torsdag 18 februari 2010

Snabbdistans 10 kilometer i slirigt underlag.

Mycket riktigt var gårdagens förhållanden i nästan alla avseenden i paritet med kvällen under förra veckan då Roadrunner tappert gav sig av ut på ett snabbdistanspass. Efter sedvanlig sen hemkomst behövde saker tas hand om hemma innan han kunde skrida till verket med sina träningsplaner.

Jag vet faktiskt inte vid vilken tid jag väl kom iväg ut. Däremot vet jag att jag precis hann kliva innanför dörren när Anja Pärsson stod redo att kasta sig ut för störtloppsbanan. Det klagades högljutt från både sambo och son över påstådd svettdoft samtidigt som Anja susade nerför backen. Jag kände det inte själv men det stämde säkert.

Det blev ett riktigt jobbigt pass. Jag var vrålhungrig trots att jag ätit allt möjligt under eftermiddagen: två banarer och lika många Allévo bars. Därutöver satte jag i mig en macka från Pressbyrån på tåget och en rejäl proteindrink när jag kom hem. Det gjorde dock varken från eller till. Magen råmade ändå efter riktig mat.

Temperaturen var mer human än under motsvarande pass förra veckan (då det var -12 grader). Detta kompenserades dock av att de välplogade vägarna numera var täckta av ett tunt lager nysnö som gjorde det väldigt svårsprunget. Men först lite grand om själva passet.

Förra veckan sprang jag ett snabbdistanspass på 10 kilometer. Sluttiden blev då 46.17 vilket var hyfsat med tanke på omständigheterna, vilka var i stort sett likvärdiga denna vecka bortsett från det jag nyss nämnt. Denna vecka tänkte jag springa exakt samma runda med samma grad av ansträngning, dvs. nära maxtempo.

Efter uppjoggen befann jag mig vid förra veckans startpunkt där jag direkt satte av mot Röbo. Redan efter några hundra meter kände jag att det skulle bli oerhört jobbigt. Den gamla klysch-liknelsen om blåsbälgen beskriver mer än väl min andhämtning. Första kilometern gick på 4.31 vilket var imponerande med tanke på att den bestod av en ganska lång och seg uppförsbacken och på att nämnda täcke av nysnö gjorde det väldigt svårsprunget. Det gick inte att få något frånskjut värt namnet och löpstilen blev därför ganska studsig med korta steg. Detta gjorde förståss att en hel del extra energi gick åt till att under varje steg skicka upp mig någon decimeter i luften. Ska jag springa fort föredrar jag en ”låg” löpstil där det knappt går att skönja någon rörelse alls i höjdled.

Därefter gick det inte längre att följa kilometertiderna. Kilometrarna fullbordades hela tiden mellan två gatlyktor eller så var det helt enkelt bäckmörkt som under en sträcka på 1,2 kilometer i bortre Librobäck där cykelvägen upphörde. Jag slutade därför titta på klockan och såg till att istället koncentrera mig på löpningen. Inte heller kunde jag ha kontroll över exakt var tio kilometer var uppnådda. Jag visste på ett ungefär men någon slutspurt där jag tömde mina sista krafter var inte möjlig. Istället såg jag till att springa ”ganska snabbt” hela den sträcka där jag förväntade mig att pulsklockan skulle signalera för uppnådda tio kilometer.

Jag hade inte förväntat mig att springa snabbare än förra veckan, mest med tanke på det dåliga underlaget. Men klockan stannade faktiskt på 46.00 vid tio kilometer, vilket jag är ganska nöjd med. Pulsbandet glappade lite och jag har därför ingen snittpuls. Maxpulsen däremot var 178 och uppmättes under de sista metrarna innan "målgång". Här är i alla fall kilometertiderna: (1. 4.31   2. 4.41   3. 4.41   4. 4.33   5. 4.34   6. 4.36     7. 4.42   8. 4.43   9. 4.38   10. 4.22).

Efter hemkomst dröjde det ända till 22.00 innan jag kunde sätta mig och äta en rejäl middag. Fem minuter senare var den uppäten.

Från två kvinnliga läsare har jag fått förslag om att börja med att rapportera om dagens outfit. Att ni kommer att få se mig posera som på en catwalk framför kameran kan ni glömma. Om jag inför detta inslag på min blogg kommer jag sannolikt vara den första mannen i bloggvärlden som gör detta och varför jag inte vill göra det lämnar jag åt läsarens begrundan. Däremot kan jag tänka mig att i den mån det är möjligt ta en bild av mig direkt efter fullbordat pass (inklusive outfit!), vilket jag redan gjort en eller två gånger tidigare. Trots att jag inte är mycket för att omge mig med manliga attribut eller ens mån om någon sådan image tänker jag ändå skriva att detta är tillräckligt manligt för att jag skulle kunna tänka mig att införa det som ett stående inslag här på bloggen.

5 kommentarer:

  1. Gah! Stor besvikelse har nu drabbat min maratonresa. Roadrunner kommer inte ingående beskriva sin outfit!! Bloggsverige rasar! :-) Fel låt vann! Grymt pass, förresten :-D Det är nästan så man anar en viss nöjdhet trots snön? JAG är i alla fall impad av din makalösa comeback!

    SvaraRadera
  2. Fasiken, Roadrunner, kör på säger jag! En man som vågar outa vilka kläder han tränar i, och om till råga på allt verkar fotogenisk!!!

    SvaraRadera
  3. Nää, du skulle defintivt inte vara först! Seså, fram med kameran, ta bilden snett uppifrån och le! :)
    Jag skulle tycka att det var intressant att läsa hur du klär dig i olika väderlekar, hur du upplever kläderna, efterlysning av funktioner på kläder, ja, du vet, lite mer tekniskt än bara estetiskt.

    //Maria

    SvaraRadera
  4. Jag ber dig, var stark och stå emot trycket från outfitnyfikna roadrunnerfans. Vissa ting måste förbli :-)

    Men oj vilka tider du presterar med nuvarande förutsättningar! De där åtta sekunderna som skiljde våra miltider förra veckan lär vara fler nu.

    SvaraRadera
  5. Faktum är att jag inte har så mycket outfit att skriva om. Det torde därför vara ganska fort överstökat innan jag blir tvungen att ta till upprepningar. Vi för se i vilken utsträckning det blir. Så här års springer jag i samma kläder nästan jämt. Inte så kul att varken skriva eller läsa om!

    SvaraRadera