onsdag 24 februari 2010

Löpbandspers på 10 km

Som den sub 40-löpare in spe Roadrunner tror sig vara vill han ibland pröva om han är av det rätta virket för uppgiften. Igår eftermiddag klev han återigen upp på löpbandet men denna gång med ambitionen att sätta inofficiellt personligt rekord. Det lyckades, men oj vad han fick slita hund.

Förutsättningarna var inte de bästa men vid lunch igår hade jag bestämt mig. Jag skulle upp på löpbandet och göra mitt allra yttersta under tio kilometer. Till lunch erbjöds dock en alldeles utmärkt brasiliansk fiskgryta och jag kunde därför inte låta bli att äta dubbel portion, vilket resulterade att jag kände mig mätt och däst ända fram till träningen klockan tre.

Som så många andra nu för tiden har jag ett stillasittande arbete och även om jag vet att jag borde höja mitt arbetsbord och stå upp ibland så gör jag det alldeles för sällan. Så blev det även i går och det var på sömniga ben jag masade mig iväg till gymmet när det var dags. Jag var inte alls upplagd för det jag beslutat mig för men hade jag väl gjort mig omaket att ta mig till gymmet så skulle där springas. Och det fort!

Uppjoggen kändes sådär och det jag helst skulle föredragit var ett distanspass i medelhögt tempo. Men nu skulle det slås rekord. I augusti sprang jag 10 km utomhus på c:a 44:55 (inget officiellt rekord men jag orkar inte gå in på varför). Igår skulle detta slås och därmed basta. Officiellt har jag inte sprungit fortare än 47:24.

Jag är medveten om att tider man presterar på löpband inte är jämförbara med de som presteras utomhus men jag tror att ett maxpass på löpband är ett bättre mått på vad man är god för än motsvarande utomhus just nu, vilket jag har provat både under förra veckan och veckan innan (med 46:00 som bästa resultat).

Strategin var en negativ split och jag såg därför till att första halvan gick exakt i 4.30-tempo, med små variationer i fart. Vid fem kilometer visade klockan 22:30, vilket innebär snittfart på 4.30/km. Därefter varierade tempot betydlig mer. Som regel låg jag mellan 4.15 och som långsammast 4.40 när jag var lite trött och behövde ta igen mig under ett par hundra meter. Sista 500 gick på 4.05 och renderade en sluttid på 44:22 vilket var lite sämre än jag hoppats, men med tanke på dagsform och den minst sagt digra lunchen som fortfarande låg tung och halvsmält i magen var det kanske helt okej.

Men fyrtiotre-nånting hade förståss känts bättre än det fyrtiofyra-nånting jag lyckades pressa fram ur mig själv igår…

Snittempo: 4.26 min/km
Snittpuls/Maxpuls : 166/180

12 kommentarer:

  1. Härligt jobbat Roadrunner! Jag ska också sänka mitt löpbandspers snart hade jag tänkt! Hur låg sin puls under passet?

    SvaraRadera
  2. Snittempo: 4.26 min/km
    Snittpuls/Maxpuls : 166/180

    SvaraRadera
  3. Ålrajt! Nu är det ju "asnära" (arv från min abarns vokabulär) :-)!!!! Bra jobb på en av världens tråkigaste träningsredskap (högst personlig uppfattning)! Det är faktiskt inte mycket du behöver kapa så är du ju där! Snart får du sluta imponera på mig ;-D

    SvaraRadera
  4. Tack Magnus och Petra! Jag är plågsamt medveten om att jag måste kapa 26 sekunder per kilometer för att nå mitt mål. 26 sekunder per kilometer!!!! Det känns just nu ganska svårt, men skam den som ger sig.

    SvaraRadera
  5. Wow, vilket tempo och vilken puls!!! Hoppas kunna köra ett liknande löpbandspass snart, men inte än ;-)

    SvaraRadera
  6. Halloj, kapar kommentarerna här för en teori kring din höjda maxpuls. Har läst dina tidigare inlägg och kommentarer kring lågpulsträning och om det förbättrat din maxpuls eller inte. Har inte läst samtliga kommentarer så vet inte hur långt du kommit i analysen. Väljer ändå att kasta mig in i debatten :)

    Utan att ge mig in på lika vetenskapliga resonemang som andra så är min teori följande: kan det vara så att din maxpuls är oförändrad, det enda som ändrats är din förmåga att pressa dig själv? Kan det vara så att lågpulsträningen stärkt ligament och leder såpass att musklerna klarar av att pressa hjärtat hårdare och längre innan de säger stopp?

