söndag 14 februari 2010

Långpass på stumma ben

Fredagens stenhårda intervallpass gör sig påmint. Roadrunners ben var möra och stumma under söndagens långpass. För första gången inledde han sitt pass i Stadsparken med destination Graneberg i Sunnersta. Hela vägen med Fyrisån på vänster sida. Sannolikt Uppsalas vackraste väg.

Bortsett från snön och minusgraderna gick det inte att klaga varken på väder eller underlag. Strålande sol, vita vidder och gnistrande skare så lång ögat nådde och precis som Petra lovat så var det plogat hela vägen från Stadsparken till Sunnerstabacken (drygt nio kilometer).

Min plan var att hålla ett konstant tempo kring 5.40 min/km. Efter fredagens intervaller i 3.50-fart upplevde jag första kilometern som mycket långsam. En smula förvånad blev jag då det visade sig att den hade gått på 4.55 min/km. Närmast följande kilometrar gick i c:a 5.20-tempo och det visade sig vara svårt att lunka på i planerat tempo.

Varför i all världen ska det vara så svårt, undrar ni säkert? Handen på hjärtat, kära läsare... visst är det svårt att hålla ner tempot när det är fullt med folk ute? Visst sträcker man lite extra på sig och mobiliserar lite extra kraft till benen i ett försök att se lite spänstligare ut än man känner sig när man passerar ett mötande sällskap? Och sådana var det gott om idag kan jag meddela. Vädret var perfekt för en solig promenad utmed Fyrisån. För bara ett par år sedan skulle jag bestämt förnekat ett sånt påstående men efter en stunds självrannsakan kommer jag fram till att jag faktiskt gör ovanstående i viss mån. Och det är ingen idé du förnekar att även du gör detta. Gör du det så tror jag inte på dig :-).

Inklusive uppjogg på två kilometer blev dagens pass hela 26 kilometer, vilket är det näst längsta jag någonsin sprungit. Till frukost blev det sparsamt med kolhydrater vilket kändes ordentligt sista kilometrarna. Stumheten i benen bidrog förståss också till att det var väldigt jobbigt. Men jag är mycket nöjd med att jag fick till ett så bra långpass. Snittempot hamnade till slut på 5.38 min/km med en snittpuls på 142.

3 kommentarer:

  1. Först och främst: Klart man sträcker på sig och ser "lätt" ut :-)
    Sedan: Jag är oerhört glad (OCH imponerad) av du hittat lusten igen. Det lyser igenom det du skriver att du njuter av rundorna igen. För en rookie som jag är det oerhört skönt att se att lusten går upp och ner, för så är det för mig. Det blir liksom lättare att klara dalarna när man känner att topparna kommer :-)
    Dessutom: 26 km och 5.40!!!! Galet och underbart, säger jag bara!
    Grymt jobbat!

    SvaraRadera
  2. Visst, känner igen mig. Det är därför vintern är så bra för lågintensiv träning - det är mindre folk ute och mörkt så man syns mindre. Har själv sällan på min reflexväst av just denna anledning. Lättare att låta disciplinen vinna över egot om man inte syns.
    Bra jobbat iaf, 26 fina km sitter fint!

    SvaraRadera
  3. Ja men självklart så går det lite fortare när andra ser på :-) Är ju lite fåfäng.
    Bra sprunget idag och jag säger som Magnus. Kul att löpglädjen är åter.

    SvaraRadera