Det skulle nämligen kosta mig ett par hundra kronor i månaden. Men även om de skulle börja avkräva mig pengarna skulle jag nog ändå tycka att det var värt varenda krona. Kraftuttrycken måste ut. Trycket måste lättas på och faktum är att det känns bättre efteråt när man fått häva ur sig en svavelosande harrang över trilskande kaffepaket som inte går att öppna med enkelt ryck, kompostpåsar som läcker stinkande vätska från kaffesump och inkråm från kyckling över det nya köksgolvet, legobitar som trampats på och närapå pressats in i fotsulorna, fjärrkontroller och barnens tandborstar som alltid försvinner och annat jävelskap som inträffar alltför ofta i vardagen. I varje fall i mitt liv…

Omskrivningar som ”järnspikar!” och ”sjutton också!” har jag alltid tyckt låtit enbart löjliga och helt saknat den inneboende ventilerande effekt riktiga svordomar besitter när man behöver släppa ut sin irritation. Om man slår sig på tummen med en hammare utbrister man väl knappast ”Gnnnnn…. sjutton också!!”. Däremot är det häpnadsväckande effektivt att i de flesta situationer av pågående fanstyg påbörja en harrang utan att uttala själva svordomen. Numera använder jag ”MendetvardåSJÄLVA…” och ”Men va’ f… ” nästan lika ofta som de fullständiga uttrycken ”MendetvardåsjälvaFANockså!” och ”Men va’ fa-an!”(särskilt bokstaven n ska betonas och uttalas med ett morrande läte!). Det fungerar faktiskt riktigt bra tack vare att framför allt ”MendetvardåSJÄLVA…” i sig innehåller så pass mycket kraft och energi. Notera dock den annorlunda betoningen då svordomen utelämnas jämfört med om den inkluderas. Prova, så får ni se! Allra bäst känns det när man lätt sammanbiten betonar ordet ”SJÄLVA” samtidigt som man drar lite extra på sj-ljudet.

Kvinnan jag delar min vardag med svär mera sparsamt men det beror på att hennes tröskel för när det blir oundvikligt att svära är högre än min. Men när väl den tröskeln uppnåtts kommer en lång harrang där själva djävulen åkallas under flera av sina namn samt det ställe där han sägs bo. Oftast räcker hennes vokabulär av svordomar inte till och blir då istället tvungen att upprepa vissa av dem flera gånger. Förutsatt att det inte är mig hon svär åt brukar jag brista ut i skratt eftersom hon har ett väldigt personligt sätt att liksom frusta fram svordomarna så att det nästan stänker saliv. Hennes sätt att artikulera och betona första stavelsen i ”Helvete” har jag aldrig hört från någon annan.

Jag skulle kunna skriva mycket mer om detta ämne och om ni fått intryck av att svärandet ligger mig varmt om hjärtat så är det helt riktigt uppfattat. Kanske återkommer jag till svärandets konst i ett senare inlägg. Kanske behöver jag också bredda min repertoar av svordomar och kraftutryck så ni som vågar kan väl förse mig med sina favoriter här nedan! Vanliga synpunkter är naturligtvis också välkomna!




         Spargrisen from hell.




12 kommentarer:

  1. Men Henrik? Inte sägs det i bibeln att man inte får svära? Du ska inte svära FALSKT, men det är ju faktiskt inte riktigt samma sak.
    /Fröken Petnoga

    SvaraRadera
  2. Hallå där Roadrunner, du kan ju kuta från Stadsparken ut mot Graneberg på den fina grusvägen och efter 5K gör du bara helt om och kubbar tillbaka. OK, en vändning, men det går väl an?

    SvaraRadera
  3. @Fröken Petnoga: Precis, och det är ju det jag skriver: "att svärande skiljer sig en hel del idag mot det Gud menade...". Men det var fel av mig att inte skriva ut ordet FALSKT, om man ska vara noga. Och det ska man ju vara ;-).

    @Petra: Ja, en vändning skulle jag kunna stå ut med. Den vägen är ju fantastisk!

    SvaraRadera
  4. Sorry mannen! Uppsala är inte hemmaplan för mig. Kom till Bro så har jag några olika 10:or att bjuda på...

    SvaraRadera
  5. Du har vid tidigare tillfälle nämnt att du gått över till en mer fett- och proteinrik kost på bekostnad av kolhydrater. Du tror inte att din svacka helt enkelt beror på brist på kolhydrater? Sätt det i samband med din viktminskning vilket kan vara ett tecken på att kroppen bryter ner dina muskler i jakt på glykogen. Jag minns Camp Maloy på TV4, där den mest vältränade, deffade och inledningsvis mest dominante deltagaren helt sonika tog slut när tävlingen närmade sig final.

    /Henrik

    SvaraRadera
  6. @Henrik: jag har också tänkt i de banorna en del men faktum är att det gick bra under första tiden av kolhydratfattig kost. Sen har jag inte varit så strikt med utelämnandet av kolhydraterna. Det är bara när det funnits möjlighet (alternativ) och inte varit för besvärligt som jag skippat dem. Och det har egentligen bara handlat om vitt ris och potatis. Och självklart godis och fikabröd. Kolhydrater har jag fått i mig ändå men då har det handlat om långsamma sådana.

