måndag 22 februari 2010

Halvmara i permafrost

Roadrunner har som bekant inte så mycket till övers för snö och kyla. Således falnade hans entusiasm betänkligt inför det långpass som stod på programmet när kvicksilvret återigen kröp ner mot minus 20 grader. Men fast besluten att ändå genomföra passet gav han sig ut, trots hunger, dåligt humör och som sagt… väderförhållanden som lämnade en hel del övrigt att önska.

Hunger och dåligt humör är två tillstånd som för min del ofta går hand i hand. Igår hade jag än en gång uppnått ett lång framskridet stadium av hunger när jag äntligen fick loss den tid jag behövde till mitt långpass.

Jag skippade min uppjogg som jag alltid inleder mina pass med nu för tiden och satte av direkt i något som kändes som 5.40-tempo. Pulsen höll sig lugn och låg konstant under 140. Första kilometrarna låg jag strax under 5.30/km och eftersom pulsen såg bra ut fortsatte jag i det tempot. Detta hade aldrig funkat för en månad sedan och jag är förvånad över hur pass låg pulsen var igår. Bara i backar och strax efter dessa kröp pulsen upp kring 145 eller strax över, vilket skulle fått mig att stanna och gå för en månad sedan. Det kändes oerhört skönt att inte behöva bry sig.

Första kilometrarna hade jag användning av min buff som ansiktsvärmare men vartefter som den mättades med utandningskondens blev den svår att andas genom och frös dessutom till pansarliknande is då den inte användes för att värma ansiktet. Redan efter fjärde kilometern var den obrukbar och jag hade inget annat val än att frysa nåt så förbannat om ansiktet. På vissa sträckor där vinden låg på i en särskilt ogynnsam vinkel var det snudd på outhärdligt och det slog mig att kylan gick knappt att skilja från extrem hetta.

Om jag lyckades härda ut med kylan var mitt mål att få ihop till minst en halvmara. Tempot var snudd på konstant under hela rundan och pulsen likaså. Efter nästan exakt två timmar (2.00,11) var jag hemma och gps:en hade mätt upp 21,63 kilometer. Snittpulsen låg på klart godkända 139 bpm och snitthastigheten landade på 5.33 min/km, vilket är häpnadsväckande bra med tanke på hur lågpulsträningen gick så sent som för en månad sedan. Min slutsats blir att jag under slutskedet av lågpulsperioden måste haft någon infektion i kroppen som jag sedan bokstavligen jagade bort ur kroppen genom att höja tempot rejält.

Jag var helt ensam löpare ute igår, vilket var första gången jag upplevde. De som var ute och promenerade var lätträknade och var nästan uteslutande hundägare.

När jag kom hem mötte min 9-årige son mig i dörren och påpekade att jag hade ett par istappar om vardera c:a fem centimeter som hängde i min mössa. Jag insåg att jag efter 21,6 kilometer i minus 20 grader inte kunde sett riktigt klok ut så jag passade direkt på att föreviga mig själv. Resultatet är nästan skrämmande och jag känner knappt igen mig själv. Ett leende var omöjligt att prestera och bilden finns för beskådan nedan.
Roadrunner direkt efter 21,6 km i permafrost.
Med något uppjagat i blicken och oförmögen
att få fram det minsta leende stirrar han rakt in
i kameran. Notera istappen som hänger vid hans
högra öra (t.v. i bilden).  Buffen tog en kvart att
tina upp. Enligt hans sambo ser han tio år äldre
ut på denna bild.

8 kommentarer:

  1. Bra jobbat! Skönt att puls/tempo kommit till rätta igen.

    SvaraRadera
  2. Härligt jobbat! Här kan du se hur en annan såg ut efter snöstormshalvmara + 2K i lördags: http://egokick.blogspot.com/2010/02/vi-sprang-i-snostormen.html

    SvaraRadera
  3. Ha ha underbar bild! Jag var också ute igår och det är ju svårt att skydda just ansiktet på något vettigt sätt. Jag hade svårt att prata när jag kom hem, så frusen var jag i ansiktet...

    25km i bra fart blev det i alla fall, du får kika in på bloggen om du vill läsa om den kylslagna historien.

    SvaraRadera
  4. Är det i avskräckningssyfte sådana bilder läggs ut? Är det för att jaga tillbaka nyss hemkomna solresenärer till kanarieröarna?

    Anyway, that's the way to go.

    SvaraRadera
  5. Bilden är gräslig och sedan ni läste inlägget har jag tillfogat att jag (enligt min sambo som blev alldeles förskräckt när hon såg den) ser tio år äldre ut än jag gör till vardags.

    SvaraRadera
  6. Fin bild, jag kom ihåg nu varför jag aldrig tar bilder av mig efter ett långt spring, sex eller när jag valt att skrapa pannbenet mot en cementvägg. Du skulle ha vänt huvudet söderut och tagit en bild, då hade du sett ut som en blodhund på sina yttersta dagar.

    Härligt! Något mer du vill förtälja din publik innan vi stänger ner för inatt?

    SvaraRadera
  7. Hahaha
    Jag ska också ta en sån där bild. Sen ska jag printa ut den och ta med i fickan på Stockholm Marathon. När det känns tungt och solen gassar som värst ska jag ta upp den, så kanske jag finner lite tröst och kraft. :)

    SvaraRadera
  8. @Lars: jaså det är där du har varit. Härligt! Har saknat dina kommentarer och egna inlägg på sistone.

    Ja, man är inte så fager efter ett långpass i isande kyla. Ville bryta trenden att enbart publicera "lyckade" bilder av sig själv. Bilden återger dock bra hur jag kände mig just då...

    SvaraRadera