tisdag 23 februari 2010

Blogga - det bästa du kan göra för din träning

Men att träna måste väl ändå vara det bästa du kan göra för din träning? Roadrunner förtydligar sitt statement: Att blogga om sin träning förutsätter att det finns någon träning att blogga om. Samtidigt noterar han hur löparbloggarna inspirerar varandra i såväl träning som skrift.

Det bästa jag har gjort för min träning är att börja blogga om den. Samtidigt som själva skrivandet manar till eftertanke och reflektion kring träningen så sporrar den mig också till stordåd i löpspåret. Att skriva om ett träningspass man är särskilt nöjd med - där man tagit ut sig lite mer än man trodde var möjligt – är en härlig skrivupplevelse. Just detta gör att man höjer kvaliteten i sin träning, för vem vill skriva – eller för den delen läsa – om ett slarvigt utfört och oinspirerat träningspass? Jag dömer dock inte ur er (inklusive mig själv) som ändå gör detta. Finns det eftertanke och reflektion bakom så blir det oftast ändå intressant läsning. Flera gånger har jag skrivit trötta och oinspirerade inlägg som inte dugt att publicera. De skulle inte varit till glädje för någon utan bara utgjort utfyllnad i inläggslistan.

Särskilt peppande är det att få uppmuntrande kommentarer. Tack all ni som känner er träffade!

Särskilt kul är det att se hur vi inte bara inspirerar varandra genom träning. Jag har ett särskilt stort intresse för svenska språkets alla uttrycksmöjligheter och snappar lätt upp språkliga konstruktioner som upprepas. Nej, jag pratar inte om plagiat. Det kan vara frågan om ett kärnfullt uttryck eller ett i sammanhanget ovanligt men träffsäkert ord som någon använder och som man inom ett par dagar kan se hos andra bloggare. Om detta är omedvetet eller inte låter jag vara osagt men jag drar mig inte för att erkänna att även jag återanvänder ord och uttryck som jag fastnat för. Jag snor dem dock inte rakt av utan ser till att använda dem i ett nytt eller liknande sammanhang. Kanske behövs de också skrivas om en smula för att inspirationskällan inte ska vara alltför uppenbar.

En av flera anledningar till att jag började blogga var att jag inte hade någon att prata träning med. En kompis tränar också till maraton och ska springa sitt femte i sommar.  Det kan tyckas ligga nära till hands att prata träning med honom. Det har jag försökt med men saken är den att han avskyr löpning av hela sitt hjärta och är således inte särskilt road av att prata om den träning han så innerligt hatar. Att lyssna på hans tankar om löpning är dock stor underhållning och jag har därför bett honom att skriva ett gästinlägg om sin syn på löpträning hos Roadrunner. Det kommer publiceras när han fått tummen ur.

I eftermiddag blir det nog en tur på löpbandet igen. Inte heller idag vet jag på förhand vad för slags pass det blir. Det enda jag vet är att det kommer att gå ganska snabbt.

10 kommentarer:

  1. Jag håller med till fullo! innan jag bloggade så hade jag en tränings-almanacka. Jag tycker om att skriva ner träningen. Träningen blir mer kontinuerlig, man kan reflektera över skador och återhämtning genom att kolla sin historia, samt att det peppar otroligt med alla kommentarer!

    SvaraRadera
  2. Faran är ju bara att du inte vågar göra de där viktiga lättdistans- och återhämtningspassen och istället kör enbart kvalité och långpass. Det känns som det lätt blir risk för skador eller överträning. Eller?

    Angående språket... Jag gillar skarpt uttrycket "...flög fan i mig", som jag läst här några gånger och som fått mig att LOL:a. Det är så mitt i prick! Precis så känns det ofta.

    SvaraRadera
  3. Jag började blogga för att inte kunna lägga av halvvägs. Jag har ingen vinnarskalle och med några extra ögon på min träning så inbillar jag mig att jag inte ska våga kliva av. Som du säger så gillar även jag att läsa hur ni andra uttrycker er och att få lite inspriation till nya träningsformer.

    SvaraRadera
  4. Håller med dig. Dock orkar jag inte lägga min ambitionsnivå lika högt när det gäller formuleringar osv, vare sig i kommentarsfältet eller på min egen blogg. Det som är kul också när man bloggat ett tag är att gå tillbaka och läsa vad som hände för ett eller två år sedan. Själv har jag guldfiskminne så det är kanon. Vad gäller träningen kan man ju också reflektera över bakslag eller framgångar och kanske (?!) lära sig något av det. Och som sagt man hittar fantastisk inspiration på olika träningsbloggar... din tex! Jag funderade faktiskt på huruvida du tog dig till jobbet överhuvudtaget igår! Ej så träningsrelaterat dock...