    Kan bara prata av egen erfarenhet att för mig känns det som att musklerna/kroppen sätter gränsen för min löpning snarare än hjärtat/kondisen. Kan känna att jag inte orkar ta ett steg till utan att andningen behöver vara supersnabb.

    Var bara en fundering, vore kul att höra din åsikt om den.

    /Andreas

    SvaraRadera
  7. @Andreas: Jag har också tänkt lite grand i de banorna men inte kommit fram till något vettigt. Har funderat mycket på varför min puls var så låg under mina högintensiva pass i somras då jag blev löpare på allvar. Det tänkte jag på redan då och i synnerhet nu under de senaste veckorna då jag lyckats få upp min puls till nivåer över vad jag uppskattat min maxpuls till (jag trodde att jag låg under snittet för min ålder, dvs. en bit under 180). Att mina löparmuskler stärkt rejält råder det inget snack om så din teori verkar högst rimlig.

    Som du sett i tidigare kommentarer så har jag haft svårt att tro att min maxpuls plötsligt förändrats, vilket också strider mot etablerad vetenskap. Därför jag varit smått chockad och förvirrad (och faktiskt lite orolig) över pulsnivåerna jag nått upp till.

    Detta kanske också förklarar varför man gör så stora framsteg i början när man precis börjat löpträna. Det är helt enkelt en samverkan mellan starkare hjärta, bättre syreupptagning, mjölksyrahantering OCH... som du säger, starkare löpmuskler och ligament som förmår en att pressa sig ytterligare upp mot högre pulsnivåer. När man sen har kommit till stadiet då muskler och ligament inte stärks så mycket mer så stagnerar också framstegen i träningen en aning. Den senare faktorn, som du föreslog, är nog större än man föreställer sig.

    Tack för klok kommentar. Som sagt… har inte tänkt så mycket i den riktningen.

    SvaraRadera
  8. Har för mig att jag läste någonstans om just maxpulstest att man måste välja en träningsform som man behärskar väl om man ska klara att pressa hjärtat maximalt.

    Sätter man sig otränad i en roddmaskin och försöker få upp maxpuls så tar musklerna slut bra långt innan man orkat jobba upp någon maxpuls.

    Enligt min högst ovetenskapliga bedömning så beror "ökningen" av maxpuls helt på att du kan pressa dig mer och inget på att du var sjuk.

    Däremot väldigt intressant att din puls gick ner när du ökade tempot (passet då du gick hem och kräktes efteråt). Var du uppvärmd innan du startade? Har du testat en stegrande mil på det sättet igen nu när du blivit frisk?

    /Andreas

    SvaraRadera
  9. Good Job!
    Nu ar det annat ljud i skallan hor Roadrunner jamfort med for nagon manad sedan, jattekul!
    Sjalv blev jag inspirerad att gora detsamma i forrgar och landade pa 45.00.
    Sa nu har jag blivit inspirerad att ocksa borja snegla mot 40 strecket, skit ocksa... Ditt fel!

    SvaraRadera
  10. @Andreas: tidigt i höstas körde jag en slags intervallträning på motionscykel. Hur mycket jag än tog i så lyckades jag inte få upp pulsen över 160. Jag trampade mig blå men det gick inte. Jag har alltid varit ganska kass på att cykla och antagligen har jag underutvecklade cykelmuskler. Det stämmer ju med din teori, som jag nu är beredd att köpa.

    @Hans: Ja, visst är det! :-). Kul att jag inspirerar och inte avskräcker.

    SvaraRadera
  11. På cykeln har du för dålig lokal kapacitet, dvs dåligt tränade cykelmuskler, för att kunna anstränga dem tillräckligt för att pulsen ska skrämmas >160.
    I löpningen har din lågpulsmängd gett bra resultat och din lokal kapacitet har stigit och du kan nå högre pulsnivåer, dvs mindre flaskhals i benen.

    Frågot på det? =)
    /obi

    SvaraRadera
  12. @Obi: nej, inga frågor på det. Klart som korvspad:-)

    SvaraRadera