    Det fina i kråksången med MAF-träningen är att vid ens aeroba maxpuls (som beräknas med 180-formeln) innebär det att andelen fett och kolhydrater som används vid kroppens energiframställning ligger på 50 % vardera. Och det gäller alltså vid 140 i puls. Ligger man under det så är andelen fett som förbränns mer än 50 %. De kolhydrater jag ändå fått i mig borde därför räckt alldeles utmärkt till de högst 50 % av förbrukade kalorier de bidragit med. Jag har i genomsnitt brännt 1000 - 1200 kalorier per pass. Om hälften av dessa kommer från kolhydrater utgör det ungefär 1/4 av vad kroppen maximalt kan lagra i form av kolhydrater.

    Muskelnedbrytning för framställning av energi tror jag inte så mycket på. Så vitt jag förstått så är det något kroppen främst ägnar sig åt främst vid höga ansträngningsnivåer (eller under svält!) och då kroppen inte har tillräckligt med kolhydrater i sina depåer. Men det är riktigt att viss mängd muskelnedbrytning även sker vid lågintensiv träning som jag har ägnat mig åt uteslutande de senaste månaderna. Det kan man dock förhindra genom att käka protein direkt efter träningen, vilket jag alltid gör. Jag tror helt enkelt att den muskelmassa jag tappat främst beror på att jag inte styrketränat sedan i början av september. Men största delen av viktminskningen är tveklöst fett.

    Jag har som sagt också tänkt en del på din fråga och inte uteslutit att du skulle kunna ha rätt, men mitt resonemang ovan är vad jag har kommit fram till.

    SvaraRadera
  7. Ahaaaa, du har lagt om kosten!
    Jag skulle också misstänka det lite... Det är en av punkterna på min list över misstänkta anledningar att min lågpulsträning gick å h-vete. Jag började också snåla med kolhydrater strax före jag blev som sämst. Trodde stenhårt på teorin om att min kropp inte behöver mycket kolhydrater. Har i efterhand lovat att "aldrig" göra detta igen, min kropp är uppväxt på en majoritet av pasta, potatis och ris varje måltid. Har också senare läst inlägg på jogg om att folk som börjar köra GI/LCHF får väldigt försämrad prestanda/puls.
    Jag ska inte säga att det inte funkar för nån annan förstås.

    SvaraRadera
  8. @Linus: Åtusan... säger du det!? Jag lade om kosten rejält någon gång under första halvan av december har jag för mig. Absolut senast den 10: december minns jag säkert. När jag tänker efter vad det där någonstans jag hamnade på min platå men det dröjde ju ända till 15 januari innan jag märkte en kraftig försämring. Kan det dröja så länge?

    SvaraRadera
  9. Intressant i detta sammanhang är även att Roadrunners ämnesomsättning är vida berömd i hans bekanskapskrets. Den kan närmast jämställas vid en medelstor besättning av Svensk låglandsboskap, även kallad Holstein (i.e. kossor). Detta även innan MAF-hysterin.

    /E

    SvaraRadera
  10. Alltså, jag VET ju inte om det var brist på kolhydrater som sänkte mig, det är bara en sak i listan av misstänkta.
    Men nästa höst - om jag börjar om igen - så kommer jag eliminera den faktorn. Bara se till att inte äta kolhydrater inom 3 timmar före passen (vilket min mage ändå inte fixar).

    "Ännu" en länk om lågpuls, som jag har funnit intressant: http://www.myjjk.com/viewtopic.php?p=5296
    > 19. Do I need to eat “low carb” to be successful at this? Is this a promotion of “low carb” eating?
    > No to both. The key is to avoid carbs prior to training runs or races. Better results may be obtained by avoiding carbs during training runs, but there’s no solid evidence.

    SvaraRadera
  11. Att inte äta kolhydrater innan eller under tex långlopp är för mig helt obegripligt. Finns det verkligen teorier som förordar detta?

    /Henrik

    SvaraRadera
  12. @Henrik: Genom att låta bli att käka kolhydrater inför en LÅNGRUNDA tränar/tvingar man kroppen att gå över till fettförbränning, något som kroppen kommer att ägna sig åt i högre grad även under tävlingar. Men inför TÄVLINGAR ska man däremot se till att fylla sina kolhydratdepåer så gott det går. Kroppen kan bara lagra kolhydrater så att de räcker i drygt två mil (det är då man upplever att man går in i väggen!). Men om kroppen bränner en större andel fett (som det finns praktiskt taget obegränsat av i kroppen) så räcker kolhydraterna längre och man hinner förhoppningsvis inte uppleva att man går in i väggen.

    Alltså... inför träning: så lite kolhydrater som möjligt (som hempa10 skriver ovanför... i alla fall inte under tre timmar innan rundan). Inför tävling: massor av kolhydrater, gärna långsamma, så att kolhydratinlagringen i cellerna fortsätter under själva loppet.

    SvaraRadera