    SvaraRadera
  5. @Linus: ja, jag har tänkt på det. Jag kör två intensivare pass i veckan (snabbdistans och intervall) samt ett långpass i lågpulstempo. Jag tränar aldrig, eller sällan, två dagar i rad och tror mig få den återhämtning jag behöver. Eftersom jag har tidsbrist så hinner jag sällan med några lättdistanspass mellan de intensivare passen. Det brukar bli vila istället. För några veckor sedan skrev jag om Janne Holméns träningstips inför Stockholm maraton och jag har nog tagit fasta på det en del. Upplägget är ju att i princip träna så hårt man orkar varje pass, men istället för att varva sin träning med
    lättdistans/återhämtning så ersätter man dem med vila. Samma typ av träning som eliten således, med skillnaden att lättdistans- och återhämtningspass ersätts med vila.

    Om detta är bra vet jag inte än men jag kör vidare så ett tag, dock utan att hålla mig till Janne Holméns träningsprogram. Bara när det gäller intensitet och vilodagar har jag tagit fasta på hans upplägg.

    Jag gillar också ”flög fan i mig” och det känns som om jag använt uttrycket ganska nyligen.

    @Joel: Även här har det funnits en oro för att tappa sugen med träningen om jag inte bloggar om den. Nu känner man sig verkligen manad att upprätthålla den. Tidigare skulle det bara varit de ”närmast sörjande” som skulle få kännedom om nedlagt träning. Nu är det ett hundratal läsare om dygnet som skulle få ta del av misslyckandet det innebär att inte orka fortsätta med sin träning. Ju fler läsare, desto mer sporrande att fortsätta träna.

    @RosaMilton: Jag är vansinnigt road av själva skrivandet så jag skattar själva bloggandet nästan lika högt som det jag bloggar om. Håller med om att det är kul att gå tillbaka och kolla vad jag (och andra) skrev för länge sen. Att jag gillar att skriva brukar tyvärr leda till alltför mycket text ibland. Ofta har jag bestämt mig innan att jag ska hålla mig kort men slutar alltid med en stor mängd text. Min ambition är att försöka hålla ner mängden text men hittills har jag misslyckats rejält.

    Jo, jag tog mig faktiskt till jobbet igår och det gick över förväntan. I min statusuppdatering på facebook skrev jag:

    Henrik Sundström känner sig nästan lite upplyft av att dagens sammanlagda försening på Uppsalapendeln endast uppgick till 40 minuter.

    I morse var tåget bara tio minuter sent till Stockholm men komforten kunde vara bättre. Under mina fem år som pendlare har jag aldrig varit med om ett mer överfullt tåg. Lyckades dock tillskansa mig en sittplats:-)

    Ja, du ser… jag kan inte ens skriva en kommentar utan att sväva ut :-/

    @Lina: ja, kommentarerna man får är halva nöjet med bloggandet. Ofta sitter jag vid datorn och skiner upp i ett stort leende när jag läser de uppmuntrande kommentarer jag får.

    SvaraRadera
  6. Håller med dig i allt du skriver, jag gillar också att skriva med konsekvens att mina inlägg ofta blir ganska ordrika.

    Bloggandet ger mycket mera energi än det tar tid har jag upptäckt, speciellt när många är inne och kommenterar det jag skrivit. Sedan har jag upptäckt att när det är jobbigt på passet kan man förtränga det genom att i huvudet börja formulera nästa inlägg - förmodligen är man väl inte riktigt klok :-)

    SvaraRadera
  7. Visst är det så att bloggen är en perfekt pysventil så man slipper döda omgivningen med för dom fullkomligt urtrist pladder om springande. Pulsnivåer, tempo, kilometertider, skor och allt vad det är.

    Det här gäller givetvis de flesta områden som folk blivit bitna av.

    Fast så blir jag fascinerad att nån håller på och tränar och fullkomligt hatar det. Jag hoppas inte jag landar där.

    Spring softly!

    SvaraRadera
  8. Skriver under helt och fullt! Utan bloddandet OCH alla läsares(bloggare) kommentarer skulle jag inte vara där jag är idag. Terapeutiskt och får smilbanden att röra sig :-) Dessutom får det i alla fall mig att kunna "hålla ut" det där lilla extra. Inte minst nu under sjukdagarna...

    SvaraRadera
  9. Hade jag inte bloggen hade jag ALDRIG gett mig ut och sprungit i den här snön. Så är det bara. Och på kuppen får man lära känna en massa skönt folk, kan det bli bättre? Nej, knappast!

    SvaraRadera
  10. Jag håller med er, bloggar är ett grymt bra motivationsverktyg!

    Bäst att jag tillägger att din blogg är jäkligt inspirerande!

    SvaraRadera