torsdag 7 januari 2010

Roadrunner höll sitt löfte och gav sig ut i -22 grader.

Häromdagen skrev jag om mitt kallaste löppass hittills. Det avlöptes i minus 14 grader vilket väl kan sägas vara en västanfläkt jämfört med gårdagens runda.

I måndagsupplagan av lokaltidningen UNT ingavs hopp om mer modesta temperaturer än de vi fått härda ut med på sistone. Tisdagen skulle bli svinkall men under onsdagen skulle termometern visa runt minus 3 grader, vilket väl är nästan perfekt för en långrunda. Med UNT’s väderprognos i tankarna kunde därför Roadrunner i sitt senaste inlägg utlova en runda på uppemot två mil på onsdagen. I samma inlägg erkände han dessutom att tisdagens temperatur på minus 18 grader var en smula för kallt för att ge sig ut i.

Onsdagsvädret visade sig dock inte alls stämma med den lovande prognosen utan var istället dagen då upplänningarna i det närmaste trodde att permafrosten gjort sitt slutliga intåg över deras vackra landskap. Obarmhärtigt och utan pardon sköt kylan in ifrån norr och satte sig om ett spätt i den redan meterdjupa tjälen i Upplandsslätten. Lyssnade man noga under natten till onsdagen kunde man höra ett ”SSCHWUUNG”, som när man skjuter ett spjäll, och sekunderna efter kunde man notera en temperatursänkning på runt åtta grader. Från det redan svinkalla minus 18 grader till den rent av okristligt låga temperaturen minus 26 grader då Roadrunner steg upp på morgonen.

Men ett löfte är tyvärr ett löfte och när termometern vid lunchtid jobbat sig upp till de något mindre svinkalla 22 minusgrader drog Roadrunner på sig löparkläderna. Denna gång med en extra Icebreaker Merinoullströja som mellanlager. Allt för att inte svika sina läsare... hehe. Någon halvmara blev det inte men väl något som ligger ganska nära ett långpass. Och Petra! Södra Uppsala får vänta tills det blivit lite mindre kallt

Redan när jag klev ut på Götgatan så jag hur påbylsade mötande sneglade på mig med en blick som sa "han kan inte vara riktigt klok". Och efter bara några hundra meter av uppjoggen kände jag hur jag började domna i fingrar och tår men tänkte att det kommer säkert släppa när jag får upp farten efter mina sedvanliga två kilometer. Mycket riktigt så blev jag varmare i både fingrar och tår som jag trodde men att springa med buffen uppdragen över andningsorganen gjorde att det blev ganska svårt att andas. Inte nog med det, varteftersom så mättades buffen med kondens från utandningsluften vilket gjorde det ännu svårare att andas. För att få i mig ordenligt med luft så var jag tvungen att dra ner den då och då och andas fritt utan buff-filter. Men kylan var outhärdlig. När buffen skulle dras upp igen efter någon minut så hade eländet fryst till is och jag fick ta till milt våld för att veckla ut den igen framför mun och näsa och därefter ihärdigt börja frusta som en häst för att få isen att smälta. Det gick sådär men en litet hål i isen precis framför mun och näsa gjorde att det åter gick att dra in lite luft genom det våta tyget.

Denna procedur upprepades ganska många gånger under mina dryga 14 kilometer men till slut rasslade buffen omkring runt kring min hals med ett metalliskt läte och jag insåg till slut att den nog skulle påskynda snarare än förhindra en förfrusning av ansiktet. Istället blev det mina hanskar som fick hjälpa till att fördela den varma utandningsluften över ansiktet.

Ett annat gissel var skorna. Efter några kilometer hade tjälen spridit sig även till mina sulor och dämpningen lämnade en hel del övrigt att önska. Vid frånskjutet böjde sig sulorna med stor motvilja och skorna kändes lika döda som ett par träskor i massiv ek, eller vad nu träskor är gjorda av för träslag.

Något förvånad blev jag när det visade sig gå fortare än vanligt, trots buff och bottenfrusna skor. Min tredje kilometer efter uppjoggen gick i 5.20-tempo. Snittempot hamnade i slutändan på 5.46 min/km vilket är fullt acceptabelt med tanke på omständigheterna. Inte helt oväntat var jag ensam löpare ute på Librobäcks cykelvägar igår.

Jag har svårt att tänka mig att jag någonsin kommer att behöva springa i fler minusgrader än jag gjorde igår. Nu kan det väl ändå inte bli kallare?


Någonstans vid cirka tio kilometer intog tjälen
även Roadrunners ansikte som stelnade i ett
lugubert och bistert uttryck. Notera den
stelfrusna buffen runt halsen. Bilden är tagen 20
sekunder efter hemkomst och undertecknad
kunde inte prata rent på en timme efter att
bilden togs.


5 kommentarer:

  1. Ja igår var det riktigt riktigt bistert. Idag lite humanare kvicksilver och jag har avverkat det första rejäla långpasset (33km) på länge - känns jättebra! Besök gärna bloggen om du vill läsa om det!

    SvaraRadera
  2. Åh fy fan. Jag fryser bara jag läser om det.

    SvaraRadera
  3. Jösses. Är det verkligen friskt att köra ett långpass i minus 22 grader? :-)
    Jag får ju skämmas lite som gnällde över ynka minus 11 grader när kvällens milpass inleddes.

    SvaraRadera
  4. Shit vilken stålman!
    Disciplin av sällan skådat slag som imponerar stort (eller är det dumhet?)!
    Ett föredöme för oss som vikt ned oss...
    Det gav skjuts åt mitt pass idag, kan jag säga!
    Thanx!

    SvaraRadera
  5. @Magnus: Dumhet eller disciplin låter jag vara osagt även om jag själv lutar mest åt det ena alternativet:-).

    @Ni andra: Ja, det var kallt. Men det ger en liten extra kick att springa under svåra förhållanden. Dumhet eller inte, oavsett vad så gör såna pass sig väldigt bra i blogginlägg. De är onekerligen inspirerande att skriva om:-). Tidigare har jag bloggat om löpninge i bäckmörker (under allhellgona helgen) och nu i bister midvinterkyla. Undrar vad som kommer härnäst... jag skulle gärna vilja skriva om löpning i hällregn (vilket säkert kommer att bli av framöver), i hetta eller i något storslaget landskap.

    SvaraRadera